Bokköp på Bokfestivalen

Idag var jag på Värmlands Bokfestival. I år var jag inte med själv som utställare, men det var väldigt roligt att bara få gå omkring bland alla värmländska författare (och en del tillresta också). Jag köpte två böcker.  Paradvåningar och pilsnerbilar av Sunneförfattaren Karina Johansson och Blodröta av författarparet Elsa och Cornelia Swärd från Ekshärad. Dessutom upptäckte jag att jag inte längre var medlem i Gustaf Fröding-sällskapet, så jag betalade årsavgiften och fick årsboken Gustaf Fröding dikter & tonsättningar.

Veckans mening v. 45 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Traveller av Richard Adams. 

Det fanns en hel hoper med gråa soldater som allihop såg ungefär lika glada ut som uppskrämda tvättbjörnar i ett träd.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Tisdagstrion: Sjukdom

Dags för veckans tisdagstrio. Det blir inte så kul den här gången, för nu släpper vi lös virus och bakterier. Denna tisdags tema är: Sjukdom.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Överlevaren av Bethany Clift handlar om en pandemi som är värre än någon som världen någonsin upplevt tidigare. Här har vi ett oerhört smittsamt virus, som dessutom har en hundraprocentig dödlighet. Efter att du känt de första förkylningssymptomen dör du en fruktansvärt plågsam död. Det enda den brittiska regeringen kan erbjuda landets invånare är dödstabletter.

Men en kvinna överlever, och det är henne vi följer genom hennes dagboksanteckningar. Vad gör man när man är ensam i en värld fylld av stinkande lik? Super skallen av sig eller försöker börja odla mat för framtiden? Inte ett helt enkelt val.

Men det som överraskade mig var att boken faktiskt är riktigt underhållande. Det är kvinnans tankar (vi får aldrig veta hennes namn) kring situationen som är en stor del av bokens behållning. På samma sätt som var fallet med Andy Weirs Ensam på Mars. Författaren Kate Sawyer har kommenterat boken så här: "Väldigt underhållande. Som en dystopisk Bridget Jones dagbok med ekon av Shaun of the Dead."

Lockdown av Peter May kom ut 2020 och det är lått att tro att författaren skrev den just därför att covid-19 började spridas, men så är det faktiskt inte. Han skrev romanen redan 2005, då förlagen inte velat ge ut vare sig Svarthuset eller hans första Enzodeckare Ett kallt fall. Vid den tiden talades det mycket om att fågelinfluensa, H5N1, sannolikt skulle bli vår nästa influensapandemi. Detta fick honom att skriva en spänningsroman som skulle utspela sig just mot bakgrund av en influensapandemi. Men de brittiska förläggarna tyckte att hans berättelse om ett London attackerat av den osynliga fienden H5N1 var orealistisk och menade att något liknande aldrig skulle kunna hända i verkligheten.

Sedan dess har ett stort antal av Peter Mays böcker blivit utgivna. Lockdown har han haft undanstoppad tills 2020, då covid-19 plötsligt gjorde att det fanns en efterfrågan på böcker av just den typen. Hur illa kan det gå om världen plötsligt drabbas av en influensapandemi?

Lockdown innehåller alla de ingredienser som behövs för att det ska bli en riktigt bra spänningsroman. Där finns ett stort överhängande hot mot alla, där finns ett mordfall och där finns även en desillusionerad poliskommissarie med ett trasigt privatliv. Och May förvaltar sin romanidé på bästa sätt. Det är en riktigt spännande roman.

Kan man märka att boken skrevs 2005 och inte på 20-talet? Det skulle väl möjligen vara därför att det ett antal gånger är folk som avslutar telefonsamtal genom att lägga på luren.

Stayin' Alive av Torbjörn Löwendahl var en bok som jag kunde känna en viss tveksamhet inför innan jag började läsa den. En dystopi med engelsk titel, utgiven på eget förlag  och där titel och kapitelrubriker hämtas från olika kända låtar. Det kunde väl aldrig bli väl?

Min tveksamhet gav dock vika när jag började läsa romanen. När hela civilisationen brakar samman som en följd av ett virus som dödar de flesta och gör en stor del av de överlevande galna, får de som är kvar och är någorlunda vid sina sinnens fulla bruk kämpa för att förbli vid liv. Normala sociala spärrar är borta och den som saknar vapen kan inte räkna med att finna mat, utan löper risk att bli rånmördad.

