Fotografbesök

Idag fick jag besök av en fotograf från Nya Wermlands-Tidningen. Tidningen ville ha några nytagna bilder på mig. Det måste betyda att det är en recension på gång. Pirrigt!

En syndfull utlottning

Även om Synd funnits ute en månad nu, så är det den kommande veckan som boken mer officiellt släpps. Detta tänkte jag fira genom en liten utlottning. Jag lottar ut två exemplar av boken.

Så här gör du om du vill vara med:

1. Ange i kommentarsfältet att du vill delta i utlottningen. Det ger 1 lott.
2. Du kan dessutom berätta om utlottningen på egen blogg. Det ger ytterligare 1 lott.
3. Du kan berätta på Facebook eller Instagram om utlottningen. Det ger ytterligare 1 lott.

Endast punkt 1 är obligatorisk om du vill pröva lyckan i utlottningen. Vad gäller de två andra punkterna, måste du givetvis berätta i kommentarsfältet att du gjort reklam för denna utlottning.

Tiden löper ut torsdagen den 9 november kl. 23.59. Vinnarna offentliggörs på bloggen den 10 november.

Edit: Om du skulle vinna och hellre vill ha Skam, så ordnar jag det.

En första recension

Jag har uppmärksammats på en första recension av Synd. Den är skriven av Göteborgsförfattaren Håkan Tendell. Här är ett litet utdrag från recensionen:

Det är oklart om det är Strindberg eller Antikrist som har tagit Warholm i besittning. Faktum är i vart fall att Synd är en djävulskt bra roman. Man kan emellertid inte utesluta att Robert Warholm utan hjälp av demoner har författat sin senaste bok. Att den är så bra kan i så fall bara förklaras med att han är en spränglärd och skicklig hantverkare.

Så här lyder avslutningen:

Robert Warholm tycks ha gjort sig ett namn i Karlstad med omnejd. Baserat på verkshöjden i hans alster förtjänar han ett större genomslag än så. Och litteraturälskare landet runt förtjänar i sin tur att få reda på existensen av hans författarskap.

Hela recensionen kan läsas här.

Boksläpp/Författarafton på onsdag

Nu på onsdag den 1 november kl. 18 är jag för allra första gången huvudpersonen på en författarafton på ett bibliotek. Jag har varit på andra författaraftnar, men då har jag suttit i publiken.

På Vålbergs bibliotek får jag chansen att berätta om min andra kriminalroman - Synd. Det ska bli jättespännande. Och lite pirrigt. Mest nervös är jag naturligtvis över tanken att det kanske inte kommer folk.

Här står några rader om detta.

Helgfrågan v. 43

Helgfråga från Mias bokhörna. Den här gången är frågan:

Läser du böcker på något annat språk än svenska?
Därefter en bonusfråga:
Hur många böcker tror du att du hinner läsa tills du svarar på Helgfrågan nästa vecka?

Nej, jag läser bara på svenska. Jag tycker att det blir för jobbigt att läsa på engelska, för det dyker hela tiden upp ord som jag inte känner till. Förvisso kan det vara bra träning, men det stör läsrytmen.

Jag är glad om jag hinner läsa en bok. Det är så mycket annat som drar i en.

Olikhetsutmaningen: Öst och väst

Linda med bloggen enligt O har en utmaning. Denna kallar hon olikhetsutmaningen. Varje vecka presenterar hon ett motsatspar och hon vill att vi skriver om två böcker, filmer, tv-serier, författare eller andra kulturella företeelser som passar in på orden. 

Denna vecka handlar det om öst och väst.

