Tisdagstrion: Sol, vind & vatten

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat sol, vind & vatten. Okej, jag betar väl av de tre orden i tur och ordning.

Jag börjar med Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Jag tycker att Khaled Hosseini är en fantastisk författare. Om ni inte har läst något av honom, så gör det!

Men det är inte så lätt att läsa en sådan här bok, för den rymmer så otroligt mycket smärta. Vi får följa Mariam, som vid femton års ålder tvingas gifta sig med en trettio år äldre man som misshandlar henne. Efter nära tjugo års äktenskap tvingas ytterligare en ung flicka gifta sig med Mariams make.
Vi följer inte bara kvinnornas vardagsliv, utan vi får också en inblick i hur människor påverkas av först Sovjetunionens ockupation och sedan talibanernas grymma styre. Gammal unken islam tvingar kvinnor att hålla sig i sina hem. De får inte arbeta och inte gå på stan utan att en manlig släkting ledsagar dem. Givetvis får inte flickor gå i skolan. All musik förbjuds och tusenåriga kulturskatter förstörs.
Hosseini står på kvinnornas sida i boken, det är helt klart. Jag skulle nästan vilja se den som feministisk. Men det handlar inte om en feminism där man funderar över patriarkala strukturer, om man ska säga "hen" och diskuterar delad föräldraförsäkring. Nej, här handlar det om kvinnor som kämpar för sitt människovärde.

Dit vinden blåser av E.V. Thompson är en bok som innehåller mycket. Den utspelar sig i 1840-talets Cornwall. Där arbetar gruvarbetare under fruktansvärda förhållanden. Den unge Josh ser hur människor i hans närhet slits ut och dör. När han får möjlighet att utbilda sig till ingenjör vill han använda sina kunskaper till att förbättra gruvarbetarnas förhållanden.
Hans engagemang för gruvarbetarna och deras försök att sluta sig samman i fackföreningar ses dock med oblida ögon av Cornwalls gruvägare.
Hans stora kärlek är en ung zigenarflicka. Ja, boken utspelar sig i en tid då det fortfarande fanns ett folk som kallades zigenare. De älskar varandra, men ödet skiljer dem åt. Flickan Miriam gifter sig med Josh' bäste vän, men föder hans barn.
Istället gifter han sig med en flicka från en mer välsituerad familj. Givetvis blir de inte lyckliga.
Mer ska jag inte berätta, för jag vill gärna rekommendera boken till andra. Det är en bok som speglar svåra sociala förhållanden, men som även innehåller mycket kärlek, hat och avundsjuka.

Boken Färjan av Mats Strandberg utspelar sig, som titeln säger, på en färja. En färja som går på Östersjön och där människor äter, dricker och roar sig. Men den här resan är annorlunda.

Av baksidestexten framgår följande: "I kväll ska 1200 förväntansfulla passagerare åka på en finlandskryssning. Under 24 timmar ska de lämna vardagen bakom sig och släppa alla hämningar. Men det finns något ondskefullt ombord. Mitt i natten, ute på Östersjön, är det omöjligt att fly. Det finns inget sätt att kontakta land.
Vanliga människor tvingas bli hjältar, men denna natt kan också locka fram det värsta i dem - något som kan förändra världen för all framtid om färjan når hamnen i Finland.
Välkommen ombord på Baltic Charisma."

Det här är en otäck bok, inte tu tal om den saken. Och det får man väl räkna med när man ser blodet på väggarna på omslaget. Det är så långt från en feel good-roman man kan tänka sig. Det finns något ombord, och snart vet du inte vem du kan lita på. Är din bästa vän också en av "dem"?
Men när jag säger att boken är otäck, så är detta inte något negativt omdöme. Det överensstämmer med genren och författaren har Stephen King som förebild, vilket väl säger det mesta.
Boken är riktigt bra, och det tror jag beror på att det inte är förfärligt hela tiden. Redan Alfred Hitchcock visste att man måste växla mellan det lugna, vardagliga och det skräckfyllda, och detta lyckas Strandberg med. Att ondskan finns mitt i vardagen gör den mer skräckfylld. Och är du på en färja, kan du inte ta dig därifrån.
Jag är dock glad att det är en bok, för den kan man lägga ifrån sig emellanåt. Jag skulle inte vilja se den som film.

