Politisk korrekthet

Det kan inte vara lätt att vara politiskt korrekt. Att alltid försöka hålla reda på vilka ord som får användas och vad man får tycka. Själv gillar jag negerbollar, bara så ni vet...
I Kanada har de styrande på centralbanken slagit knut på sig själva. De skulle byta ut sina sedlar, och på en 100-dollarssedel hade de en kvinna med asiatiskt utseende som tittar i ett mikroskop. Innan sedeln släpptes visades den dock i fokusgrupper, och där fick sedeln kritik för att den var rasistisk. Den ansågs förstärka fördomen att asiater skulle vara extra bra på vetenskap.
Så när sedeln släpptes hade man istället en vit kvinna. Kritiken från kinesiska grupper lät inte vänta på sig. De ansåg nämligen att Centralbanken böjt sig för rasism och att banken inte representerar olika minoriteter tillräckligt bra. Så nu tvingas banken be om ursäkt...

Litterära och cineastiska missuppfattningar

Det finns saker i litteraturen och filmen som alla känner till. Sanningar som inte kan rubbas. Ändå finns det mängder av dessa sanningar som inte alls är riktiga. Här är några som jag känner till:

I böckerna om Sherlock Holmes säger Holmes ofta till sin vän: Elementärt, min käre Watson!
Fel! Denna replik finns inte i en enda av böckerna. Inte heller finns hans karakteristiska mössa omnämnd och inte heller den böjda pipan, en så kallad calabash.
I Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump heter hästen Lilla Gubben.
Fel! Den kallas bara hästen. Det var Inger Nilsson, hon som spelade Pippi i filmerna. som började kalla hästen för Lilla Gubben.
I filmen Casablanca säger Ingrid Bergman: Play it again, Sam!
Fel. Det säger hon inte. Hon säger: Play it once, Sam. For old time's sake. Play it Sam. Play As Time Goes By.
När Hamlet läser sin berömda monolog med orden Att vara eller inte vara, det är frågan, håller han en dödskalle i handen.
Fel. Han håller inget speciellt i handen. Det är längre fram i pjäsen som Hamlet plockar upp en dödskalle och säger: Ack, stackars Yorick - jag kände honom, Horatio, en oändligt lustig, utomordentligt humoristisk karl.
Den vita gås som Nils Holgersson red på hette Akka.
Fel. Han red på tamgåsen Mårten gåskarl.

100 procent

Nu har jag äntligen nått till 100 procent av mitt uppsatta mål för antalet ord för romanen Ben, och det känns som att jag nästan är färdig. Sedan måste jag förstås redigera eländet :) och då kan det försvinna en del. 80 000 ord. Hmm, jag undrar hur många ord förlagen minst vill ha. Böcker nu för tiden verkar ju vara så förfärligt omfattande.
Hur många sidor skulle det bli i en tryckt bok om den omfattar 80 000 ord? Christian Wåhlander, som har en blogg som heter Författartipsbloggen har gjort lite uträkningar som han presenterar här. Enligt hans beräkningar skulle jag alltså ha skrivit en roman på 200 sidor.
Hallå Bonniers eller Norstedts eller något annat förlag! Vill ni ge ut mina romaner?

Jösses!!!

Det är otroligt så många konstiga sedvänjor det finns runt om i världen. I byn Tana Toraja på Indonesien firar man just nu Ma'nene, vilket innebär att man vart tredje år gräver upp sina döda och sätter på dem nya kläder. Därefter leds de döda runt i byn. Sånt gör vi inte i vår församling, sanna mina ord!

Främmande ord - Inkunabler

Ibland dyker det upp ord som man aldrig sett eller hört talas om. Jag läser just nu Torgny Lindgrens Brännvinsfursten, och där stod: "Du granskar med lupp och förstoringsglas de förtorkade bladen i Dina inkunabler"
Vad är då inkunabler? Jo, inkunabel kommer från latinets incunabula, och syftar på en tryckt bok som härstammar från boktryckarkonstents begynnelseskede 1450-1500. Den första bok som trycktes på svenska, Bock aff dyäfflens frästile, är en incunabel. I slutskriften i boken kan man läsa följande text på klingande svenska (eller nåt...): Här änas mester Johans gerson bok aff dyäfwlsens frästilse Arom ephter gudhz byrdh M.cdxcv. Trykt aff Johannes smedh j Stokholm ath meenigha almoghen genhöffthen dyäffwlen mz syt siälskap.

