Tisdagstrion: Vapen

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat vapen. Här är min vapentrio:   

I Soldat med brutet gevär från 1944 får vi möta soldatsonen Valter Sträng, den av Mobergs romanpersoner som är mest lik sin egen författare. Vi får följa Valters liv som glasbruksarbetare, ungsocialist, pacifist och landsortsjournalist under 1900-talets första årtionden. Romanen är både en berättelse om hur en ung man försöker forma sitt eget liv och en hyllning till landsbygdens fattiga, "träskofolket".

Det lär finnas både likheter och skillnader mellan Strängs och Vilhelm Mobergs liv, men läser man om Moberg ser man tydliga likheter. De växer upp i fattiga soldattorp, skaffar sig utbildning mot alla odds, drabbas av Spanska sjukan, är till en början organiserade nykterister, blir journalister, är organiserade socialdemokrater, men blir djupt besvikna på sitt parti när de inte genomför allt i sitt program.

Det här är en bok som är väl värd att läsas. Den ger en bild av fattigdomen bland backstugusittare och glasbruksarbetare. En fattigdom som delades av förfäder och förmödrar till de flesta av oss. Det är också en skildring av arbetarnas organisering i fackföreningar och partier (främst det socialdemokratiska.)

Valter Sträng är filosofiskt lagd och det är intressant att följa hans funderingar. Samtidigt kan det inte hjälpas att jag ibland tycker att han är en riktig tråkmåns. Han är så in i bomben idealistisk. Han är hängiven Idén över allt annat. Nog borde väl en yngling kunna se på en söt och rar flicka utan att fundera över om hon är klassmedveten?

Han kompromissar aldrig, böjer sig aldrig. Blir han ovän med chefen ställer han ultimatum: Det ska bli som jag vill, annars slutar jag. Det kan inte vara helt lätt att vara en sådan människa. Måhända ska romanfiguren Valter Sträng ses som ett föredöme mer än en verklig person. En arbetarrörelsens motsvarighet till helgonen. Helgon kan man se upp till, men de är nog inte de roligaste på festen.

Jag kan förstå att Erich Maria Remarques bok På västfronten intet nytt har blivit så omtalad. Den gavs ut första gången 1929, och var en av de böcker som nazisterna brände i sina bokbål.

Boken är en krigsskildring (från första världskriget), men den är ingen hjältedrapa där modiga soldater ger allt för fäderneslandet. Nej, den handlar om krigets hopplöshet och om vanliga, enkla soldater som bara vill överleva. Det finns inget hjältemodigt i deras liv i skyttegravarna. Omkring dem dör deras vänner en meningslös död. Inte så konstigt kanske att nazisterna inte kunde tåla boken. Deras plan var ju att starta ett nytt krig som skulle ge det tyska riket ära och det tyska folket ökat "Lebensraum".

Den här boken är jag inte bara glad över att ha läst därför att det är roligt att ha läst en klassiker. Det här är en riktigt bra bok, som visar hur långt från regeringarnas propaganda livet är för en soldat i skyttegraven. För dem är det inte viktigt att vinna kriget. Betydligt viktigare är att försöka få tag på en brödbit eller en cigarett.

Synd av en värmländsk författare.

Utåt sett följer Frykeboda socken de tio kristna budorden till punkt och pricka. Men säg den fasad som aldrig spricker. Utan förvarning är det någon som bryter mot det femte budordet: Du skall icke dräpa. Syndarens offer är socknens klockare och mordvapnet är en yxa. Vem har begått det fruktansvärda brottet?

Återigen är det upp till länsman Nathanael Efraimsson och hans fjärdingsman Alfred Karlsson att sätta gärningsmannen bakom lås och bom. Men allt eftersom utredningen fortskrider står det klart att det syndas betydligt mer i Frykeboda än vad folk vill låtsas om. Att lagens långa arm måste ha både ögon och öron på skaft råder det ingen tvekan om. Några villovägar har de nämligen inte råd att hamna på...

En smakebit på søndag - Odinsbarn

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Odinsbarn och är skriven av Siri Pettersen.   