Det var en rolig utmaning. Öst och väst kan ju tolkas på så många olika sätt. I Sverige skulle det kunna vara Stockholm och Göteborg. Det vanligaste är väl att vi ser Asien som östern och Amerika som västern, men det beror givetvis på att vi har ett europeiskt perspektiv. En amerikan skulle säkert i större utsträckning tänka på det egna landets öst- och västkust. Hur ser en japan på det hela? För dem ligger ju den asiatiska kontinenten västerut och Amerika österut. Så har vi kinerserna som definierar sig som Mittens rike. Men nu har jag krånglat färdigt ;)

Då börjar jag med öst. Pion av nobelpristagaren Pearl Buck är en bok som jag tyckte om att läsa. Kanske för att den var så annorlunda. Den utspelar sig i Kina på 1800-talet. Där bor judar, som blivit uppskattade samhällsmedborgare. I en av dessa familjer lever den unga vackra slavinnan Pion. Familjen köpte henne när hon var liten som sällskap åt sonen David.
Davids mor vill absolut att han ska gifta sig med en judisk flicka. Den judiska renheten måste bevaras. Davids far Esra är dock halvkines.
Pion älskar David och är beredd att offra allt för honom. Samtidigt har jag lite svårt för att bara se det positiva i henne. Hon är självuppoffrande, men samtidigt intrigant. Genom hennes agerande omöjliggörs äktenskapet mellan David och Lea, och David gifter sig istället med en kinesiska.
Det som jag kanske tycker är mest fascinerande är tanken som framförs i boken att den judiska församlingen i den kinesiska staden går under, inte på grund av förtryck utan därför att kineserna är alltför vänliga mot judarna.
I västerlandet förföljs judarna, vilket gör att de hamnar utanför majoritetssamhället, vilket också gör att de behåller sin särart. Kineserna känner däremot inte till någon antisemitism. De gifter gärna bort sina döttrar till judiska män. Efter några generationer finns inga judar kvar. De har blivit kineser.

Så far vi västerut och träffar på en annan nobelpristagare. En välsignelse av Toni Morrison utspelar sig i 1600-talets Amerika.

Jacob Vaark äger en liten farm i norra Virginia och är också agent för Västindiska kompaniet. Trots att han avskyr handeln med människor tar han en liten slavflicka som delbetalning för en skuld av en portugisisk tobakshandlare. Det är Florens, med "händer som en slav och fötter som en fin portugisiska”, som fått lära sig läsa och skriva och kan vara till nytta på hans gård. Där finns också hans hustru Rebekka, indiankvinnan Lina och den förvirrade flicka som kallas Sorg.
Detta är en tämligen kort roman, och den är annorlunda i sin uppbyggnad än de flesta andra böcker jag har läst. När jag börjar på ett kapitel får jag ibland fundera på vem det är som berättar. Perspektiven skiftar hela tiden.
Slaveriet börjar institutionaliseras, men det finns ändå fria svarta män. Svarta som kan få lön för sitt arbete. Men visst är rasismen tydlig. Rebekka vill att Lina följer med henne till kyrkan, men indiankvinnan får inte följa med in. Att svarta inte har någon plats i Himmelriket är självklart.
Det är svårt att se vem som är bokens huvudperson, men Florens' öde är ändå betydelsefullt. Det är hennes mor som driver på att Vaark ska ta flickan som delbetalning för en skuld. Hur kan en mor göra så. Är modern så kärlekslös, eller är det tvärtom? Kanske är det an act of mercy. Originalets titel A Mercy har översatts till En välsignelse. Jag undrar om inte barmhärtighet hade varit en bättre översättning än välsignelse. Inte förrän i slutet av boken låter författarinnan oss förstå skälet till moderns agerande. Det är en barmhärtighetsgärning som får oanade konsekvenser.

Onsdagens visdomsord 2017-10-25

När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel. (Georg Christoph Lichtenberg)

Veckans utmaning - i vilket fiktivt verk flyttar du in?

Tisdag och dags för en utmaning från Kulturkollo. Så här skriver Anna: Nu är det dags att göra det som man endast kan göra i fiktionens värld - färdas fritt i tid och rum! Veckans utmaning är helt enkelt att fundera över: 

Vilket fiktivt verk skulle du vilja flytta in i? Varför? 

Oj så svårt! Jag kommer säkert att komma på en massa bra svar senare, men nu skjuter jag från höften. Jag väljer Choklad av Joanne Harris.

