Tisdagstrion: Adel

Dags för veckans tisdagstrio. Själv är jag en vanlig bondkanin, men den här veckan ska vi ägna oss åt de blåblodiga. Denna tisdags tema är: Adel.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Spöket på Canterville av Oscar Wilde. På slottet Canterville i England har spöket fått härja fritt i 400 år. Under åren har han lyckats skrämma ihjäl många adelsmän med sina hemska spökerier. Men när en amerikansk ambassadörfamilj flyttar in i slottet får spöket problem. Trots att han klär ut sig till "Den huvudlöse Hertigen" och skramlar med sina tunga, rostiga fångkedjor mitt i natten är det ingen som blir rädd. Inte ens barnen.

Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe.

Få litterära verk har fångat människors sinnen som Johann Wolfgang von Goethes roman om den unge Werther och hans Lotte - ett av de stora kärleksparen i världslitteraturen. När den tyske nationaldiktaren skrev sin tragiska kärlekssaga, som publicerades 1774, var han bara 24 år och boken hade i viss mån självbiografisk bakgrund. Romanen var ett litterärt lyckokast och gjorde omedelbar succé och skandal när den kom ut.

I bokens spår uppkom en formlig Wertherfeber. Unga män klädde sig som Goethes hjälte - den blå fracken med den gula västen blev weltschmerzuniformen i Europa. Några sköt sig också i likhet med bokens hjälte en kula för pannan.

Okej, men vad har detta med veckans tema att göra? Jo, Goethe adlades 1782.

1793 av Niklas Natt och Dag.

Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia.
Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstaden avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya.
Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.

Det är ingen självklarhet att en berättelse om ett fiktivt mordfall, som författaren placerar drygt två sekler bakåt i tiden, ska bli intressant och läsvärd. Natt och Dag lyckas med detta. Dels därför att själva mordhistorien är väl berättad, dels därför att han beskriver ett Stockholm med dess människor på ett sätt och med ett språk som känns trovärdigt.

Och kopplingen till temat? Natt och Dag är en av Sveriges allra äldsta adelssläkter, känd från 1280.

Veckans mening v. 43 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson. 

Jag hade alltid tyckt om att se tågen komma kravlande över Skanstullsbron som stora feta larver på en gren.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Tisdagstrion: Döttrar

Dags för veckans tisdagstrio. Numera finns det människor som på fullt allvar tror att det finns mängder med kön. Illustrerad vetenskap hade en lista med 65 kön. Men jag är så gammal att jag växte upp i en tid då det bara fanns två kön. Jag har två barn och båda är kvinnar. De är sålunda mina döttrar. Denna tisdags tema är: Döttrar.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Noreas saga är tredje delen i Marianne Fredrikssons trilogi Paradisets barn. Norea är i denna saga dotter till Adam och Eva.

Jag tyckte mycket om synen på barnen som finns i boken. Att allt är möjligt för ett barn till dess att vi vuxna lär barnet vad som är omöjligt och därmed begränsar dess seende.

Särskilt fastnade jag för den här passagen i boken, som berättar hur Norea kunde se stenarna dansa och hon hade även sett "djuret":

