En framtidsvision...

Inte lätt att heta Anders Breivik

Den norske terroristen heter som bekant Anders Behring Breivik. Men det finns även 13 andra norska män som heter Anders Breivik. Dessa har nu jagats av journalister, deras vänner har kontaktats och de har hängts ut på diskussionsfora. "Som att vakna upp och heta Adolf Hitler", säger en av dem. Det måste vara fruktansvärt att hängas ut som Norges värste terrorist någonsin, bara för att man har ett liknande namn.

Helgonet

Carin Gerhardsen är en ny bekantskap för mig. Hon har tydligen skrivit flera böcker om Hammarbypolisen. Helgonet, som jag läste, är den fjärde i serien. I början hade jag lite svårt att hålla reda på alla personer i boken, inte minst poliserna, men det kan ju bero på att jag inte läst de tidigare böckerna. Intrigen fängslade dock ju mer jag läste. Upplösningen var en helt annan än man hade kunnat förvänta sig i mitten av boken, och det är alltid bra när det gäller en kriminalroman.

Bilder från domkyrkan i Oslo

Här är en länk till en minnesmässa i Oslo domkyrka över dödsoffren för attentaten. Man sjunger "Til ungdommen" och vi kan se det norska kungaparet i tårar.

Paradiset

Det var sannerligen på tiden att jag läste Liza Marklunds Paradiset. Jag har ju läst ett antal av hennes övriga kriminalromaner och det här är ju uppföljaren till Studio Sex.

Som vanligt var det svårt att lägga ifrån sig boken. Marklund har en förmåga att fånga läsaren. Jag tror det är kombinationen av kriminalberättelse och kvällstidningsinteriör som gör att jag gillar hennes böcker. Hennes beskrivning av hur det går till på redaktionen håller liv i mina elaka fördomar åsikter om hur kvällstidningsjournalister fungerar.

Minnen

Jag var rädd att jag var klar med Torgny Lindgren efter att ha läst Hummelhonung, men nu har jag läst hans nyutgivna bok Minnen, och jag inser att jag måste lyfta på hatten för denne författare.

Han förklarar i boken att han inte har några minnen, och därför inte kan ge ut en bok om sina minnen. Därefter börjar han berätta. Men han gör det på ett sätt så att läsaren inte har en aning om ifall minnena är äkta, eller om han bara hittar på längs vägens gång.

Om man har läst några av hans tidigare böcker, så har man extra stor glädje av denna bok. Hans underfundiga humor gör den verkligen läsvärd!

Och Ina - om du vill låna boken, så får du gärna det :)

Ett bidrag inskickat

Nu har jag skickat in mitt bidrag till Ica-Kurirens novelltävling. Den fick vara på högst 10 000 tecken inklusive mellanslag. Min är på 10 900, men de skrev i ett svar på sidan att de inte kastade för långa bidrag, fast en av utmaningarna var att hålla sig inom ramarna. Ja ja, vi får väl se hur det går.

Många kakor är det

Så har man begått årets stora kakbegivenhet. Kruskalaset, som arrangeras varje år av Böle-Hoo hembygdsförening. Vi stod i kö nästan en timme vid ingången, så det är minsann inte bara storstadsbor som köar till de populära inneställena :D

81 kaksorter hade det bullats upp med i år. Jag orkade bara ta åt mig 15 kakor. Så fick jag förstås även äta ett par kakor som barnen inte tyckte om.

Gott var det. Tänk om man vore så huslig och pysslig, så man alltid hade ett tiotal kaksorter i burkar i frysen.

Den svåra resan

Nej, jag har inte varit ute på någon besvärlig resa. Däremot har jag läst Pär Lagerkvists Den svåra resan. En bok som han skrev 1925, men som inte gavs ut förrän 1986. Den utgör andra delen av Gäst hos verkligheten.

Av någon anledning ville inte Lagerkvist ge ut den direkt. Kanske låg de självutlämnande delarna (och utlämnandet av kvinnan han då levde med) alltför nära i tiden. Senare hade han kanske kunnat ge ut den, men hans beskrivning av Danmark och danskarna hade han nog ångrat. Han älskade Danmark och ville kanske inte ge den här beskrivningen av dess kvinnor vid matbordet:

Pattarna hängde över bordet, ansiktena var rödmosiga av kotletter, sås och öl, armhålen blöta av svett när de gestikulerade. Under bordduken ångade det av feta ben svettiga fötter och lukten från en fru som inte höll sig ren. Stolarna knakade under platta fläskhögar. Man förstod att man borde bryta upp och utan något farväl gå ut i havet och dränka sig.

Tyskungen

I boken Tyskungen använder Camilla Läckberg samma koncept som i sina andra böcker. Nutid blandas med tillbakablickar, och till sist når man fram till upplösningen. Jag gillar den idén och varför ska hon ändra på ett vinnande koncept? Här har Erica hittat en blodig barnskjorta och en tysk medalj från andra världskriget bland sin mors efterlämnade saker. Hon lämnar medaljen till en expert, men han hittas snart mördad.

Jag gillar boken. Den är svår att lägga ifrån sig. Däremot skulle jag verkligen önska att bokförlaget Forum hade en korrekturläsare, som åtminstone kunde rätta till de värsta språkliga felen...

Det femte barnet

Det femte barnet av Doris Lessing är en fascinerande, men samtidigt skrämmande, bok. David och Harriet gifter sig och börjar skaffa barn. De bor i ett jättestort hus och släktingarna dyker upp i flera omgångar varje år. De är så lyckliga. Släkten tycker att de skaffar barn lite för snabbt, men de vill ju ha åtta-tio stycken. När de har fyra barn är lyckan på topp, men så föds det femte barnet...

Den märklige Ben med sitt särpräglade utseende är ondskan personifierad. Han hatar alla och alla hatar honom. Genom sin blotta existens krossar han familjelyckan.

Vem är Ben? Är han utvecklingsstörd? Är han ond? Tillhör han ett sedan länge utdött släkte som plötsligt dykt upp igen? Doris Lessing ger inte svaren. Men när man är klar med boken, finns en känsla av obehag kvar. Trots det rekommenderar jag boken. Den är bra, men obehaglig. Kanske att den är otäck just därför att den inte handlar om bara ondska, utan faktiskt om en vanlig lycklig familj, som får en familjemedlem som inte är som andra.

Sevärdheter

Igår åkte vi till Lidköping och kollade in Rörstrands museum med vidhängande butik. Det var väl inte så dumt. Men vad skulle vi göra när vi var klara där? Jag fick syn på en skylt som sade "Läckö slott", så då åkte vi dit. Det är kul att turista på måfå ibland. Slottet var jättefint. Det fanns en del omåttligt rika på den tiden (också...) På 1600-talet hade greve Magnus Gabriel de la Gardie byggt ut den gamla 1200-talsborgen och bland annat byggt en egen kyrka i slottet. Och jag som inte ens har byggt en friggebod...