Dags för veckans tisdagstrio! "Gå upp och pröva dina vingar." Är det någon som kommer ihåg den sången? Denna tisdags tema är: Flygning - på omslag eller i handling (Kristi Himmelsfärdsdag på torsdag).
Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!
De rättrådiga av Tinna Lindberg är första delen i författarens spänningsserie om diplomaten Linnea Bielke. Lindberg är faktiskt jurist och kommunikatör på Utrikesdepartementet.
Helt klart har författaren en fördel av att arbeta på UD. Det ger henne möjlighet att ge fina miljöbeskrivningar inifrån Arvfurstens palats. Om UD är lika fyllt av intriger och usel personalpolitik som den bild hon ger i romanen borde hon kunna lika illa till nu. Men då har hon möjlighet att ägna sig åt författarskapet på heltid, för det här är en bra spänningsroman.
Linnea Bielke, UD-tjänstemannen Barbro Christensen och journalisten Mia Holmström försöker på olika sätt få fram sanningen om Hammarskjöld död och varför någon eller några till varje pris vill hindra detta. Deras undersökningar visar sig vara livsfarliga för dem.
En svaghet i boken är att det egentligen är två helt olika historier som berättas. Den ena handlar om Hammarskjölds död och de försvunna dokumenten, medan den andra handlar om hänsynslös exploatering av mineral i dagens Kongo. Båda är intressanta, men det är svårt att förstå varför de måste samsas i samma bok. En annan sak som irriterar mig är de språkliga bristerna. Författaren förmår inte skilja mellan "före" och "innan" och inte heller mellan "vare sig" och "varken". Här borde förlaget ha gripit in och hjälpt till.
Men dessa brister till trots tycker jag att romanen får godkänt och förhoppningsvis kommer nästa del i serien bli ännu bättre.
Kärleken väntar längst ut på grenen av Mari Åberg är en bok jag tackade ja till efter att ha läst ett inlägg på FB från författaren, där hon frågade efter intresserade recensenter. Eftersom boken utspelar sig på 1970-talet, då jag själv var tonåring, nappade jag. Enligt författaren är den första boken av tre.
Man kan väl säga att boken ligger ganska långt från de böcker jag brukar läsa, vilket gör att det är lite svårare att recensera den. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, men jag vill ju ändå göra boken rättvisa.
I början gjorde boken mig helt galen. Annika är så hopplöst naiv. Även om hon inte varit tillsammans med någon man, så visste nog även flickor på 1970-talet vad som kunde ske mellan man och kvinna i sängkammaren. Men Annika verkar totalt borta.
Det är bara när vi får följa den praktiska utbildningen till flygledare som jag piggnar till lite. Det är väl kanske en genusgrej. Som man tycker jag att det är intressantare att läsa om flygplanen än om hur det kan pirra i underlivet på Annika när hon sitter nära en snygg karl ;)
Jag tror att det är först när Annikas liv får en ny vändning och hon hamnar vid Medelhavet som boken hamnar där den ska vara. Då blir det kärlek, romantik och vin för hela slanten, men även problem förstås. Och Annika lär sig nya saker, som att homosexuella är helt vanliga människor.
Den här romanen får placeras i genren feel-good. Den är lättläst. Jag plöjde igenom den ganska snabbt. Författaren har lagt in en hel del tidsmarkörer, vilket är roligt och bra.
Problemet för mig när jag läser boken är att den är alldeles för smörig för min smak. När Annika till slut möter den stora kärleken kvittrar en fågel på ett alldeles speciellt sätt. Det betyder dock inte att det måste vara fel på boken. Den ligger nog rätt i sin genre, men genren är inte rätt för mig, vilket varken författaren eller boken ska lastas för. Jag tror att detta är en bok som kan uppskattas av dem som tycker om den sortens kärleksromaner.
Himlen ska gråta blod av Sigbjørn Mostue.
Den cancersjuke före detta elitsoldaten Even Stubberud ger sig ut på det som är tänkt att vara hans sista uppdrag: Ett förhållandevis rutinmässigt eskorterande av en terrorist till Somalia. Men flyget från Oslo blir kapat och terroristen fritagen. Kaos uppstår på planet. Och den enda som skulle kunna rädda de 245 passagerarna är en obeväpnad, sjuk man utan flygerfarenhet.
I boken följer vi givetvis händelserna ombord på planet, men även den norska statsledningens och underrättelsetjänstens reaktioner på kapningen. Jag funderar lite på om det verkligen stämmer att det finns delar av den norska underrättelsetjänsten ägnar sig åt att döda människor för att skydda landet, men varför inte? En motsvarighet till Carl Hamilton kanske...
Det är verkligen en spännande roman. De stundtals gigantiska problem som uppstår i arbetet med att undsätta planet därför att flera av länderna vägrar att låta planet landa låter inte otroligt alls. Inte heller att ministrarna är oförmögna att komma på lösningar. Politiker kan vara bra på mycket, men inte alltid på att lösa oförutsedda problem. I boken är det istället militärer och underrättelseofficerare som försöker dra i rätt trådar. Och tiden håller på att rinna ut.
En av bra sakerna med romanen är att flera av personerna på planet lyfts fram så att vi åtminstone kan lära känna dem lite, även om det mesta ljuset är riktat mot Even Stubberud. Möjligen hade det varit en fördel om några personporträtt hade varit lite djupare.
Sammanfattningsvis en mycket bra spänningsroman och det är inte att undra på att den var med bland de nominerade böckerna till Rivertonpriset för bästa kriminalroman.