Hon älskade den här platsen. Här skimrade sanden, här lyste stenarna i tusen färger, här dansade världen för henne. Här fanns också djuret.
Hon hade mött honom en morgon när frosten ännu svepte stenen i vitt. De hade sett på varann i fullkomlig gemenskap. Det var ett litet, brunskinnat djur, ilsnabbt och skyggt. Ändå hade han inte vikt undan för henne, suttit där bara och sänkt sina svarta ögon i barnets.
Allt hade blivit mycket högtidligt.
Hon hade haft sin bror med den gången. Han  hade blivit otålig, ryckt henne i armen, skrikit åt henne att följa med hem.
- Men ser du då inte, hade hon viskat.
Och brodern hade stirrat på djuret och inte sett det.
Det var på det sättet hon kommit att förstå att djuret var Gud. Gud var osynlig, så hade hennes far sagt. Han uppenbarade sig bara ibland för någon utvald.
Så idag satt hon där bland de dansande stenarna i en värld som sjöng av ljus och färg och väntade. Han skulle komma, hon visste det. Och modern skulle se honom också.
Mor var utvald, såsom Norea själv var det.
I nästa stund fanns han där på klippblocket nära bergets fot och åter möttes deras ögon och hon blev han och han blev hon samtidigt som de båda blev ett med hela den oändliga tillvaron.
Också modern satt stilla. Till slut viskade hon:
- Det är en vessla, Norea.
I samma ögonblick var djuret borta och genom barnet gick en känsla av obestämd sorg. Modern hade sett, något annat var ändå inte möjligt. Men varför kallade hon Gud vessla? Och vad fanns det i ordet som tog fast glädjen och slog den i skärvor?
En stund senare bröt modern upp.
- Här blir för varmt och obekvämt. Det här är ingen trivsam plats, sade hon.
Då såg sig barnet om och stenarna hade slutat dansa.
Och barnet grät, så obegripligt och tröstlöst som bara mycket små barn gråter.

Men inte om det gäller din dotter av Jan Guillou.

Egentligen har Carl Hamilton slutat som svensk underrättelseofficer och tänker sig aldrig mer bege sig ut på uppdrag utanför Sverige. Men när hans guddotter kidnappas måste han ånyo utföra hjältedåd.

Slutligen Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie.

I Lila hibiskus tecknar tonårsflickan Kambili ett fasansfullt porträtt av sin egen far, en man som driver sin familj till undergång genom sina förvridna uppfattningar om godhet och ondska, renhet och synd.
Men det är också en historia om hur kärlek och förhoppningar kan växa där man minst anar det, liksom en lila hibiskus med sin starka doft av frihet kan slå rot och växa bland den vanliga röda.

Kambilis far Eugene, i boken helt enkelt kallad Papa, tvekar inte att tortera medlemmar i sin familj, om han tycker att det är nödvändigt för att rena dem från synden. Han är en människa, som är så grym att man hoppas på hans snara frånfälle så familjen blir befriad.

Men om Papa enbart hade varit en grym tyrann, så hade boken inte blivit intressant. Författaren låter honom även ha goda, kärleksfulla sidor. Han älskar verkligen sin familj och han tvekar inte att stötta människor som har det svårt. Men hans djupa katolska tro gör honom lika förtryckande som fundamentalistiska islamister. Nåde den som inte läser alla sina böner, och han förfasar sig om en kvinna inte täckt sitt hår ordentligt när hon går i kyrkan. Och han vägrar träffa sin far, som är hedning. Papa är mer katolsk än Påven. Det är det faktum att han inom sig både bär den innerligaste kärlek och en ofattbar grymhet, som gör att han blir intressant.

Och givetvis älskar Kambili sin far, så som de flesta misshandlade barn gör. Han är kärleken och hon vill inget hellre än att få ett erkännsamt leende från fadern när hon har sagt något gudeligt som hon vet kommer att göra honom glad. Samtidigt fruktar hon honom givetvis.

Veckans mening v. 42 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson. 

Han är som en gammal fågelskitfläckad staty som folk stannar för och tittar på namnet men glömmer snabbt.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Tisdagstrion: Indien

Dags för veckans tisdagstrio. Idag styr vi kosan mot fjärran land, nämligen Indien. Där har jag aldrig varit, och ska jag vara ärlig så vill jag inte dit. Men läsa om landet kan man ju göra. Denna tisdags tema är: Indien.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand är en bok som jag tror kommer att dyka upp hos fler idag.

När Göran Borg inte surfar på en blogg för fotbollsnördar tänker han på sin exfru Mia. Karriären har gått i stå, hårfästet klättrar målmedvetet uppåt och byxlinningen spänner över magen.
Men så knackar det på dörren och in stiger Yogendra Singh Thakur, Yogi kallad. En indisk textilexportör i sina allra bästa och mest underbara år, om han får uttrycka det själv. Yogi tar med Göran på en yttre och inre resa till Indiens myllrande huvudstad New Delhi.

