Tisdagstrion: Vit bokrygg

Dags för veckans tisdagstrio. Jag tänkte att det skulle få vara en enkel uppgift idag. Denna tisdags tema är: Vit bokrygg.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Bilden här bredvid på Gatukatten Bob av James Bowen är blåaktig, men omslaget på min bok har en vit rygg.

Boken beskriver ett mycket annorlunda människoöde (och kattöde). Gatumusikern James Bowen har fått en träningslägenhet medan han försöker bli av med sitt drogberoende. Då träffar han på en skadad, röd gatukatt, som fullständigt förändrar hans liv.

Han ger katten namnet Bob. Katten visar sig vara osedvanligt intelligent och snart är de båda oskiljaktiga. James tar hand om Bob, och detta att han för första gången är ansvarig för någon annans välbefinnande gör att han blir mer motiverad än någonsin att reda upp sitt liv.

Livet är inte lätt för James, för han har hela tiden kravet på sig att varje dag få ihop pengar för att klara överlevnaden för sig själv och Bob.

James Bowen skriver sålunda om sitt eget liv tillsammans med Bob, och det är en både roande och rörande berättelse. James Bowen själv står sålunda som författare, men jag tycker det bör nämnas att han haft hjälp av författaren Garry Jenkins att få det till en sammanhängande berättelse, vilket han också nämner i efterordet.

Gatukatten Bob är en lättläst bok, som är mysig att läsa. Rekommenderas till den som vill ha en bok som på en gång är lättsam och behandlar faktiska sociala problem.

Sonjas sista vilja av Åsa Hellberg är i alla fall ordentligt vit.

Den förmögna Sonja Gustavsson testamenterar alla sina tillgångar till sina tre väninnor, men de måste uppfylla vissa villkor. Därefter följer vi de tre väninnorna i Paris, Barcelona, London och Östersund, sedan de ryckts upp från sina invanda liv. Precis som Sonja planerat.

Boken är rolig. Man vill bara ha mer och det är svårt att lägga den ifrån sig. Boken är välskriven och sexscenerna är inte överdrivna, utan välplacerade. Det är inte porr utan lusta.

Dessutom var det mycket få stavfel och grammatiska fel, och det gläder givetvis en språklig puritan som jag.

Den siste tempelriddaren av Raymond Khoury. New York City - fyra ryttare, utklädda till tempelriddare anfaller Metropolitanmuseet under det högtidliga öppnandet av en utställning med skatter från Vatikanen och stjäl en medeltida chiffermaskin. Därmed kastas FBI-agenten Sean Reilly och arkeologen Tess Chaykin in i en livsfarlig katt- och råttalek med skoningslösa mördare.

Det riskfyllda äventyret för dem genom tempelriddarnas mörka historia; över Manhattans kyrkogårdar, tvärs över kontinenter, till ödsliga bergstrakter i Turkiet och in i Vatikanens innersta. Slutligen upptäcker de en häpnadsväckande hemlighet som kommer att rubba världen i dess grundvalar.

Jag har den i bokhyllan och jag har nämnt den en gång här på bloggen, men jag vet inte om jag har läst den. Om inte, så borde jag verkligen göra det, för det låter som en bok jag skulle gilla.

Veckans mening v. 36 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Jag ska ta dig dit av Joyce Carol Oates. 

Jag var fullt medveten om att mitt förstånd höll på att glida mig ur händerna, som smältande is under mina fötter.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Tisdagstrion: Politik

Dags för veckans tisdagstrio. Ifall någon skulle råka ha missat det så är det faktiskt val på söndag, och då kändes det här temat naturligt. Denna tisdags tema är: Politik.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Det stora spelet av Jeffrey Archer är något av en favoritbok, eftersom romanen handlar om brittisk politik, vilket fascinerar mig.

Den har några decennier på nacken nu, men den följer i alla fall tre politiker, två från Tory och en från Labour, som kommer in samtidigt i underhuset. Deras mål är att en dag bli premiärminister, men vem av dem ska nå dit?

Man kan väl lugnt säga att det stora spelet inte hela tiden präglas av fair play, men boken känns äkta, och det kanske inte är så märkligt. Författaren har själv suttit som ledamot i underhuset och senare i överhuset. Den politiska karriären tog slut när han dömdes till fängelse för mened. Men han är en mycket framgångsrik författare.

