Dagens mening v. 39 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Älskade barn av Marianne Fredriksson. 

Ångesten bet som en luden spindel i Katarinas mellangärde när hon låste upp dörren till lägenheten på Söder.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Tisdagstrion: Och det var på kung Oscars tid

Dags för veckans tisdagstrio. Jag minns vid ett tillfälle en tid efter att Gustaf VI Adolf hade avlidit. Då sa jag något om "gamle kungen" till min mamma. Det kändes så överraskande för henne att jag avsåg Gustaf VI Adolf. För henne var det Gustaf V som var "gamle kungen". Mina far- och morföräldrar var dock födda när Oscar II var kung. Farmor var född redan 1889. Denna tisdags tema är: Och det var på kung Oscars tid.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Trots det jag skrev ovan tänkte jag överraska med en bok utan någon som helst koppling till Oscar II:s tid. Hertha är en feministisk klassiker. Fredrika Bremer låter romanens Hertha föra en kamp för att kvinnan ska kunna erhålla samma rättigheter som mannen. Kravet gäller något för oss så självklart som att kvinnan ska bli myndig och ha rätt att disponera över egen egendom. Detta var en tid där kvinnans far var hennes förmyndare och när hon gifte sig blev maken hennes målsman. Änkor var dock myndiga.

1825 hade Lagkommittén lagt fram förslag om att ogifta kvinnor skulle bli myndiga vid 25 års ålder. (Männen blev myndiga vid 21.) I slutet av boken finns en bilaga, där man kan läsa hur Högsta Domstolen och två hovrätter i bestämda ordalag avstyrker förslaget. Ett argument emot att en ogift kvinna skulle bli myndig var att hon ju skulle upphöra att vara myndig när hon gifte sig. Att hon då skulle kunna fortsätta att vara myndig var alltför radikalt för att det överhuvudtaget skulle föreslås. Vidare framhölls att det var bra för kvinnan att vara omyndig, eftersom hon kunde riskera att genom okloka beslut förlora sina tillgångar. Det var alltså för hennes eget bästa. Ett argument som även användes för slaveriet i USA!

Det är mycket intressant och upplysande att i romanens form läsa om hur en kvinna ställer krav på att kvinnor ska få möjlighet att utvecklas. Dock är det så att en roman från 1856 givetvis är skriven på ett helt annat sätt än dagens romaner. Boken är så poetisk, och ibland tappar jag koncentrationen där björkarna har susat, fåglarna har kvittrat, humlorna har surrat alltför länge. 

Nå, hur kunde jag ta med den här boken, när Oscar II var kung 1872-1907 och boken kom ut 1856? Enkelt! Boken gavs ut på kung Oscar I:s tid!

Nytt land av Mathias Alm. 1874 är den finska landsbygden utarmad efter år av missväxt och svält. Aksel har sett många familjer försvinna eller gå under, och han vet att han har havet att tacka för att de ännu är vid liv. Hans älskade hustru och deras dotter. De har ingenting annat än fisket att leva av. Drömmen om ett drägligare liv åt familjen har fått honom att blicka långt bortom horisonten. Mot Sverige.

Aksel står inför ett livsavgörande val. Ett oåterkalleligt beslut måste fattas. Ett om kommer att sätta hans envishet, hustruns styrka och deras kärlek på prov. Han ser bara en möjlighet. Att ensam ge sig ut över havet och lämna dem han älskar bakom sig.

Aksel är givetvis bokens huvudperson, och ett av skälen till att detta är en så läsvärd roman är att författaren gör honom till en trovärdig karaktär. Han må kunna betraktas som en hjälte, som kunde företa den farofyllda färden och mödosamt skapa sig ett liv i ett nytt land, men författaren gör honom mänsklig genom att vi får ta del av Aksels tankar, där han ständigt frågar sig om han gjorde rätt i att lämna kvar familjen i väntan på att kunna fara tillbaka och hämta dem. En del i honom vet att han gjorde rätt eftersom han skulle ge dem ett så mycket bättre liv än det gamla, men en annan del av honom plågas av ovissheten hur hustrun och dottern klarar att få mat på bordet när han inte finns hos dem.

Brobyggarna av Jan Guillou. Boken är mycket välskriven, med ett mycket bra språk, och den är dessutom fängslande. Tre fattiga norska bröder får av en tillfällighet möjlighet att studera till ingenjörer i Dresden. Som motprestation förväntas de återvända till Norge och bygga broar. Det är dock bara en av bröderna som återvänder.

