Thomas Eriksons
Bländverk är en riktig bladvändare. Fastän boken är lättsamt skriven, är den ändå fängslande. Man måste helt enkelt läsa ett kapitel till. Och ett till.
Huvudpersonen är konsulten och beteendevetaren Alex King. (Jag undrar om Erikson valt det namnet för att underlätta för en internationell lansering. I så fall har han ambitioner...)
Det finns två historier i boken. Den ena handlar om att två synnerligen förmögna affärsmän mördas brutalt. Det framgår mycket snart att de utsatts för utpressning. Polisen har inte mycket att gå efter och det blir Alex King som får hjälpa dem. Med sina kunskaper (som också är författarens egna) analyserar han vilken sorts personer det kan handla om. Är de röda, blå, gula eller gröna? Eller kanske en kombination? (Lugn, det är betydligt vettigare om man läser boken.)
Den andra historien handlar om en frilansjournalist, som får i uppdrag att skriva en biografi. Det är mycket bra betalt, men det finns en deadline. Han har svårt att klara tidsgränsen, och då tvingas han inse att både hans eget och övriga familjemedlemmars liv är i fara.
Givetvis vävs de två historierna samman, och det visar sig snart att inget är riktigt som man föreställt sig. Vem är det egentligen som håller i trådarna?
Finns det något som är mindre bra i boken? Det skulle väl möjligen vara vissa språkliga saker. Erikson skriver "någon slags" så många gånger att jag känner för att skrika. Dels därför att det är tråkigt med upprepningar, dels därför att det är grammatiskt felaktigt.
Inte heller gillar jag att han skriver att ett antal personer avrättas. Det är inte alls fråga om avrättningar, utan om mord. Den siste som avrättades i Sverige var Johan Alfred Ander 1910. Vid något tillfälle hotar en kommissarie i boken att arrestera en person. Det tror jag inte någon kommissarie skulle säga. Arrestering finns inte i svensk straffrätt.
Men sammantaget är det en mycket läsvärd bok, framför allt för att författaren har utgått från beteendevetenskap istället för pangpang.