Hetta

Titel: Hetta
Originalets titel: The Dry
Författare: Jane Harper
Förlag: Forum (2016)
Antal sidor: 334

Australien härjas av en svår torka. Invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas fatta desperata beslut på grund av vattenbristen - ingenting växer på fälten, boskapsdjuren dör. Stämningen i staden är tryckt. Under mystiska omständigheter plockar Luke Hadler ned geväret från väggen för att ta livet av sin fru, deras sexårige son och sig själv.
Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade också en mörk hemlighet, en hemlighet som drev bort Aaron från Kiewarra tjugo år tidigare.

Väldigt roligt att få läsa en roman som utspelar sig i Australien. Hetta är skriven av Jane Harper, som bor i Melbourne.

Boken är väl uppbyggd. Genom hela boken får vi tillbakablickar; både från händelserna för 20 år sedan och från det som föregick tragedin hos familjen Tadler. Harper har lagt ut en hel del villospår för läsaren, vilket gör det till en bra deckare. Upplösningen kom som en total överraskning för mig, och det är ju så det ska vara.

Den miljö som skildras känns trovärdig. Säger jag, som aldrig varit i närheten av Australien. Man kan verkligen känna den närmast outhärdliga hettan, och när de talar om jättekrabbspindlar inne i sovrummet skruvar jag olustigt på mig. Skvallret och missunnsamheten i ett litet döende samhälle, där gamla oförrätter aldrig glöms, känns också som något jag kan föreställa mig. En isolerad by kan skapa en otrolig samhörighet, men då får ingen sticka ut.

Hetta är en riktigt bra sommardeckare. En del utspelar sig visserligen i februari, men då är det ju sommar eller möjligen tidig höst på det södra halvklotet.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 5: Läs en bok vars författare är från Australien eller Nya Zeeland.

En smakebit på söndag - Noveller

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter Noveller och innehåller noveller skrivna av Anton Tjechov. 

Från baksidestexten:
Anton Tjechov är inte bara en av de största dramatikerna i litteraturhistorien, han är också en av de absolut främsta novellisterna. Här presenteras ett rikt urval nya översättningar ur hans stora novellproduktion, allt från de tidiga, korta humoreskerna till de längre berättelserna som förenar romanens nyansrikedom med novellens precision. Många av texterna i denna samling har aldrig tidigare varit översatta till svenska.

Smakbiten är hämtad från inledningen av den inledande novellen Ivan Matvejitj på sidan 15:

Klockan är över fem på eftermiddagen. En av Rysslands tämligen berömda lära män - låt oss rätt och slätt kalla honom för den lärde - sitter hemma i sitt arbetsrum och biter nervöst på naglarna.
- Det är upprörande! säger han och tittar ideligen på klockan. Det är höjden av bristande respekt för andras tid och arbete. I England skulle en sådan som han inte få så mycket som en kopek, han skulle svälta ihjäl! Nåja, vänta bara...
Den lärde känner att han måste ge uttryck för sin ilska och otålighet, varför han går och knackar på dörren till hustruns rum.

Veckans mening v. 29

Jag tänkte börja skriva in en mening som jag hittat under veckan, i första hand från boken jag just läser. En sån där mening som gör att man... Ja, jag vet inte. Här är det första exemplet, hämtat ur Hetta av Jane Harper:

Karen Hadler hade varit en trevlig kvinna innan hon blev skjuten i magen.

Helgfrågan v. 29

Helgfråga från Mias bokhörna. Det är sommar och en något enklare variant i det hon kallar sommaredition. Helgfrågan lyder:

Vad läser du nu?

Bonusfråga: Vad hittar ni på, semester eller ej?

Just nu läser jag Hetta av Jane Harper. Titeln är väl somrig så det räcker, men detta utspelar sig i Australien, i en trakt där det inte regnat på mycket länge. Inget vill växa på åkrarna och boskapen dör. Samtidigt har ett bestialiskt mord ägt rum. En man har skjutit ihjäl sin hustru och sin son och därefter sig själv. Men är han verkligen mördaren?

