Närhelst dina barn trilskas och känns utom kontroll, trösta dig med att inte ens Gud hade det lätt med sina barn.
Efter att ha skapat himmel och jord, skapade Han Adam och Eva.
Det första Han sa till dem var: Låt bli!
-Låt bli vad då? frågade Adam.
-Ät inte den förbjudna frukten, sa Gud.
-Förbjuden frukt? Har vi förbjuden frukt !! Hej, Eva, vi har förbjuden frukt!
-Nähä?!
-Joho!
- Ät INTE frukten! dundrade Gud.
- Vafförintedådå?
- Därför att jag är er far/mor och för att jag säger det! svarade Gud och undrade varför Han inte avslutat skapelsen direkt efter elefanterna.
Några minuter senare såg Gud sina barn mumsa på ett äpple och blev mycket irriterad.
-Sa jag inte att ni INTE skulle äta frukten?!!!!
- Äääh, jo, svarade Adam.
- Så varför gjorde ni det?
- Vet inte, sa Eva.
- Det var hennes fel! utbrast Adam.
- Nähä!
- Joho!
- NÄÄÄHHHHÄÄÄÄÄ!!!!!
Gud hade fått nog och bestämde att de skulle straffas.... med egna barn. Och så var det eviga mönstret fastställt.....
Att tänka på:
1. Du tillbringar deras första två år med att lära dem gå och tala. Och de följande sexton med att befalla dem att sitta ned och hålla tyst.
2. Barnbarn är belöningen för att du inte mördat dina barn.
3. Föräldrar till tonåringar vet nu varför vissa djurarter äter sin avkomma.
4. Det viktigaste skälet till att ordna barnkalas är att påminna dig om att det finns värre barn än dina egna.
5. Man barnsäkrar sina hem, men de lyckas ändå alltid ta sig in.
6. Var snäll mot dina barn. Det är de som en dag väljer vilket hem du ska in på.
(Jag har tyvärr inte hittat på ovanstående. Fick det via mejl.)
lördag 31 januari 2009
fredag 30 januari 2009
Känns lite trögt
Det känns som om skrivandet går lite trögt. Jag är inte tillräckligt disciplinerad. Jag har många uppslag till "I väntan på vad då", men ändå blir det så lite skrivet. Fast det beror kanske på att jag är för odisciplinerad. På något sätt väntar jag mig att texten ska skriva sig själv. Skärpning Robert!!!
tisdag 27 januari 2009
Det där med traditioner
Jag gillar traditioner. I vart fall om de är någorlunda vettiga. Men naturligtvis får man själv välja vilka traditioner man vill ha kvar. På julbordet vill jag absolut ha grisfötter, men jag vill inte äta lutfisk eller dopp i grytan.
Något av det mest traditionsrika är väl bröllop. Då söker vi oss ofta bakåt och vill att bröllopet ska vara riktigt traditionellt och gammaldags. Men det som jag tycker är lite lustigt är att det verkar som om allt färre vet vilka traditioner som hör till ett svenskt bröllop.
Igår kväll gick ett specialprogram på TV om Bonde söker fru. Det handlade om bröllopet mellan "Bonde-Magnus" och hans Emma. De var så söta och rara. Och det var tydligt att de ville att bröllopet skulle vara traditionellt. Magnus valde brudbuketten, för det var mannens uppgift. (Jag tycker det är bra att han skippade idén att stackars Emma skulle ha havre i brudbuketten...) Och kvällen före bröllopet flyttade Emma ut ur deras gemensamma hem, för de skulle inte bo under samma tak natten före bröllopet och han skulle inte få se henne förrän i kyrkan.
Men på andra punkter gick de definitivt på tvärs med de svenska traditionerna. Magnus hade en "bestman" med sig. En "bestman"??? Jag vet vad en besman är. Den använder man när man väger gäddor. Men en "bestman"? Antagligen fyllde den gode vännen rollen som marskalk vid bröllopet, men varför säger man inte det då? Jag har även läst många referat från svenska bröllop där man säger sig ha haft med en "bestman", medan marskalkerna lyser med sin frånvaro. Men jag antar att det beror på att man har tittat på amerikanska filmer. (Själv hade jag två marskalker vid mitt bröllop, så att ingen skulle tro att det var en "bestman"...)
