Helgfrågan v. 5

Helgfråga från Mias bokhörna. Mia tycker inte bara om böcker. Hon är förtjust i fina omslag också. Så är hon även lite spelsugen. Här är helgfrågan och bonusfrågan:

Har du några förslag på snygga omslag?

Bonusfråga: Gillar du att spela spel?

Det finns massor av snygga omslag (och en del förfärliga också.) Här är några snyggingar enligt mitt förmenande, helt olika men fina:

Visst är det väl kul med spel! Nu för tiden blir det ofta spel på mobilen. Kul, men ändå lite tidstypiskt. Förr spelade man med människor som satt runt bordet där man själv satt. Nu spelar man med helt okända människor. Mitt favoritspel är Two Birds, där man spelar mot någon och det gäller att bilda ord av ett antal bokstäver i en kvadrat. Där finns även ligor på olika språk. Jag har vunnit den portugisiska ligan ligan några gånger utan att kunna ett ord portugisiska ;) Men är man lite språkbegåvad så... :D

Ett annat roligt spel är Toon Blast, där man ska få bort ett antal figurer i ett rutmönster. Ju fler nivåer man klarar, desto fler olika figurer dyker upp. Riktigt kul faktiskt!

Jag for ner till bror

Titel: Jag for ner till bror
Författare: Karin Smirnoff'
Förlag: Bokförlaget Polaris (2018)
Antal sidor: 317

I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.

Det här är en roman som är lite svår att greppa. Jag gillar böcker som handlar om människor i glesbygd. Tänk Torgny Lindgren. Karin Smirnoff ger oss bilden av människor där alla känner alla, där alla tror att de vet allt om alla, men där det finns mer under djupet.

Samtidigt är språket ibland korthugget. Meningarna avslutas oväntat. Det är så många människor som omnämns, både levande och döda, att jag ibland har svårt att hålla reda på dem alla.

Det är Jana som får sägas vara huvudpersonen. Det är hon som är berättaren i boken. Hon återkommer till fädernebyn, och vi får steg för steg en inblick i hennes barndom var. Familjen levde i ständig skräck för fadren, som slår sin fru och utnyttjar sin dotter sexuellt. Jana födde som femtonåring ett barn som bortadopterades. Var det fadren som gjorde henne med barn? Eller var det någon annan? Janas minnesbilder verkar vara oklara.

Över hela historien svävar Maria. Hon tycks ha haft förhållanden med alla byns gifta karlar och förmodligen några till. Men hon är död. Mördades hon? Av vem? Frågorna dyker hela tiden upp i boken. Till slut får man veta vad som hände. Tror man åtminstone. Vem vet vilka som talar sanning?

Tack Boklysten, som gav mig boken!

Trots att jag tyckte det var svårt att följa alla trådar är det ändå en bok som jag tyckte om att läsa. Ibland vill man ha en bok som har en enkel handling, men det är inte fel att även få läsa en sådan här roman, där historien stundtals är dunkel.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 23. Läs en bok som du valde därför att du hade läst om den på en eller flera bokbloggar.

Omslagsonsdag: Vecka 5 - Rött

Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Den här veckan är temat rött. Här är några:

Bakom din rygg och Synd är kanske gränsfall när det gäller röda omslag. Min favorit bland omslagen ovan är Konklaven (som för övrigt är en riktigt bra bok).

Dagens visdomsord 2019-01-30

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.
(Stig Dagerman)

En smakebit på söndag - Jag for ner till bror

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet den här veckan är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser heter Jag for ner till bror och är skriven av Karin Smirnoff. Boken var Augustnominerad 2018. Mitt exemplar är ett oredigerat manus. Jag förmodar att avsaknaden av skiljetecken och pratminus beror på detta.

I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.

Smakbiten kommer från sidorna 102-103:

Fadren tog åter igen tag i hans nacke och i nacken lyfte han bror över gårdsplanen ner till hundkojan.
Lukas gömde sig i sin fallfärdiga koja som inte ens hade en bädd. Vattenskålen hade vält. I matskålen låg några bruna löv. Fadren halade ut den rädda valpen. Fick upp kedjelåset och. Var det verkligen så. Mindes jag rätt. Fadren satte låset runt brors hals och lät honom sedan ligga där med axeln i en konstig vinkel knappt vid medvetande med den rostiga ringen i kedja runt halsen.
Där kan du sitta sa han. Tills du begriper varför.
Sedan gick han tillbaka till huset med arga steg. En gardin rörde sig i salen. Modren vattnade blommor.
Efter en stund vågade sig valpen ut ur kojan och lade sig bredvid oss. Han slickade brors hand.
Sedan dörren igen. Jag såg direkt försökte lyfta upp valpen och springa men halkade i gräset och hunden sprang.
I perfekt skottvinkel några meter från oss sköt han valpen i huvudet.
Av detta lär ni er sa han som en präst mot sin församling. Sedan säkrade han vapnet och satte bössan på axeln som en värdig jägare. Pekade mot bror och sa åt mig att ta in honom. Se till att han byter om. Så där kan han inte se ut när vi gör helg.