1968 är inte en av Jan Guillous bättre böcker, men den passar bra till temat tycker jag. Den ingår i romansviten Det stora århundradet.

I 1968 är det många grupper som Guillou kan spy galla över, därför att deras politiska uppfattningar inte överensstämmer med hans. Det är högerpartister, liberaler, trotskister, maoister, moskvatrogna vpk:are med flera. Han tycks njuta av att framställa dem som osedvanligt korkade, och det känns som om han passar på att göra upp med sina spöken från det förflutna. Hur han beskriver polisen ska vi bara inte tala om. Precis som bokens huvudperson Eric Letang är han ju en franskättad överklassperson med vänsteråsikter, men givetvis måste det vara "rätt" vänster. Vilken vänster som är rätt i Guillous ögon framgår dock inte.

Detta betyder dock inte att boken är ointressant. Jan Guillou ger i romanens form en hel del information om stämningarna inom den svenska vänstern det år som kommit att definiera många av dem som var revolutionsromantiker vid den tiden. För dem som inte tillhörde ytterkantsvänstern har årtalet inte alls samma betydelse.

Till sist Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe. En bok som när den först kom ut på svenska även hade titeln Negerlifvet i Nord-Amerikas slafstater.

Boken kom ut 1852, och avsikten var att avslöja grymheterna i slavsystemet. Det innebär dock inte att Stowe stod fri från rasistiska tankar. Är vi inte alla barn av vår tid? När hon skriver om en svart kokerska att hon är duktig på att laga mat precis som alla andra av hennes ras, så är detta naturligtvis också ett rasistiskt synsätt. Även positiva omdömen är rasistiska, när de bygger på synen att människan kan bedömas utifrån ras. Och vem skulle idag benämna svarta barn som "krullhuvuden"?

Men man ska inte läsa boken med moderna glasögon, utan istället se till hur den kan ha blivit emottagen på 1850-talet. I USA såldes boken i hela 300 000 exemplar, vilket gjorde den till den mest spridda boken efter Bibeln! Den satte fart på debatten om slaveriet och anses ha haft en stor betydelse för beslutet att förbjuda slaveri i USA.

Harriet Beecher Stowe fick träffa president Abraham Lincoln i början av inbördeskriget, och då ska presidenten ha sagt: "So this is the little lady who made this big war?"

Idag används ibland "Onkel Tom" som en nedsättande benämning på svarta som inte kämpar för sina rättigheter. Det tycker jag är djupt orättvist mot romanens Onkel Tom. Förvisso är han en man som för det mesta finner sig i sin lott och bara önskar sig en god "massa", men i romanen symboliserar han godheten, i bjärt kontrast till slavhandlarna. Den religiösa Harriet Beecher Stowe ville nog förvisso inte att de svarta skulle göra blodig revolution, men hon var övertygad om att om man bara spred informationen om slaveriets omänsklighet, så skulle hennes land avskaffa det. Och hon fick ju faktiskt rätt.

Veckans mening v. 36 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Jag ska ta dig dit av Joyce Carol Oates. 

Han var på sin vakt mot mig så som man är på sin vakt mot en hundvalp som man skulle kunna snava över, som skulle kunna drägla på ens händer och som skulle kunna gnälla ömkligt då den blev lämnad ensam.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Dagens visdomsord 2026-09-02

För att visa , att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig. (Nalle Puh)

Tisdagstrion: Hemliga och/eller slutna sällskap

Dags för veckans tisdagstrio. Det blev sen idag på grund av gubbens dåliga minne. Tack Aina för påminnelsen. Denna tisdags tema är: Hemliga och/eller slutna sällskap.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Konklaven av Robert Harris kanske är en överraskning i det här sammanhanget, men nog är väl konklaven ett synnerligen slutet sällskap.

Påven är död. Bakom Sixtinska kapellets låsta dörrar samlas etthundraarton kardinaler från hela världen. Under ledning av kardinal Lomeli, som i tysthet vacklar i sin gudstro, ska de heliga männen utse den universella kyrkans nya överhuvud.
Men konklaven drar ut på tiden. Favoriter faller och obekväma sanningar kommer upp till ytan. Och ingen av de närvarande kan förutse hemligheten som den blivande påven bär på...