Och väl inne i kyrkan ställde sig Magnus där framme, men Emma var inte med! Hon blev inledd som någon form av boskap av sin far och överlämnades till Magnus. En anglosaxisk tradition, som symboliserar att ägandeskapet över kvinnan övergår från fadern till maken. Den svenska traditionen är att mannen och kvinnan går in tillsammans i kyrkan. Men man har väl tittat på amerikanska filmer.
För ett par år sedan uppmanade Stockholms stifts biskop församlingarna att inte tillåta att kvinnan fördes in på detta förnedrande vis. Det blev ett förfärligt liv. Många var upprörda över att kyrkan inte ville tillåta att man behöll en gammal fin tradition. Men det är ju inte en svensk tradition! Det är tydligt att vi har gjort oss urarva vår egen kultur och våra egna traditioner.
Missförstå mig inte. Naturligtvis får Magnus och Emma gifta sig precis hur de vill. Jag önskar dem lycka till. Jag bara kände för att få skriva lite om hur vi ersätter våra egna traditioner med de amerikanska.
Någon annan gång ska jag skriva vad jag tycker om Halloween och om att den svenske tomten mer och mer ersätts av Santa Claus. :-)
Något av det mest traditionsrika är väl bröllop. Då söker vi oss ofta bakåt och vill att bröllopet ska vara riktigt traditionellt och gammaldags. Men det som jag tycker är lite lustigt är att det verkar som om allt färre vet vilka traditioner som hör till ett svenskt bröllop.
Igår kväll gick ett specialprogram på TV om Bonde söker fru. Det handlade om bröllopet mellan "Bonde-Magnus" och hans Emma. De var så söta och rara. Och det var tydligt att de ville att bröllopet skulle vara traditionellt. Magnus valde brudbuketten, för det var mannens uppgift. (Jag tycker det är bra att han skippade idén att stackars Emma skulle ha havre i brudbuketten...) Och kvällen före bröllopet flyttade Emma ut ur deras gemensamma hem, för de skulle inte bo under samma tak natten före bröllopet och han skulle inte få se henne förrän i kyrkan.
Men på andra punkter gick de definitivt på tvärs med de svenska traditionerna. Magnus hade en "bestman" med sig. En "bestman"??? Jag vet vad en besman är. Den använder man när man väger gäddor. Men en "bestman"? Antagligen fyllde den gode vännen rollen som marskalk vid bröllopet, men varför säger man inte det då? Jag har även läst många referat från svenska bröllop där man säger sig ha haft med en "bestman", medan marskalkerna lyser med sin frånvaro. Men jag antar att det beror på att man har tittat på amerikanska filmer. (Själv hade jag två marskalker vid mitt bröllop, så att ingen skulle tro att det var en "bestman"...)
Och väl inne i kyrkan ställde sig Magnus där framme, men Emma var inte med! Hon blev inledd som någon form av boskap av sin far och överlämnades till Magnus. En anglosaxisk tradition, som symboliserar att ägandeskapet över kvinnan övergår från fadern till maken. Den svenska traditionen är att mannen och kvinnan går in tillsammans i kyrkan. Men man har väl tittat på amerikanska filmer.
För ett par år sedan uppmanade Stockholms stifts biskop församlingarna att inte tillåta att kvinnan fördes in på detta förnedrande vis. Det blev ett förfärligt liv. Många var upprörda över att kyrkan inte ville tillåta att man behöll en gammal fin tradition. Men det är ju inte en svensk tradition! Det är tydligt att vi har gjort oss urarva vår egen kultur och våra egna traditioner.
Missförstå mig inte. Naturligtvis får Magnus och Emma gifta sig precis hur de vill. Jag önskar dem lycka till. Jag bara kände för att få skriva lite om hur vi ersätter våra egna traditioner med de amerikanska.
Någon annan gång ska jag skriva vad jag tycker om Halloween och om att den svenske tomten mer och mer ersätts av Santa Claus. :-)
torsdag 22 januari 2009
Kära nån då!
Jag vet inte om man ska skratta eller gråta, men jag råkade komma in på en sida där det redogörs för vilka regler som gäller när en muslim ska gå på toaletten. Själv skulle jag kissa på mig om jag var tvungen att fundera på allt det där när jag ska gå på toa.
Läs och begrunda. Och glöm nu för allt i världen inte att säga "Ghufranake" när du går ut från toaletten! :)
måndag 19 januari 2009
Liza Marklund igen
Jag var helt enkelt tvungen att sätta in en idolbild på Liza Marklund. Just nu läser jag hennes bok En plats i solen. Jag gillar verkligen hennes böcker. Hon är inte nådig mot grabbiga kvällstidningsjournalister i sina böcker om Annika Bengtsson. Kan det vara skälet till att före detta journalisten Paul Ronge går till våldsamt angrepp mot Marklund på sitt företags blogg? Han kanske känner sig träffad.
