Dags för veckans tisdagstrio. Men först måste jag be om ursäkt för förra tisdagen. Jag hade börjat göra i ordning tisdagstrion, men jag har inte en aning om vad som hände sedan. Först på fredagskvällen insåg jag att jag aldrig hade lagt upp någonting. Jag börjar bli orolig för mig själv. Känns som det är dags för en Alzheimerutredning. I alla fulla fall så är denna tisdags tema: Ondska.
Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!
Jag tror inte att jag kommer att vara ensam om att välja Jan Guillous
Ondskan.
Boken ska vara delvis självbiografisk, men Guillou har kritiserats för att den alltför mycket avviker från verkligheten. Den saken kan jag inte bedöma.
Däremot är boken fängslande och samtidigt skrämmande i sina skildringar av vad "kamratfostran" kan innebära på en internatskola. I sina bästa former skulle kamratfostran kunna vara något mycket positivt, men här handlar det om utstuderad pennalism.
Huvudpersonen Erik blir misshandlad av sin far och utsatt för svår misshandel på internatskolan, även om han har förmågan att ge igen. Hans kamp är inte mot vare sig fadern eller det förtryckande skolsystemet. Det är en kamp mot Ondskan.
Det femte barnet av Doris Lessing är en fascinerande, men samtidigt skrämmande, bok. David och Harriet gifter sig och börjar skaffa barn. De bor i ett jättestort hus och släktingarna dyker upp i flera omgångar varje år. De är så lyckliga. Släkten tycker att de skaffar barn lite för snabbt, men de vill ju ha åtta-tio stycken. När de har fyra barn är lyckan på topp, men så föds det femte barnet...
Den märklige Ben med sitt särpräglade utseende är ondskan personifierad. Han hatar alla och alla hatar honom. Genom sin blotta existens krossar han familjelyckan.
Vem är Ben? Är han utvecklingsstörd? Är han ond? Tillhör han ett sedan länge utdött släkte som plötsligt dykt upp igen? Doris Lessing ger inte svaren. Men när jag är klar med boken, finns en känsla av obehag kvar. Trots det rekommenderar jag boken. Den är bra, men obehaglig. Kanske att den är otäck just därför att den inte handlar om bara ondska, utan faktiskt om en vanlig lycklig familj, som får en familjemedlem som inte är som andra.
Ond tro är en spänningsroman av Anna Bailey som utspelar sig i en liten stad där alla känner alla. Men alla vet inte allt om alla. Många har hemligheter som för allt i världen inte får komma ut.
Där finns människor som inte tvekar att skada andra, inte minst familjemedlemmar. Och ondskan får stöd av den förfärlige pastorn i stadens baptistkyrka. Han uppviglar församlingsborna till att begå fruktansvärda saker samtidigt som han inte räcker ut sin hand för att stötta dem som behöver hans hjälp. Det är en oförsonlig gammaltestamentlig moral han ser som sin uppgift att upprätthålla.
Boken växlar mellan dåtid och nutid på ett skickligt sätt, vilket låter läsaren steg för steg upptäcka vad det är för saker som lett fram till händelserna den ödesdigra kvällen vid Tall Bones. Det är en riktigt skickligt författad spänningsroman, som jag gärna rekommenderar. Och riktigt allt får vi inte veta. I de allra sista sidorna får läsaren en antydan om att det fanns mer att avslöja. Jag tror inte att det är en cliff-hanger. Snarare vill författaren reta oss lite.