I Karlstad finns frimurarlogen Sankt Johanneslogen Det Gyllene Snittet, som firar 25-årsjubileum i år. Och då fick jag möjlighet att sammanställa en bok om detta.

De Aderton var första delen i Anton Bergs trilogi om den dolda organisationen med samma namn; en organisation som i hemlighet styr det mesta i Sverige sedan 1700-talet. Det ger naturligtvis foliehattsvibbar, men Anton Berg är inte en sådan som verkligen tror på internets alla galna konspirationsteorier. (Åtminstone tror jag inte det.) Men han har skapat ett litterärt verk där historien bygger på att vådliga konspirationer verkligen finns.

Det är en mycket välskriven bok där författaren gjort en omfattande research. Han berättar historien så väl att jag som läsare nästan grips av en känsla av att det är en sann historia. Detta är en riktigt bra roman som jag verkligen kan rekommendera.

Veckans mening v. 35 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Jag ska ta dig dit av Joyce Carol Oates. Det blev en sorglig mening den här gången.

De hatade mig för att jag hade fötts, för genom att födas förorsakade jag vår mors död.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!   

Dagens visdomsord 2026-08-25

Tro bara hälften av det du ser och ingenting av det du hör. (Dinah Mulock Craik)

Tisdagstrion: August Strindberg

Dags för veckans tisdagstrio. Idag handlar det om en av Sveriges allra mest berömda författare, och som vanligt är det tillåtet att associera fritt. Jag vet att han är en litterär gigant, men jag tycker inte om allt jag läst av honom. Denna tisdags tema är: August Strindberg.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Hemsöborna behöver väl ingen närmare presentation. Värmlänningen Karlsson kommer till Hemsö för att arbeta hos en änka. Boken inleds med de berömda orden: "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen."

En riktigt trevlig bok att läsa och jag har sett filmatiseringen med Allan Edwall som Karlsson och en ung Sven Wollter som Gusten.

Det nya riket med underrubriken "Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv" är en satirisk roman av August Strindberg som utgavs 1882. Titeln syftar på tiden efter representationsreformen 1865 då ståndsriksdagen ersattes av tvåkammarriksdagen. Boken är en uppgörelse med det officiella Sverige och skildrar hur samhället styrs av skojare som stöder och skyddar varandra. 

Vad ska man säga om den här boken? Den saknar för all del inte underhållningsvärde när den gör narr av institutioner som adeln och Svenska Akademien. Men speciellt läsvärd är den inte 2026.

Direkt stötande är den oförblommerade antisemitismen. Ett helt kapitel med rubriken Moses beskriver judarna som dem som styr över ekonomin och kulturen. Det torde inte råda någon tvekan om att Strindberg var antisemit. Även om han 1884 tog avstånd från sitt tidigare judehat, så återkom han med förfärliga utsagor. Han skrev om "äfflingar", som skulle vara en ras som uppkommit genom att kvinnor i historiens gryning parat sig med apor. Dessa "äfflingar" ansåg Strindberg representerades av judar och zigenare.

Det är intressant att ha läst boken, men den är inte en bok jag vill rekommendera. (För övrigt funderar jag på om Vilhelm Moberg hade den här boken i åtanke när han skrev sin roman Det gamla riket. Jag skulle nästan tro det.)

Tjänstekvinnans son. Pojken Johan, som växer upp i små omständigheter, son till en kryddkrämare och en tjänstekvinna, bygger under barndom och ungdomsår upp en stark revanschlust; berättelsen om hans utanförskap är inte bara en en allmängiltig skildring av ungdom och ensamhet utan också en del i Strindbergs medvetna konstruktion av sig själv som människa och författare: en messianskt utvald, känslig själ som också - och kanske just därför - är missförstådd och motarbetad.

Det känns som att Johan med sina grubblerier krånglar till allting för sig. Detta gör att han ständigt blir undanskuffad. Jag skulle vilja ta tag i honom och ruska om honom och säga åt honom att skärpa sig. Tyvärr är det ingen i boken som gör det.

Veckans mening v. 34 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Jag ska ta dig dit av Joyce Carol Oates. 

Den ståtliga pelargången med fyra höga, imponerande pelaren i en stil som kallas dorisk, släta och karaktärslösa som telefonstolpar.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!