Jag tycker att Leif GW Persson skrev en lysande krönika i Expressen. Han skriver bland annat: Den offentliga svenska litteraturdebatten handlar alltid om samma sak, nämligen att man inte får skriva på det eller det viset, och den senast drabbade i en ändlös rad av författare är Liza Marklund. Medialt är hon en skänk från ovan för fetare byte än så finns knappast på vår inhemska litterära arena.
Liza Marklund är ju en oerhört framgångsrik författare, och naturligtvis skapar det avundsjuka. Författaren Ernst Brunner passade på att gå till angrepp mot henne och tyckte att hon i största allmänhet är en usel författare. Ja visst är det sorgligt att en "usel" författare som Liza Marklund säljer så oerhört många fler böcker än vad Brunner gör...
Den bittra före detta journalisten Ann Helena Rudberg är en annan som just nu ägnar det mesta av sin tid åt att angripa Liza Marklund. Förutom på sin blogg, så far Rudberg runt på nätet som en rasande furie och skriver hur hemsk Marklund är. Och visst kan jag förstå Rudberg. Något måste hon väl göra för att skapa lite publicitet kring sig själv och sina båda böcker som inte direkt har rosat marknaden.
söndag 18 januari 2009
Ett nytt projekt
Jag drar antagligen igång fler skrivprojekt än vad som är nyttigt för mig, men jag kan inte låta bli. Jag skickade ju in några noveller till Umeå kommuns novellpristävling, och ett av mina bidrag är jag extra förtjust i. Så vad ska jag göra med den novellen om den nu händelsevis inte vinner...?
Jag har nu börjat med en roman, där den novellen är ett av kapitlen. Varje kapitel blir en egen historia, men det finns en huvudperson som blir länken som binder samman kapitlen. Mitt arbetsnamn på romanen är "I väntan på vad då?", men det lär jag byta ut när jag är färdig.
Jag har nu börjat med en roman, där den novellen är ett av kapitlen. Varje kapitel blir en egen historia, men det finns en huvudperson som blir länken som binder samman kapitlen. Mitt arbetsnamn på romanen är "I väntan på vad då?", men det lär jag byta ut när jag är färdig.
onsdag 14 januari 2009
Vad är sanning?
Vad är egentligen sanning? Finns det Sanningar som inte kan ifrågasättas, eller är sanningen relativ? Kanske beroende på vilket tid eller kultur man lever i.
I alla tider har det funnits Sanningar, som det varit farligt att ifrågasätta, eller i vart fall obegåvat. Solen rör sig runt Jorden. Världen skapades 4000 år före Kristus. Atomen är odelbar. Konungen har fått sin makt från Gud. Det finns troll och häxor.
Genom århundradena har vi fått se gamla sanningar bli ifrågasatta, ja i det närmaste förlöjligade. Det är då lätt att förledas tro att vi nu har nått en mycket högre nivå, där det som idag anses som sant även är det rent objektivt. Men så är det naturligtvis inte. Många av dagens sanningar kommer att vara dåliga skämt i framtiden. Ibland kan till och med gamla sanningar få förnyad trovärdighet.
Förr i världen använde man blodiglar inom sjukvården. Men när jag var barn, skulle ingen ha kommit på tanken att låtas sig behandlas med iglar. Det ansågs som värsta sortens vidskeplighet och gallimatias. Idag har det dock vänt, och blodiglarna används på sjukhusen, eftersom man har upptäckt att iglarna utsöndrar ett enzym som har en läkande effekt. Det har ånyo blivit sant att blodiglar kan göra en människa frisk.
Det är absolut inte fel att vara övertygad om något, även om det inte finns några bevis för det. För min del får folk gärna tro att deras liv påverkas av hur planeterna Jupiter och Mars förhåller sig till varandra. Om de däremot anser att det är en Sanning som inte får ifrågasättas, tycker jag att det finns anledning att dra i nödbromsen. Astrologerna får gärna argumentera för sin sak, men jag förbehåller mig rätten att ifrågasätta deras sanningar.
