Tisdagstrion: Politik

Dags för veckans tisdagstrio. Ifall någon skulle råka ha missat det så är det faktiskt val på söndag, och då kändes det här temat naturligt. Denna tisdags tema är: Politik.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Det stora spelet av Jeffrey Archer är något av en favoritbok, eftersom romanen handlar om brittisk politik, vilket fascinerar mig.

Den har några decennier på nacken nu, men den följer i alla fall tre politiker, två från Tory och en från Labour, som kommer in samtidigt i underhuset. Deras mål är att en dag bli premiärminister, men vem av dem ska nå dit?

Man kan väl lugnt säga att det stora spelet inte hela tiden präglas av fair play, men boken känns äkta, och det kanske inte är så märkligt. Författaren har själv suttit som ledamot i underhuset och senare i överhuset. Den politiska karriären tog slut när han dömdes till fängelse för mened. Men han är en mycket framgångsrik författare.

1968 är inte en av Jan Guillous bättre böcker, men den passar bra till temat tycker jag. Den ingår i romansviten Det stora århundradet.

I 1968 är det många grupper som Guillou kan spy galla över, därför att deras politiska uppfattningar inte överensstämmer med hans. Det är högerpartister, liberaler, trotskister, maoister, moskvatrogna vpk:are med flera. Han tycks njuta av att framställa dem som osedvanligt korkade, och det känns som om han passar på att göra upp med sina spöken från det förflutna. Hur han beskriver polisen ska vi bara inte tala om. Precis som bokens huvudperson Eric Letang är han ju en franskättad överklassperson med vänsteråsikter, men givetvis måste det vara "rätt" vänster. Vilken vänster som är rätt i Guillous ögon framgår dock inte.

Detta betyder dock inte att boken är ointressant. Jan Guillou ger i romanens form en hel del information om stämningarna inom den svenska vänstern det år som kommit att definiera många av dem som var revolutionsromantiker vid den tiden. För dem som inte tillhörde ytterkantsvänstern har årtalet inte alls samma betydelse.

Till sist Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe. En bok som när den först kom ut på svenska även hade titeln Negerlifvet i Nord-Amerikas slafstater.

Boken kom ut 1852, och avsikten var att avslöja grymheterna i slavsystemet. Det innebär dock inte att Stowe stod fri från rasistiska tankar. Är vi inte alla barn av vår tid? När hon skriver om en svart kokerska att hon är duktig på att laga mat precis som alla andra av hennes ras, så är detta naturligtvis också ett rasistiskt synsätt. Även positiva omdömen är rasistiska, när de bygger på synen att människan kan bedömas utifrån ras. Och vem skulle idag benämna svarta barn som "krullhuvuden"?

Men man ska inte läsa boken med moderna glasögon, utan istället se till hur den kan ha blivit emottagen på 1850-talet. I USA såldes boken i hela 300 000 exemplar, vilket gjorde den till den mest spridda boken efter Bibeln! Den satte fart på debatten om slaveriet och anses ha haft en stor betydelse för beslutet att förbjuda slaveri i USA.

Harriet Beecher Stowe fick träffa president Abraham Lincoln i början av inbördeskriget, och då ska presidenten ha sagt: "So this is the little lady who made this big war?"

Idag används ibland "Onkel Tom" som en nedsättande benämning på svarta som inte kämpar för sina rättigheter. Det tycker jag är djupt orättvist mot romanens Onkel Tom. Förvisso är han en man som för det mesta finner sig i sin lott och bara önskar sig en god "massa", men i romanen symboliserar han godheten, i bjärt kontrast till slavhandlarna. Den religiösa Harriet Beecher Stowe ville nog förvisso inte att de svarta skulle göra blodig revolution, men hon var övertygad om att om man bara spred informationen om slaveriets omänsklighet, så skulle hennes land avskaffa det. Och hon fick ju faktiskt rätt.

Veckans mening v. 36 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Jag ska ta dig dit av Joyce Carol Oates. 

Han var på sin vakt mot mig så som man är på sin vakt mot en hundvalp som man skulle kunna snava över, som skulle kunna drägla på ens händer och som skulle kunna gnälla ömkligt då den blev lämnad ensam.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Dagens visdomsord 2026-09-02

För att visa , att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig. (Nalle Puh)

Tisdagstrion: Hemliga och/eller slutna sällskap

Dags för veckans tisdagstrio. Det blev sen idag på grund av gubbens dåliga minne. Tack Aina för påminnelsen. Denna tisdags tema är: Hemliga och/eller slutna sällskap.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Konklaven av Robert Harris kanske är en överraskning i det här sammanhanget, men nog är väl konklaven ett synnerligen slutet sällskap.

