Veckans utmaning - din litterära favoritmiljö

Veckans tisdagsutmaning från Kulturkollo. Ulrica skriver: Den här veckan pratar vi om litteratur, filmer och TV-serien som utspelar sig på karga platser och i mörka miljöer. Inte alla delar fascinationen över den här miljön, men alla har vi väl en miljö som lockar oss lite extra?

Veckans utmaning är alltså att berätta vilka slags miljöer du dras till, och tipsa om böcker eller filmer som utspelas där.

Det här var en knepig uppgift för mig. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om i vilken miljö en bok utspelar sig. Jag är intresserad av handlingen, inte miljön. Därför blir det lätt så att jag läser miljöbeskrivningen tämligen kursivt, medan jag är betydligt mer intresserad av dialogen.

Därför har jag en fråga tillbaka, som det vore roligt om någon reagerar på. Kan det vara en skillnad mellan manligt och kvinnligt? Vill män ha mer "action" medan kvinnorna vill känna in miljön? (Eller är helt enkelt jag en konstig prick?)

48000 ord

Vetskapen om att Skam snart kommer från trycket har gett mig mer kraft att skriva på uppföljaren med arbetsnamnet Klockaren. Alldeles nyss kom jag upp i 48000 ord.

Det känns roligare att skriva på uppföljaren, nu när jag vet att det kommer att finnas en bok att följa upp.

Tematrio - bara brittiskt

Måndag och dags för Lyrans tematrio igen. Den här gången är temat bara brittiskt. Så här skriver Lyran: Jag brukar inte ha svårt att läsa böcker från olika länder men hittills i år har en mängd brittiska böcker lockat. Så denna utmaning blir lätt (men kanske svår att begränsa) och passar alla anglofiler.

Berätta om tre riktigt bra brittiska romaner/författare!

En sak är säker. Hannele kommer att älska veckans tematrio :)

Joanne Harris är en brittisk författare, vars far är engelsman och hennes mor är fransyska.
Hennes bok Choklad är en riktigt trevlig läsning. Den handlar om Vianne Rocher som tillsammans med sin dotter Anouk kommer till en liten sydfransk by, där hon öppnar en underbar chokladbutik.
Invånarna älskar hennes choklad, men allt är inte konfliktfritt. Byns präst hatar henne för att hon för frestelser och sinnliga begär till hans församling.
Vi får efterhand veta att det finns många hemligheter som människor gör allt för att dölja.
Boken var som sagt var mycket trevlig att läsa, men jag känner att jag inte fick svar på alla frågor. Vad var det egentligen för kunskap som den gamla Armande Voizin satt inne med och som gjorde att det fanns folk som fruktade att hon skulle berätta?
Men det kanske inte är meningen att man ska få veta allt. En del ska kanske lämnas till läsarens fantasi.

Dit vinden blåser av den engelske författaren E.V. Thompson är en bok som innehåller mycket. Den utspelar sig i 1840-talets Cornwall. Där arbetar gruvarbetare under fruktansvärda förhållanden. Den unge Josh ser hur människor i hans närhet slits ut och dör. När han får möjlighet att utbilda sig till ingenjör vill han använda sina kunskaper till att förbättra gruvarbetarnas förhållanden.
Hans engagemang för gruvarbetarna och deras försök att sluta sig samman i fackföreningar ses dock med oblida ögon av Cornwalls gruvägare.
Hans stora kärlek är en ung zigenarflicka. Ja, boken utspelar sig i en tid då det fortfarande fanns ett folk som kallades zigenare. De älskar varandra, men ödet skiljer dem åt. Flickan Miriam gifter sig med Josh' bäste vän, men föder hans barn.
Istället gifter han sig med en flicka från en mer välsituerad familj. Givetvis blir de inte lyckliga.
Mer ska jag inte berätta, för jag vill gärna rekommendera boken till andra. Det är en bok som speglar svåra sociala förhållanden, men som även innehåller mycket kärlek, hat och avundsjuka.