Min semester är slut, så jag jobbar. Men i morgon är jag ledig, eftersom min arbetsvecka är söndag-torsdag. Vi ska nog grilla i morgon. Egentligen hade vi tänkt göra det på lördag, men väderprognosen har fått oss att byta dag.

Omslagsonsdag vecka 29: Böcker

Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Temat den här gången är böcker. Det var lite otippat. Böcker med bokomslag. Nåväl, jag ska leta. Nu är jag tillbaka! Det här var svårt som tusan. Jag hittade bara tre böcker. Nåväl. Här är mina bokböcker:

Dagens visdomsord 2019-07-17

Svenskarna är ett obehagligt och avundsjukt folk. Så fort någon tenderar att växa dig ett huvud högre än någon annan står där genast en grupp med hammare beredda att banka ner honom igen. (Sture Dahlström)

Tisdagstrion: Boktips från hängmattan

Bokbloggen Ugglan & Boken har dragit igång en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat boktips från hängmattan. Jag började arbeta igår, och någon hängmatta har jag inte, men några tips på böcker ska jag väl kunna ge ändå. Det blir tre romaner som jag tyckte riktigt mycket om när jag läste dem.

Katherine Webbs roman Italienska nätter utspelar sig för snart hundra år sedan. Unga, osäkra Clare Kingsley reser mot sin vilja genom södra Italiens brända landskap. Här ska hon tillbringa sommaren med sin make Boyd, som arbetar för den nyrike markägaren Leandro Cardetta.
När Clare stiger av tåget känner hon genast den laddade stämning som råder i den lilla staden Gioia del Colle. För bortom Leandros lyxuösa villa har spänningen nått bristningsgränsen. Stadens fattiga arbetare söker desperat efter arbete och mat, många av dem är veteraner från första världskriget. En av dem är Ettore. Då Clares och Ettores vägar korsas försvinner hennes hemlängtan i ett slag.
Innan sommaren är slut kommer hjärtan att krossas, våldsam fiendskap gro och omtumlande sanningar att avslöjas. Och Clare kommer att lära sig en läxa för livet...
Det här är en riktigt bra bok. Vi befinner oss i Apulien i södra Italien i början av 1920-talet. Klassmotsättningarna är stora och de fattiga som försöker organisera sig för att kunna få godsägarna att betala en anständig lön blir misshandlade av flåbusar i svarta skjortor - det är de italienska fascisterna som har vuxit fram som politisk rörelse.
Den historien berättar Katherine Webb, men samtidigt handlar boken om en omöjlig kärlekshistoria mellan den gifta engelska unga kvinnan Clare och den fattige lantarbetaren Ettore. Boken är uppbyggd så att vartannat kapitel utgår från Clare och vartannat från Ettore. I början har de inga beröringspunkter, men snart nog träffas de och historierna vävs samman.
Det är het passion under italienska nätter, men båda vet nog innerst inne att de inte kan få varandra. Men vem vill lyssna till förnuftet när hjärtat brinner?
Romanen Italienska nätter är politik, passion och tragik. Där finns kärlek, hat, ondska och ren galenskap. Det är mångfalden av mänskliga egenskaper, goda som dåliga, som gör Italienska nätter till en riktigt läsvärd roman.

Det växte ett träd i Brooklyn skrevs redan 1943 och har tidigare givits ut på svenska. 2017 gav Bookmark Förlag ut boken i två delar, vilket gjorde att vi var många som för första gången fick ta del av denna roman.

Från baksidestexten: Brooklyn 1912: Den unga Francie klättrar ut på brandstegen för att få vara ifred med sin bok. Inne i lägenhetens mörker skrapar hennes mamma ihop matrester till middag medan lillebrodern leker. Ingen vet var pappan sover ruset av sig.
Livet är inte alltid lätt för Francie, men hon älskar sin familj och den stökigt livliga stadsdelen som de bor i. Men framför allt bär hon på ett stor dröm om att bli författare, och om att få resa över bron till New York och se världen.