Det är en riktigt underhållande bok om en man som, trots att han inte alls ville åka till Indien till att börja med, börjar ett nytt liv. För i Indien finner han nämligen kärleken igen. Men det gör väl inte livet mindre komplicerat.

Mr Alis äktenskapsbyrå är skriven av Farahad Zama, som föddes i Visakhapatnam på Indiens östkust, där boken utspelar sig. Genom sitt arbete hamnade han dock i London, där han och familjen nu har bott i många år.

Mr Ali öppnar en äktenskapsbyrå för att fördriva tiden och inte vara i vägen för sin hustru efter att han har gått i pension. Bland äktenskapsbyråns många kunder finns mannen som vill hitta et lång make till sin korta dotter, säljaren som inte kan sälja sig själv och den rika, stiliga läkaren som inte tycker att någon flicka är tillräckligt perfekt. Men det händer saker även på det personliga planet - paret Alis son blir arresterad av polisen och assistenten Aruna blir olyckligt kär i en av äktenskapsbyråns kunder. Frågan är om Mr och Mrs Ali kan ordna ett lyckligt slut för alla inblandade.

Boken är kanske inte så märkvärdig, men den är ändå riktigt trevlig att läsa. Man får en intressant inblick i de problem som kan finnas i Indien när det gäller att finna en make/maka. Även familjen ska ju lägga sig i.

Jag uppskattar att författaren ingående beskriver två bröllop. Det ena är ett muslimskt bröllop och det andra är ett bröllop mellan två bramaner, vilka tillhör den högsta kasten i Indien. Det ger en mycket intressant inblick i dessa ceremonier. Jag har själv bara varit på kristna bröllop, så här fick jag lära mig mycket.

Djungelboken av Rudyard Kipling berättar om Mowgli, pojken som växte upp bland vargarna i djungeln och som lärde sig tyda skogens alla tecken. Det handlar om Baloo, björnen som lärde Mowgli djungelns lag, om den svarta pantern Baghera som lärde honom jaga, om ensamvargen Akela, om ormen Kaa och mungon Rikki-Tikki-Tavi, alla barns favorit. Det är både glada och vemodiga berättelser - om ömhet mellan djur och människor, om godhet och grymhet, spännande äventyr och kamp mot fiender i det vildas gröna rike. (Bilden är från en annan utgåva än den jag läst.)

Att boken Djungelboken är något helt annat en den tecknade Disneyfilmen visste jag, men jag visste inte på vilket sätt de skilde sig. I boken är Baloo en klok björn, som tar sig an Mowgli och lär honom djungelns lag. Och pytonormen Kaa är Mowglis vän, inte hans fiende.

Men det fanns även andra saker som överraskade mig. Boken är en novellsamling som gavs ut som två böcker på engelska och många av novellerna handlar inte alls om Mowgli, utan om andra av djungelns innevånare. Konstigast är att det finns en novell om eskimåer. Kändes inte att den hade så där väldigt stark djungelanknytning.

Men jag tyckte verkligen om boken. Den är fylld av spännande strider, men även av stark vänskap. Kipling ger rikliga och intressanta miljöbilder, så att jag nästan kan känna att jag befinner mig i djungeln. Det är en bok jag är glad att ha läst.

Veckans mening v. 41 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson. 

Efter en vecka i sjukhemmets kylrum ligger han här i kapellet på Skogskyrkogården, nästa anhalt blir krematoriet en bit bort.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Tisdagstrion: Regn

Dags för veckans tisdagstrio. Nu är hösten här. Visserligen kan vi fortfarande få en och annan Brittsommardag, men vi får nog trots allt förlika oss med tanken på att sommaren är slut. Och med hösten kan vi nog förvänta oss blåst och regn. Denna tisdags tema är: Regn.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Vi börjar med ett riktigt ordentligt oväder, nämligen Syndafloden av Marianne Fredriksson.