Den tredje romanen får bli Jeanette Wintersons Fyrväktaren.
Jeanette Winterson skriver på ett underfundigt och torrt humoristiskt sätt som är mycket tilltalande. Ibland är det dock lite svårt att hänga med bland kapitlen, eftersom plats och perspektiv ofta byts. När jag lagt ifrån mig boken och sedan tar upp den igen nästa dag har jag varit tvungen att titta på kapitlet innan för att försöka komma in i handlingen. Det lyckas inte alltid.
Trots det tycker jag att boken är mycket läsvärd, inte minst på grund av det målande språket. Eller vad sägs väl om det här stycket, där en familj på en båt beskrivs:
Båten var fullpackad med albaner, en familj om fyra generationer: gammelmormor, lufttorkad som en chilifrukt, mörkröd hud och eldigt temperament; mormor, som en soltorkad tomat, seg och tuff hud som spruckit i hettan, hon fick barnen att smörja hennes armar med olivolja; mor, fuktig som ett purpurfärgat fikon, öppen överallt - blusen, kjolen, munnen, ögonen, en vidöppen kvinna, som slickade bort det salta stänket från den öppna båten från läpparna. Sedan var där barnen, fyra och sex år gamla, ett par små knoddar, kryddiga som citroner.

Inlagan har skickats till tryckeriet

Inlagan har skickats till tryckeriet. Om cirka två veckor ska jag ha min kriminalroman Skam i handen!

Sedan återstår bara den där lilla detaljen att försöka få folk att köpa den...

En smakebit på söndag - Blå stjärnan

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter Blå stjärnan och är skriven av Jan Guillou.

Detta är femte delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Den nya generationen Lauritzen kliver fram. I centrum står äldsta dottern Johanne. Redan i början av kriget arbetade hon som kurir åt den norska Hjemmefronten. Nu befinner hon sig i Stockholms illegala värld av spioneri, svek och förräderi, rekryterad av den brittiska spionorganisationen SOE.
Hon befordras till kaptens grad i den brittiska armén. Efter en rad spektakulära sabotageinsatser får hon ansvar för den största och viktigaste operationen: att rädda Norges judar på flykt undan Förintelsen.
Britternas kodnamn för Johanne Lauritzen är Blå stjärnan.
Smakbiten är hämtad från sidan 7:

Achtung! Ausweise!
De tyska kontrollanterna slet som vanligt upp kupédörren med ett brak. Tyskarna var ändå lättare att ha att göra med än de vanliga busarna från Nasjonal Samling i sina löjliga uniformer.
SS-männen hade oväntat stigit på tåget i Hønefoss. SS var allra lättast att ha att göra med. Om man tilltalade dem på deras eget språk och kunde deras gradbeteckningar avväpnade man dem vanligtvis lätt.
I resväskan uppe i bagagenätet fanns minst 20 000 i norska kronor, nystrukna, hårt packade sedlar under väsklockets foder. Kurirposten bar hon närmast kroppen. Men resehandlingarna var det aldrig något fel på, de var inte ens förfalskade. Hon hade vant sig av med rädslan, hennes tyska fungerade som en stålsköld.

Les Miserables

Ikväll var jag och hustrun och såg på Les Misérables på Värmlandsoperan (eller Wermland Opera som de av någon outgrundlig anledning kallar sig.) En lysande föreställning, som även fått översvallande god kritik i DN.

Det är synd om människor som bor långt från Karlstad och inte får möjlighet att se denna uppsättning av en klassisk musikal. Christer Nerfont fantastisk som Jean Valjean och Philip Jalmelid som polischefen går inte heller av för hackor. Även roligt att se den gamle räven Björn Eduard som biskopen.