Att läsa den här boken är att stiga in i en annan värld. Ett Brooklyn för över hundra år sedan. Inte en berättelse om de omåttligt rika, utan om en flicka från en mycket fattig miljö. De har inte många ägodelar och det är inte alltid lätt att sätta mat på bordet, men kärleken mellan familjemedlemmarna är påtaglig. Kärleken fördelas dock lite olika. Francies mamma älskar sonen mer än dottern. Men turligt nog finns pappan där, en slarver men en man med ett gott hjärta. Det är han som ser till att Francie får komma till en bättre skola, trots att det är emot reglerna. Men med en liten lögn här och där ordnar det sig.

Francie älskar att läsa och hennes dröm inför framtiden är att bli författare. En skjuts framåt får hon när en lärarinna kommer på henne med att ha ljugit. Lärarinnan är klok. Istället för att ge henne en anmärkning, säger hon att hon inte skulle vilja ta ifrån Francie hennes fantasi. Men hon ger henne rådet att när hon talar så ska hon försöka säga som det är. Sedan kan hon skriva hur det borde vara. Se där en författargärnings början.

Detta är en mycket bra bok, som får en att känna att man själv befinner sig i Brooklyn. Boken är lättläst och den är skriven med stor värme. Jag tyckte verkligen om att läsa denna bok och jag tyckte även mycket om den andra delen.

Någonstans brister himlen var Erika Olofsson Liljedahls debutroman.

Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. När den äldre systern Signe en dag försvinner avslöjas en mörk hemlighet och Elis tillvaro rämnar. Utan systern som jämvikt tar faderns oberäkneliga humör allt större utrymme i stugan vid havet. Till slut ser Elis ingen annan utväg än att plocka på sig familjens få slantar och ge sig av för att hämta hem Signe.
Resan bort från barndomens saltstänkta klippor blir för Elis ett möte med en okänd värld. Livet, och han själv, kommer ohjälpligt att förändras.

Jag måste säga att den här romanen knockade mig fullständigt. Vilken debut! Det här är en roman som griper tag i en och som man inte vill lägga ifrån sig. Man följer Elis genom boken och det är spännande, trots att det inte är en spänningsroman. Författaren lyckas också skapa en trovärdig bild av att vi befinner oss på 1920-talet, vilket inte är det minst viktiga. De fina miljöbeskrivningarna gör att man ser samhällen, landsbygden och havet genom Elis' ögon.

Men framför allt vill jag lyfta fram Erika Olofsson Liljedahls språkhantering. Det är ett målande poetiskt språk i prosan. Här är ett exempel, hämtat från sidan 153:

Elis satt kvar och såg ljuset försvinna från världen. Blåsten fick vassen på dynerna att bölja och han tänkte på vinden. Den som alltid var på väg och hade sett varje vrå av världen. Kanske fanns det någon som styrde över den, någon som fick gräset att dansa och stråna att prassla. Någon som manade på vid storm och lugnade vid stiltje. Vart tog vinden egentligen vägen när det inte blåste? Kanske gömde den sig i havet, drog fram över bottnarna och drev fisk i näten.
Natten kom som en mild knuff i ryggen, himlen gick från turkosgrön till djupt blå vid horisonten och stjärnorna tändes en efter en. Dynerna omkring Elis försvann för ögat och världen blev liten och trång som kammaren hemma. Kvar fanns bara vassens torra väsande, likt hemligheter viskade i mörker.

Den här boken är en av de bästa jag läst de senaste åren. Läs den! I hängmattan, i sängen, i köket.

Kristens resa

Titel: Kristens resa
Originalets titel: The Pilgrim's Progress from This World to That Which Is to Come
Författare: John Bunyan
Förlag: Torsten Hedlunds förlag (1875)
Antal sidor: 297

John Bunyans Kristens resa gavs ut 1678. Kristen bor i staden Undergång med sin fru och sina fyra barn, men en dag hittar han en bok som skrämmer honom. Den säger att hela staden kommer att brännas ner. Samtidigt som han läser boken får han en börda på ryggen som inte går att få av. När han sedan träffar Evangelist förstår han att om han vill överleva måste han fly bort från allt och börja söka den himmelska staden. Under resan mot den himmelska staden träffar han både vänner och fiender, bland andra Velig, Hjälp, Uttydaren, Trogen, Domare Hatman, Hoppfull, Jätten Skräck, Ateist och många andra innan han till slut kommer fram.