Den handlar om Vianne Rocher som tillsammans med sin dotter Anouk kommer till en liten sydfransk by, där hon öppnar en underbar chokladbutik.

Och jag älskar choklad, så jag skulle hänga i den där butiken mest hela tiden ;)

Tematrio - #Metoo

Måndag och dags för Lyrans tematrio igen. Den här gången är temat sexuella kränkningar. Så här skriver Lyran: Det undgår väl ingen att mängder av kvinnor, och en del män, tröttnat på sexuella trakasserier, sexuellt våld och kränkningar. Och temat förekommer givetvis i många romaner.

Berätta om tre romaner som gestaltar sexuellt våld/kränkningar!

Jag fick inte chansen att ta med Det växte ett träd i Brooklyn förra veckan, så då gör jag det väl nu då. 
Boken är underbar, men det finns ett avsnitt där det förekommer en våldtäktsman som mördat ett barn, och huvudpersonen Francie överfalls av honom.
Jag tyckte inte om hur Betty Smith beskriver våldtäktsmannen. Han beskrivs så här: "Han var mager och kort och klädd i en sjabbig brun kostym och skjorta utan krage och halsduk. Hans tjocka, yviga hår växte ner i pannan nästan ända ner till ögonbrynen. Han hade en krokig näsa och munnen var en smal, böjd linje. Till och med i halvmörkret kunde Francie urskilja hans rinnande ögon." Och lite längre ner när mannen blottar sig: "Den var maskliknande och kontrasterade mot den fula smutsiga gulbleka färgen i hans ansikte och händer."
Är det så här våldtäktsmän och barnamördare ser ut? Då är det inget problem. Samla ihop alla gubbar med krokiga näsor, gulblek hy och rinnande ögon, så har vi inga pedofiler och våldtäktsmän mer. Men så är det inte! Våldtäktsmän kan se ut som vem som helst. Se bara på Hagamannen. En familjefar med trevligt utseende. Vi kan varna våra barn för fula gubbar i parken, men sanningen är att det kan vara släktingen eller den trevlige grannen som bjuder på saft som är den de ska akta sig för.

Björnstad är väl ett ännu tydligare exempel på sexuellt våld. Här har vi det lilla samhället där ishockeyn betyder allt! När juniorlaget får chansen att vinna den avgörande matchen och bli Sveriges bästa juniorlag, då måste alla ställa upp för laget.

Men lagets stjärna våldtar en ung flicka. Till en början vill flickan inte berätta vad hon utsatts för, men till slut berättar hon allt.

Ett helt samhälle ställer upp - för den unge hockeyspelaren! Flickan blir kallad hora och de flesta tycker att hon bara fått det hon förtjänar. Om hon nu inte ljugit ihop hela historien. Men det finns till slut ändå några som väljer rätt sida.

Så till sist Torgny Lindgrens genombrottsroman Ormens väg på hälleberget. En bok som är mycket bra, men som rymmer mycket elände.

Huvudpersonen Janis morfar förlorar äganderätten till sin gård till handelsmannen. För att kunna betala arrendet, tvingas Janis mor att betala handelsmannen med sin kropp. När handelsmannen dör, tar hans son över, i alla avseenden. Sedan Janis mor blivit äldre och mindre attraktiv, får dottern Eva (handelsmannens halvsyster) ta över "betalningsansvaret." Efter hennes död, blir det Janis hustru Johanna som utnyttjas.

En smakebit på söndag - Grace

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu är Grace av Anthony Doerr.

Meteorologen David Winkler drömmer sanndrömmar. En natt ser han hur han kommer att möta kvinnan i sitt liv - och kort därefter slår det in. Men lyckan är kort. Efter att dottern Grace föds får David en föraning om att han bär skuld till att hon drunknar i en översvämning.