En man från norr sticker kniven i ett spädbarn, för att dölja att hon är född utan svans. Flickan överlever och får namnet Hirka. Femton vintrar gammal får Hirka veta att hon är ett odinsbarn - ett svanslöst odjur från en annan värld. Myten säger att odinsbarn för med sig röta och död. Samtidigt sprider sig rykten och oroligheter i landet. Gamla maktkamper väcks till liv, krig hotar att bryta ut och folk överger sina hem i fruktan för varelser som ingen har sett på tusen år. Det verkar som om Hirka inte är den enda som tagit sig igenom stenportarna från den andra världen och plötsligt vänds alla blickar mot henne.

Smakbiten är hämtad från sidan 192:

Urd slog ihop boken med en smäll. Dammet yrde upp över ledstången och dalade som duggregn ner över våningarna under. De tysta och gråklädda lyfte blicken från sina monotona sysslor och stirrade på honom som om han hade pissat på golvet. De kallades herdar, hade han fått veta. En av dem stod bara några steg bort, med fingret på ryggen till en bok som han hade varit i färd med att sätta på plats. Tom på tankar och fastfrusen i sin rörelse. Urd visade tänderna mot honom. Den bleka gestalten ryggade tillbaka och försvann mellan de massiva hyllorna.

Veckans mening v. 4

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Odinsbarn av Siri Pettersen.

Hon log som en glaciär och räckte sin make en linneservett.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Helgfrågan v. 4

Helgfråga från Mias bokhörna. Det är förintelsens minnesdag imorgon. Helgfrågan lyder:

Imorgon är förintelsens minnesdag. Har du något boktips från andra världskriget? 

Det finns många böcker om andra världskriget som jag skulle kunna tipsa om. Ibland känner jag att jag fått en överdos av skildringar om det helvete nazisterna skapade. Därför vill jag tipsa om en bok med verklighetsbakgrund från andra världskriget, men som inte handlar om förintelsen och koncentrationslägren.

Boken jag vill tipsa om är Vedergällning av Robert Harris. Det författarnamnet borgar för att det är en bra och spännande bok.

Det är November 1944. Tyskland är på väg att förlora andra världskriget. I ett sista desperat försök har Hitler beordrat produktion av 10000 ballistiska V-2-raketer - världens mest sofistikerade vedergällningsvapen. Den tyske ingenjören Rudi Graf brukade drömma om att skicka en raket till månen. Istället befinner han sig i det ockuperade Nederländerna där han ansvarar för avfyrningen av missiler mot London. Kay Caton-Walsh, brittisk sektionsofficer i den kvinnliga hjälpflygkåren och överlevande efter en V-2-attack, får i uppdrag att åka till Belgien och lokalisera avfyrningsplatserna.

Boken är en roman och många av karaktärerna är fiktiva, men de viktigaste historiska händelserna är korrekta. Tyskland sände verkligen V2-raketer mot London och engelsmännen skickade kvinnor till det befriade Belgien för att lokalisera avfyrningsplatserna. Harris berättar ingående om situationen på båda sidor, vilket gör att man lätt kan identifiera sig med människorna. Det var en fruktansvärd tid och mängder av oskyldiga civila dog på båda sidor.

Veckans kulturfråga v. 4 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Förra veckan handlade det om tunna böcker. Den här gången är det "tjockisarnas" tur. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka är dina tegelstensfavoriter?

Jag är väl inte så begeistrad av tegelstenar. De ryska klassikerna på tusen sidor har jag aldrig kommit mig för att läsa. Men ibland kan författarna (eller förlagen) lura en att läsa en enorm textmassa ändå. Det går ju att skriva en berättelse som är lååång, men som delas upp på flera böcker. Jag tänker exempelvis på Engelsforstrilogin, som jag gillade. Cirkeln var på 516 sidor, Eld på 634 sidor och Nyckeln på hisnande 813 sidor. Sammanlagt läste jag alltså nästan 2000 sidor! Om någon sagt åt mig att jag borde läsa en berättelse på nära 2000 sidor, så hade jag bara skrattat. Aldrig i livet att jag skulle göra det. Istället läste jag tre tegelstenar...

Det skulle vara roligt att veta om alla tegelstenar är så omfattande som de verkar. Förlagen verkar vilja ge ut tjocka böcker, och jag undrar om de gör böckerna större genom val av typsnitt, teckenstorlek och radavstånd.