Pastor Viveka och tanterna

Titel: Pastor Viveka och tanterna
Författare: Annette Haaland
Förlag: Månpocket (2016)
Antal sidor: 287

Jag har inte läst något av Annette Haaland tidigare, så därför var det intressant att få prova på Pastor Viveka och tanterna.
Boken handlar om frikyrkopastorn Viveka, som har börjat tröttna på att vara till för alla andra. När en av tanterna i församlingen hittas död börjar Viveka nysta i fallet. Kan det gå en mördare lös?
Det är en lättläst bok. Inga krångligheter. Och ibland är det skönt med sådana böcker. Men det känns ändå som att det är något som fattas. Det är kanske för att jag tycker att själva deckarhistorien är för tunn. På slutet ska alla trådar knytas samman, och det är väl där och då som boken pyser ihop. En bra deckarhistoria har väl alltid en osannolik mördare, men när berättelsen når sitt slut så sitter jag där som ett frågetecken. Motivet kändes alltför svagt. Så det blir nog ingen mer Haaland för mig.

Jag lånade boken av min fru så i Kaosutmaningen får den här boken svara mot punkt 23: En lånad bok.

Bokbloggsjerka 24-27 februari

Bokbloggsjerka i regi av Annikas Litteratur- och kulturblogg. Så här lyder veckans fråga:

Jag kan inte gå in på en bokhandel utan att köpa böcker som jag känner ett absolut tvång att äga just där och då. Jag utgår ifrån att alla känner igen sig (eller har jag fel?), var tror du att detta tvång/denna impuls bottnar i?

Jag kan faktiskt gå in i en bokhandel utan att köpa någon bok. Men det beror nog mest på att jag inte alltid har råd.

Men visst följer böcker med mig hem från bokhandeln, fastän jag borde låta bli att köpa. Boken finns säkert på biblioteket. Men vissa saker måste man bara köpa. Selma Lagerlöfs samlade verk och H C Andersens sagor i tio band tillhör de böcker som jag var tvungen att köpa. De hade så fina röda bokryggar. När jag blir rik (hmm...) så ska jag köpa ett hus där det finns ett stort rum som jag kan inreda som bibliotek. Med tomma bokhyllor kommer jag att helt och fullt kunna följa impulserna och köpa böcker. Jag tror för övrigt att jag ska ta en flyttkartong och lägga ett antal böcker som jag inte kommer att läsa om i den. Då kanske jag kan få plats med alla de där böckerna som ligger ovanpå andra böcker och på märkliga ställen i huset.

Det här var väl egentligen inget svar på frågan. Möjligen kan jag gissa att vi som gillar att läsa tycker om att se böckerna hemma hos oss. Ungefär som vuxna människor jag har besökt som har en massa tågmodeller eller grisar i olika former.

Veckans ord på Ä

Linda med bloggen enligt O har en alfabetsutmaning, som närmar sig slutet. Varje vecka presenterar hon fem ord på en bokstav. Dessa ska vi associera med böcker. Våra tolkningar av detta är tämligen fria, men det ska handla om böcker eller författare. Veckans bokstav är Ä.

äcklig
I sin senaste bok, Lejontämjaren, tycker jag att Camilla Läckberg satte ett personligt rekord när det handlar om att beskriva äckligt våld.
Upplägget är det samma som i hennes tidigare böcker. Tillbakablickar som ska leda fram till förklaringen till de mord som sker i Fjällbacka.
Den här gången listade jag ut en del av svaret tämligen tidigt. Man börjar kanske känna igen fru Läckberg. Men visst är hon bra på att bygga upp en spännande intrig.
Det jag dock tycker är motbjudande är hennes märkliga fascination av det allra vidrigaste våld. Det jag nu skriver är ingen spoiler, för det förekommer redan tidigt i boken. En flicka som varit försvunnen återfinns på ett märkligt vis. Det visar sig att hon blivit berövad sina ögon, sin tunga och sina trumhinnor.
Det är inte första gången Camilla Läckberg skriver om riktigt brutalt våld, men den här gången tycker jag att hon har satt ett personligt rekord, och det säger jag inte som något beröm.
Hon borde faktiskt kunna skriva sina böcker utan detta sinnessjuka våld. Tacka vet jag Agatha Christie... 