I boken följer vi två av bröderna. Den ene (Lauritz) lever och arbetar i Norge, medan den andre (Oscar) hamnat i tyska Östafrika (det som idag kallas Tanzania). Den afrikanska delen är stundtals en grym och blodig historia, med mord och kannibalism. Här känns det nästan som om Guillou har inspirerats av min barndoms äventyrsböcker för unga.

Det är uppfriskande att det är belgare och engelsmän som framför allt framstår som grymma, giriga och blodtörstiga, medan tyskarna försöker sprida kultur och civilisation. Det är alltför vanligt i vår anglosaxiskt dominerade värld att tyskarna ses som brutala medan britterna är civiliserade tedrickare.

Dagens mening v. 38 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Älskade barn av Marianne Fredriksson. 

Jag har aldrig haft något förhållande till Gud, det kan bero på att jag fick för mycket av honom under min barndom.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Tisdagstrion: Alkohol

Dags för veckans tisdagstrio. Vin och sprit brukar alla kunna ha en åsikt om, alldeles oavsett om man själv vill dricka dessa drycker eller inte. Vissa kristna grupper har haft en tvärsäker åsikt om att det är något syndigt att dricka alkohol, men då brukar jag invända att Jesu första underverk faktiskt var att förvandla vatten till vin vid bröllopet i Kana. Denna tisdags tema är: Alkohol.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Boken Det förtätade ögonblicket - Tolkningar av T'anglyrik kom till mig av misstag. Jag köpte en bok av Kawabata på Tradera, men fick av misstag denna bok istället. Allting ordnade sig. Jag fick rätt bok till slut, men säljaren lät mig behålla den här boken som plåster på såren.

Akademiledamoten Göran Malmqvist är väl författare till boken. Han håller en lång lärd utläggning om hur den kinesiska poesin utvecklats genom århundradena. Samtidigt är det också en bok med dikter av kinesiska poeter under T'angdynastin (618-906). Dessa tycker jag också bör ses som författare till boken, även om det gått mer än ett årtusende sedan de levde.

Malmqvist väljer att i boken återge dikterna i fyra former. Först med kinesiska tecken, därefter på kinesiska med latinska bokstäver, sedan en ordagrann översättning som blir svårtydd för oss som saknar Malmqvists expertkunskaper, och slutligen Malmqvists tolkning av dikten. Det är denna fjärde version som jag har möjlighet att ta till mig.

Det är vackra dikter, som både kan innehålla naturlyrik och kärlek. Jag tänkte återge en av dikterna i två former, dels den ordagranna översättningen, dels Malmqvists tolkning. Dikten är skriven av Liu Yü-hsi som levde 772-842.

Dricka vin betrakta peoner

denna dag, blomma framför dricka
sött hjärta, berusa flera bägare
blott sörja, blomma äga tal
inte för, gammal man öppna

Att dricka vin och betrakta peoner

Idag dricker jag bland blommorna
med glatt hjärta berusar jag mig på några bägare
min enda sorg är att blommorna kan tala
och vägra att öppna sig för mig, gamle gubbe

I Och blomstren dö av Rebecka Edgren Aldén har Gloria följt med sin nye pojkvän Adam till skärgården för att tillbringa några lugna dagar på hans familjs storslagna sommarnöje Ekudden. Trots deras olika bakgrund har även Gloria minnen från ön, från ett par somrar i tidiga tonåren då hennes mamma hyrde ett hus där med sitt feministiska kollektiv. Något som bidrar till att hon redan första kvällen kommer på kant med Adams familj.
Bland öns bofasta råder en märklig stämning, de verkar vara uppdelade i två läger och talar inte med varandra. Under sina promenader får Gloria en krypande känsla av att vara iakttagen, men i de mardrömmar som plötsligt äter upp hennes nätter är hon den som iakttar - och det hon ser är flimrande bilder av en gammal trasig jeansjacka.
Detta är en trevlig och lättläst bok. Ja, jag tycker det är en trevlig bok, trots att det är en psykologisk thriller.
Allt börjar så rart. Gloria följer med pojkvännen till Ekudden. Visserligen blir det lite ordfäktande vid den första middagen med hans familj, men det blir inga bestående motsättningar. Allt verkar som gjort för en skön och avkopplande tid med sol, bad och trerättersmiddagar med vin.
Men så hittar Gloria en död kvinna. Har hon blivit mördad? Polisen är förtegen, men det verkar som de misstänker det. 
De befinner sig på en ö där alla känner alla. Vad är det egentligen för hemligheter som nu riskerar att komma upp till ytan?
Ju längre in i boken man kommer, desto högre blir tempot. Mot slutet går det fort och Gloria får till slut svar på alla frågor. Tveksamt dock om hon hade velat veta.