Romanen bygger på den bibliska berättelsen om hur Gud, när han såg hur onda människorna var, beslutade sig för att utrota allt genom att dränka jorden med en enorm vattenmassa.

Noa ansågs dock som en rättfärdig man och Gud beslöt att för hans skull inte låta allt liv försvinna. Noa fick i uppdrag att bygga en stor ark, där han och hans hustru, samt de tre sönerna Sem, Ham och Jafet med sina hustrur, jämte en mängd djur av allehanda slag, skulle gå ombord, och därigenom överleva Syndafloden. I fyrtio dagar och fyrtio nätter regnade det och jorden översvämmades så att allt levande dog utom människor och djur i arken.

Efteråt lovade Gud att aldrig mer sända en sådan flod för att utplåna människorna och som ett bevis på detta löfte satte han en båge på himlen, regnbågen.

Skred av Sara Strömberg.

Sommaren regnar bort i Åre. Grävskoporna fortsätter att gröpa ur berget för att ge plats åt exklusiva fritidshus. Till slut går ett jordskred, som inte bara river upp nya sår i samhället utan också drar fram mörka hemligheter. Vera Bergström har fått tillbaka jobbet som lokalredaktör på Jämtlandsposten och försöker ställa politikerna till svars på skredet. Samtidigt, på en gata i Stockholm, hittas ett armband som visar sig tillhöra den försvunne fårbonden Jonte Andersson. Varför dyker armbandet plötsligt upp i staden, när han försvann spårlöst mitt på fjället för över ett år sedan? Vera börjar gräva i fallet, och i takt med att pusselbitarna faller på plats leds hon allt längre in i ett skrämmande förflutet som snart ska hitta i kapp alla inblandade.

Temat var svårare än jag tänkt, så nu får jag verkligen anstränga mig. Jag plockar fram Mitt liv med Bob av James Bowen. Den får komma med på grund av det här lilla stycket i boken:

Regnet visade inga tecken på att avta, och Bob klargjorde snart att han inte ville vara kvar. Gång på gång  gav han mig förintande blickar och han rullade ihop sig till en boll som något slags röd igelkott. Jag uppfattade budskapet klart och tydligt men var också fullt medveten om läget. Helgen närmade sig och jag behövde få ihop tillräckligt med pengar till oss båda. Men tidningsbunten var fortfarande lika tjock som när jag kom.

Veckans mening v. 40 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Älskade barn av Marianne Fredriksson. 

Ångesten bet som en luden spindel i Katarinas mellangärde när hon låste upp dörren till lägenheten på Söder.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Tisdagstrion: Och det var på kung Oscars tid

Dags för veckans tisdagstrio. Jag minns vid ett tillfälle en tid efter att Gustaf VI Adolf hade avlidit. Då sa jag något om "gamle kungen" till min mamma. Det kändes så överraskande för henne att jag avsåg Gustaf VI Adolf. För henne var det Gustaf V som var "gamle kungen". Mina far- och morföräldrar var dock födda när Oscar II var kung. Farmor var född redan 1889. Denna tisdags tema är: Och det var på kung Oscars tid.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Trots det jag skrev ovan tänkte jag överraska med en bok utan någon som helst koppling till Oscar II:s tid. Hertha är en feministisk klassiker. Fredrika Bremer låter romanens Hertha föra en kamp för att kvinnan ska kunna erhålla samma rättigheter som mannen. Kravet gäller något för oss så självklart som att kvinnan ska bli myndig och ha rätt att disponera över egen egendom. Detta var en tid där kvinnans far var hennes förmyndare och när hon gifte sig blev maken hennes målsman. Änkor var dock myndiga.