Påven är död. Bakom Sixtinska kapellets låsta dörrar samlas etthundraarton kardinaler från hela världen. Under ledning av kardinal Lomeli, som i tysthet vacklar i sin gudstro, ska de heliga männen utse den universella kyrkans nya överhuvud.
Men konklaven drar ut på tiden. Favoriter faller och obekväma sanningar kommer upp till ytan. Och ingen av de närvarande kan förutse hemligheten som den blivande påven bär på...

I Karlstad finns frimurarlogen Sankt Johanneslogen Det Gyllene Snittet, som firar 25-årsjubileum i år. Och då fick jag möjlighet att sammanställa en bok om detta.

De Aderton var första delen i Anton Bergs trilogi om den dolda organisationen med samma namn; en organisation som i hemlighet styr det mesta i Sverige sedan 1700-talet. Det ger naturligtvis foliehattsvibbar, men Anton Berg är inte en sådan som verkligen tror på internets alla galna konspirationsteorier. (Åtminstone tror jag inte det.) Men han har skapat ett litterärt verk där historien bygger på att vådliga konspirationer verkligen finns.

Det är en mycket välskriven bok där författaren gjort en omfattande research. Han berättar historien så väl att jag som läsare nästan grips av en känsla av att det är en sann historia. Detta är en riktigt bra roman som jag verkligen kan rekommendera.

Veckans mening v. 35 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Jag ska ta dig dit av Joyce Carol Oates. Det blev en sorglig mening den här gången.

De hatade mig för att jag hade fötts, för genom att födas förorsakade jag vår mors död.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!   

Dagens visdomsord 2026-08-25

Tro bara hälften av det du ser och ingenting av det du hör. (Dinah Mulock Craik)

Tisdagstrion: August Strindberg

Dags för veckans tisdagstrio. Idag handlar det om en av Sveriges allra mest berömda författare, och som vanligt är det tillåtet att associera fritt. Jag vet att han är en litterär gigant, men jag tycker inte om allt jag läst av honom. Denna tisdags tema är: August Strindberg.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Hemsöborna behöver väl ingen närmare presentation. Värmlänningen Karlsson kommer till Hemsö för att arbeta hos en änka. Boken inleds med de berömda orden: "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen."

En riktigt trevlig bok att läsa och jag har sett filmatiseringen med Allan Edwall som Karlsson och en ung Sven Wollter som Gusten.

Det nya riket med underrubriken "Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv" är en satirisk roman av August Strindberg som utgavs 1882. Titeln syftar på tiden efter representationsreformen 1865 då ståndsriksdagen ersattes av tvåkammarriksdagen. Boken är en uppgörelse med det officiella Sverige och skildrar hur samhället styrs av skojare som stöder och skyddar varandra. 

Vad ska man säga om den här boken? Den saknar för all del inte underhållningsvärde när den gör narr av institutioner som adeln och Svenska Akademien. Men speciellt läsvärd är den inte 2026.

Direkt stötande är den oförblommerade antisemitismen. Ett helt kapitel med rubriken Moses beskriver judarna som dem som styr över ekonomin och kulturen. Det torde inte råda någon tvekan om att Strindberg var antisemit. Även om han 1884 tog avstånd från sitt tidigare judehat, så återkom han med förfärliga utsagor. Han skrev om "äfflingar", som skulle vara en ras som uppkommit genom att kvinnor i historiens gryning parat sig med apor. Dessa "äfflingar" ansåg Strindberg representerades av judar och zigenare.

Det är intressant att ha läst boken, men den är inte en bok jag vill rekommendera. (För övrigt funderar jag på om Vilhelm Moberg hade den här boken i åtanke när han skrev sin roman Det gamla riket. Jag skulle nästan tro det.)

Tjänstekvinnans son. Pojken Johan, som växer upp i små omständigheter, son till en kryddkrämare och en tjänstekvinna, bygger under barndom och ungdomsår upp en stark revanschlust; berättelsen om hans utanförskap är inte bara en en allmängiltig skildring av ungdom och ensamhet utan också en del i Strindbergs medvetna konstruktion av sig själv som människa och författare: en messianskt utvald, känslig själ som också - och kanske just därför - är missförstådd och motarbetad.

Det känns som att Johan med sina grubblerier krånglar till allting för sig. Detta gör att han ständigt blir undanskuffad. Jag skulle vilja ta tag i honom och ruska om honom och säga åt honom att skärpa sig. Tyvärr är det ingen i boken som gör det.