Shuggie Bain av Douglas Stuart. Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning under Thatchers järnhårda styre. Varven och stålverken ligger utspridda längs floden Clyde som rostande dinosaurier. Invånarna kämpar för att överleva. Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, med sitt svarta hår och sina skinande tänder liknar hon en riktig stjärna, ämnad för något finare och bättre. Men när hennes man lämnar familjen faller allt samman. Agnes och de tre barnen försöker bygga upp en ny tillvaro i en litet gruvsamhälle avund. Agnes medicin heter öl och vodka men det blir snart barnens uppgift att ta hand om henne. Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Han drömmer sig också bort, från gruvområdet och de hånfulla blickar som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda.

Veckans mening v. 37 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Älskade barn av Marianne Fredriksson. 

Tröstens ord är vispgrädde, något man lägger ovanpå.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Tisdagstrion: Vit bokrygg

Dags för veckans tisdagstrio. Jag tänkte att det skulle få vara en enkel uppgift idag. Denna tisdags tema är: Vit bokrygg.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Bilden här bredvid på Gatukatten Bob av James Bowen är blåaktig, men omslaget på min bok har en vit rygg.

Boken beskriver ett mycket annorlunda människoöde (och kattöde). Gatumusikern James Bowen har fått en träningslägenhet medan han försöker bli av med sitt drogberoende. Då träffar han på en skadad, röd gatukatt, som fullständigt förändrar hans liv.

Han ger katten namnet Bob. Katten visar sig vara osedvanligt intelligent och snart är de båda oskiljaktiga. James tar hand om Bob, och detta att han för första gången är ansvarig för någon annans välbefinnande gör att han blir mer motiverad än någonsin att reda upp sitt liv.

Livet är inte lätt för James, för han har hela tiden kravet på sig att varje dag få ihop pengar för att klara överlevnaden för sig själv och Bob.

James Bowen skriver sålunda om sitt eget liv tillsammans med Bob, och det är en både roande och rörande berättelse. James Bowen själv står sålunda som författare, men jag tycker det bör nämnas att han haft hjälp av författaren Garry Jenkins att få det till en sammanhängande berättelse, vilket han också nämner i efterordet.

Gatukatten Bob är en lättläst bok, som är mysig att läsa. Rekommenderas till den som vill ha en bok som på en gång är lättsam och behandlar faktiska sociala problem.

Sonjas sista vilja av Åsa Hellberg är i alla fall ordentligt vit.

Den förmögna Sonja Gustavsson testamenterar alla sina tillgångar till sina tre väninnor, men de måste uppfylla vissa villkor. Därefter följer vi de tre väninnorna i Paris, Barcelona, London och Östersund, sedan de ryckts upp från sina invanda liv. Precis som Sonja planerat.

Boken är rolig. Man vill bara ha mer och det är svårt att lägga den ifrån sig. Boken är välskriven och sexscenerna är inte överdrivna, utan välplacerade. Det är inte porr utan lusta.

Dessutom var det mycket få stavfel och grammatiska fel, och det gläder givetvis en språklig puritan som jag.

Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury. New York City - fyra ryttare, utklädda till tempelriddare anfaller Metropolitanmuseet under det högtidliga öppnandet av en utställning med skatter från Vatikanen och stjäl en medeltida chiffermaskin. Därmed kastas FBI-agenten Sean Reilly och arkeologen Tess Chaykin in i en livsfarlig katt- och råttalek med skoningslösa mördare.

Det riskfyllda äventyret för dem genom tempelriddarnas mörka historia; över Manhattans kyrkogårdar, tvärs över kontinenter, till ödsliga bergstrakter i Turkiet och in i Vatikanens innersta. Slutligen upptäcker de en häpnadsväckande hemlighet som kommer att rubba världen i dess grundvalar.

Jag har den i bokhyllan och jag har nämnt den en gång här på bloggen, men jag vet inte om jag har läst den. Om inte, så borde jag verkligen göra det, för det låter som en bok jag skulle gilla.

Veckans mening v. 36 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Jag ska ta dig dit av Joyce Carol Oates. 