Löpa varg av Kerstin Ekman

Titel: Löpa varg

Författare: Kerstin Ekman

Förlag: Albert Bonniers Förlag (2021)

Antal sidor: 150 

Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, är den som berättar i Kerstin Ekmans täta historia som utspelar sig i norra Hälsingland. Efter mötet med vargen börjar han tänka om när det gäller jakten, djuren och skogen. Med åldern dyker nya minnen upp.

Löpa varg av Kerstin Ekman är en riktigt fin bok. Allt är som sagt berättat av Ulf Norrstig; en pensionerad jägmästare som jag fick intryck av att vara en verklig person, men som jag nu är ganska säker på är en litterär gestalt.

Han har många tankar kring den skogsskötsel som staten och de stora skogsbolagen bedrivit. All skog har kalhuggits och sedan har man planterat granplantor. Lövslyn höll man borta med Hormoslyr. Det var inte så Ulf hade lärt sig av sin far och farfar. De tillämpade blädning, alltså när man väljer ut vilka träd som är mogna att avverkas. Det gav möjlighet för skogens djur och kryp att överleva.

Det märks att Kerstin Ekman har ett stort intresse för natur- och miljöfrågor. Trots att det är en skönlitterär text känns den vederhäftig. Genom bokens huvudperson får hon fram budskapet att vi människor är det stora hotet mot mångfalden i naturen.

Jag skulle möjligen kunna ha synpunkter på ensidigheten i vargfrågan som finns i berättelsen. Ulf Norrstig vill inte döda några vargar och det ska man respektera. Men de som drabbas av vargen, i boken en fårägare, och folk i jaktlaget som hatar vargar, framställs som mindre vetande. Fast det kan ju vara så att Kerstin Ekman tröttnat på ensidigheten åt andra hållet som inte är ovanligt i områden där vargreviren har brett ut sig. Det brukar väl vara så att kärleken till vargen ökar med avståndet från vargreviren.

Hur som helst är detta en fin och bra bok, där den före detta ledamoten i Svenska Akademien visar att en boks kvalitet inte kan mätas i antalet sidor.

I kaosutmaning 2023 får denna bok svara mot punkt 39: Läs en bok vars författare börjar på K.

Dagens visdomsord 2023-01-25

Nalle Puh: Vilken dag är det?

Nasse: Det är idag.

Nalle Puh: Det är min favoritdag. 

Tisdagstrion: Böcker som utspelar sig under olika århundraden (ett århundrade i varje bok)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat böcker som utspelar sig under olika århundraden. Här är min tresekelstrio:  

En välsignelse av nobelpristagaren Toni Morrison kan ses som prologen till hennes prisbelönta roman Älskade. Den utspelar sig 200 år tidigare i 1600-talets Amerika.

Jacob Vaark äger en liten farm i norra Virginia och är också agent för Västindiska kompaniet. Trots att han avskyr handeln med människor tar han en liten slavflicka som delbetalning för en skuld av en portugisisk tobakshandlare. Det är Florens, med "händer som en slav och fötter som en fin portugisiska", som fått lära sig läsa och skriva och kan vara till nytta på hans gård. Där finns också hans hustru Rebekka, indiankvinnan Lina och den förvirrade flicka som kallas Sorg.

Detta är en tämligen kort roman. När jag börjar på ett kapitel får jag ibland fundera på vem det är som berättar. Perspektiven skiftar hela tiden.

Slaveriet börjar institutionaliseras, men det finns ändå fria svarta män. Svarta som kan få lön för sitt arbete. Men visst är rasismen tydlig. Rebekka vill att Lina följer med henne till kyrkan, men indiankvinnan får inte följa med in. Att svarta inte har någon plats i Himmelriket är självklart.

Det är svårt att se vem som är bokens huvudperson, men Florens' öde är ändå betydelsefullt. Det är hennes mor som driver på att Vaark ska ta flickan som delbetalning för en skuld. Hur kan en mor göra så. Är modern så kärlekslös, eller är det tvärtom? Kanske är det an act of mercy. Originalets titel A Mercy har översatts till En välsignelse. Jag undrar om inte barmhärtighet hade varit en bättre översättning än välsignelse. Inte förrän i slutet av boken låter författarinnan oss förstå skälet till moderns agerande. Det är en barmhärtighetsgärning som får oanade konsekvenser.