äga
Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf handlar om general Löwenskölds mycket dyrbara signetring, som begravts tillsammans med honom. Generalen har tjänstgjort i Karl XII:s armé. Det är många som vill äga den, och de är bokstavligt talat beredda att gå över lik för att få tag i den.
Ringen blir sålunda stulen, vilket givetvis inte ger generalen någon ro, utan han går igen på sitt gods och söker efter ringen.
Löwensköldska ringen anknyter till gammal berättartradition. Man sitter tillsammans och kurar skymning och berättar historier. Det här är faktiskt en spökhistoria.

äntligen
Jag har äntligen köpt Blå stjärnan, som ingår i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Den är med på bokrean Det har redan kommit ännu en del, Äkta amerikanska jeans, men den får nog vänta till nästa bokrea.

ärlig
På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarques gavs ut 1929. Den var en av de böcker som nazisterna brände i sina bokbål. Romanen gav en alltför ärlig bild av krigets fasor.
Boken är en krigsskildring (från första världskriget), men den är ingen hjältedrapa där modiga soldater ger allt för fäderneslandet. Nej, den handlar om krigets hopplöshet och om vanliga, enkla soldater som bara vill överleva.
Det finns inget hjältemodigt i deras liv i skyttegravarna. Omkring dem dör deras vänner en meningslös död. Inte så konstigt kanske att nazisterna inte kunde tåla boken. Deras plan var ju att starta ett nytt krig som skulle ge det tyska riket ära och det tyska folket ökat "Lebensraum".
Den här boken är jag inte bara glad över att ha läst därför att det är roligt att ha läst en klassiker. Det här är en riktigt bra bok, som visar hur långt från regeringarnas propaganda livet är för en soldat i skyttegraven. För dem är det inte viktigt att vinna kriget. Betydligt viktigare är att försöka få tag på en brödbit eller en cigarett.

äventyr

Som barn var jag oerhört förtjust i Enid Blytons böcker. Hon förknippas framför allt med Femböckerna, men hon skrev många fler böcker än så. Jag minns med glädje både hennes Mysterieböcker och Äventyrsböckerna.

En miss (eller en fullträff?)

Jag skrev i förra inlägget att jag, när jag var på bokrean, även köpte en bok till min fru. Det blev Det lilla bageriet på strandpromenaden.

Men när jag visade upp den, så sade hon att den hade hon just läst. Hon hade den i pocket. Så det var ju en miss av mig.

Fast å andra sidan visar det ju att jag tydligen känner min hustru väl. Jag sträckte ut handen i bokhandeln och tog just en bok som var precis en sådan hon ville läsa. Det var väl ändå lite duktigt av mig ;)

Bokrea 2017

Jodå, jag var iväg på bokrean idag. Jag såg till att komma dit före klockan 10, för då kunde man köpa fyra böcker och betala för tre.

Lite dåligt förberedd var jag. Jag brukar hålla koll på i förväg vad jag i första hand ska köpa, men jag känner mig nöjd ändå.

Tre böcker köpte jag till mig själv: Blå stjärnan av Jan Guillou, När klockan slår fem av Denise Rudberg och Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) av Jonas Jonasson.

Dessutom köpte jag en bok till min fru, som jag inte vet om hon vill ha: Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan. (Vill inte fru W ha den, så tar jag den själv.)

Den stora frågan är som alltid - Hur i all världen ska vi få plats med fler böcker?

Dagens visdomsord 2017-02-22

”Jag gillar inte arbetsnarkomaner. Litar inte på dem. Varför jobbar de? Jag litar inte på flitiga jävlar. Det är så krig börjar: flitiga jävlar. Om terroristerna tog ledigt på helgen kanske de tog ledigt ett år. Till slut skulle de säga: ’Åt helvete med det här – vaddå spränga folk i luften? Det är ju fotboll på tv.’ Du skall icke orka bry dig. ” (Noel Gallagher)

42 timmar kvar

Nu är det 42 timmar kvar tills bokrean börjar. (I vart fall i Karlstad.) Och 42 är ju, som alla vi som gillar Liftarens guide till galaxen vet, meningen med livet. Slut på meddelandet.