Smakbiten är hämtad från sidorna 13-14:
Hennes blick dröjde kvar vid honom innan hon tog upp boken igen. Han satt en stund och betraktade molnen. Till sist sade han, med resignerad röst: "Facket med handbagage ovanför er är inte ordentligt stängt. När det blir turbulens kommer det att gå upp och väskan ramlar ut."
Hon lyfte blicken. "Vad?"
"Bagagefacket. Luckan." Han tittade uppåt för att visa. "Den är nog inte ordentligt stängd."
Hon lutade sig mot den blonde mannen, ut mot gången. "Jaså, det säger ni?" Hon petade på den blonde mannen och sade något och han såg dit upp och sade att facket var helt i sin ordning och igenstängt.
"Är det säkert?"
"Absolut."
Kvinnan vände sig mot Winkler. "Det är inget fel på den. Tack." Hon återgick till sin bok. Ett par tre minuter senare började planet kränga och hela kabinen dök en lång stund. Facket ovanför dem skramlade till, luckan gick upp med ett klick och en väska ramlade ner i gången. Inifrån den hördes ett dämpat krasande av glas som gick sönder.
Den blonde mannen lyfte upp väskan och tittade i den och svor. Planet rätades upp. Väskan var av halm och hade en bild av en segelbåt utanpå. Mannen började plocka ut bitar av vad som såg ut att vara martiniglas, souvenirer, och han skakade på huvudet. En flygvärdinna satt på huk i gången och lade glasskärvor i en kräkpåse.
Kvinnan på mittplatsen stirrade på Winkler med handen för munnen.

Helgfrågan v. 42

Helgfråga från Mias bokhörna. Den här gången är frågan:

Vad tycker du en bra recension ska innehålla?
Därefter en bonusfråga:
Vad brukar du unna dig när det är helg?

En bra recension ska väl helt enkelt innehålla recensentens uppfattning om boken, men även varför han/hon tycker så. Var boken bra, men språket torftigt? Saknades det en röd tråd? Var den tröttsam att läsa, eller var det en verklig bladvändare? Varför?

Hmm, känns som att mycket av helgen används till att veckohandla och att skjutsa tonårsbarn... Det vi unnar oss brukar vara enkla saker, som ostbågar och godis.

Men sistlidna helg hände det sig att jag var på en liten Ålandsresa. Vi som varit anställda hos en viss ungdomsorganisation gör en årlig sådan resa. Jag har dock inte varit med på mycket länge. Det var nog 20 år sist. Jag var nog "The Grand Old Man" i sällskapet, men det var roligt även om jag inte var uppe alls lika länge som de unga.

Men hur som helst handlade jag i taxfreebutiken. Där hittade jag en flaska Laphroaig - en mycket rökig whisky. Ikväll ska jag unna mig ett glas av denna.

Olikhetsutmaningen: Stad och land

Linda med bloggen enligt O har en utmaning. Denna kallar hon olikhetsutmaningen. Varje vecka presenterar hon ett motsatspar och hon vill att vi skriver om två böcker, filmer, tv-serier, författare eller andra kulturella företeelser som passar in på orden. Idag har hon valt ett par som intresserar mig mycket, nämligen skillnaden mellan städer och landsbygd.

Denna vecka handlar det sålunda om stad och land.

Egentligen bör man väl börja med att definiera en sådan sak som landsbygd. Stockholmare verkar tycka att det mesta är landsbygd, vilket givetvis är fel. Det är en tämligen liten del av den svenska befolkningen som verkligen bor på landsbygden. Själv bor jag i Vålberg, en ort inom Karlstads kommun med knappt 3000 invånare. Bor jag på landsbygden? Givetvis inte. Jag bor i en tätort. Villorna här ligger väl lika tätt som i andra tätorter. Många av oss har nyligen läst Björnstad. Den handlar om ett litet samhälle där ishockeyn betyder allt. Men bor de på landsbygden? Det tror jag inte. Jag tycker det låter som ett typiskt brukssamhälle.

