Dags för veckans tisdagstrio. Nu släpper vi fram pusseldeckarnas drottning. Denna tisdags tema är: Agatha Christie.
Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!
Mordet i prästgården av Agatha Christie är den första av böckerna med Miss Marple som den som löser mordfallen. En gammal ungmö med ett skarpt intellekt, även om de som känner henne kan tro att hon är lite velig när hon alltid drar upp någon parallell till något som tidigare hänt.
Berättare är kyrkoherden Leonard Clement, som är den som finner den mördade överste Protheroe. Den döde sitter i stolen vid skrivbordet i kyrkoherdens arbetsrum i prästgården. Det dröjer inte länge förrän någon erkänner att han begått mordet, men är han verkligen skyldig?
Det visar sig snart att flera personer skulle kunna ha anledning att avsky den allt annat än älskvärde översten. Och i klassisk Christiestil finns många "red herrings", det vill säga falska ledtrådar.
Kommissarien som leder utredningen av mordfallet är en inbilsk fårskalle. Istället är det Miss Marple som, med benäget bistånd av kyrkoherde Clement, löser gåtan.
De sju morden på Evelyn Hardcastle är verkligen en roman utöver det vanliga. Jag kan inte påminna mig att jag har läst något liknande tidigare. Författaren marinerades i Agatha Christie-böcker som barn och därför har det varit en dröm i många år att skapa en pusseldeckare som utspelar sig i en avskild miljö. Alla är på plats, så den skyldige måste vara en av dem som befinner sig på lantgodset Blackheath. Men Stuart Turton har vittnat om hur svårt det är att komma på den rätta intrigen. Agatha Christie hade redan skrivit allt.
Men till slut har författaren ändå kommit på sin intrig. Och den är mycket speciell. Vi får veta att Aiden Bishop, historiens jag, ska försöka lösa mordgåtan, men, som framgår av baksidestexten, han vaknar upp i en ny kropp varje dag. Varje dag går i repris och han får se allt hända ur olika personers perspektiv. Han måste använda informationen han fått fram från var och en av dem och få ihop det till en hel bild. Men för att göra det ännu krångligare, så vet han ju delvis vad som kommer att hända och han själv blir ofta en del i att något verkligen sker. För vad skulle hända om han förhindrar något han upplevde dagen innan skulle hända?
Låter det krångligt? Det är det! Jag är himla glad att det i början av boken finns en lista över de personer som medverkar. Många gånger måste jag kolla där för att veta vem det är man talar om.
Det gör att jag under en stor del av läsandet är riktigt irriterad. Jag känner att jag inte hänger med. Men det är nog faktiskt meningen. Jag vet ju inte mer än vad Aiden Bishop dittills fått veta.
Men när boken närmar sig slutet och bilden äntligen börjar klarna, då är det hur bra som helst. Historien må vara helt otänkbar, men det hindrar inte att det är riktigt spännande. Och givetvis, som i alla sådana här historier, upptäcker man att inte alla karaktärer i boken är vad de utger sig för att vara. Jag vill dessutom tillägga att en del av behållningen är språket. Turton ger läsaren många roliga repliker att le åt.
är skriven av Mary Westmacott, men det är en pseudonym. Bakom den döljer sig Agatha Christie.
Joan Scudamore är på väg hem till England från Bagdad, då hon råkar ut för malören att bli strandsatt på ett sjabbigt hotell mitt i ingenstans. Hon har missat ett tåg och nästa går inte förrän om ett par tre dagar. Där hon är finns bara öken och brännande sol...
Först är hon road över det lilla missödet och finner allt ganska vilsamt. Men när tristessen lägger sin hand allt tyngre på henne börjar hon tänka igenom sitt liv. Och i det skarpa ökenljuset börjar relationer till andra människor och händelser i det förflutna anta en ny innebörd: Älskar hennes man henne längre? Uppskattar barnen hennes omsorger? Allt som hon upplevt som tryggt och vant antar en ny och hotfull karaktär och framtiden en helt ny ovisshet.