En smakebit på söndag - Pastor Viveka och tanterna

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter Pastor Viveka och tanterna och är skriven av Annette Haaland.

Viveka är frikyrkopastor, men har börjat tröttna på att alltid finnas till för alla andra. När en av kvinnorna i kyrkans kaffekommitté hittas död börjar pastorn nysta i fallet. Kan en mördare gömma sig i idyllen? Smakbiten kommer från sidan 24:

När Henry har försvunnit funderar Viveka vidare på snällhet. En pastors främsta uppgift är att vara snäll. Att vara snäll är till och med viktigare än att dricka kaffe och äta kakor. Viveka har, så långt hon kan komma ihåg, alltid varit snäll. Som barn hemma i Jönköping lekte hon varje dag med Lena Olsson, bara för att vara snäll. Hon spelade piano som mamma ville fast hon hellre ville spela gitarr. Hon läste tyska fast hon hellre ville läsa franska. Hon åkte på språkresa fast hon hellre ville vara hemma. Inte minst försökte hon att vara snäll då hennes föräldrar höll på att skiljas men då var hon ändå inte tillräckligt snäll för det slutade ändå med skilsmässa. Efter det insåg hon att hon aldrig skulle lyckas. Att hon aldrig skulle räcka till, men att hon måste försöka. Men hon valde att plugga i Stockholm istället för Jönköping. Då gjorde hon lite uppror i alla fall. Inte för att det är mycket att tala om men det måste vara bättre än inget, tänker hon.

Pion

Titel: Pion
Originalets titel: Peony
Författare: Pearl Buck
Förlag: Albert Bonniers Förlag (1978)
Antal sidor: 293

Pion av Pearl Buck är en bok som jag tyckte om att läsa. Kanske för att den var så annorlunda. Den utspelar sig i Kina på 1800-talet. Där bor judar, som blivit uppskattade samhällsmedborgare. I en av dessa familjer lever den unga vackra slavinnan Pion. Familjen köpte henne när hon var liten som sällskap åt sonen David.

Davids mor vill absolut att han ska gifta sig med en judisk flicka. Den judiska renheten måste bevaras. Davids far Esra är dock halvkines.

Pion älskar David och är beredd att offra allt för honom. Samtidigt har jag lite svårt för att bara se det positiva i henne. Hon är självuppoffrande, men samtidigt intrigant. Genom hennes agerande omöjliggörs äktenskapet mellan David och Lea, och David gifter sig istället med en kinesiska.

Det som jag kanske tycker är mest fascinerande är tanken som framförs i boken att den judiska församlingen i den kinesiska staden går under, inte på grund av förtryck utan därför att kineserna är alltför vänliga mot judarna.

I västerlandet förföljs judarna, vilket gör att de hamnar utanför majoritetssamhället, vilket också gör att de behåller sin särart. Kineserna känner däremot inte till någon antisemitism. De gifter gärna bort sina döttrar till judiska män. Efter några generationer finns inga judar kvar. De har blivit kineser.

Jag deltar i en utmaning som går ut på att från november 2016 till den 31 december 2017 ha läst något av samtliga 14 kvinnliga nobelpristagare i litteratur, och Buck är den fjärde. Hon erhöll nobelpriset i litteratur 1938.

I Kaosutmaningen får den här boken svara mot punkt 11: En bok med något rött i omslaget.

Bokbloggsjerka 17-20 februari

Bokbloggsjerka i regi av Annikas Litteratur- och kulturblogg. Så här lyder veckans fråga:

Avsluta följande mening: Att läsa en bra bok är som att...

... dricka ett gott rödvin och äta lite kex och ost.

Vad gäller bilden ovan så vill jag absolut ta bort vindruvorna. Är det något som absolut inte passar till vin, så är det vindruvor! Konstigt men sant.

Veckans ord på Å

Linda med bloggen enligt O har en alfabetsutmaning. Varje vecka presenterar hon fem ord på en bokstav. Dessa ska vi associera med böcker. Våra tolkningar av detta är tämligen fria, men det ska handla om böcker eller författare. Veckans bokstav är Å.

