En smakebit på søndag - Medinas juvel

Idag är det söndag. Utan att spoila delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger.  Boken jag läser heter Medinas juvel och är skriven av Sherry Jones.

Medinas juvel är berättelsen om Aisha bint Abi Bakr. Redan vid nio års ålder gifts hon bort med profeten Muhammed, en då femtiofyra år gammal man. Aisha träder nu in i en ny och farlig värld där hon måste bruka sitt medfödda mod, sin sällsynta kvicktänkthet och ibland också sitt svärd för att ta kontrollen över sitt eget öde. Hon kämpar mot religiösa förföljelser, politiska rivaler och avundsjuka bihustrur. Men Medinas juvel är också berättelsen om en av historiens mest unika kärlekshistorier. Mellan Aisha och profeten Muhammed uppstår efter hand en varm och innerlig kärlek som kom att vara livet ut. Genom sin frimodighet och sin hängivelse blev Aisha med tiden inte bara profetens djupt älskade livskamrat utan också en ovärderlig rådgivare i politiska frågor.

Smakbiten är hämtad från sidan 31:

Glimtar av hans ansikte och glittrande skärvor av hans skratt höll Safwan levande för mig under åren. Från min plats bakom min sovrumsgardin såg jag honom fara fram stark och fri över sten och sand, jagande sina vänner med sitt träsvärd i högsta hugg medan vilda blodisande beduinrop steg ur hans levnadsglade strupe. Jag kikade genom tyget som en blyg måne genom molnslöjor, längtade efter att bli sedd med fruktade det ändå. Mina föräldrar hade trummat i mig hur farligt det var att bli sedd tills det satt i skelettet och jag fasade för en blick från varje man som inte tillhörde familjen. Ett enda otillåtet ögonkast, tycktes det, kunde genomborra min jungfrudoms slöja. Jag såg alltså livet där ute gå vidare utan mig, som om jag varit död och svept i min gardin.

Veckans mening v. 36 2024

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Medinas juvel av Sherry Jones.

Här är vi, vi håller sanningen i våra kupade händer, den är som vatten, vi försöker hålla den kvar men ser dem rinna bort.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.

Helgfrågan v. 36

Helgfråga från Mias bokhörna. Favoritförfattare är temat denna gång. Helgfrågan lyder:

Vilken författare skulle du säga är din favorit och varför?

Det där var en riktigt svår fråga. Det kan nog variera från tid till annan. Inte vet jag väl om jag kan välja bara en heller. Om jag ska välja några stycken, så tror jag att jag tar några avlidna, så behöver jag inte oroa mig för att de går och skriver något jag inte gillar :) Det får bli tre ledamöter av Svenska Akademien, varav två erhöll Nobelpriset i litteratur.

Givetvis måste Selma Lagerlöf vara med (Nobelpriset 1909). I sitt skrivande anknöt hon till en gammal berättartradition. Ingen hade sagt åt henne att det skulle vara "show, not tell". Bland hennes romaner finns storverk som Jerusalem, Gösta Berlings Saga och Kejsarn av Portugallien. Den sista kanske inte tillhör dem som brukar framhållas som den mest framstående litteraturen, men jag tycker att den är så fin. Sedan finns det naturligtvis verk som idag känns daterade, som exempelvis Körkarlen med sina moraliska pekpinnar, men dåtidens läsekrets kan säkert ha uppskattat den.

Pär Lagerkvist är en annan litterär gigant (Nobelpriset 1951). Jag är alldeles särskilt förtjust i Barabbas. Det var den dödsdömde fånge som Pontius Pilatus, på grund av att folket ropade dennes man, frigav istället för Jesus. Barabbas borde vara lycklig och lättad, men han är en förändrad människa. Hur känns det att ha fått leva till priset av att Guds Son avrättas? Dvärgen är en annan mycket intressant gestalt i boken med det namnet. Dvärgen är ond och blodtörstig och han blir överlycklig när hans herre tar med honom i ett anfall på en annan stat. Men är dvärgen verkligen en människa, eller är han en sinnebild av furstens onda sida?

Som tredje författare i denna favoritlista tar jag med Torgny Lindgren. Det som jag tycker om hos honom är hans underfundighet. Hur många författare skulle ägna en roman åt pölsa? Eller skriva en novellsamling om kossan Merabs skönhet (tillsammans med andra noveller)? Batseba var en av hans främsta romaner om hetiten Urias hustru som konung David gjorde till sin egen hustru efter att ha låtit döda Uria. För den boken fick han det prestigefyllda franska litteraturpriset Prix Femina.