Min mormor var innerligt religiös. En bedjare av den gamla stammen. I Bibeln fann hon svaren på alla frågor. Inte bara de klassiska frågorna ”Vadan och Varthän?” utan även helt andra spörsmål. Hon var till exempel övertygad om att det inte kan finnas folk på andra planeter. Hennes argumentation var enkel. Om det hade funnits marsianer eller vilken sorts rymdvarelser det nu kan vara fråga om, så hade Gud berättat det för oss i Bibeln. Men eftersom det inte står något om liv på andra planeter i Bibeln, så finns det inte.
Jag tror inte att mormor läste någon av Erich von Dänikens böcker. Däniken nådde stor ryktbarhet på 1970-talet med sina många böcker om hur rymdvarelser besökt Jorden. Bland annat hävdade han att profeten Hesekiels bok i Gamla Testamentet inte är något annat än en beskrivning av hur en utomjordisk farkost landar på vår planet. Slå gärna upp Hesekiel och döm själva.
För övrigt skrev Katolska kyrkans chefsastronom José Gabriel Funes en artikel i Vatikanens egen dagstidning Osservatore Romano med rubriken ”Utomjordingen är min broder.” Att avfärda tanken på utomjordingar vore att sätta gränsers för Guds kreativa förmåga, menade Funes.
Just våra kyrkor har ibland svårigheter när sanningen ska definieras. Källorna till kunskap på det område som kyrkorna arbetar med är begränsat. Den enda dokumentation som finns kring vad Gud vill och anser är Bibeln. Problemet är att Bibelns trovärdighet som sanningsdokument bygger på ett cirkelargument. Hur vet man att det som står i Bibeln är sant? Därför att det är Guds Ord. Hur vet man att det är Guds Ord? Därför att det står i Bibeln.
De kristna sanningarna bygger på tro, och inte på traditionell vetenskap. Det är inget fel med det, bara man är medveten om att det handlar om trosfrågor. Ska man bedöma om en pastors förkunnelse är riktig, kan man bara göra det med utgångspunkt från vad som står i Bibeln. Om det han säger överensstämmer med Bibeln, så är det sant ur ett kristet perspektiv. Om däremot det han säger är i strid med Bibelns ord, kan det inte vara en kristen sanning. Allt hänger på hur väl underbyggd den tes man hävdar är.
Därför har jag alltid respekt för de kyrkoledare som argumenterar för en ståndpunkt utifrån sin Bibelsyn, även i de fall jag inte håller med dem. Exempelvis tycker jag att Jehovas Vittnen har många stolliga åsikter, till exempel när det gäller blodtransfusioner, men jag uppskattar att de driver sin linje utifrån en bestämd Bibeltolkning.
Däremot har jag ingen som helst respekt för kristna ledare, som räddhågset hävdar den åsikt som för tillfället har fått godkänt i media, trots att den saknar bibliskt stöd. Om en kristen ledare underkänner Bibeln som rättesnöre, är det för mig obegripligt på vad han eller hon grundar sin kristna övertygelse om vad som är sant eller falskt.
Alltför ofta får bara en sanning finnas på en gång i den svenska debatten. Ledande politiker, journalister och ”kulturpersonligheter” har kommit fram till en uppfattning, och då blir alla som har en annan åsikt ansedda som mindre vetande. De får sällan komma till tals i media, och får de det, framställs de ofta som okunniga. Men det är inte säkert att det är den skränande hopen som har rätt. Vore det så, skulle höjden av kunskap finnas hos en uppretad lynchmobb.
Det finns alltför många skräniga vildvittror i den offentliga debatten, och alldeles för få rumpnissar, som vågar ställa frågan: ”Voffor då då?”
I alla tider har det funnits Sanningar, som det varit farligt att ifrågasätta, eller i vart fall obegåvat. Solen rör sig runt Jorden. Världen skapades 4000 år före Kristus. Atomen är odelbar. Konungen har fått sin makt från Gud. Det finns troll och häxor.
Genom århundradena har vi fått se gamla sanningar bli ifrågasatta, ja i det närmaste förlöjligade. Det är då lätt att förledas tro att vi nu har nått en mycket högre nivå, där det som idag anses som sant även är det rent objektivt. Men så är det naturligtvis inte. Många av dagens sanningar kommer att vara dåliga skämt i framtiden. Ibland kan till och med gamla sanningar få förnyad trovärdighet.
Förr i världen använde man blodiglar inom sjukvården. Men när jag var barn, skulle ingen ha kommit på tanken att låtas sig behandlas med iglar. Det ansågs som värsta sortens vidskeplighet och gallimatias. Idag har det dock vänt, och blodiglarna används på sjukhusen, eftersom man har upptäckt att iglarna utsöndrar ett enzym som har en läkande effekt. Det har ånyo blivit sant att blodiglar kan göra en människa frisk.