I boken följer vi huvudpersonen Jonathan och en synnerligen heterogen grupp på sammanlagt tio personer, som försöker att hålla sig på "den goda sidan", men som ändå tvingas döda andra för att leva. Hur definierar vi gott och ont i ett samhälle där lag, ordning och religion inte längre har någon makt?

Romanen utspelar sig i Linköping, och den som känner till staden kan nog orientera sig ganska väl när gruppen flyttar på sig i sökandet efter en lugn plats där det finns mat och vatten. Att jag inte har en susning om hur det ser ut i Linköping spelar dock ingen roll. Jag har läst romaner som utspelar sig i Stockholm, New York, Sunne eller Fjällbacka och lokalkännedomen är inte nödvändig för att få behållning av boken.

Kapitelrubrikerna är som sagt hämtade från olika kända låtar, och allt som oftast finns kursiva rader och strofer inlagda i brödtexten. Det fungerar faktiskt riktigt bra, eftersom de är valda med stor omsorg och har ett budskap som speglas i bokens händelser.

Det är en spännande dystopi där det mesta är oförutsägbart, för vem kan veta något om framtiden när gatorna är fyllda av lik, som kråkor och kajor får kalasa på. Det är äta eller ätas som gäller.

Jag är särskilt förtjust i den cyniska humor som ibland kommer fram. En sådan svart humor är nog nödvändig om man ska överleva apokalypsen.

Veckans mening v. 44 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Traveller av Richard Adams. 

Det regnade som kopiss på en flat sten!

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Tisdagstrion: Adel

Dags för veckans tisdagstrio. Själv är jag en vanlig bondkanin, men den här veckan ska vi ägna oss åt de blåblodiga. Denna tisdags tema är: Adel.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Spöket på Canterville av Oscar Wilde. På slottet Canterville i England har spöket fått härja fritt i 400 år. Under åren har han lyckats skrämma ihjäl många adelsmän med sina hemska spökerier. Men när en amerikansk ambassadörfamilj flyttar in i slottet får spöket problem. Trots att han klär ut sig till "Den huvudlöse Hertigen" och skramlar med sina tunga, rostiga fångkedjor mitt i natten är det ingen som blir rädd. Inte ens barnen.

Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe.

Få litterära verk har fångat människors sinnen som Johann Wolfgang von Goethes roman om den unge Werther och hans Lotte - ett av de stora kärleksparen i världslitteraturen. När den tyske nationaldiktaren skrev sin tragiska kärlekssaga, som publicerades 1774, var han bara 24 år och boken hade i viss mån självbiografisk bakgrund. Romanen var ett litterärt lyckokast och gjorde omedelbar succé och skandal när den kom ut.

I bokens spår uppkom en formlig Wertherfeber. Unga män klädde sig som Goethes hjälte - den blå fracken med den gula västen blev weltschmerzuniformen i Europa. Några sköt sig också i likhet med bokens hjälte en kula för pannan.

Okej, men vad har detta med veckans tema att göra? Jo, Goethe adlades 1782.

1793 av Niklas Natt och Dag.

Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia.
Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstaden avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya.
Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.

Det är ingen självklarhet att en berättelse om ett fiktivt mordfall, som författaren placerar drygt två sekler bakåt i tiden, ska bli intressant och läsvärd. Natt och Dag lyckas med detta. Dels därför att själva mordhistorien är väl berättad, dels därför att han beskriver ett Stockholm med dess människor på ett sätt och med ett språk som känns trovärdigt.

Och kopplingen till temat? Natt och Dag är en av Sveriges allra äldsta adelssläkter, känd från 1280.

Veckans mening v. 43 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson. 

Jag hade alltid tyckt om att se tågen komma kravlande över Skanstullsbron som stora feta larver på en gren.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Tisdagstrion: Döttrar

Dags för veckans tisdagstrio. Numera finns det människor som på fullt allvar tror att det finns mängder med kön. Illustrerad vetenskap hade en lista med 65 kön. Men jag är så gammal att jag växte upp i en tid då det bara fanns två kön. Jag har två barn och båda är kvinnar. De är sålunda mina döttrar. Denna tisdags tema är: Döttrar.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Noreas saga är tredje delen i Marianne Fredrikssons trilogi Paradisets barn. Norea är i denna saga dotter till Adam och Eva.