Något som jag ser som ett stort problem är att många skildringar i storstadspressen och på film i Sverige skildrar livet på mindre orter och på landsbygden som att där bor en samling stackare utan arbete, bildning och kultur. Människor som inte orkat flytta till storstan. Ensamma sällar. Men folk är nog mer ensamma i Stockholm. Där finns en oproportionerligt stor andel ensamhushåll. Och vad gäller kultur är jag helt övertygad om att människor är betydligt mer aktiva i hembygdsföreningar och liknande på landsbygden och på mindre orter än vad man är i storstäderna. Åker jag de två milen till Karlstad kan jag gå på en av Sveriges främsta musikaliska teatrar - Wermland Opera. Det kommer busslaster med folk för att ta del av dess föreställningar, men jag misstänker att den ändå är okänd för många stockholmare.

En bok som beskriver hur livet i en stad kan gestalta sig är Harper Lees Dödssynden.
Den utspelar sig i en liten stad i Alabama i den amerikanska Södern i mitten av 1930-talet. En svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Advokaten Atticus Finch försvarar honom, vilket inte uppskattas av alla. Varför bry sig om att hålla en rättegång mot en neger, när man lika gärna kan lyncha honom direkt?
Bokens berättare är advokatens åttaåriga dotter Scott (Harper Lee själv?). Den skarpsinniga flickan ser igenom samhällets förljugenhet. Hur kan hennes lärarinna tycka så synd om judarna i Tyskland, samtidigt som hon inte har det minsta till övers för de svarta i den egna staden?
I boken används orden neger och nigger hela tiden. Det här är en bok som man definitivt inte får byta ut dessa ord mot andra som är mindre stötande idag. De behövs för att man ska förstå det samhälle som beskrivs. Det går inte att byta ut ett ord som "niggerälskare" mot "afroamerikanälskare", för då skulle man helt radera det rasistiska samhälle som beskrivs.
Dödssynden är en riktigt bra bok, och jag förstår att den blev mycket uppmärksammad när den gavs ut 1960. Det var en tid när svarta i sydstaterna fortfarande förvägrades rätten att rösta och svarta och vita hade olika offentliga toaletter, skilda skolor och skilda säten i bussarna.

Katherine Webbs roman Italienska nätter utspelar sig för snart hundra år sedan. Unga, osäkra Clare Kingsley reser mot sin vilja genom södra Italiens brända landskap. Här ska hon tillbringa sommaren med sin make Boyd, som arbetar för den nyrike markägaren Leandro Cardetta.
När Clare stiger av tåget känner hon genast den laddade stämning som råder i den lilla staden Gioia del Colle. (Ja, en stad, men boken utspelar sig till större delen på landsbygden.) För bortom Leandros lyxuösa villa har spänningen nått bristningsgränsen. Stadens fattiga arbetare söker desperat efter arbete och mat, många av dem är veteraner från första världskriget. En av dem är Ettore. Då Clares och Ettores vägar korsas försvinner hennes hemlängtan i ett slag.
Det här är en riktigt bra bok. Vi befinner oss i Apulien i södra Italien i början av 1920-talet. Klassmotsättningarna är stora och de fattiga som försöker organisera sig för att kunna få godsägarna att betala en anständig lön blir misshandlade av flåbusar i svarta skjortor - det är de italienska fascisterna som har vuxit fram som politisk rörelse.
Den historien berättar Katherine Webb, men samtidigt handlar boken om en omöjlig kärlekshistoria mellan den gifta engelska unga kvinnan Clare och den fattige lantarbetaren Ettore. Boken är uppbyggd så att vartannat kapitel utgår från Clare och vartannat från Ettore. I början har de inga beröringspunkter, men snart nog träffas de och historierna vävs samman.
Det är het passion under italienska nätter, men båda vet nog innerst inne att de inte kan få henne. Men vem vill lyssna till förnuftet när hjärtat brinner?
Romanen Italienska nätter är politik, passion och tragik. Där finns kärlek, hat, ondska och ren galenskap. Det är mångfalden av mänskliga egenskaper, goda som dåliga, som gör Italienska nätter till en riktigt läsvärd roman.