Dagens visdomsord 2012-08-18

Vad mig själv angår, så avundas jag aldrig en författare som inte någon gång blivit förtalad, eftersom han måste ha varit synnerligen obetydlig. (Herman Bang)

Hjärngänget

Karina Johansson ställde en fråga på sin blogg om hur många fel en läsare kan överse med i en bok. Själv säger jag noll, men visst, något fel får man väl stå ut med.
Men nu har jag läst Hjärngänget av Nisse Simonsson och den boken verkar sannerligen inte vara korrekturläst. Den är fylld av irriterande småfel, men dessutom kunde författaren, om han läst igenom sitt eget manus, ha upptäckt att han upprepar sig. I ett kapitel om Newton skriver Simonsson på sidan 131: "Han var helst ensam. Han åt ensam och hade egentligen aldrig några nära vänner." På sedan 133 skriver han: "Newton hade inga vänner, han åt ensam och han gick ensam."
Men dessutom finns det rena faktafel. Simonsson skriver att Franklin D Roosevelt i början av 1940-talet hade känt sig slut och trött och därför inte ville ställa upp för en tredje mandatperiod. Han skulle bara ställa upp om det blev krig. Japanerna anföll Pearl Harbor, han ställde upp och omvaldes.
MEN! Roosevelt valdes för en tredje period 1940 och japanerna anföll i november 1941. Det som Simonsson skriver är alltså fullständigt nonsens. Tänk om han hade kollat fakta innan han gav ut boken.
Boken är annars intressant. Den handlar om ett antal världsledare, vars svåra sjukdom, inte minst demens, har påverkat världens utveckling. Skrämmande och underhållande på samma gång.
Ändå retar de många felen mig till vansinne. Jag har nog aldrig tidigare läst en bok med så många tryckfel och andra fel. Så någon mer bok av Nisse Simonsson blir det inte.

Chefen fru Ingeborg

"En klassiker är en bok som alla vill ha läst men ingen vill läsa", sade visst Mark Twain vid något tillfälle.
Träffande, men jag är faktiskt intresserad av att läsa klassiker. Semestern är en bra tid för sådant och den här gången blev det Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman.
Den handlar om ägaren av ett modevaruhus, fru Ingeborg, och hennes förfall. Den sägs vara ett psykologiskt mästerverk, men tyvärr har nog boken åldrats. Det är ju nästan 90 år sedan den kom ut.
Jag tyckte ärligt talat att boken var ganska tråkig, och inte blev det väl bättre av alla latinska och franska sentenser som författaren kryddat boken med.
Det fanns nog inte en enda vettig person i boken. Ingeborgs son Kurt älskar sin mamma och kan inte tänka sig att gifta sig så länge mamman lever. (Hur sjukt är inte det?) Men han får ändå ihop det med mammans väninna, en narcissistisk skådespelerska. Ingeborgs dotter Sussi gör inte mycket väsen av sig. Hon är olycklig i största allmänhet. Hennes fästman, Louis de Lorche, är en svag ynkrygg som tycker att "allt är lika bra." Honom förälskar sig fru Ingeborg i. Och så har vi då hembiträdet, Tysta Marie, som går omkring hela dagarna och mumlar för sig själv.
Nåväl, nu har jag i alla fall läst denna klassiker.

Brobyggarna

Man kan ha många åsikter om Jan Guillou. För den som tycker att ödmjukhet är en dygd, så är väl den mannen inte något föredöme. Men det kan inte hjälpas. Han har en förmåga att skriva fängslande böcker. Jan Guillou har ju påbörjat en bokserie om "det stora århundradet", det vill säga 1900-talet. Den första boken i serien heter Brobyggarna. Boken är mycket välskriven, med ett mycket bra språk, och den är dessutom fängslande. Tre fattiga norska bröder får av en tillfällighet möjlighet att studera till ingenjörer i Dresden. Som motprestation förväntas de återvända till Norge och bygga broar. Det är dock bara en av bröderna som återvänder.
I boken följer vi två av bröderna. Den ene (Lauritz) lever och arbetar i Norge, medan den andre (Oscar) hamnat i tyska Östafrika (det som idag kallas Tanzania). Den afrikanska delen är stundtals en grym och blodig historia, med mord och kannibalism. Här känns det nästan som om Guillou har inspirerats av min barndoms äventyrsböcker för unga.
Det är uppfriskande att det är belgare och engelsmän som framför allt framstår som grymma, giriga och blodtörstiga, medan tyskarna försöker sprida kultur och civilisation. Det är alltför vanligt i vår anglosaxiskt dominerade värld att tyskarna ses som brutala medan britterna är civiliserade tedrickare.
Lite märkligt är det att den tredje brodern, Sverre, helt försvinner i boken. Vi får bara veta att han begett sig till England med en homosexuell vän. Sin vana trogen skriver Guillou om "pederaster", vilket inte är en beteckning på homosexuella som sådana, utan det gäller förhållanden mellan en äldre man och en pojke.
Men bortsett från detta så är boken mycket läsvärd, och jag längtar redan efter andra delen i serien. Kanske att Sverre dyker upp då.