1825 hade Lagkommittén lagt fram förslag om att ogifta kvinnor skulle bli myndiga vid 25 års ålder. (Männen blev myndiga vid 21.) I slutet av boken finns en bilaga, där man kan läsa hur Högsta Domstolen och två hovrätter i bestämda ordalag avstyrker förslaget. Ett argument emot att en ogift kvinna skulle bli myndig var att hon ju skulle upphöra att vara myndig när hon gifte sig. Att hon då skulle kunna fortsätta att vara myndig var alltför radikalt för att det överhuvudtaget skulle föreslås. Vidare framhölls att det var bra för kvinnan att vara omyndig, eftersom hon kunde riskera att genom okloka beslut förlora sina tillgångar. Det var alltså för hennes eget bästa. Ett argument som även användes för slaveriet i USA!

Det är mycket intressant och upplysande att i romanens form läsa om hur en kvinna ställer krav på att kvinnor ska få möjlighet att utvecklas. Dock är det så att en roman från 1856 givetvis är skriven på ett helt annat sätt än dagens romaner. Boken är så poetisk, och ibland tappar jag koncentrationen där björkarna har susat, fåglarna har kvittrat, humlorna har surrat alltför länge. 

Nå, hur kunde jag ta med den här boken, när Oscar II var kung 1872-1907 och boken kom ut 1856? Enkelt! Boken gavs ut på kung Oscar I:s tid!

Nytt land av Mathias Alm. 1874 är den finska landsbygden utarmad efter år av missväxt och svält. Aksel har sett många familjer försvinna eller gå under, och han vet att han har havet att tacka för att de ännu är vid liv. Hans älskade hustru och deras dotter. De har ingenting annat än fisket att leva av. Drömmen om ett drägligare liv åt familjen har fått honom att blicka långt bortom horisonten. Mot Sverige.

Aksel står inför ett livsavgörande val. Ett oåterkalleligt beslut måste fattas. Ett om kommer att sätta hans envishet, hustruns styrka och deras kärlek på prov. Han ser bara en möjlighet. Att ensam ge sig ut över havet och lämna dem han älskar bakom sig.

Aksel är givetvis bokens huvudperson, och ett av skälen till att detta är en så läsvärd roman är att författaren gör honom till en trovärdig karaktär. Han må kunna betraktas som en hjälte, som kunde företa den farofyllda färden och mödosamt skapa sig ett liv i ett nytt land, men författaren gör honom mänsklig genom att vi får ta del av Aksels tankar, där han ständigt frågar sig om han gjorde rätt i att lämna kvar familjen i väntan på att kunna fara tillbaka och hämta dem. En del i honom vet att han gjorde rätt eftersom han skulle ge dem ett så mycket bättre liv än det gamla, men en annan del av honom plågas av ovissheten hur hustrun och dottern klarar att få mat på bordet när han inte finns hos dem.

Brobyggarna av Jan Guillou. Boken är mycket välskriven, med ett mycket bra språk, och den är dessutom fängslande. Tre fattiga norska bröder får av en tillfällighet möjlighet att studera till ingenjörer i Dresden. Som motprestation förväntas de återvända till Norge och bygga broar. Det är dock bara en av bröderna som återvänder.

I boken följer vi två av bröderna. Den ene (Lauritz) lever och arbetar i Norge, medan den andre (Oscar) hamnat i tyska Östafrika (det som idag kallas Tanzania). Den afrikanska delen är stundtals en grym och blodig historia, med mord och kannibalism. Här känns det nästan som om Guillou har inspirerats av min barndoms äventyrsböcker för unga.

Det är uppfriskande att det är belgare och engelsmän som framför allt framstår som grymma, giriga och blodtörstiga, medan tyskarna försöker sprida kultur och civilisation. Det är alltför vanligt i vår anglosaxiskt dominerade värld att tyskarna ses som brutala medan britterna är civiliserade tedrickare.

Dagens mening v. 39 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Älskade barn av Marianne Fredriksson. 

Jag har aldrig haft något förhållande till Gud, det kan bero på att jag fick för mycket av honom under min barndom.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!