Dagens visdomsord 2017-10-18

Läsning är för själen vad motion är för kroppen. (Sir Richard Steele)

En hårresande utmaning

Tisdag och dags för en utmaning från Kulturkollo. Viktoria konstaterar att hår förekommer i litteratur och film och formulerar därför följande utmaning:

Vi vill veta vad ni tänker på när ni tänker hår. Är det Oksanens Norma, om en flicka vars hår växer så snabbt att det blir big business? Kanske tänker någon på varulvar. Eller musikalen Hair? 

Jag kommer att tänka på en berättelse i Domarboken. Simson var nasir, en man som avskilts åt Gud. Hans styrka satt i hans långa hår.
Han fick kämpa mot filistéerna. Vid ett tillfälle dödade han tusen filistéer med en åsnekäke.
Men så träffade han Delila som han blev förälskad i. Hon arbetade för fienden och försökte locka ur honom hemligheten bakom hans styrka. Flera gånger gav Simson fel svar till henne, men till slut avslöjade han att hans enorma styrka satt i håret. Då klippte hon av honom hans hårflätor.
Nu kunde filistéerna gripa Simson. De stack ut ögonen på honom och satte honom att sköta en sädeskvarn.
Filistéerna anordnade en stor fest till guden Dagons ära. Tusentals människor samlades. Då bad Simson Gud att få tillbaka sin styrka en enda gång. Därefter kunde han rasera ett par pelare. Hela byggnaden föll samman över filistéerna och även Simson dödades.

Tematrio - New York

Måndag och dags för Lyrans tematrio igen. Den här gången är temat New York. Så här skriver Lyran: Just nu läser jag andra delen av Det växte ett träd i Brooklyn och veckans tema får därför bli New York.

Berätta om tre romaner, filmer, TV-serier som utspelar sig i New York!

Jaha, då var det kört med att nämna Det växte ett träd i Brooklyn. Jag får ta några andra romaner. Jag bestämmer självsvåldigt att det räcker att romanen till en del utspelar sig i New York. Den kan få utspela sig någon annanstans också.

Den första kan väl få bli Irwin Shaws Nattarbete.
Boken handlar om en Douglas Grime, som arbetar som nattportier på ett tämligen sjaskigt hotell i New York. En natt hittar han en död man i en korridor. Bredvid den döde ligger ett papprör med 100000 dollar i sedlar.
Han åker till Europa, där han slår sig ihop med den inte helt igenom hederlige Miles Fabian, som börjar göra en mängd olika affärer med Grimes pengar, vilket berikar dem båda.
Jag tror att Irwin Shaw tröttnade på att skriva boken, för på slutet rafsas det till ordentligt för att alla trådar ska knytas ihop. Ingen dålig bok, men heller inte en bok som man behöver ha läst ;)

Så tar jag Vilhelm Mobergs Invandrarna. Bönderna från Ljuders socken har kommit fram till Amerika och New York. 
Robert och hans kamrat Arvid går storögda omkring på den stora gatan som heter Broadway. Robert har ju varit övertygad om att alla i Amerika är rika, och han blir förvånad över att se att det tycks finnas fattiga där också. Så här beskrivs i boken Roberts funderingar om det han ser:
Men Robert förundrade sig över den stora skillnaden i klädseln. Där spatserade män i fina, välborstade, dyra kläder, med rent, blänkande vitt linne kring halsen och blanka stövlar på fötterna. Men han mötte också män i utslitna, trasiga kläder och usla, lortiga skjortor och som var illa skodda om fötterna bara med några omvirade trasor - och här kom folk som gick barfota. De måste bränna sina fötter på gatstenarna i den här hettan. Här mötte de folk i alla slags gångkläder. Han tänkte: De som gick illa klädda hade så nyligen kommit till landet, att de inte hunnit bli rika ännu.
Alla negrer han såg gick lösa och lediga omkring. Han hade föreställt sig att de svarta slavarna var belagda med kedjor och leddes av vaktare som hundar i koppel, när de gick utomhus. Han lade märke till negrer som skrattade brett så att deras tänder skimrade emot de svarta läpparna, men andra såg så bedrövade och skygga och betryckta ut, att det gjorde ont i hans hjärta vid synen. Han gissade att de som skrattade hade snällare husbönder än de andra.