Nytt bokprojekt

Nu börjar jag på ett nytt bokprojekt. En tredje del om "morden i Frykeboda" efter Skam och Synd. Arbetsnamnet är Skuld, men det ska den inte heta. Det blir för mycket Karin Alvtegen över det.

Men det kan vara roligt med en tredje del så jag kan referera till böckerna som "Frykebodatrilogin" ;)

Bokbloggsjerka 25-28 januari 2019

Bokbloggsjerka i regi av Annikas Litteratur- och kulturblogg med en fråga att fundera över. Så här lyder veckans fråga:

Vilken bok/vilka böcker skulle göra sig bra på tv enligt dig?

Jag tror att Jan Guillous romansvit Det stora århundradet skulle göra sig alldeles utmärkt som TV-serie. Precis som i Forsythesagan skulle man få följa en epok genom en speciell familj.

Hittills har följande böcker kommit ut i serien:

1. Brobyggarna
2. Dandy
3. Mellan rött och svart
4. Att inte vilja se
5. Blå stjärnan
6. Äkta amerikanska jeans
7. 1968
8. De som dödar drömmar sover aldrig

Den åttonde delen har jag inte köpt ännu, men jag ska.

Helgfrågan v. 4

Helgfråga från Mias bokhörna. Den här veckan funderar Mia över svårstavade ord. Helgfrågan lyder:

Har du svårt för att stava något ord?

Rhodondendron tycker jag är ett förfärligt ord både att säga och att stava till. Det är bättre med pioner.

(Stavningskontrollen säger att jag stavade fel ovan. Det ska tydligen stavas rhododendron. Ja, vad var det jag sa?!)

Dagens visdomsord 2019-01-23

Hugg aldrig ner ett träd på vintern. Ta aldrig ett negativt beslut på kort tid. Ta aldrig dina viktigaste beslut när du mår som värst. Vänta. Ha tålamod. Stormen kommer att passera. Våren kommer att komma. (Robert H. Schuller)

Veckoutmaning: Vad händer efter kriget?

Tisdag och veckoutmaning från Kulturkollo. Den här gången handlar det om tiden efter kriget. Vi får själva välja krig. Anna skriver: Veckans tema har fått titeln “Efter kriget” och även om det krigsslut som uppmärksammas i år är första världskrigets finns det ingen anledning att begränsa sig till det. I veckans utmaning vill jag att du berättar om böcker, filmer, tv-serier eller andra kulturella saker som kan kopplas till temat “Efter kriget”. Det kan vara en skildring av en flykt, eller en beskrivning av någon som äntligen får leva i fred och/eller fått frid.

Vilka kulturella verk som beskriver efterdyningarna av krig vill du lyfta fram?

Den bok jag väljer som första exempel är väl ett gränsfall, för det är möjligen så att kriget fortfarande pågår, men man får ändå en bild av ett liv som det kan gestalta sig när kriget är slut.
Den sydafrikanska nobelpristagaren Nadine Gordimers roman Julys folk är en mycket speciell bok och den torde inte ha mottagits positivt av hennes hemlands styresmän. Boken kom ut under apartheidsystemets dagar och handlar om ett tänkt inbördeskrig som just brutit ut.
Läsaren får inte veta så mycket om hur striderna går, men det finns anledning anta att regimen är på väg att falla och att de svarta med stöd av bland andra ryssar och kubaner kommer att gå segrande ur kriget.
En vit familj har flytt från sitt hem tillsammans med sin svarte tjänare. Tjänaren July tar med dem till sin egen hemby. Hur ska en vit familj klara sig i den lilla byn, när det inte bara är att gå till en affär och köpa allt vad de kan tänkas behöva? Steg för steg märker de också hur maktförhållandena förändras. I de svartas by är den vita familjen inte längre herrar.
Ett mycket intressant perspektiv tycker jag. De vita i Sydafrika bör nog vara tacksamma över att övergången från apartheidsystemet till demokrati gick fredligt tillväga och att den kloke Nelson Mandela inte försökte hämnas på de forna herrarna.
Det enda som stör mig i boken är att den på något vis saknar början och slut. Den vita familjen och July har redan kommit till den byn när boken börjar och när texten är slut på sista sidan vänder jag förvånat blad för att få veta hur det går, men Gordimer låter mig sväva i ovisshet. Icke förty är det en bra bok, om än dramaturgiskt annorlunda uppbyggd än vad jag är van vid.