Veckans mening v. 34 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Jag ska ta dig dit av Joyce Carol Oates. 

Den ståtliga pelargången med fyra höga, imponerande pelaren i en stil som kallas dorisk, släta och karaktärslösa som telefonstolpar.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!        

Tisdagstrion: Namnet Georg/George

Dags för veckans tisdagstrio. Idag handlar det om ett personnamn, och som vanligt är det tillåtet att associera fritt.. Denna tisdags tema är: Namnet Georg/George.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Hotell Angleterre av Marie Bennett är en riktigt intressant bok om beredskapsåren, sedd genom de äkta makarna Georgs och Kerstins ögon. Författaren gör inte anspråk på att ge en alltigenom sann bild av hur allting var i Sverige vid den här tiden. Visst fanns det interneringsläger i Sverige under kriget, men som Marie Bennett själv säger i bokens slutord, så satt ingen internerad så länge som Georg i boken får göra. Och Hotell Angleterre i Malmö har aldrig existerat och har inget att göra med Hotel d'Angleterre i Köpenhamn. Men detta är inte det viktiga. Boken handlar om två personer som skiljs åt under krigen, och som när de möts igen har svårt att hitta tillbaka till varandra igen.

Få kan förstå det trauma Georg har upplevt; bara de som själva varit med kan ha någon insikt. Och Kerstin, som blir upp över öronen förälskad i en kvinna och de inleder ett förhållande. Detta i en tid då homosexualitet var straffbart. Det var inte förrän 1944, som riksdagen beslutade att homosexualitet bland vuxna inte skulle vara kriminellt, utan istället ses som en sjukdom.

Bitvis är Kerstin en förfärligt jobbig person. Hennes svartsjuka tar fram det sämsta i henne, men det gäller väl oss alla. Jag har inte hört talas om någon svartsjuka som danat bättre människor. När Georg och Kerstin återförenas är hon inte längre tillsammans med Viola och en av hennes största fasor att någon ska avslöja att hon haft ett passionerat lesbiskt förhållande.

Nightflyers av George R.R. Martin. När en vetenskaplig expedition gör sig redo att söka efter en mytomspunnen utomjordisk ras är det bara skeppet Nightflyer som står tillgängligt. Besättningen består endast av kaptenen Royd Eris, som presenterar sig genom ett spöklikt hologram.
Kaptenens ovillighet att visa sig för forskarna är dock inte det enda som orsakar oro. Med i expeditionen finns en telepat som från första stund känner av en farlig närvaro. De är inte ensamma ombord på Nightflyer.
Endast forskaren Melantha Jhirl har nu möjlighet att lösa mysteriet. När allt fler oförklarliga händelser inträffar faller det på hennes bord att utreda om hotet är verkligt. Men först måste hon hålla sig vid liv.

Nightflyers är en riktigt spännande bok! I början är jag förvirrad, för det är många personer som presenteras på en gång och de har titlar som jag inte förstår. Här befinner vi oss lååångt fram i tiden, och givetvis har nya yrken uppstått.

Mysteriet med den spöklike kaptenen och det faktum att medlemmar av besättningen dör på ett märkligt sätt får mig att tänka på Agatha Christies Tio små negerpojkar, men den känslan går över. Här kämpar man mot något som ingen kunnat föreställa sig. Samtidigt närmar man sig kontakten med de varelser man så hett eftersträvat att få möta.

Boken är ovanligt kort. Endast 151 sidor och ett antal av dem upptas av David Palumbos spännande illustrationer. Författaren visar att det går att skapa spänning i en kortroman. Här blandas science fiction och psykologi. Resultatet blir riktigt bra.

Slutligen 1984 av George Orwell. En fruktansvärd diktatur där medborgarna ständigt är övervakade. Ledaren kallas Storebror och från den boken kommer uttrycket "Storebror ser dig!" Staten har paroller som "Krig är fred!", "Frihet är slaveri!" och "Okunnighet är styrka!" Orwell hade nog aldrig kunnat tänka sig att dagens människor själva skulle vara de som sätter in kameror i sina hem och är bekymrade över om ingen tittar.

Veckans mening v. 33 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Stenen i sjön Rottnen av Selma Lagerlöf. Det är en beskrivning av prästen.

Ögonbrynen gingo fram grova som rep över de stränga ögonen, och det hann knappt ljusna litet i skinnet på kinderna, förrän det yviga, mörka skägget tog vid och gömde bort hela underdelen av ansiktet.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!