Att vara olycklig är det naturliga tillståndet, endast avbrutet av tillfälliga, oväntade stunder av lycka.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.
Att vara olycklig är det naturliga tillståndet, endast avbrutet av tillfälliga, oväntade stunder av lycka.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.
Det lät dystert. Jag hoppas att hösten inte blir för blåsig. I övrigt har jag egentligen inte något emot hösten. September och oktober kan vara riktigt fina månader. Den tråkigaste månaden är november. Då är det bara mörkt. Enda ljuspunkten är allhelgonahelgen. I år får jag för första gången sätta ett ljus på min brors grav. Jag vet inte hur det kommer att kännas.
December är betydligt trevligare. Kanske har det kommit lagom med snö så det blir ljusare. Dessutom kommer det upp kommunal julbelysning och i fönstren lyser stjärnor och adventsljusstakar. Februari är en annan trist månad med mörker och is, men då är det inte långt till mars och då möter vi återigen våren.
Vardagsrummet var inrett i färgstarkt 1970-tal och dominerades av en soffgrupp av stålrör och orangea manchesterdynor och en grön ryamatta under soffbordet.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.
Författare: Sara Strömberg
Förlag: Modernista (2023)
Antal sidor: 423
Vinterstormen piskar upp minnen i Storlien. För tjugoåtta år sedan skakades den lilla fjällbyn vid norska gränsen av ett chockerande våldsbrott. En pappa och två barn mördades i sitt hem samtidigt som mamman försvann utan ett spår. Tragedin kom i folkmun att kallas "Slakten i Storlien" och är fortfarande ett obearbetat trauma i bygden. När Jämtlandsposten drar i gång en satsning på true crime får lokalreportern Vera Bergström i uppdrag att granska det kalla fallet. Spåren leder från jaktvillor i väglöst land via utsatta storstadsförorter, till polisens myllrande DNA-register, men för varje ny ledtråd som nystas fram trycks utredningen bara bli mer komplex. Samtidigt förs Vera allt djupare in i en människas sadistiska mörker. Till slut börjar hon ana den fasansfulla sanningen om vad som hände den där ödesdigra natten 1995. Mördaren rörde sig på flera jaktmarker samtidigt - och han är fortfarande farlig.
Skinn är den tredje spänningsromanen av Sara Strömberg om den jämtländska journalisten Vera Bergström. De tidigare var Sly och Skred. Den här gången handlar det, som framgår av baksidestexten ovan, om ett alldeles förfärligt mord. En man och hans två små barn mördas på ett brutalt sätt i hemmet och samtidigt försvinner barnens mamma. Det bestialiska mordet klarades aldrig upp, men nu får Vera Bergström på Jämtlandsposten i uppdrag att skriva om det "kalla" fallet. Finns det några spår som inte utretts ordentligt?
Det är en spännande historia, och steg för steg får man som läsare både följa Vera Bergström arbete och insprängt bland de kapitlen får vi även följa mordoffret Frank veckorna innan han mördades. Och vad har den ensamstående mamman i Stockholm med saken att göra. Det är en välskriven spänningsroman. Möjligen kände jag att det lite för tidigt gick att förstå vem som var förövaren. Det hade inte gjort något med en liten twist på slutet.
Som tidigare ger författaren några välbehövliga tasksparkar mot behandlingen av glesbygden. Samhällen utarmas och människor tvingas flytta. Husen köps av norrmän eller storstadsbor som vill ha en fjällstuga att använda några veckor om året. Därmed blir områden allt ödsligare. Sara Strömbergs beskrivning av utvecklingen är en av böckernas stora behållning enligt mig.
Så det blir med beröm godkänt för den här romanen.
Hon hade sett ut som en tidsresenär från 1990-talet Seattle i sina ankarmönstrade gummigaloscher, den blommiga mormorsklänningen, den luddiga beige tröjan och det axellånga håret som verkade ha klippts i köket av hennes pojkvän.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.
Min dator håller på att gå i bitar, så jag ska åka iväg till El-Giganten nu och höra om den går att laga. Jag har några förinlagda inlägg som kommer under helgen, men i övrigt vet jag inte om det möjligen blir så att jag är off-line några dagar. Jag berättar det så ingen ska tro att det hänt mig något om det inte görs några inlägg.
I lördags var jag och en kvinnlig vän på vernissage i Borgviks konsthall, som drivs av Mats Bergmans Galleri. Det var Mimmi Kandler som ställde ut sina tavlor. Där fann jag en tavla som jag bara var tvungen att köpa. Ni ser den på bilden ovan. Den kommer att hänga kvar i konsthallen till den 25/8 då utställningen avslutas. Sen ska den sättas upp hemma hos mig.
Idag är det söndag. Utan att spoila delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Skinn och är skriven av Sara Strömberg.
Vinterstormen piskar upp minnen i Storlien. För tjugoåtta år sedan skakades den lilla fjällbyn vid norska gränsen av ett chockerande våldsbrott. En pappa och två barn mördades i sitt hem samtidigt som mamman försvann utan ett spår. Tragedin kom i folkmun att kallas "Slakten i Storlien" och är fortfarande ett obearbetat trauma i bygden. När Jämtlandsposten drar i gång en satsning på true crime får lokalreportern Vera Bergström i uppdrag att granska det kalla fallet. Spåren leder från jaktvillor i väglöst land via utsatta storstadsförorter, till polisens myllrande DNA-register, men för varje ny ledtråd som nystas fram trycks utredningen bara bli mer komplex. Samtidigt förs Vera allt djupare in i en människas sadistiska mörker. Till slut börjar hon ana den fasansfulla sanningen om vad som hände den där ödesdigra natten 1995. Mördaren rörde sig på flera jaktmarker samtidigt - och han är fortfarande farlig.
Smakbiten är hämtad från sidan 50:
På vägen till Ånn tänkte jag på Arvid Näslund. Vad gjorde det med en man att hitta sin dotters familj utraderad? Jag visste att det gick rykten om att han blivit sinnessjuk och gått in i en egen fantasivärld där han var helt säker på att Marit levde, men hade glömt vem hon var. Folk sa att han inte vågade vara hemifrån mer än tiden på jobbet krävde eftersom hon en dag kunde knacka på hans dörr. Att han varje år bakade en tårta på hennes födelsedag och satt uppe och väntade, i hopp om att hon skulle återvända när minnet kom tillbaka. De fattade inte varför han vägrade psykologhjälp.
En stor del av mig förstod honom, jag gillade inte heller när folk grävde i mig, drog i det förflutna. Men hans traumatiska minnen var av helt andra, oerhörda mått. Att karln ens överlevt.
Den mjuka kakan smulade på hennes tunika där brösten stod ut som två skjutvallar.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.
Varför inte ge sig på Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas och sedan läsa Gregorius av Bengt Ohlsson där han låter pastor Gregorius från Söderbergs roman komma till tals?
För inte så många år sedan hade han varit ikapp den här skithögen på nolltid, slitit av honom armen och slagit ihjäl honom med den.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.
Titlarna är länkade till mina recensioner.