Därefter en film, nämligen Apornas planet. Ett rymdskepp från jorden färdas genom rymden. Passagerarna är nersövda och vaknar inte förrän de är framme vid en planet med för människor lämpliga livsvillkor.
Det otroligt märkliga är att det är aporna som är den dominerande arten på planeten. Människorna lever som djur i skogen. Vad har då detta med efter kriget att göra? Det ska jag säga, men det kanske finns några som inte har sett filmen trots att den är gammal, så för att undvika spoiler är min kommentar nedan skriven med vit text. Markera den så kan du läsa:

De har kommit tillbaka till jorden. Ett krig har utplånat den mänskliga civilisationen, vilket har gett aporna möjlighet att ta över.

Belgravia

Titel: Belgravia
Originalets titel: Julian Fellowes's Belgravia
Författare: Julian Fellowes
Förlag: Printz Publishing
Antal sidor: 432

Belgravia är berättelsen om en hemlighet. En hemlighet som nystas upp bakom de eleganta portarna i Londons mes exklusiva kvarter. Det är 1840-tal - moderna tider, då till och med en nyrik industrialist som James Trenchard och hans hustru Anne börjar få tillträde till de fina salongerna. Men vad har de för hållhake på Lady Brockenhurst, som tillhör en av landets äldsta familjer? Historien tar sin början kvällen innan slaget vid Waterloo 1815, på hertiginnan av Richmonds numera legendariska bal, där två familjers liv förändras för alltid...

Författaren Julian Fellowes är inte vem som helst. Det är han som skrivit manuset till alla delarna i TV-serien Downton Abbey. Här har han skapat ännu en värld av glitter och flärd, men den utspelar sig tidigare än Downton Abbey. Han verkar ha lagt ned stor möda på att ge boken en känsla av historisk autencitet. Där det är möjligt har han lagt in händelser som faktiskt ägt rum. Balen kvällen före slaget vid Waterloo 1815, som arrangerades av hertiginnan av Richmond är en historisk verklighet.

Någon greve och grevinna av Brockenhurst har däremot aldrig existerat. Givetvis måste det finnas uppdiktade personer, om det ska gå att skapa en sådan här berättelse. Här finns de fina familjerna, som är noga med att deras barn inte ingår några mesallianser, det vill säga äktenskap med någon i lägre social ställning. Samtidigt är 1800-talet en ny epok, där det finns män som startar industrier och bygger hus, vilket skapar ett förmöget borgerskap. Denna senare grupp har sålunda mycket pengar, men de adliga familjerna ser ner på dem.

Boken är fylld av kärlek, hat, avund, lojalitet och intriger. En kombination av människans ädlaste och uslaste egenskaper, vilket borgar för en bra roman. Och en bra roman är det. Det är en verklig bladvändare. Jag vill bara ha mer och mer.

Det enda negativa jag egentligen har att säga är inte något som ska läggas författaren till last, utan det handlar om översättarens arbete. Visst vet jag att man på engelska kan avsluta ett samtal med orden "good day to you", men "goddag till dig" är ingen bra översättning! Där finns även grammatikfel som jag stör mig på.

Sammantaget ger jag ändå boken Belgravia högsta betyg. Om du tyckte om Downton Abbey, ska du definitivt läsa Belgravia!

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 28: Läs en bok där ingen kör bil.

Apropå ingenting

För övrigt gjorde jag helt apropå en upptäckt, som jag tyckte var mycket rolig. I Sundbyberg bor en kvinna som heter Madeleine Kaka. Henne skulle Marcel Proust ha gillat ;)

En smakebit på söndag - Belgravia

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter Belgravia och är skriven av Julian Fellowes. 

