Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat böcker av författare från land/länder som börjar på bokstaven S. Här är min S-trio:
SYDKOREAHönan som drömde om att flyga av den koreanske författaren Sun-Mi Hwang är en riktigt fin berättelse. Den är översatt från engelska av Ninni Holmqvist. Historien får väl ses som en fabel. Alla betydande karaktärer är djur, även om bonden och hans fru finns med lite i bakgrunden. Framför allt handlar det om hönan Knopp, som inte vill lägga fler ägg som hon inte får behålla. Hon vill få ruva ett ägg.
När hon lämnat gården hittar hon ett ägg som hon ruvar. Men det är inte ett hönsägg. När ägget kläckts kommer oförutsedda problem då andra djur har synpunkter på det som hänt. Kan en höna ta hand om en unge som inte tillhör hennes art? Borde hon inte lämna ifrån sig ungen? Men Knopp anser att hon är mamman eftersom hon ruvat ägget, även om hon inte lagt det. Och hon uppvisar en styrka som ingen, inte heller hon själv, visste att hon besatt.
Det är en fin och tänkvärd historia, som jag är glad att jag läst. Det är roligt att ibland få läsa böcker från en annan kulturkrets.
SYDAFRIKA
Den sydafrikanska nobelpristagaren Nadine Gordimers roman Julys folk torde inte ha mottagits positivt av hennes hemlands styresmän. Boken kom ut under apartheidsystemets dagar och handlar om ett tänkt inbördeskrig som just brutit ut.
Läsaren får inte veta så mycket om hur striderna går, men det finns anledning anta att regimen är på väg att falla och att de svarta med stöd av bland andra ryssar och kubaner kommer att gå segrande ur kriget.
En vit familj har flytt från sitt hem tillsammans med sin svarte tjänare. Tjänaren July tar med dem till sin egen hemby. Hur ska en vit familj klara sig i den lilla byn, när det inte bara är att gå till en affär och köpa allt vad de kan tänkas behöva? Steg för steg märker de också hur maktförhållandena förändras. I de svartas by är den vita familjen inte längre herrar.
Ett mycket intressant perspektiv tycker jag. De vita i Sydafrika bör nog vara tacksamma över att övergången från apartheidsystemet till demokrati gick fredligt tillväga och att den kloke Nelson Mandela inte försökte hämnas på de forna herrarna.
Det enda som stör mig i boken är att den på något vis saknar början och slut. Den vita familjen och July har redan kommit till den byn när boken börjar och när texten är slut på sista sidan vänder jag förvånat blad för att få veta hur det går, men Gordimer låter mig sväva i ovisshet. Icke förty är det en bra bok, om än dramaturgiskt annorlunda uppbyggd än vad jag är van vid.
Överlevaren av Bethany Clift var en bok som överraskade. Smart av författaren att leverera en bok (en debutbok dessutom), som handlar om en pandemi. Helt rätt i tiden så att säga. Men den här pandemin är värre än någon som världen någonsin upplevt tidigare. Här har vi ett oerhört smittsamt virus, som dessutom har en hundraprocentig dödlighet. Efter att du känt de första förkylningssymptomen dör du en fruktansvärt plågsam död inom sex dagar. Det enda den brittiska regeringen kan erbjuda landets invånare är dödstabletter.
Men en kvinna överlever, och det är henne vi följer genom hennes dagboksanteckningar. Vad gör man när man är ensam i en värld fylld av stinkande lik? Super skallen av sig eller försöker börja odla mat för framtiden? Inte ett helt enkelt val.
Men det som överraskade mig var att boken faktiskt är riktigt underhållande. Det är kvinnans tankar (vi får aldrig veta hennes namn) kring situationen som är en stor del av bokens behållning. På samma sätt som var fallet med Andy Weirs Ensam på Mars. Författaren Kate Sawyer har kommenterat boken så här: "Väldigt underhållande. Som en dystopisk Bridget Jones dagbok med ekon av Shaun of the Dead."
Så jag tror att även den som normalt inte tycker om dystopier kan uppskatta den här boken. Jag älskade den.