Det är absolut inte fel att vara övertygad om något, även om det inte finns några bevis för det. För min del får folk gärna tro att deras liv påverkas av hur planeterna Jupiter och Mars förhåller sig till varandra. Om de däremot anser att det är en Sanning som inte får ifrågasättas, tycker jag att det finns anledning att dra i nödbromsen. Astrologerna får gärna argumentera för sin sak, men jag förbehåller mig rätten att ifrågasätta deras sanningar.
Min mormor var innerligt religiös. En bedjare av den gamla stammen. I Bibeln fann hon svaren på alla frågor. Inte bara de klassiska frågorna ”Vadan och Varthän?” utan även helt andra spörsmål. Hon var till exempel övertygad om att det inte kan finnas folk på andra planeter. Hennes argumentation var enkel. Om det hade funnits marsianer eller vilken sorts rymdvarelser det nu kan vara fråga om, så hade Gud berättat det för oss i Bibeln. Men eftersom det inte står något om liv på andra planeter i Bibeln, så finns det inte.
Jag tror inte att mormor läste någon av Erich von Dänikens böcker. Däniken nådde stor ryktbarhet på 1970-talet med sina många böcker om hur rymdvarelser besökt Jorden. Bland annat hävdade han att profeten Hesekiels bok i Gamla Testamentet inte är något annat än en beskrivning av hur en utomjordisk farkost landar på vår planet. Slå gärna upp Hesekiel och döm själva.
För övrigt skrev Katolska kyrkans chefsastronom José Gabriel Funes en artikel i Vatikanens egen dagstidning Osservatore Romano med rubriken ”Utomjordingen är min broder.” Att avfärda tanken på utomjordingar vore att sätta gränsers för Guds kreativa förmåga, menade Funes.
Just våra kyrkor har ibland svårigheter när sanningen ska definieras. Källorna till kunskap på det område som kyrkorna arbetar med är begränsat. Den enda dokumentation som finns kring vad Gud vill och anser är Bibeln. Problemet är att Bibelns trovärdighet som sanningsdokument bygger på ett cirkelargument. Hur vet man att det som står i Bibeln är sant? Därför att det är Guds Ord. Hur vet man att det är Guds Ord? Därför att det står i Bibeln.
De kristna sanningarna bygger på tro, och inte på traditionell vetenskap. Det är inget fel med det, bara man är medveten om att det handlar om trosfrågor. Ska man bedöma om en pastors förkunnelse är riktig, kan man bara göra det med utgångspunkt från vad som står i Bibeln. Om det han säger överensstämmer med Bibeln, så är det sant ur ett kristet perspektiv. Om däremot det han säger är i strid med Bibelns ord, kan det inte vara en kristen sanning. Allt hänger på hur väl underbyggd den tes man hävdar är.
Därför har jag alltid respekt för de kyrkoledare som argumenterar för en ståndpunkt utifrån sin Bibelsyn, även i de fall jag inte håller med dem. Exempelvis tycker jag att Jehovas Vittnen har många stolliga åsikter, till exempel när det gäller blodtransfusioner, men jag uppskattar att de driver sin linje utifrån en bestämd Bibeltolkning.
Däremot har jag ingen som helst respekt för kristna ledare, som räddhågset hävdar den åsikt som för tillfället har fått godkänt i media, trots att den saknar bibliskt stöd. Om en kristen ledare underkänner Bibeln som rättesnöre, är det för mig obegripligt på vad han eller hon grundar sin kristna övertygelse om vad som är sant eller falskt.
Alltför ofta får bara en sanning finnas på en gång i den svenska debatten. Ledande politiker, journalister och ”kulturpersonligheter” har kommit fram till en uppfattning, och då blir alla som har en annan åsikt ansedda som mindre vetande. De får sällan komma till tals i media, och får de det, framställs de ofta som okunniga. Men det är inte säkert att det är den skränande hopen som har rätt. Vore det så, skulle höjden av kunskap finnas hos en uppretad lynchmobb.
Det finns alltför många skräniga vildvittror i den offentliga debatten, och alldeles för få rumpnissar, som vågar ställa frågan: ”Voffor då då?”
måndag 12 januari 2009
Liza Marklund och Sanningen
Det var förfärligt sådant rabalder det blivit om Liza Marklunds bok Gömda så här lång efter dess publicering. Upprörda röster säger att mycket av det som sägs i boken inte är sant.