Jag var fullt medveten om att mitt förstånd höll på att glida mig ur händerna, som smältande is under mina fötter.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Tisdagstrion: Politik

Dags för veckans tisdagstrio. Ifall någon skulle råka ha missat det så är det faktiskt val på söndag, och då kändes det här temat naturligt. Denna tisdags tema är: Politik.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Det stora spelet av Jeffrey Archer är något av en favoritbok, eftersom romanen handlar om brittisk politik, vilket fascinerar mig.

Den har några decennier på nacken nu, men den följer i alla fall tre politiker, två från Tory och en från Labour, som kommer in samtidigt i underhuset. Deras mål är att en dag bli premiärminister, men vem av dem ska nå dit?

Man kan väl lugnt säga att det stora spelet inte hela tiden präglas av fair play, men boken känns äkta, och det kanske inte är så märkligt. Författaren har själv suttit som ledamot i underhuset och senare i överhuset. Den politiska karriären tog slut när han dömdes till fängelse för mened. Men han är en mycket framgångsrik författare.

1968 är inte en av Jan Guillous bättre böcker, men den passar bra till temat tycker jag. Den ingår i romansviten Det stora århundradet.

I 1968 är det många grupper som Guillou kan spy galla över, därför att deras politiska uppfattningar inte överensstämmer med hans. Det är högerpartister, liberaler, trotskister, maoister, moskvatrogna vpk:are med flera. Han tycks njuta av att framställa dem som osedvanligt korkade, och det känns som om han passar på att göra upp med sina spöken från det förflutna. Hur han beskriver polisen ska vi bara inte tala om. Precis som bokens huvudperson Eric Letang är han ju en franskättad överklassperson med vänsteråsikter, men givetvis måste det vara "rätt" vänster. Vilken vänster som är rätt i Guillous ögon framgår dock inte.

Detta betyder dock inte att boken är ointressant. Jan Guillou ger i romanens form en hel del information om stämningarna inom den svenska vänstern det år som kommit att definiera många av dem som var revolutionsromantiker vid den tiden. För dem som inte tillhörde ytterkantsvänstern har årtalet inte alls samma betydelse.

Till sist Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe. En bok som när den först kom ut på svenska även hade titeln Negerlifvet i Nord-Amerikas slafstater.

Boken kom ut 1852, och avsikten var att avslöja grymheterna i slavsystemet. Det innebär dock inte att Stowe stod fri från rasistiska tankar. Är vi inte alla barn av vår tid? När hon skriver om en svart kokerska att hon är duktig på att laga mat precis som alla andra av hennes ras, så är detta naturligtvis också ett rasistiskt synsätt. Även positiva omdömen är rasistiska, när de bygger på synen att människan kan bedömas utifrån ras. Och vem skulle idag benämna svarta barn som "krullhuvuden"?

Men man ska inte läsa boken med moderna glasögon, utan istället se till hur den kan ha blivit emottagen på 1850-talet. I USA såldes boken i hela 300 000 exemplar, vilket gjorde den till den mest spridda boken efter Bibeln! Den satte fart på debatten om slaveriet och anses ha haft en stor betydelse för beslutet att förbjuda slaveri i USA.

Harriet Beecher Stowe fick träffa president Abraham Lincoln i början av inbördeskriget, och då ska presidenten ha sagt: "So this is the little lady who made this big war?"

Idag används ibland "Onkel Tom" som en nedsättande benämning på svarta som inte kämpar för sina rättigheter. Det tycker jag är djupt orättvist mot romanens Onkel Tom. Förvisso är han en man som för det mesta finner sig i sin lott och bara önskar sig en god "massa", men i romanen symboliserar han godheten, i bjärt kontrast till slavhandlarna. Den religiösa Harriet Beecher Stowe ville nog förvisso inte att de svarta skulle göra blodig revolution, men hon var övertygad om att om man bara spred informationen om slaveriets omänsklighet, så skulle hennes land avskaffa det. Och hon fick ju faktiskt rätt.

Veckans mening v. 36 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Jag ska ta dig dit av Joyce Carol Oates. 

Han var på sin vakt mot mig så som man är på sin vakt mot en hundvalp som man skulle kunna snava över, som skulle kunna drägla på ens händer och som skulle kunna gnälla ömkligt då den blev lämnad ensam.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Dagens visdomsord 2026-09-02

För att visa , att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig. (Nalle Puh)