Brobyggarna

Man kan ha många åsikter om Jan Guillou. För den som tycker att ödmjukhet är en dygd, så är väl den mannen inte något föredöme. Men det kan inte hjälpas. Han har en förmåga att skriva fängslande böcker. Jan Guillou har ju påbörjat en bokserie om "det stora århundradet", det vill säga 1900-talet. Den första boken i serien heter Brobyggarna. Boken är mycket välskriven, med ett mycket bra språk, och den är dessutom fängslande. Tre fattiga norska bröder får av en tillfällighet möjlighet att studera till ingenjörer i Dresden. Som motprestation förväntas de återvända till Norge och bygga broar. Det är dock bara en av bröderna som återvänder.
I boken följer vi två av bröderna. Den ene (Lauritz) lever och arbetar i Norge, medan den andre (Oscar) hamnat i tyska Östafrika (det som idag kallas Tanzania). Den afrikanska delen är stundtals en grym och blodig historia, med mord och kannibalism. Här känns det nästan som om Guillou har inspirerats av min barndoms äventyrsböcker för unga.
Det är uppfriskande att det är belgare och engelsmän som framför allt framstår som grymma, giriga och blodtörstiga, medan tyskarna försöker sprida kultur och civilisation. Det är alltför vanligt i vår anglosaxiskt dominerade värld att tyskarna ses som brutala medan britterna är civiliserade tedrickare.
Lite märkligt är det att den tredje brodern, Sverre, helt försvinner i boken. Vi får bara veta att han begett sig till England med en homosexuell vän. Sin vana trogen skriver Guillou om "pederaster", vilket inte är en beteckning på homosexuella som sådana, utan det gäller förhållanden mellan en äldre man och en pojke.
Men bortsett från detta så är boken mycket läsvärd, och jag längtar redan efter andra delen i serien. Kanske att Sverre dyker upp då.