Till sist Håkan Tendells Själarna på 86:e.
Det är två personer som under sin korta vistelse i New York lyckas strula till det för sig, tillsammans och var och en för sig.
Boken är lättläst och jag ville inte lägga den ifrån mig. Det är bra flyt i Tendells skrivande, och jag vill veta vad som händer i nästa kapitel.
Formuleringarna är ibland riktigt roliga. Som när Dragan får syn på en skönhet i en bar, men tvekar om han ska våga närma sig henne eller inte:
Så tog han en klunk öl till, tittade bort, tittade mot henne, tittade bort, tittade mot henne, kämpade mot sin blyghet, och när hans flaska var tom insåg han att redan då var hennes åtrå lika död som Kalmarunionen.

Olikhetsutmaningen: Studentliv och arbetsliv

Linda med bloggen enligt O har en utmaning. Denna kallar hon olikhetsutmaningen. Varje vecka presenterar hon ett motsatspar och hon vill att vi skriver om två böcker, filmer, tv-serier, författare eller andra kulturella företeelser som passar in på orden. Idag har hon valt ett par som hon är medveten om inte är ett riktigt motsatspar.

Denna vecka handlar det om studentliv och arbetsliv.

Jag kom att tänka på en roman som jag läste för en fruktansvärd massa år sedan. Fritiof Nilsson Piratens Tre terminer.
Den handlar om Herman Lange som studerar i Lund, men som även finner tid till ett aktivt nöjesliv med punsch och cigarrer.
Han träffar Anne, som han blir mycket förälskad i. Det finns dock ett problem. Anne är gift.

Så en betydligt modernare bok för att symbolisera arbetslivet.
Johanssons liv arbetsglädje och återuppståndelse är Henrik Johanssons andra bok efter debutromanen Av kött och blod. Denna bok består av noveller och några dikter.
En mjölbagge vaknar upp och är förvandlad till bagare. En kock grävs upp ur sin grav för att arbeta av sina skulder. En förtvivlad djurrättsaktivist tappar tron på sitt eget engagemang. Människor kämpar på jobbet, ger upp, sugs ut, svettas, vinner och skrattar.
Det är en trevlig och underhållande bok. Med vass ironi berättar författaren en historia om maktlösa arbetares liv. Underifrånperspektivet går som en röd tråd genom boken.
Den avslutande novellen, Dödskampens skönhet, är betydligt längre än de övriga och den har ett annat innehåll. En idealistisk svensk aktivist åker till det asiatiska landet Asmarita där en journalist och samvetsfånge, Takeshi Awati, sitter fängslad. Men han återvänder desillusionerad. Var Awati verkligen en demokratikämpe eller endast en simpel brottsling? Han vet inte, och ingen bryr sig om detta när han återvänder. Awati behövs som symbol i den svenska mediedebatten. Vad som är sant eller inte är av underordnad betydelse.
Trots att boken präglas av en viss svartsyn är den underhållande på ett stillsamt sätt. Den är väl värd att läsas.

Onsdagens visdomsord 2017-10-11

Det enda viktiga i en bok är den betydelse den har för dig. (William Somerset Maugham)

Veckoutmaning - Rymden

Tisdag och dags för en utmaning från Kulturkollo. Så här skriver Helena: Veckans tema, Rymden, har både lockat och skrämt i alla tider. Vi skriver i ämnet hela veckan men jag vill gärna veta mer om era rymderfarenheter.

Hur ser ditt förhållande till rymden ut och vilket är ditt bästa rymdäventyr ut? Har du kanske en favoritfilm eller en bok som fått dig att betrakta stjärnorna på ett nytt sätt? Kanske är det en tavla eller ett stycke musik. Kanske bryr du dig inte det minsta lilla om det som finns eller inte finns därute. Berätta!