Men det är väl ingen doktorsavhandling. Det är en bok. Så det finns sålunda en bok som inte bara innehåller sanningen. Så chockerande"
Dan Brown får det ju att låta i Da Vinci-koden som om det han skriver är sant, men den boken är ju uppdiktad från början till slut. Och det finns folk som tror att det fanns en Arn Magnusson som ledde Tempelherrarna i Jerusalem.
Det finns nog betydligt mer sanning i Liza Marklunds bok.
lördag 10 januari 2009
fredag 9 januari 2009
Anmälda till julboken
Det är ett antal personer som anmält sitt intresse att medverka i en julnovellsamling (eller får man kalla det julantologi?) Det är jättekul. Förutom jag själv så har följande sagt sig vara intresserade: Ninna, Malin, Linnea, Johanna, Cool like Plastic, Bobbi, Sama, Parallellen och Angelica. Det är tio stycken. Om alla levererar, kan det här bli riktigt roligt.
Edit: Nu har ytterligare några anmält sig: Skrivarpiskan, Cattis och Tjotten. Så nu är vi 13. Samt Pernilla, så nu är vi 14.
Edit: Nu har ytterligare några anmält sig: Skrivarpiskan, Cattis och Tjotten. Så nu är vi 13. Samt Pernilla, så nu är vi 14.
tisdag 6 januari 2009
måndag 5 januari 2009
Fick en julidé
Jag fick en idé under julhelgen. Om den är bra eller inte vet jag inte än, men man måste väl få prova.
När man ska skriva en bok, så är det en förfärlig massa arbete, som kanske ändå slutar i refuseringens svarta hål. Tänk om man kunde dela på arbetet.
Jag har tidigare funderat på att skriva en bok med julberättelser, men inte riktigt känt att jag orkar tindra fram 15-20 noveller med julmotiv. Men om man vore fler...
Därför vill jag utmana er som eventuellt besöker den här bloggen och som har författarambitioner. Låt oss skriva en eller två julnoveller var, som vardera är på 3000-4000 ord. Innehållet i novellen bestämmer du själv. Den kan handla om tomtar, eller om tindrande barn på julaftonen, men den kan lika gärna handla om någon som sitter på julen och minns sin gamla käresta som lämnade honom/henne för 50 år sedan. Det viktiga är att novellen på något sätt har ett julmotiv.
Berätta om du vill vara med. I så fall skulle jag vilja ha ditt manus (digitalt) senast den 1 mars. Om det blir tillräckligt många som ställer upp så att det verkligen blir en julbok, skickar jag sedan det samlade manuset till några förlag. Om förlaget inte nappar, så har du ändå bara behövt skriva en eller två noveller, inte en hel bok. Hänger du på?
När man ska skriva en bok, så är det en förfärlig massa arbete, som kanske ändå slutar i refuseringens svarta hål. Tänk om man kunde dela på arbetet.
Jag har tidigare funderat på att skriva en bok med julberättelser, men inte riktigt känt att jag orkar tindra fram 15-20 noveller med julmotiv. Men om man vore fler...
Därför vill jag utmana er som eventuellt besöker den här bloggen och som har författarambitioner. Låt oss skriva en eller två julnoveller var, som vardera är på 3000-4000 ord. Innehållet i novellen bestämmer du själv. Den kan handla om tomtar, eller om tindrande barn på julaftonen, men den kan lika gärna handla om någon som sitter på julen och minns sin gamla käresta som lämnade honom/henne för 50 år sedan. Det viktiga är att novellen på något sätt har ett julmotiv.
Berätta om du vill vara med. I så fall skulle jag vilja ha ditt manus (digitalt) senast den 1 mars. Om det blir tillräckligt många som ställer upp så att det verkligen blir en julbok, skickar jag sedan det samlade manuset till några förlag. Om förlaget inte nappar, så har du ändå bara behövt skriva en eller två noveller, inte en hel bok. Hänger du på?
söndag 4 januari 2009
Sjöjungfrun
Jag fick Sjöjungfrun av Camilla Läckberg i julklapp. Det är ju inte riktigt fint att gilla hennes böcker, men jag gör det i alla fall, även om hon kan vara lite slarvig ibland. Sjöjungfrun är en riktigt otäck bok, med en upplösning som inte var helt väntad. Men "klipphängaren" som avslutade boken var ju ännu värre. Camilla, du får inte göra så mot mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)