Belgravia är berättelsen om en hemlighet. En hemlighet som nystas upp bakom de eleganta portarna i Londons mes exklusiva kvarter. Det är 1840-tal - moderna tider, då till och med en nyrik industrialist som James Trenchard och hans hustru Anne börjar få tillträde till de fina salongerna. Men vad har de för hållhake på Lady Brockenhurst, som tillhör en av landets äldsta familjer? Historien tar sin början kvällen innan slaget vid Waterloo 1815, på hertiginnan av Richmonds numera legendariska bal, där två familjers liv förändras för alltid...

Smakbiten är hämtad från sidan 255:

John Bellasis stålsatte sig innan han klev över tröskeln till sina föräldrars hus på Harley Street. Han visste inte riktigt varför han tyckte så illa om stället. Kanske för att det var så sjabbigt i jämförelse med paret Brockenhursts storslagna palats på Belgrave Square. Kanske för att det påminde honom om att hans ursprung inte var riktigt så elegant som det borde ha varit. Eller så var det enklare än så. Kanske var det bara att föräldrarna tråkade ut honom. De var trista människor, nedtyngda av problem de själva skapat, och i ärlighetens namn önskade han ibland att hans far skulle lämna scenen, så att John blev sin farbrors enda arvinge. Hur det än låg till, upplevde han en viss trötthet när dörren öppnades och han steg in.

Bokbloggsjerka 18-21 januari 2019

Bokbloggsjerka i regi av Annikas Litteratur- och kulturblogg med en fråga att fundera över. Så här lyder veckans fråga:

Vilken är den bästa barnboken/ungdomsboken som någonsin har skrivits? (Tänk på din barndom om du inte läser denna genre idag, eller var kreativ och vinkla frågan som du vill för att kunna besvara den.)

Oj, vilken omöjlig fråga. Lika omöjlig som om man skulle utse den bästa vuxenboken genom tiderna. Men lite ska jag väl kunna filosofera över frågan. Jag är säker på att många skulle svara Harry Potter-serien, men den var inte skriven när jag var ung, så därför väljer jag inte den.

Som barn älskade jag Enid Blytons böcker. (Jag tänker mig förresten fortfarande hennes efternamn med svenskt uttal.) Femböckerna, Mysterieböckerna och Äventyrsböckerna slukade jag. Men jag vet väl inte om de kan ses som bästa barnbok. 

Kanske skulle Mio, min Mio av Astrid Lindgren kunna vara en kandidat. Den innehåller mycket. Där finns pojken lever utan sin far, men nu ska söka upp honom. Där finns även en stark vänskap mellan två pojkar och där finns kampen mellan det goda och det onda.

Räknas Flugornas herre av nobelpristagaren William Golding till ungdomsböcker? Antagligen inte, men den borde kanske läsas av ungdomar.

Helgfrågan v. 3

Helgfråga från Mias bokhörna. Hon tar upp frågan om serier som man kanske inte fortsätter att läsa. En anledning kan ju vara att den blir sämre och sämre. Helgfrågan lyder:

Har du avslutat någon serie för att den blivit superdålig?

Om jag avslutat någon serie för att den blivit superdålig vet jag väl inte. Däremot har jag efter många års läsande slutat med Camilla Läckbergs Fjällbackaserie. Den sista jag läste var Lejontämjaren.

Skälet till att jag fick nog var att det blev alltmer utstuderat våld mot barn. Oskyldiga barn som får ögonen utstuckna passar inte mig!

Så tyvärr, Camilla Läckberg, det var ett fint förhållande vi hade ett tag, men jag gör slut. Jag har gått vidare och hoppas att du också gör det.

Omslagsonsdag vecka 3: Djur

Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Idag gäller det omslag med djur. Här är några:

Det vete sjutton vad det är för djur på Floden mellan bergen ;)

Veckans visdomsord 2019-01-16

I mitten av vintern lärde jag mig att det fanns en osynlig sommar inom mig. (Albert Camus)

Floden

Titel: Floden
Författare: Markus Lutteman
Förlag: Bookmark Förlag (2019)
Antal sidor: 245

Något döljer sig i tystnaden. Fyra personer färdas tillsammans längs en mörk flod. De känner inte varandra, vet inte var de befinner sig eller vart de är på väg.
När hemligheterna börjar röjas och de äntligen förstår var de hamnat inser de att det kan vara för sent att ta sig därifrån.

När jag hade läst den första tredjedelen av boken förstod jag - ingenting! Det var ett obegripligt virrvarr och färden längs den mörka floden var bara konstig. Jag undrade vad det var för skräp Bookmark Förlag hade skickat ut som recensionsex.