1793 av Niklas Natt och Dag utspelar sig givetvis på 1700-talet. Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia. Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstaden avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya. Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.

Det är ingen självklarhet att en berättelse om ett fiktivt mordfall, som författaren placerar drygt två sekler bakåt i tiden, ska bli intressant och läsvärd. Natt och Dag lyckas med detta. Dels därför att själva mordhistorien är väl berättad, dels därför att han beskriver ett Stockholm med dess människor på ett sätt och med ett språk som känns trovärdigt.

Vid något tillfälle har han, vilket han nämner i efterordet, lagt till en byggnad som då ännu inte uppförts, men det var gjort för att skapa en än bättre berättelse och här får man hänvisa till varje skönlitterär författares rätt att forma verkligheten efter romanens idé.

Jag har lärt mig en hel del under läsandet. Inte kände då jag till de "paltar" och "korvar" som bevakade huvudstadens gator på ett sätt som oftast drabbade dem som stod längst ner på samhällsstegen. Inte heller kände jag till Fatburen, en sjö som fanns på Södermalm ända till 1850. Ibland har jag googlat saker som författaren skriver om och nästan alltid funnit att de varit korrekt beskrivna. Den grevliga ätten Balk som finns med i romanen har dock inte existerat. Sannolikt därför att författaren inte velat utpeka en specifik adelsätt. (Niklas Natt och Dag tillhör för övrigt Sveriges äldsta nu levande adelsätt.)

Romanen 1793 är en mycket välskriven och läsvärd roman, som av Svenska Deckarakademin utsågs till 2017 års bästa deckardebut.

Belgravia är berättelsen om en hemlighet. En hemlighet som nystas upp bakom de eleganta portarna i Londons mes exklusiva kvarter. Det är 1840-tal - moderna tider, då till och med en nyrik industrialist som James Trenchard och hans hustru Anne börjar få tillträde till de fina salongerna. Men vad har de för hållhake på Lady Brockenhurst, som tillhör en av landets äldsta familjer? Historien tar sin början kvällen innan slaget vid Waterloo 1815, på hertiginnan av Richmonds numera legendariska bal, där två familjers liv förändras för alltid...

Författaren Julian Fellowes är inte vem som helst. Det är han som skrivit manuset till alla delarna i TV-serien Downton Abbey. Här har han skapat ännu en värld av glitter och flärd, men den utspelar sig tidigare än Downton Abbey. Han verkar ha lagt ned stor möda på att ge boken en känsla av historisk autencitet. Där det är möjligt har han lagt in händelser som faktiskt ägt rum. Balen kvällen före slaget vid Waterloo 1815, som arrangerades av hertiginnan av Richmond är en historisk verklighet.

Någon greve och grevinna av Brockenhurst har däremot aldrig existerat. Givetvis måste det finnas uppdiktade personer, om det ska gå att skapa en sådan här berättelse. Här finns de fina familjerna, som är noga med att deras barn inte ingår några mesallianser, det vill säga äktenskap med någon i lägre social ställning. Samtidigt är 1800-talet en ny epok, där det finns män som startar industrier och bygger hus, vilket skapar ett förmöget borgerskap. Denna senare grupp har sålunda mycket pengar, men de adliga familjerna ser ner på dem.

Boken är fylld av kärlek, hat, avund, lojalitet och intriger. En kombination av människans ädlaste och uslaste egenskaper, vilket borgar för en bra roman. Och en bra roman är det. Det är en verklig bladvändare. Jag vill bara ha mer och mer.

Det enda negativa jag egentligen har att säga är inte något som ska läggas författaren till last, utan det handlar om översättarens arbete. Visst vet jag att man på engelska kan avsluta ett samtal med orden "good day to you", men "goddag till dig" är ingen bra översättning! Där finns även grammatikfel som jag stör mig på.

Sammantaget ger jag ändå boken Belgravia högsta betyg. Om du tyckte om Downton Abbey, ska du definitivt läsa Belgravia!

En smakebit på søndag - Löpa varg

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Löpa varg och är skriven av Kerstin Ekman.   

Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, är den som berättar i Kerstin Ekmans täta historia som utspelar sig i norra Hälsingland. Efter mötet med vargen börjar han tänka om när det gäller jakten, djuren och skogen. Med åldern dyker nya minnen upp.