Ankis Bar i Dorotea - Hujedamej!

Fördelen med långa resor är att man får se nya saker och äta på nya matställen. Det sistnämnda är dock inte alltid en odelat positiv upplevelse.
Vi gick in på Ankis Bar i Dorotea, när vi råkade åka genom denna lilla ort. Restaurangen, eller pizzerian, ligger en trappa upp, vilket ger en gammaldags stämning. Det är inte så ofta som man finner restauranger på övervåningen numera.
Vi beställde var sin pizza och jag betalade. Sedan fick vi vänta. Jag hade direkt insyn i verksamheten bakom disken, så jag förstår att det tog tid. Mannen bakom disken gjorde i princip allting själv. Ja, hans fru (antar jag att det var) gick i och för sig omkring där bakom och rörde lite här och lite där, men han själv sprang omkring som en skållad råtta. Han bakade pizzor, svarade i telefon, tog upp beställningar i kassan, tog betalt, serverade, öppnade skåpdörrar utan att hitta något...
Familjens barn sprang in och ut i köket. Jag undrar vad hälsovårdsnämnden tycker om det.
Efter en lång väntan kom han med en pizza. Men det var fel pizza, så han fick börja om igen...
När pizzorna till slut kom fick jag för första gången någonsin salta på min pizza.

Så om du kommer till Dorotea - undvik Ankis Bar!

Sverige är långt!

Jag har just kommit hem från en semesterresa norrut med familjen.Vi var i Lit utanför Östersund, där barnens mormor bor. Frugan och jag tog dessutom en liten tur till Kalix för att uppvakta min kusin som fyllde 50. Det är 60 mil mellan Lit och Kalix!
Jag upptäckte att oerhört många orter i Lappland har namn som innehåller ordet "träsk". Det var Gubbträsk, Bockträsk, Julträsk och en massa andra träsk. Fjollträsk ligger dock i en annan del av Sverige ;)

Dagens visdomsord 2012-08-06

Världen är utomordentligt tolerant. Den förlåter allt utom geni. (Oscar Wilde)

Man väntar, och så blir det för sent

För ganska många år sedan tappade jag kontakten med en god vän. Hans julkort slutade komma och jag insåg till slut att han hade flyttat från stan. Nåja, sånt händer.
Men så fick jag veta att han faktiskt var tillbaka i Karlstad. Jag läste en artikel om honom i tidningen. Artikeln handlade om svårt njursjuka och han var med som ett exempel och det handlade om den vård han fick.
För några dagar sedan bestämde jag mig för att bjuda in honom på kräftskiva i augusti. Men till min stora förvåning gick det inte att hitta honom, inte ens på birthday.se. Han har väl inte dött? tänkte jag.
Nu har jag just läst morgontidningen, och där fanns hans dödsannons. Hans föräldrar är döda, och har aldrig varit gift och hade inga barn. Han bror och svägerska har satt in annonsen.
Varför kontaktade jag honom inte för ett par månader sedan? Nu är det för sent.
Jag tänker på dig, Lennart.

Hotmail läggs ner!

Microsoft har beslutat sig för att lägga ner Hotmail! Alla de 350 miljonerna epostkontona försvinner inom ett par månader. Istället blir det Outlook som gäller.
Betyder det här att jag måste lära mig något nytt? Så otrygg världen blev helt plötsligt. Jag som fortfarande inte helt har kommit över att de tog bort nummerskivorna från telefonerna.

("Nummerskivorna" är tydligen numera ett så främmande ord att Blogger rödmarkerade det. Som alternativ föreslog man "hummerskivorna". Håhåjaja! Jag säger då det!)

Dagens visdomsord 2012-08-01

Många goda idéer dör under transporten till skrivbordet. (Max Frisch)