Men jag ville naturligtvis ta mig igenom hela boken, och jag måste erkänna att den växte mot slutet. För att använda baksidestextens ord. När man "äntligen förstår var de hamnat". Trådarna binds samman och när jag nu ser tillbaka på bokens innehåll är det en riktigt fascinerande historia. Markus Lutteman tar sig an de existentiella frågorna på ett helt nytt sätt, samtidigt som han får mig att se en koppling till andra försök att göra det obegripliga begripligt.

Just floder har i olika tider och i olika kulturer haft en stark symbolisk betydelse. I den grekiska mytologin hade färjkarlen Charon som uppgift att föra de döda över floden Styx (enligt vissa källor floden Acheron) till Dödsriket. De avlidna fick ett mynt placerat under tungan, så de kunde betala färjkarlen, annars riskerade de att för evigt hamna i gränslandet mellan livet och döden. Det var i floden Jordan som Johannes Döparen döpte Jesus. Hinduer tvättar sig rena i Ganges smutsiga vatten. Och i en av Pelle Karlssons andliga sånger sägs det: "När du går över floden går du ensam. När du går över floden lämnas allt."

Det finns en del saker i boken jag inte begriper, men man måste kanske inte alltid förstå allt. Det är ändå en fin bok och till dem som vill läsa den vill jag säga att ni inte ska ge upp för lätt. Detta är en roman som vinner i längden.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 6: Läs en bok vars titel bara består av ett substantiv.

En smakebit på söndag - Floden

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet den här veckan är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser heter Floden och är skriven av Markus Lutteman. 

Något döljer sig i tystnaden. Fyra personer färdas tillsammans längs en mörk flod. De känner inte varandra, vet inte var de befinner sig eller vart de är på väg.
När hemligheterna börjar röjas och de äntligen förstår var de hamnat inser de att det kan vara för sent att ta sig därifrån.

Smakbiten är hämtad från sidan 109:

Jonathan blinkar bort salta svettdroppar ur ögonen. Han sitter på knä intill Jakob och stirrar på kniven som sitter så obegripligt djupt inkörd i hans arm.
Hur klarar en människa av att tillfoga sig själv sådana skador? Hur hittar man den mentala styrkan att fortsatta trycka in den vassa metallen i sitt kött när smärtan redan måste vara outhärdlig?
Jakob skakar fortfarande, men inte lika våldsamt som tidigare, och han har slutit sina ögon. Håller han på att glida in i medvetslöshet?
Håll dig vid liv, din jävel. Våga inte lämna mig ensam här. Jag klarar inte det.

Helgfrågan v. 2

Helgfråga från Mias bokhörna. Hon har funderat mycket på val av böcker, framför allt vilken genre man väljer. Förr läste hon bara deckare men nu blir det gärna feelgood böcker och en och annan fantasy. Sålunda blir helgfrågan:

Val av genre, tycker du den ändrar sig med åren och i så fall varför?

Bonusfråga: Har ni plockat bort julen än?

Jag tror att val av genre kan ändra sig, men jag är inte säker på att det har med åren som går att göra, utan snarare att jag kan fastna i något. Som barn/ungdom läste jag massor av science fiction. Nu händer det ytterst sällan, vilket är synd. Jag funderar på att återuppta det intresset. Ett tag läste jag alla Agatha Christie-böcker jag kunde komma över. Dessutom böcker av Camilla Läckberg och Liza Marklund. Det intresset har svalnat lite. Nu tycker jag att det är kul med bloggutmaningarna, för då blir det en blandning. Jag har de senaste åren läst en hel del klassiker, inte minst svenska sådana. Vi har en hel del fantastiska författare att välja på om man söker efter svenska klassiker. Selma Lagerlöf, Pär Lagerkvist, Hjalmar Söderberg, Hjalmar Bergman, Vilhelm Moberg. Blev visst många gubbar där, men många av våra klassiker är skrivna av män, även om det givetvis finns många bra kvinnliga författare också. Det är roligt att blanda gamla och nyutgivna böcker. Hm, det blev kanske ett ganska bluddrigt svar, men klockan är elva på kvällen ;)

Nej, julen är inte bortplockad än. På lördag ska det väck!

Blogglista.se

På blogglista.se kan man lägga in en länk till sin blogg. Med lite tur leder det till fler besökare.

Omslagsonsdag vecka 2: Blått

Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Idag gäller det blå omslag. Och sådana finns det hur många som helst. Jag visar ett gäng här:

              

Av dessa tycker jag att Floden har det finaste omslaget!