Smakbiten är hämtad från sidan 37:

Frostrosor slog ut på verandans fönsterglas. Saltkristaller klättrade opp och blev till kvistar och utskott. Allt ville bli något: kvist, mossa, ros, vinge. Den vita bläsen på en hästpanna blev stjärna. Men människoverk var något annat. Ljusmöglet av stora städer bredde ut sig formlöst och erövrade planeten. Man såg det när man flög.

Som fåglar flyger vi inte.

Veckans mening v. 3

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Löpa varg av Kerstin Ekman.

Man kan aldrig få se ett likadant moln igen; det är en stor tröst i en värld som hela tiden erövras av det människogjordas stereotyper.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!   

Fem en fredag v. 3: Skrivna ord

Fem en fredag kommer från bloggen elisamatilda. Varje vecka ställer Elisa fem frågor. Det var längesen jag var med, men idag så bara måste jag vara med med tanke på temat och namnet på min blogg. Den här gången kallar hon temat skrivna ord.

1. Vem skrev du senast ett brev till?
Det var till en bokbloggare i julas. Jag har inte sett till henne på vare sig hennes egen blogg eller på andras och undrar därför vad som har hänt. Så jag köpte en liten julklapp, som jag skickade tillsammans med ett brev (skrivet på datorn dock). Tyvärr har jag inte hört av henne. Sen skickade jag förstås ett antal julkort, men de räknas väl inte.

2. När skrev du senast under ett kontrakt?
Det händer faktiskt lite då och då eftersom jag är säljare. Inte bara mina kunder utan även jag skriver under köpekontrakten.

3. Har du någonsin skrivit dagbok?
Nej, tyvärr. Det hade varit roligt att ha ett halvsekels tankar att se tillbaka på.

4. Har du en läslig handstil?
Det tycker jag att jag har. Namnteckningen är däremot i det närmaste oläslig, men det ska namnteckningar vara :)

För ett par år sedan skickade jag ett handskrivet brev till en kusin född 1943. Han var nog nästan lite imponerad över att  jag faktiskt skrev för hand. Det tycks inte som han hade några problem att läsa vad jag skrivit. (Nedanstående bild visar INTE min handstil.)

5. Vad brukar du oftast skriva på din inköpslista?
Det skulle väl kunna vara bananer,  yoghurt, proviva och ost.

Ett bokpaket på fredagen

Idag överraskar Modernista med ett bokpaket, som faktiskt innehåller två böcker. Först har vi De ensamma av Anna Kuru. Hon har tidigare givit ut Kirunatrilogin, varav jag har läst Den första frosten. Den andra boken heter De rättrådiga och är skriven av Tinna Lindberg.

Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe

Titel: Tordyveln flyger i skymningen

Författare: Maria Gripe

Förlag: Bonnier Carlsen (2018) (Utkom första gången 1978)

Antal sidor: 378

Vem är den gamla damen som vill spela schack i telefon? Hur ska man tyda viskningarna i Jonas Berglunds bandspelare? Finns den tretusenåriga egyptiska gravstatyn kvar - och i så fall var? Har den märkliga blå blomman ett ett eget liv? Vad är det som påverkar historiens gång? Slumpen, viljan eller - något annat. Det här är den fantastiska berättelsen om några ungdomars mystiska upplevelser i ett sommarhus i Småland. Hur hemligheter från det förflutna rullas upp på nytt och slutligen avslöjas.

Det är nästan ett misstag att jag läst Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe. Jag valde den till Kaosutmaning 2022 som en bok vars titel börjar på T, men hann inte läsa den och tog därför med den i årets kaosutmaning istället. Vad jag hade missat var att Maria Gripe skrev barn- och ungdomsböcker. Jag hade fått för mig att hon skrev deckare för vuxna. Ja ja, det får vara som det vill med den saken. Nu har jag läst den och det är alltid roligt att få läsa något annat än det man tänkt sig. För övrigt är väl det själva vitsen med kaosutmaningen. 

Det förvånade mig till en början att språket var så enkelt, men när jag väl insett att det var en bok för barn i åldern 9-12 år läste jag den med stor behållning. Detta är vad man brukar kalla en genreövergripande bok. I en studie vid Lunds universitet av Hanna Borglid sägs att "här samsas detektivromanen, äventyrsberättelsen, den fantastiska berättelsen och spökhistorien med en existentiell och filosofisk framställning vars rötter finns i romantiken".

