Man Cold

Jag har dragit på mig en förkylning. En man cold tror jag bestämt, så det är givetvis synd om mig.

Jag hostar och nyser. Till allt elände vräker regnet ner och jag fryser.

Det känns som att jag måste självmedicinera med en stadig whisky!

Tisdagstrion: Agatha Christie

Dags för veckans tisdagstrio. Nu släpper vi fram pusseldeckarnas drottning. Denna tisdags tema är: Agatha Christie. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Mordet i prästgården av Agatha Christie är den första av böckerna med Miss Marple som den som löser mordfallen. En gammal ungmö med ett skarpt intellekt, även om de som känner henne kan tro att hon är lite velig när hon alltid drar upp någon parallell till något som tidigare hänt.

Berättare är kyrkoherden Leonard Clement, som är den som finner den mördade överste Protheroe. Den döde sitter i stolen vid skrivbordet i kyrkoherdens arbetsrum i prästgården. Det dröjer inte länge förrän någon erkänner att han begått mordet, men är han verkligen skyldig?

Det visar sig snart att flera personer skulle kunna ha anledning att avsky den allt annat än älskvärde översten. Och i klassisk Christiestil finns många "red herrings", det vill säga falska ledtrådar. 

Kommissarien som leder utredningen av mordfallet är en inbilsk fårskalle. Istället är det Miss Marple som, med benäget bistånd av kyrkoherde Clement, löser gåtan.

De sju morden på Evelyn Hardcastle är verkligen en roman utöver det vanliga. Jag kan inte påminna mig att jag har läst något liknande tidigare. Författaren marinerades i Agatha Christie-böcker som barn och därför har det varit en dröm i många år att skapa en pusseldeckare som utspelar sig i en avskild miljö. Alla är på plats, så den skyldige måste vara en av dem som befinner sig på lantgodset Blackheath. Men Stuart Turton har vittnat om hur svårt det är att komma på den rätta intrigen. Agatha Christie hade redan skrivit allt.

Men till slut har författaren ändå kommit på sin intrig. Och den är mycket speciell. Vi får veta att Aiden Bishop, historiens jag, ska försöka lösa mordgåtan, men, som framgår av baksidestexten, han vaknar upp i en ny kropp varje dag. Varje dag går i repris och han får se allt hända ur olika personers perspektiv. Han måste använda informationen han fått fram från var och en av dem och få ihop det till en hel bild. Men för att göra det ännu krångligare, så vet han ju delvis vad som kommer att hända och han själv blir ofta en del i att något verkligen sker. För vad skulle hända om han förhindrar något han upplevde dagen innan skulle hända?

Låter det krångligt? Det är det! Jag är himla glad att det i början av boken finns en lista över de personer som medverkar. Många gånger måste jag kolla där för att veta vem det är man talar om.

Det gör att jag under en stor del av läsandet är riktigt irriterad. Jag känner att jag inte hänger med. Men det är nog faktiskt meningen. Jag vet ju inte mer än vad Aiden Bishop dittills fått veta.

Men när boken närmar sig slutet och bilden äntligen börjar klarna, då är det hur bra som helst. Historien må vara helt otänkbar, men det hindrar inte att det är riktigt spännande. Och givetvis, som i alla sådana här historier, upptäcker man att inte alla karaktärer i boken är vad de utger sig för att vara. Jag vill dessutom tillägga att en del av behållningen är språket. Turton ger läsaren många roliga repliker att le åt.

Skilda åt i vårens tid är skriven av Mary Westmacott, men det är en pseudonym. Bakom den döljer sig Agatha Christie.

Joan Scudamore är på väg hem till England från Bagdad, då hon råkar ut för malören att bli strandsatt på ett sjabbigt hotell mitt i ingenstans. Hon har missat ett tåg och nästa går inte förrän om ett par tre dagar. Där hon är finns bara öken och brännande sol...
Först är hon road över det lilla missödet och finner allt ganska vilsamt. Men när tristessen lägger sin hand allt tyngre på henne börjar hon tänka igenom sitt liv. Och i det skarpa ökenljuset börjar relationer till andra människor och händelser i det förflutna anta en ny innebörd: Älskar hennes man henne längre? Uppskattar barnen hennes omsorger? Allt som hon upplevt som tryggt och vant antar en ny och hotfull karaktär och framtiden en helt ny ovisshet.