Jag tyckte mycket om synen på barnen som finns i boken. Att allt är möjligt för ett barn till dess att vi vuxna lär barnet vad som är omöjligt och därmed begränsar dess seende.

Särskilt fastnade jag för den här passagen i boken, som berättar hur Norea kunde se stenarna dansa och hon hade även sett "djuret":

Hon älskade den här platsen. Här skimrade sanden, här lyste stenarna i tusen färger, här dansade världen för henne. Här fanns också djuret.
Hon hade mött honom en morgon när frosten ännu svepte stenen i vitt. De hade sett på varann i fullkomlig gemenskap. Det var ett litet, brunskinnat djur, ilsnabbt och skyggt. Ändå hade han inte vikt undan för henne, suttit där bara och sänkt sina svarta ögon i barnets.
Allt hade blivit mycket högtidligt.
Hon hade haft sin bror med den gången. Han  hade blivit otålig, ryckt henne i armen, skrikit åt henne att följa med hem.
- Men ser du då inte, hade hon viskat.
Och brodern hade stirrat på djuret och inte sett det.
Det var på det sättet hon kommit att förstå att djuret var Gud. Gud var osynlig, så hade hennes far sagt. Han uppenbarade sig bara ibland för någon utvald.
Så idag satt hon där bland de dansande stenarna i en värld som sjöng av ljus och färg och väntade. Han skulle komma, hon visste det. Och modern skulle se honom också.
Mor var utvald, såsom Norea själv var det.
I nästa stund fanns han där på klippblocket nära bergets fot och åter möttes deras ögon och hon blev han och han blev hon samtidigt som de båda blev ett med hela den oändliga tillvaron.
Också modern satt stilla. Till slut viskade hon:
- Det är en vessla, Norea.
I samma ögonblick var djuret borta och genom barnet gick en känsla av obestämd sorg. Modern hade sett, något annat var ändå inte möjligt. Men varför kallade hon Gud vessla? Och vad fanns det i ordet som tog fast glädjen och slog den i skärvor?
En stund senare bröt modern upp.
- Här blir för varmt och obekvämt. Det här är ingen trivsam plats, sade hon.
Då såg sig barnet om och stenarna hade slutat dansa.
Och barnet grät, så obegripligt och tröstlöst som bara mycket små barn gråter.

Men inte om det gäller din dotter av Jan Guillou.

Egentligen har Carl Hamilton slutat som svensk underrättelseofficer och tänker sig aldrig mer bege sig ut på uppdrag utanför Sverige. Men när hans guddotter kidnappas måste han ånyo utföra hjältedåd.

Slutligen Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie.

I Lila hibiskus tecknar tonårsflickan Kambili ett fasansfullt porträtt av sin egen far, en man som driver sin familj till undergång genom sina förvridna uppfattningar om godhet och ondska, renhet och synd.
Men det är också en historia om hur kärlek och förhoppningar kan växa där man minst anar det, liksom en lila hibiskus med sin starka doft av frihet kan slå rot och växa bland den vanliga röda.

Kambilis far Eugene, i boken helt enkelt kallad Papa, tvekar inte att tortera medlemmar i sin familj, om han tycker att det är nödvändigt för att rena dem från synden. Han är en människa, som är så grym att man hoppas på hans snara frånfälle så familjen blir befriad.

Men om Papa enbart hade varit en grym tyrann, så hade boken inte blivit intressant. Författaren låter honom även ha goda, kärleksfulla sidor. Han älskar verkligen sin familj och han tvekar inte att stötta människor som har det svårt. Men hans djupa katolska tro gör honom lika förtryckande som fundamentalistiska islamister. Nåde den som inte läser alla sina böner, och han förfasar sig om en kvinna inte täckt sitt hår ordentligt när hon går i kyrkan. Och han vägrar träffa sin far, som är hedning. Papa är mer katolsk än Påven. Det är det faktum att han inom sig både bär den innerligaste kärlek och en ofattbar grymhet, som gör att han blir intressant.

Och givetvis älskar Kambili sin far, så som de flesta misshandlade barn gör. Han är kärleken och hon vill inget hellre än att få ett erkännsamt leende från fadern när hon har sagt något gudeligt som hon vet kommer att göra honom glad. Samtidigt fruktar hon honom givetvis.

Veckans mening v. 42 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson. 