Det är en fantasifull berättelse där huvudpersonerna David, Annika och Jonas får hjälp av både tordyvlar, blommor och spökröster för att lösa gåtorna. En spännande historia som jag hade älskat när jag var i den åldern. Och den ska givetvis bedömas som en ungdomsbok och då tycker jag att den var riktigt bra. Boken har för övrigt förärats med Astrid Lindgren-priset.

Tordyveln flyger i skymningen är min andra bok i utmaningen Boktolvan 2023.

I kaosutmaning 2023 får denna bok svara mot punkt 33: Läs en bok som vunnit ett pris.

Helgfrågan v. 3

Helgfråga från Mias bokhörna. Mia funderar på om vi läser om böcker. Helgfrågan lyder:

Hur är det med klassiska böcker, läser du några?

Det händer, även om det inte sker alltför ofta. Vargnatt hade en klassikerutmaning för sig själv 2018-19, och den hoppade jag på. 24 lästa klassiker blev det. Bland andra Lolita, Rid i natt, Skogsliv vid Walden, En julsaga, Stolthet och fördom, Hertha, Klockan klämtar för dig,Öster om Eden och Kristens resa.

Veckans kulturfråga v. 3 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Linda skriver att det är hennes bestämda uppfattning att få böcker egentligen behöver vara på mer än 300 sidor. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka tunna böcker vill du lyfta fram?

Jag håller verkligen med. Många klassiker är på 200-300 sidor. Det är bra romaner där författaren haft vett att sluta skriva när berättelsen är klar. Idag ligger många romaner på 400-600 sidor och de är inte dubbelt så bra som de betydligt tunnare klassikerna. Nu ska jag lyfta fram några tunna böcker.

Barabbas av nobelpristagaren Pär Lagerkvist är en av de bästa romaner jag läst. Min utgåva är på 206 sidor.

Huvudpersonen Barabbas är den som frigavs istället för Jesus, när Pontius Pilatus frågade folket vem de ville se frigiven.

Barabbas blir således fri, men blev han någonsin fri på riktigt? Pär Lagerkvist skildrar en man vars återstående liv kom att präglas av vissheten att han hade sluppit korsfästas så att Guds Son fick lida och dö på korset istället. Vad gör den vissheten med en människa?

Detta är en mycket fin och läsvärd roman. Har du inte läst den förut så gör det!

Så får det bli Den gamle och havet av nobelpristagaren Ernest Hemingway. Den är på 125 sidor.

Eftersom romanen är så känd, hade jag förväntat mig en "tegelsten", men det var en tämligen tunn bok. Kvalitet och kvantitet är uppenbarligen inte samma sak.

Det är en bra, och sorglig, roman om den gamle fiskaren som betraktas som otursförföljd. Därför får "pojken" inte följa med honom ut och fiska längre. Ensam sitter han i sin båt, när han äntligen får den stora fisken på kroken. I dagar kämpar han mot fisken och vinner. Han lyckas döda jättefisken och börjar se fram mot att få sälja fiskköttet på marknaden.

Men hajarna attackerar och tar bit efter bit från fisken. Till slut finns bara ryggfenan och huvudet kvar.

Ernest Hemingway fick Pulitzerpriset för denna roman 1953 och den anses vara den avgörande orsaken till att han 1954 erhöll Nobelpriset i litteratur. 

Sheridan Le Fanus roman Carmilla är på endast 115 sidor. Den är både känd för att den introducerar vampyrgestalten i världslitteraturen och för att den är ett lysande mästerverk inom skräckgenren. Berättaren, artonåriga Laura, ser tillbaka på en barndom utan lekkamrater, ensam med sin far och tjänstefolket i det stora ödsligt belägna slottet. Men så en dag kommer äntligen en vän in i hennes liv. Det sker en vagnsolycka utanför slottet och Laura och hennes far blir ombedda att låta en flicka i Lauras ålder bo en tid hos dem. Flickans namn är Carmilla.