Veckans mening v. 19 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Målarverkstan av Karina Johansson. Låter nästan som om ögonen ligger och skräpar nånstans.

Erikas osminkade ögon stirrade på henne.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Blommor

Dags för veckans tisdagstrio. Nä nu blommar det! Ska vi ta och leta efter lite blommor? Denna tisdags tema är: Blommor (i handling, på omslaget eller i titeln). 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Där rosor faktiskt dör är första boken i Ewa Klingbergs serie om Begravningsbyrån Tranan - Där rosor faktiskt dör.

Detta är en gullig liten bok. Sandra får fullt upp när hon besöker sin moster och hennes man i Tranås. Innan hon vet ordet av är hon ansvarig för att försöka få begravningsbyrån på fötter. Det krävs förändringar, men moster Majken är inte överdrivet förändringsbenägen. Sandra är dock envis och anställer personal. Sådant kostar, men nu gäller det att få igång verksamheten och man måste satsa för att undvika konkurs. Turligt nog är det en extremt varm sommar, så det är många som avlider...

Sandra får se sin planerade roadtrip försvinna. Istället blir det jobb, men även bad och lite romantik. 

Berättelsen är mysig, men ska jag vara ärlig så är historien inte speciellt intressant. Den är som en veckotidningsroman. Men som läsning på badstranden kan den nog vara perfekt.

Lila hibiskus av Chimanda Ngozi Adichie.

Kambilis far Eugene, i boken helt enkelt kallad Papa, tvekar inte att tortera medlemmar i sin familj, om han tycker att det är nödvändigt för att rena dem från synden. Han är en människa, som är så grym att man hoppas på hans snara frånfälle så familjen blir befriad.
Men om Papa enbart hade varit en grym tyrann, så hade boken inte blivit intressant. Författaren låter honom även ha goda, kärleksfulla sidor. Han älskar verkligen sin familj och han är alltid beredd att stötta människor som har det svårt. Men hans djupa katolska tro gör honom lika förtryckande som fundamentalistiska islamister. Nåde den som inte läser alla sina böner, och han förfasar sig om en kvinna inte täckt sitt hår ordentligt när hon går i kyrkan. Och han vägrar träffa sin far, som är hedning. Papa är mer katolsk än Påven. Det är det faktum att han inom sig både bär den innerligaste kärlek och en ofattbar grymhet, som gör att han blir intressant.
Och givetvis älskar Kambili sin far, så som de flesta misshandlade barn gör. Han är kärleken och hon vill inget hellre än att få ett erkännsamt leende från fadern när hon har sagt något gudeligt som hon vet kommer att göra honom glad. Samtidigt fruktar hon honom givetvis.

Och blomstren dö av Rebecka Edgren Aldén.
Gloria har följt med sin nye pojkvän Adam till skärgården för att tillbringa några lugna dagar på hans familjs storslagna sommarnöje Ekudden. Trots deras olika bakgrund har även Gloria minnen från ön, från ett par somrar i tidiga tonåren då hennes mamma hyrde ett hus där med sitt feministiska kollektiv. Något som bidrar till att hon redan första kvällen kommer på kant med Adams familj.
Bland öns bofasta råder en märklig stämning, de verkar vara uppdelade i två läger och talar inte med varandra. Under sina promenader får Gloria en krypande känsla av att vara iakttagen, men i de mardrömmar som plötsligt äter upp hennes nätter är hon den som iakttar - och det hon ser är flimrande bilder av en gammal trasig jeansjacka.

Angående veckans mening

Som jag nämnde för ett par dagar sedan befinner jag mig i London över helgen. Jag hoppas jag har det trevligt. Det här meddelandet laddade jag upp i förväg :)

I vilket fall som helst innebär det att jag inte har möjlighet att dona med veckans mening nu. Jag beklagar detta, men jag beklagar inte att jag är i London ;)

Kungen 80 år

Idag fyller HM Konungen 80 år. Hipp hipp hurra!