Jag råkade få tag i ett exemplar från 1800-talet, vilket gör att texten är mycket ålderdomlig. Men på något vis ger den en extra knorr till berättelsen, eftersom den gavs ut i original för 340 år sedan. En sådan här berättelse skulle aldrig skrivas och publiceras idag. Den är som många andra gamla berättelser ett barn av sin tid, men den är så speciell att den är en verklig klassiker (som för övrigt även finns i modernare svenska översättningar.) Till Kristens resa är fogad fortsättningen Kristinnas resa. På sätt och vis två böcker, men de får ändå anses höra ihop.

Vandringen till Zion, till Himmelriket, är svår för Kristen. Ideligen möter han fiender, som vill hindra honom att nå frälsningen. Ibland har han någon kamrat med sig ett stycke på vägen. Stundtals stöttar de varandra, men det förekommer även att den ene vilseför den andre, inte av ondska utan av okunnighet.

Budskapet i boken är inte svår att förstå. Det är i det närmaste omöjligt att nå målet, för våra laster och synder kommer för de flesta av oss att leda oss till Helvetet. Det som fascinerar mig mest är att John Bunyan genom hela boken lägger in Bibelhänvisningar för att visa att han har grund för allt det han skriver. Jag får faktiskt stor lust att sätta mig ner och läsa Bibeln ordentligt, för där finns mycket som jag aldrig har läst. Det är uppenbart att författaren är vad man brukar kalla bibelsprängd. Och detta är i sin tur fascinerande, då han inte var präst, teologiprofessor eller liknande. Han var en enkel kittelflickare.

Men han var även predikant, vilket gav honom fiender i den engelska kyrkan. Han satt i fängelse i många år, och det var faktiskt i fängelset som han skrev Kristens resa.

Det negativa i boken tycker jag är att den även till dels är en stridsskrift för den protestantiska läran, och Påven framställs som ett av monstren som ville hindra människor att nå saligheten. Religiöst hat är aldrig trevligt, men även detta får väl sägas vara en del av tidsandan då boken skrvs. Kristinnas resas svaghet är att hon (Kristens hustru) och deras barn inte alls behövde gå igenom samma prövningar som vad han hade gjort. Istället åker de snålskjuts på hans goda rykte, och alla blir så jublande glada över att de nu var på väg för att ansluta sig till honom i den himmelska staden.

Till slut vill jag även säga att det är roligt att ha läst boken, för hur många kan skryta med att ha gjort det? :D

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 27: Läs en bok vars titel börjar på K.

Boken får även ingå i Vargnatts klassikerutmaning att läsa en klassiker per månad. Kristens resa är min juliklassiker.

En smakebit på söndag - Hetta

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet den här veckan är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser heter Hetta och är skriven av Jane Parker.

Australien härjas av en svår torka. Invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas fatta desperata beslut på grund av vattenbristen - ingenting växer på fälten, boskapsdjuren dör. Stämningen i staden är tryckt. Under mystiska omständigheter plockar Luke Hadler ned geväret från väggen för att ta livet av sin fru, deras sexårige son och sig själv.
Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade också en mörk hemlighet, en hemlighet som drev bort Aaron från Kiewarra tjugo år tidigare.

Smakbiten är hämtad från sidan 7:

Gården hade faktiskt sett död tidigare, och spyflugorna var inte kräsna. För dem var det ingen stor skillnad mellan ett kadaver och ett lik.
Torkan gav flugorna mycket att välja på den sommaren. De sökte sig till stirrande ögon och klibbiga sår när Kiewarras bönder riktade gevären mot de magra kreaturen. Inget regn betydde inget foder. Och inget foder innebar svåra beslut, när den lilla staden dag efter dag dallrade under den brännande blå himlen.
"Det kommer att ge med sig", sa bönderna medan månaderna sprang iväg in på andra året. De upprepade orden, sa dem högt likt ett mantra till varandra och stumt, likt en bön, till sig själva.