åklagare
Boken Självtäkt är skriven av en mindre känd deckarförfattare, nämligen tidigare åklagaren och numera domaren Tove Klackenberg. Hennes debutbok hette Påtaglig risk att skada, vilken fick debutantdiplomet av Svenska Deckaradademin. Senare har hon givit ut böckerna Inlåst och Dömd på förhand.
Självtäkt handlar om åklagaren Svea Lundström Duval som knappt hinner börja på sin nya arbetsplats i Östersund förrän Härjedalen drabbas av en rad sabotage. Tidningarna är snabba att knyta händelserna till rättstvisten mellan traktens markägare och samebyarna, och Svea placeras i Sveg för att leda den uppmärksammade utredningen.
Det finns saker som jag tycker är mycket bra i boken. Exempelvis de många tydliga exemplen på hur samerna blivit förtryckta långt in i vår tid. Fortfarande finns stora motsättningar mellan samer och svenskar i Sameland.
(Lustigt förresten att Tove Klackenberg låter en same i boken tala om svenskarna som ett annat folk. Det blev ju ett förfärligt bråk när sverigedemokraten Björn Söder benämnde samer som en egen nationalitet.)
Intrigen är väl inte helt dum. Det blir en hel del brott som ska lösas, och det gäller för polisen och för åklagaren att försöka se om det finns något samband.
Men varför måste Svea Lundström Duval bo i en husbil när hon tjänstgör i Härjedalen? 
Det jag har svårast att acceptera i boken är upplösningen. Plötsligt kommer det renar och skotrar med maskerade förare instormade mitt i ett EU-möte, och mitt i allt detta står allting klart för Svea Lundström Duval. Där hängde jag faktiskt inte riktigt med. 

åktur
Här blir det en bok som jag sågade när jag läste. Kopplingen till åktur blir att en bil nämns i texten ;)
Mons Kallentoft är en hyllad författare tror jag mig ha förstått. Det var därför med förväntan jag började läsa hans Vindsjälar. Men ack vad jag blev besviken.
Han har bland annat fått beröm för sitt språk, vilket jag finner fullkomligt obegripligt. Det är ofta korta, avhuggna meningar som antingen saknar subjektet eller predikatet.
På många ställen låter författaren oss få veta vad personerna tänker. Det är inte helt ovanligt. Men han låter oss veta vad nästan alla personerna tänker. Det gör att det är svårt att veta vem som egentligen berättar historien.
Riktigt eländigt tycker jag det är när mordoffret då och då tittar fram och berättar om hur han letar efter sin fru. Skulle kunna vara okej i en fantasybok eller en spökhistoria, men en vanlig deckare med poliser som försöker lösa ett mordfall? Nä, då tycker jag faktiskt att liken ska tiga still!
Dessutom händer det att Kallentoft mitt i ett stycke där vi följer en persons tankar plötsligt byter till en opersonlig berättarröst. Här är ett exempel där Yngve har märkt att polisen är på väg och vi följer först hans tankar:
En annan bil nu, men det är de där poliserna som kommer. De går mot dörren och de vet att jag har ljugit för dem, vet vad advokat Strandkvist har berättat för mig, och jag har inget alibi. Och när de två poliserna närmar sig ytterdörren höjer Yngve hagelgeväret, men sänker sedan vapnet igen.
Intrigen är jag inte heller så förtjust i. En gammal man har hittats mördad på ett äldreboende som ägs av en sliskig riskkapitalist. Det är uppenbart att Kallentoft tycker mycket illa om privata vårdboenden, och denna hans åsikt får han gärna ha. Det går att skriva långa välformulerade debattartiklar kring detta. Men när han gör en skönlitterär bok av det hela och denna fråga hela tiden genomsyrar texten, då blir det till slut för mycket.