Angående veckans mening

Tidigt, tidigt på Valborgsmässoafton ger jag mig iväg till Oslo för att flyga till London och där förbliver jag över helgen. Därför kan jag inte lägga in någon veckans mening. Jag beklagar. (Men det ska bli väldigt kul att få komma till London!

Dagens visdomsord 2026-04-29

Man får inte vara så rädd för att dö att man inte törs leva. (Okänd)

Tisdagstrion: Jan Guillou

Jag  börjar bli orolig för mig själv. Jag var säker på att jag lagt upp tisdagstrion med automatik. Dessutom undrar jag var ett par av mina skor har tagit vägen. Man kan väl inte tappa bort ett par skor! I morgon åker jag till London. För säkerhets skull kommer jag redan idag att lägga upp nästa veckas tisdagstrio med automatisk publicering. Den här gången ska vi tala om en författare som brukar kunna väcka känslor. Denna tisdags tema är: Jan Guillou. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Tjuvarnas marknad. Det är en riktigt underhållande bok om den nya överklassen. Människor som sitter i ledningen för stora företag och som har makten att tilldela varandra bonusar och förmånliga pensionsprogram värda hundratals miljoner kronor. Deras girighet är gränslös.

Guillou föraktar helt klart denna samhällsklass, men han lyckas ändå skriva underhållande.

Brobyggarna är första delen i Guillous serie Det stora århundradet, som handlar om 1900-talet.

Boken är mycket välskriven, med ett mycket bra språk, och den är dessutom fängslande. Tre fattiga norska bröder får av en tillfällighet möjlighet att studera till ingenjörer i Dresden. Som motprestation förväntas de återvända till Norge och bygga broar. Det är dock bara en av bröderna som återvänder.
I boken följer vi två av bröderna. Den ene (Lauritz) lever och arbetar i Norge, medan den andre (Oscar) hamnat i tyska Östafrika (det som idag kallas Tanzania). Den afrikanska delen är stundtals en grym och blodig historia, med mord och kannibalism. Här känns det nästan som om Guillou har inspirerats av min barndoms äventyrsböcker för unga.
Det är uppfriskande att det är belgare och engelsmän som framför allt framstår som grymma, giriga och blodtörstiga, medan tyskarna försöker sprida kultur och civilisation. Det är alltför vanligt i vår anglosaxiskt dominerade värld att tyskarna ses som brutala medan britterna är civiliserade tedrickare.

Fienden inom oss. Klockan tre på morgonen gör säkerhetspolisen och terroristpolisen tillslag mot ett antal familjer i en Stockholmsförort. Ett femtiotal personer grips och transporteras bort. De gripna får ingen vetskap om vad de är misstänkta för. Men nästa dag exploderar nyheten att ”al-Qaida i Sverige” har oskadliggjorts och att landet räddats från den största katastrofen någonsin. Nio personer häktas som terrorister och därefter utbryter den stora tystnaden. Ingen vet vad som sker i polisutredningen. Polisintendent Ewa Johnsén-Tanguy, som är förhörsexpert på Ekobrottsmyndigheten, får till sin förvåning ett helt nytt jobb, att leda förhören med de misstänkta terroristerna. Därmed förändras hennes liv, bland annat innebär det att vänskapen med journalisten Erik Ponti utsätts för svåra slitningar. I kriget mot terrorismen hamnar Ewa Johnsén-Tanguy och Erik Ponti på helt olika sidor. Jan Guillou gör i romanen Fienden inom oss upp med de lagar som sägs vara avsedda att skydda demokratin men som skadar den betydligt mer än terrorismen gör.

Boken är naturligtvis fängslande, men samtidigt vädras väl en del av författarens egna fördomar. Bland annat utgår han från att nämndemännen i domstolen dömer utifrån sina politiska åsikter. Jag har själv varit nämndeman i hovrätten, och vi ägnade oss verkligen inte åt några politiska överväganden.

Veckans mening v. 17 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Stallhuset av Karina Johansson där det är dags för ett besök hos mäklaren.

En ung kille i jeans och kavaj kom fram och hälsade på det där klämkäcka viset med ryggdunkar och ett tillgjort leende.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!