Köpte ett par böcker

Idag var jag på Gengåvan i Karlstad - en riktigt trevlig loppis som drivs av Stadsmissionen och Pingstkyrkan. Jag har ingen brist på böcker hemma, inte ens brist på olästa böcker. (Nån som känner igen sig?) Men ändå var det två böcker som följde med mig hem. Båda är skrivna av Marianne Fredriksson. Det är Skilda verkligheter och Älskade barn.

Dagens visdomsord 2024-09-04

Du blir inte straffad för din vrede, du blir straffad av din vrede. (Buddha)

Tisdagstrion: Beatles

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat Beatles (författare/huvudpersoner som heter som bandmedlemmarna, låttitlar/textrader, kanske en felstavad skalbagge - beetle - osv). Här är min trio:

Tsarens krona av Clive Cussler och Paul Kemprecos. (Ingen tvekan om vilken av de båda författarna som förlaget anser drar flest köpare.)

I hjärtat av det gamla Sovjetunionen vill en magnat inom havsutvinningsbranschen utnämna sig själ till tsar av Ryssland. Med hjälp av ett påstått släktskap med ätten Romanov och med en aldrig sinande källa av pengar, har han planer på att avsätta det skakiga ryska parlamentet. Den starka amerikanska oppositionen har han förutsett - en kris på deras egen hemmafront skulle distrahera dem och han vet exakt vad som skulle passa. På havsbottnen längs hela USA:s östkust finns fickor med metanhydrat, även kallat "brinnande is" - ett ämne som ser ut som snö men som är brännhett. Tänk om någon skulle detonera detta - låg säga - utanför New York? Vilka explosioner det skulle bli. Jordskalv. Och vilka jättelika tidvattensvågor...

Det sista livet av Peter Mohlin och Peter Nyström.

Dottern till vd:n för ett av Sveriges mest framgångsrika företag försvinner spårlöst i Karlstad. Hon tros vara mördad, men ingen kropp hittas. Tio år senare vittnar FBI-agenten John Adderley i en uppmärksammad rättegång i Baltimore. I behov av en ny identitet kräver han att få bli placerad i Sverige, närmare bestämt i Karlstad. Staden han vuxit upp i, men inte besökt på tjugo år. John får ett nytt namn och ett uppdrag i polisens cold case grupp om utreder det tio år gamla försvinnandet. Snart blir det tydligt att Johns vilja att få komma till Karlstad och jobba med just det här fallet handlar om mer än att återse barndomens Värmland. Samtidigt växer oron för att hans verkliga identitet ska röjas och han får allt svårare att hantera sina hemligheter.

Nightflyers av George R.R. Martin.

När en vetenskaplig expedition gör sig redo att söka efter en mytomspunnen utomjordisk ras är det bara skeppet Nightflyer som står tillgängligt. Besättningen består endast av kaptenen Royd Eris, som presenterar sig genom ett spöklikt hologram.
Kaptenens ovillighet att visa sig för forskarna är dock inte det enda som orsakar oro. Med i expeditionen finns en telepat som från första stund känner av en farlig närvaro. De är inte ensamma ombord på Nightflyer. Mysteriet med den spöklike kaptenen och det faktum att medlemmar av besättningen dör på ett märkligt sätt får mig att tänka på Agatha Christies Tio små negerpojkar, men den känslan går över. Här kämpar man mot något som ingen kunnat föreställa sig. Samtidigt närmar man sig kontakten med de varelser man så hett eftersträvat att få möta. Boken är ovanligt kort. Endast 151 sidor och ett antal av dem upptas av David Palumbos spännande illustrationer. Författaren visar att det går att skapa spänning i en kortroman. Här blandas science fiction och psykologi. Resultatet blir riktigt bra. 

Kråkslottet av Karina Johansson

Titel: Kråkslottet

Författare: Karina Johansson

Förlag: Bokfabriken (2024)

Antal sidor: 300

I Sunnes mest iögonfallande byggnad, ett riktigt gammalt kråkslott, bor Emeli Vinders pappa Åke. En dag hittar Åke sin hyresgäst Urban död, och Åkes lugna pensionärstillvaro ruckas även om han själv frias från misstankarna. Bygden skvallrar ändå, särskild Hjördis Jonsson. Hon driver en kiosk i Kråkslottet och pratar illa om sin hyresvärd. I samma veva flyttar Emeli hem från Stockholm och försöker göra allt för att rentvå sin pappa från ryktesspridningen, men hennes ansträngningar går om intet när fler människor mördas.