ålderdom
Vad ska man göra när man uppnår ålderdomen? Lyssna på dragspelsmusik? Brodera? I Catharina Ingelman-Sundbergs bok Kaffe med rån sysslar di gamle med något helt annat.
Boken handlar om ett gäng gamlingar på ett vinstdrivande äldreboende, som tröttnar på att bli illa behandlad. Det måste vara bättre att sitta i fängelse än att bo på äldreboendet Diamanten. Därför börjar de planera brott, som ska få in dem i fängelset.
Detta lyckas de med, men fängelsetillvaron är inte lika bra som de föreställt sig. Därför börjar de snart att planera nya brott, som ska ge mycket pengar, men utan att de åker fast. De ska utföra "det ultimata brottet."
Denna bok är väl kanske inte någon "bladvändare" som man längtar hem till, men den är ändå småmysig. Det är roligt att följa Märtha, "Snillet", "Krattan" och de andra i pensionärsligan. En bok som helt klart duger till hängmattan i sommar.

ångest
Här passar nobelpristagaren Pär Lagerkvists diktsamling Ångest som handen i handsken. Den första diktens inledningsord är berömda.
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

åskådare

På fotbollsmatcher kan det finnas åskådare. I Fredrik Backmans bok Britt-Marie var här får huvudpersonen hjälpa till när byns ungdomar ska spela fotboll.

Vi får följa Britt-Marie, som just lämnat sin man och som nu, 63 år gammal, vill ha ett arbete. Av misstag får hon ett tillfälligt arbete som vaktmästare på fritidsgården i Borg, det enda som kommunen inte hunnit lägga ned i den lilla byn.
Till en början är Britt-Marie reserverad som alltid, och söker sin tillflykt i städningen. Hon löser de flesta problem genom att städa med bikarbonat.
Men snart får Britt-Marie uppleva en alldeles ny känsla. Det finns barn i den lilla byn som faktiskt behöver henne.
Steg för steg byggs hennes självförtroende upp i denna bok, som faktiskt är humoristisk. Jag skrattade högt flera gånger när jag läste den.

Tematrio - Kärlek

Lyran var lite sen med sin tematrio och sedan blev jag sen, men nu så. Den här gången är temat kärlek. Så här skriver Lyran: Det var inte meningen att ni skulle missa tematrion igår, men jag har tyvärr problem med schemaläggningen av inlägg. Håll till godo idag. Och temat för veckan är såklart romantisk kärlek! Berätta om texter som svämmar över av kärlek!

Lyran valde en dikt av Gustaf Fröding. Det gör jag med. Hans dikt En morgondröm ledde till åtal för osedlighet. Idag tycker nog de flesta av oss att det är en vacker kärleksdikt. Den är alltför lång att återge här, men jag har valt att ge ett utdrag av den del i dikten, som nog var främsta orsaken till åtalet:

Och med ett med ett skratt
blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt
och han drog henne tätt
mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,
och hon klängde sig fast,
och hon snyftade till och i gråt hon brast,
och hon sökte hans blick,
och en glimt av hans innersta själ hon fick.
Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför sol, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vittskilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.

Själ i flamma, blod i dans,
han var hennes, hon var hans,
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.
Och med huvudet bakåt i kyssande böjt
och med skötet mot famnaren höjt
drack hon livets och kärlekens yppersta drick
i var störtvåg, hon fick
av hans livseldsaft,
i var gnista, som gick
av hans kraft.
Och som samma andedrag,
samma puls och hjärteslag
själ vid själ i samma kropp
sammanhöll,
steg och föll
rytmens ned och opp,
mot och in och från,
tills med ens en stråle sköt
ur hans liv och livsvarmt göt
faderkraft i moderfröt
och som två förenta floder
ström av fader, ström av moder
blevo ett i son.

William Shakespeares tragedi Romeo och Julia. I denna text står Romeo nedanför Julias balkong:

But soft! What light through yonder window breaks?

It is the east, and Juliet is the sun.

Arise, fair sun, and kill the envious moon,

Who is already sick and pale with grief,

That thou, her maid, art far more fair than she.

Be not her maid since she is envious.

Her vestal livery is but sick and green,

And none but fools do wear it. Cast it off!

It is my lady. Oh, it is my love.

Oh, that she knew she were!