Som barn älskade jag science fiction. Jag lånade många böcker på biblioteket på det ämnet. Givetvis har jag sett Star Trek och några av Stjärnornas krig-filmerna. När jag var barn gick det en TV-serie om rymdskeppet Orion. Hela familjen såg på den. Jag minns att när jag såg första avsnittet, så satt jag på golvet, medan övriga familjen satt i sofforna. Avsnittet var otäckt och jag blev rädd, men ville inte att någon skulle förstå det, för då kanske jag inte skulle få se serien i fortsättningen. När det blev dags för episod 2 satte jag mig i soffan jag också ;)

I nutid vill jag gärna lyfta fram boken Ensam på Mars. En överraskande bra bok.

Men ska jag lyfta fram en riktig favorit, så blir det en trilogi jag läste som barn/tonåring. Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov. Den utspelar sig i en avlägsen framtid, där människan har koloniserat hela galaxen. Men Imperiet är hotat. Riktigt spännande böcker, som inte bara handlar om rymden utan mycket mer. Jag vet inte om jag skulle uppskatta böckerna lika mycket idag, så det kanske är bäst att inte läsa om dem.

Ett skyltfönster

Jag gick förbi Lars Hjalmars Bokhandel i Karlstad idag. Så här såg det ut i skyltskåpet. Jag tycker på något vis att Synd sticker ut mellan de andra böckerna. Hoppas bokköparna också tycker det.

Tematrio - Pappor

Måndag och dags för Lyrans tematrio igen. Den här gången är temat pappor. Så här skriver Lyran: Idag är det 30 år sedan min pappa dog och hur jag än funderar kan jag inte komma på något annat tema som passar. Jag vill minnas min pappa sådan han var och tänka på pappor i litteraturen. Bra och mindre bra.

Berätta om tre böcker som handlar om pappor!

Om några veckor är det faktiskt 30 år sedan min pappa dog. Det är bara fyra år tills jag är i samma ålder som han var när han dog. Något att tänka på...

Den förste pappan jag kommer att tänka på är Alfons Åbergs pappa. Har han något namn? Jag tror inte det.
Jag vet inte om mamman någonsin har nämnts. Kanske är hon död. Pappan är i alla fall genomsnäll och gör sitt bästa för att ta hand om sin son, även om han ofta verkar sitta försjunken i fåtöljen med sin tidning. Men han ropar små råd till Alfons ibland: "Du rör väl inte sågen!"

Jag älskade verkligen Det växte ett träd i Brooklyn, som kom i nyutgåva i år.
Boken utspelar sig i Brooklyn på 1910-talet. Den unga Francie klättrar ut på brandstegen för att få vara ifred med sin bok. Inne i lägenhetens mörker skrapar hennes mamma ihop matrester till middag medan lillebrodern leker. Ingen vet var pappan sover ruset av sig.
Pappan Johnny Nolan är en slarver på många sätt. Man kan väl inte beskylla honom för att vara en riktig familjeförsörjare. Men säga vad man vill om honom, han älskar verkligen sin dotter.
Det är han som ser till att Francie får komma till en bättre skola, trots att det är emot reglerna. Men med en liten lögn här och där ordnar det sig.

Markurells i Wadköping är en klassiker skriven av Hjalmar Bergman.
Värdshusvärden H H Markurell är en underbart obehaglig person, som aldrig nämner sin hustru eller sin son vid namn, utan kallar dem "hon" respektive "gossen".
H H Markurell har absolut inga skrupler, vad det än gäller. Han drar sig inte ens för att muta skolans ledning, när Gossen riskerar att kuggas i studentexamen.
På slutet går dock det mesta honom emot, och han förbannar Gud och världen. Hans vänner (om de nu kan kallas vänner) söker upp honom och försöker få honom att se saker och ting ur ett annat perspektiv.
Temat i denna slutuppgörelse är välkänt, om man har läst Jobs bok i Bibeln.