Han är som en gammal fågelskitfläckad staty som folk stannar för och tittar på namnet men glömmer snabbt.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Tisdagstrion: Indien

Dags för veckans tisdagstrio. Idag styr vi kosan mot fjärran land, nämligen Indien. Där har jag aldrig varit, och ska jag vara ärlig så vill jag inte dit. Men läsa om landet kan man ju göra. Denna tisdags tema är: Indien.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand är en bok som jag tror kommer att dyka upp hos fler idag.

När Göran Borg inte surfar på en blogg för fotbollsnördar tänker han på sin exfru Mia. Karriären har gått i stå, hårfästet klättrar målmedvetet uppåt och byxlinningen spänner över magen.
Men så knackar det på dörren och in stiger Yogendra Singh Thakur, Yogi kallad. En indisk textilexportör i sina allra bästa och mest underbara år, om han får uttrycka det själv. Yogi tar med Göran på en yttre och inre resa till Indiens myllrande huvudstad New Delhi.

Det är en riktigt underhållande bok om en man som, trots att han inte alls ville åka till Indien till att börja med, börjar ett nytt liv. För i Indien finner han nämligen kärleken igen. Men det gör väl inte livet mindre komplicerat.

Mr Alis äktenskapsbyrå är skriven av Farahad Zama, som föddes i Visakhapatnam på Indiens östkust, där boken utspelar sig. Genom sitt arbete hamnade han dock i London, där han och familjen nu har bott i många år.

Mr Ali öppnar en äktenskapsbyrå för att fördriva tiden och inte vara i vägen för sin hustru efter att han har gått i pension. Bland äktenskapsbyråns många kunder finns mannen som vill hitta et lång make till sin korta dotter, säljaren som inte kan sälja sig själv och den rika, stiliga läkaren som inte tycker att någon flicka är tillräckligt perfekt. Men det händer saker även på det personliga planet - paret Alis son blir arresterad av polisen och assistenten Aruna blir olyckligt kär i en av äktenskapsbyråns kunder. Frågan är om Mr och Mrs Ali kan ordna ett lyckligt slut för alla inblandade.

Boken är kanske inte så märkvärdig, men den är ändå riktigt trevlig att läsa. Man får en intressant inblick i de problem som kan finnas i Indien när det gäller att finna en make/maka. Även familjen ska ju lägga sig i.

Jag uppskattar att författaren ingående beskriver två bröllop. Det ena är ett muslimskt bröllop och det andra är ett bröllop mellan två bramaner, vilka tillhör den högsta kasten i Indien. Det ger en mycket intressant inblick i dessa ceremonier. Jag har själv bara varit på kristna bröllop, så här fick jag lära mig mycket.

Djungelboken av Rudyard Kipling berättar om Mowgli, pojken som växte upp bland vargarna i djungeln och som lärde sig tyda skogens alla tecken. Det handlar om Baloo, björnen som lärde Mowgli djungelns lag, om den svarta pantern Baghera som lärde honom jaga, om ensamvargen Akela, om ormen Kaa och mungon Rikki-Tikki-Tavi, alla barns favorit. Det är både glada och vemodiga berättelser - om ömhet mellan djur och människor, om godhet och grymhet, spännande äventyr och kamp mot fiender i det vildas gröna rike. (Bilden är från en annan utgåva än den jag läst.)

Att boken Djungelboken är något helt annat en den tecknade Disneyfilmen visste jag, men jag visste inte på vilket sätt de skilde sig. I boken är Baloo en klok björn, som tar sig an Mowgli och lär honom djungelns lag. Och pytonormen Kaa är Mowglis vän, inte hans fiende.

Men det fanns även andra saker som överraskade mig. Boken är en novellsamling som gavs ut som två böcker på engelska och många av novellerna handlar inte alls om Mowgli, utan om andra av djungelns innevånare. Konstigast är att det finns en novell om eskimåer. Kändes inte att den hade så där väldigt stark djungelanknytning.

Men jag tyckte verkligen om boken. Den är fylld av spännande strider, men även av stark vänskap. Kipling ger rikliga och intressanta miljöbilder, så att jag nästan kan känna att jag befinner mig i djungeln. Det är en bok jag är glad att ha läst.

Veckans mening v. 41 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson. 

Efter en vecka i sjukhemmets kylrum ligger han här i kapellet på Skogskyrkogården, nästa anhalt blir krematoriet en bit bort.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!