She speaks, yet she says nothing. What of that?

Her eye discourses. I will answer it.—

I am too bold. 'Tis not to me she speaks.

Two of the fairest stars in all the heaven,

Having some business, do entreat her eyes

To twinkle in their spheres till they return.

What if her eyes were there, they in her head?

The brightness of her cheek would shame those stars

As daylight doth a lamp. Her eye in heaven

Would through the airy region stream so bright

That birds would sing and think it were not night.

See how she leans her cheek upon her hand.

Oh, that I were a glove upon that hand

That I might touch that cheek!

Och så har vi då skalden Bo Setterlinds dikt Du är den ende.

Du är den ende, som hemligen ser mig,
fast ingen har talat, du vet vad jag ber dig.
Min längtan är bara du. Blott du mig ger
ett enda litet ord, är jag din.
Du är den ende, jag aldrig kan glömma,
din mun, dina ögon, din lugnande stämma.
Och därför jag ber dig nu: Blott du mig ger
ett enda litet ord, är jag din.
Ingen som du, fast du hör till en annan,
du skänker mig kärlek, hos dig vill jag stanna!
Mitt öde det är att bli din i min fantasi,
del av den värld som är din.

De flesta av oss tänker nog på Lill Lindfors när vi hör om denna dikt. Det roliga är att Lill Lindfors, när hon sjöng in den på skiva, inte hade en aning om vem texten är riktad till. Bo Setterlind riktade dikten till Jesus.

Fick omslaget idag

Idag fick jag omslaget via mejl. Det var riktigt snyggt! Det blev jag glad över.

Några synpunkter hade jag dock, som jag nu har skickat till förlaget. Hoppas de lyssnar på detta. Det är trots allt jag som är kunden.

Om bara detta fixar sig, kan boken skickas för tryckning snart. Å så spännande det känns!

Dagens visdomsord 2017-02-15

Man är inte ung längre. Man bara ser sån ut. (Min mor som fyller 90 till sommaren)

Tisdagsutmaning - Kärlek och hatkärlek

Veckans tisdagsutmaning från Kulturkollo. Veckans tema är kärlek och hatkärlek och Helena ger oss utmaningen:

Vilken är din bästa kärleksskildring och vilken karaktär (från bok/tv/film) älskar du allra mest att hata?

Det finns så otroligt mycket att välja mellan, så jag får ta ett par förslag ur högen.

En riktigt vacker kärleksskildring är den gammaltestamentliga boken Höga Visan. Här är ett exempel. Det är brudgummen som talar:

Du har tagit mitt hjärta, du min syster, min brud;
du har tagit mitt hjärta med en enda blick,
med en enda länk av kedjan kring din hals.
Huru skön är icke din kärlek,
du min syster, min brud!
Huru ljuv är icke din kärlek!
Ja, mer ljuv än vin;
och doften av dina salvor
övergår all vällukt.
Av sötma drypa
dina läppar, min brud;
din tunga gömmer
honung och mjölk,
och doften av dina kläder
är såsom Libanons doft.
"En tillsluten lustgård
är min syster, min brud,
en tillsluten brunn,
en förseglad källa.
Såsom en park av granatträd skjuter du upp,
med de ädlaste frukter,
med cyprusblommor och nardusplantor,
med nardus och saffran,
kalmus och kanel
och rökelseträd av alla slag,
med myrra och aloe
och de yppersta kryddor av alla slag.
Ja, en källa i lustgården är du,
en brunn med friskt vatten
och ett rinnande flöde ifrån Libanon."

Någon som man kan älska att hata? Varför inte gräva bland lite äldre TV-serier?
På 1970-talet gick den engelska serien Arvingarna (The Brothers) om tre bröder som ärvt faderns åkerifirma.
I serien dök Paul Merroney upp (spelad av Colin Baker), en slug och förslagen bankman som försökte ta över företaget.
Rollfiguren var så hatad att skådespelaren fick vara försiktig. Han har berättat att tanter på stan slog honom med sina paraplyer därför att han var så elak mot bröderna.