Denna kortroman var riktigt intressant att läsa. Kanske framför allt därför att den enligt baksidestexten introducerar vampyrgestalten i världslitteraturen. Jag är säkert inte den ende som sett Dracula av irländaren Bram Stoker som originalet i vampyrgenren, men Stokers landsman Sheridan Le Fanu var före. Carmilla kom ut 1872, medan Dracula inte publicerades förrän 1897, alltså ett kvartssekel senare. (Vampyrtemat har även funnits i andra, tidiga, litterära verk, men utan att dessa har nått samma ryktbarhet.)

I den svenska utgåvan från 2015 har översättaren Charlotte Hjukström skrivit ett intressant efterord. Där lägger hon dels en feministisk aspekt på Carmilla, dels framhåller hon att det går att tolka det som att det finns en lesbisk dragning mellan Carmilla och Laura. Stokers verk kan då ses som ett svar på detta, genom att en kvinnlig vampyr blir besegrad med manliga maktmedel och den patriarkala ordningen blir återställd.

Jag kan inte bedöma om detta stämmer. Oaktat hur man vill tolka boken är den intressant att läsa. En klassisk vampyrhistoria publicerad 25 år före Stokers Dracula. Är man intresserad av skräckhistorier är Carmilla en klassiker som måste läsas.

Körkarlen av nobelpristagen Selma Lagerlöf är på 112 sidor. Den utspelar sig en nyårsafton. I inledningen får vi veta att slumsystern Edit ligger för döden. Då ber hon att få träffa David Holm. Ingen förstår varför hon vill träffa den försupne mannen.

Det är dock inte slumsystern som är huvudpersonen, utan David Holm. Han dör och blir hämtad av körkarlen. Det är han som ska avlösa Georges, som kört vagnen ett helt år och hämtat de döda. De närmaste timmarna får David följa med körkarlen, och han ser då följderna av det liv han levt och hur det har drabbat hans närmaste.

Om Selma Lagerlöf har läst En Julsaga av Charles Dickens? Skulle nästan tro det!

Det är en söt liten berättelse, men mycket moraliserande. Den vill visa följderna av lasterna. Det viktigaste du kan göra i livet är att försöka leva ett riktigt liv, så att du utan fruktan kan möta döden. Den enda bön du behöver be är: Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas!

Jag blev förvånad när jag lånade Dr Jekyll och Mr Hyde på biblioteket. Så tunn! Jag trodde att jag kanske hade råkat låna en förkortad ungdomsupplaga. Men efter att ha googlat lite har jag förstått att detta är en kortroman. Det exemplar jag har läst slutar på sidan 117, men då finns först ett förord av Sam J. Lundwall och efter den egentliga romanen finns ännu en av Stevensons berättelser - Markheim. Dr Jekyll och Mr Hyde är på blott 83 sidor!

Normalt ska man undvika spoilers när man berättar om en läst bok på sin bokblogg. När det gäller en klassiker som denna tror jag inte att det spelar någon roll. De flesta känner nog till berättelsen.

Jag är ganska säker på att jag läst boken som barn. Jag var en trägen bibliotekskund redan som barn. Ja, kanske mer då än nu. Men bokens innehåll mindes jag egentligen inte. Det är väl mer historien som sådan som finns i minnet, genom att den har berättats och parodierats så många gånger.

Dr Jekyll är som bekant läkaren, som genom att dricka en drog förvandlas till den ondskefulle och amoraliske mr Hyde. Jag trodde att Dr Jekyll skulle ses som "den gode", men så enkelt är det inte. Dr Jekyll är en man som vid sidan av sin roll som god samhällsmedborgare även har en mörk sida. Han lever ut sina skamliga lustar, men vari dessa består nämns inte i boken. Där får man gissa, och det gjorde säkert läsarna på 1800-talet gärna.

Genom mr Hyde kan han då och då helhjärtat ägna sig åt sitt perversa leverne, och han njuter av det. Men när han åter blir Dr Jekyll är det inte en god människa som möter oss. Han släpper loss mr Hyde för att på nytt kunna erfara ondskefull njutning, vilket även innebär att han mördar en oskyldig människa.

Givetvis leder allt till döden för de båda tvillingindividerna. 1800-talets människor var väl förtrogna med orden i Romarbrevet: "Syndens lön är döden." Boken ger även en påminnelse om att ingen människa är enbart god eller enbart ond. Vi bär alla både det goda och det onda inom oss.