Emeli springer på sin gamla tonårsförälskelse, Frank, som numera är polis, och hjälper honom i utredningen kring morden. Samtidigt vaknar gamla känslor till liv...

Kråkslottet av Karina Johansson är den andra fristående delen i en serie om släkten Vinder. Den första delen var Pensionatet.

Som vanligt placerar Karina Johansson handlingen i Sunne. För oss som känner till den orten är det lätt att förstå att byggnaden som i boken kallas Kråkslottet är Villa Helios. En pampig byggnad i centrala Sunne som inhyst en tandläkarmottagning, men där det idag finns ett café. Jag tror att verklighetens byggnad är i bättre skick än den som presenteras i boken, men det har givetvis ingen betydelse för historien.

Familjen Vinders historia är delvis höljd i dunkel även för släktens medlemmar. Emeli tror sig veta hur hennes mammas uppväxt såg ut, men det visar sig att hon nog fått sig presenterad en förskönad historia. Det finns saker ett par generationer bakåt i tiden som gör att släktens olika grenar inte umgås frivilligt med varandra.

I romanen får flera personer bita i gräset och det är inte utan att det får mig att tänka på Morden i Midsomer. Det finns ett antal märkliga gestalter som inte är rakt igenom trevliga för att uttrycka sig milt. Men är de bara excentriska eller har de även förmågan att mörda?

Författaren lägger in flera red herrings i berättelsen för att förvirra läsaren och jag får erkänna att det inte alls var den jag trodde som låg bakom morden.

Precis som den förra romanen i den här serien är det en trevlig läsning som kombinerar brott, kärlek och avundsjuka. En mysdeckare i Värmlandsmiljö.

En smakebit på søndag - Vintergraven

Idag är det söndag. Utan att spoila delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger.  Boken jag läser heter Vintergraven och är skriven av Peter May.

Året är 2051. Stora delar av jordens yta ligger under vatten och människor tvingas lämna storstadsregionerna för att bosätta sig på landet. Cameron Brodie är polis i Glasgow och har just fått en cancerdiagnos. När en kropp påträffas infrusen i isen nära byn Kinlochleven tar han sig ändå an fallet. Med bara sex månader kvar att leva är det dags för honom att göra upp med sitt turbulenta förflutna, och han har sina egna skäl att göra den farliga resan till de skotska högländerna. Mannen i isen var grävande journalist och verkar ha varit något stort på spåren - frågan är vad, och vem som ville tysta honom. Men polisutredningen är bara början. Det strömavbrott som effektivt kapar Brodies kontakt med omvärlden, hans egen trasiga familjehistoria och den lilla byns brutala hemligheter visar sig snart vara en livsfarlig kombination.

Smakbiten är hämtad från sidan 12:

Mannen befinner sig nästan omedelbart ovanför henne, fastfrusen i isen. Han är fullt påklädd och det första som slår Addie är att han är dåligt klädd för klättring. Han ligger på mage med armarna längs sidan, ögonen och munnen på vid gavel, och stirrar på henne som om han fortfarande var vid liv. Men det finns ingen luft i hans lungor och ingen blick i hans ögon. Och Addies skrik ekar över hela Coire an dà Loch.

Veckans mening v. 35 2024

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Vintergraven av Peter May.

Att vara olycklig är det naturliga tillståndet, endast avbrutet av tillfälliga, oväntade stunder av lycka.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.

Helgfrågan v. 35

Helgfråga från Mias bokhörna. Höstmörkret sänker sig så smått. Helgfrågan lyder:

Nu kommer en lång höst och en ännu längre vinter. Vad är dina tankar?

Det lät dystert. Jag hoppas att hösten inte blir för blåsig. I övrigt har jag egentligen inte något emot hösten. September och oktober kan vara riktigt fina månader. Den tråkigaste månaden är november. Då är det bara mörkt. Enda ljuspunkten är allhelgonahelgen. I år får jag för första gången sätta ett ljus på min brors grav. Jag vet inte hur det kommer att kännas.

December är betydligt trevligare. Kanske har det kommit lagom med snö så det blir ljusare. Dessutom kommer det upp kommunal julbelysning och i fönstren lyser stjärnor och adventsljusstakar. Februari är en annan trist månad med mörker och is, men då är det inte långt till mars och då möter vi återigen våren.