Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat böcker som jag tror/vet skulle tåla en omläsning. Jag väljer tre böcker som jag har läst om och som jag tyckte mycket om även den andra gången jag läste dem. (I något fall även tredje gången.) Här är min trio:
Barabbas av nobelpristagaren Pär Lagerkvist är SÅ bra. Faktiskt en av de bästa böckerna jag vet.
Den handlar om den dödsdömde rövaren Barabbas som benådades av Pontius Pilatus. Folket fick välja om Barabbas eller Jesus skulle släppas fri och de församlade ropade Barabbas.
Men hur är det att få leva vidare på bekostnad av att Guds Son korsfästs?
Så en annan nobelpristagare, nämligen Selma Lagerlöf. Hennes
Jerusalem kan absolut läsas mer än en gång.
Jerusalem utspelar sig i Dalarna och i Jerusalem under 1800-talet, där man får följa några människor och deras närstående under flera år. Selma Lagerlöf skriver om många olika personer ur flera generationer, bland annat om dem som lever på den stora Ingmarsgården, där man får bekanta sig med deras, inte alltid så okomplicerade, relationer till varandra. Boken är delvis inspirerad av den religiösa grupperingen helgumianerna och deras emigration till Jerusalem i Palestina år 1896.
Detta är en riktigt bra roman tycker jag. Man får en fantastisk berättelse om människors liv i Dalarna i slutet av 1800-talet, där de sociala grupperingarna är tydliga. Prästen och skolmästaren har en stark ställning, men i just den här byn är prästen en usel predikant och när väckelserörelsen når socknen har kyrkan inget att sätta emot. Men det är inte 1800-talets vanliga väckelsepredikanter i Waldenströms anda, utan här handlar det om en sekt vars medlemmar bryter med sina anhöriga. De hetsar upp varandra och känner snart att de måste fara till Jerusalem, där flera av medlemmarna går omkring i fast övertygelse om att när som helst få se Kristus återvända till jorden.
Det stora spelet av Jeffrey Archer tror jag att jag har läst tre gånger. Inte på grund av bokens stora litterära kvalitéer, utan därför att jag tycker att ämnet är så intressant.
Det engelska parlamentet är den civiliserade fasaden bak vilken en hänsynslös maktkamp utspelas. Den står mellan tre äregiriga unga män, alla brinnande av lust att erövra den politiska makten. Till slut en dag, ska en av dem kallas till Buckingham Palace för att motta utnämningen till premiärminister. En dag, en av dem...
Sammanvägda med de äregiriga politikernas liv är deras kvinnor. Deras drömmar och männens ambitioner går inte alltid ihop. Ofta blir smärtsamma uppgörelser följden. Lojaliteten sätts på hårda prov.
rapporter vi får från det brittiska parlamentet nu.
Jeffrey Archer har stor kunskap om hur arbetet i parlamentet fungerar. Han var nämligen ledamot av underhuset 1969-74.
Boken är skriven 1984 och utspelar sig 1964-91. De senare åren är således fiktiva och läser man den idag märker man att den inte var profetisk. Händelserna i boken blev aldrig verklighet. Men det har ingen som helst betydelse för upplevelsen av boken. Det som är intressant är att följa hur tre män, alla invalda i underhuset 1964, har som sitt stora mål i livet att bli premiärminister. Åtminstone en av dem gör vad som helst för att nå dit. Ändamålet får helga medlen. För den som ibland förundras över vad som händer i det politiska livet i Storbritannien är boken riktigt intressant och dessutom lättläst och underhållande.
Jeffrey Archer är en intressant person på många sätt. 1985-86 var han vice ordförande i det konservativa partiet. 1992 blev han ledamot av överhuset. 2001-03 satt han i fängelse. Bara en sån sak...