Tisdagstrion: Italien

Dags för veckans tisdagstrio. "Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land..." Denna tisdags tema är: Italien. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Först ut är Åsa Hellbergs Toscana tur och retur.
Sara Raphael köper en motorcykel får ett spottstyver och bestämmer sig för att åka till Toscana för att möta gamla spöken. Givetvis måste bästa vännen, den kända författarinnan Jessica Romin följa med. Jessica, som aldrig kliver ur sina högklackade skor, gapskrattar åt förslaget. Ett par dagar senare sitter hon ändå bakom Sara i skinnställ.
Det är en underhållande bok, men även gripande. Jag skrattar flera gånger, men jag ska även erkänna att jag fick tårar i ögonen vid något tillfälle också, och det är alltid ett gott betyg. Då har författaren lyckats gripa tag i en.
Det är romantik, tantsnusk och gamla sorger som inte har läkt om vartannat. 

Italienska nätter är skriven av Katherine Webb. 

Vi befinner oss i Apulien i södra Italien i början av 1920-talet. Klassmotsättningarna är stora och de fattiga som försöker organisera sig för att kunna få godsägarna att betala en anständig lön blir misshandlade av flåbusar i svarta skjortor - det är de italienska fascisterna som har vuxit fram som politisk rörelse.
Den historien berättar Katherine Webb, men samtidigt handlar boken om en omöjlig kärlekshistoria mellan den gifta engelska unga kvinnan Clare och den fattige lantarbetaren Ettore. Boken är uppbyggd så att vartannat kapitel utgår från Clare och vartannat från Ettore. I början har de inga beröringspunkter, men snart nog träffas de och historierna vävs samman.
Det är het passion under italienska nätter, men båda vet nog innerst inne att de inte kan få varandra. Men vem vill lyssna till förnuftet när hjärtat brinner?
Romanen Italienska nätter är politik, passion och tragik. Där finns kärlek, hat, ondska och ren galenskap. Det är mångfalden av mänskliga egenskaper, goda som dåliga, som gör Italienska nätter till en riktigt läsvärd roman.

Konklaven av Robert Harris är lite fusk. Den utspelar sig i Vatikanstaten, men det känns väl ändå som Rom och Italien, eller hur?

Påven är död. Bakom Sixtinska kapellets låsta dörrar samlas etthundraarton kardinaler från hela världen. Under ledning av kardinal Lomeli, som i tysthet vacklar i sin gudstro, ska de heliga männen utse den universella kyrkans nya överhuvud.
Men konklaven drar ut på tiden. Favoriter faller och obekväma sanningar kommer upp till ytan. Och ingen av de närvarande kan förutse hemligheten som den blivande påven bär på...

Det brukar sägas att den som går in i konklaven som påve kommer ut som kardinal. Det som avses med talesättet är att det inte brukar vara storfavoriten som blir kardinalernas val till ny påve.
Robert Harris är mycket skicklig på att bygga upp spänningen. Den störde min nattsömn något, för det var så svårt att lägga ifrån sig boken. Bara ett kapitel till...

Boken har på slutet en fullständigt oväntad twist. Vad den är tänker jag givetvis inte berätta här. Jag säger bara så här: Läs boken! Det är en fantastisk spänningsroman!

Veckans mening v 7 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från 1795 av Niklas Natt och Dag.

Att morgondagen är osäker gör inte dagens rus mindre angeläget, ragnaröks antåg bestjäl inte stundens nöjen på värde.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Författare som idag är under 50 år

Dags för veckans tisdagstrio. Det finns många döda författare. Och många gamla damer och herrar. Men naturligtvis finns det författare som ännu inte har fyllt femtio. Denna tisdags tema är: Författare som idag är under 50 år. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Sara Bergmark Elfgren är 46 år. Tillsammans med Mats Strandberg skrev hon Engelsforstrilogin, vars första del hette Cirkeln.

Jag läste faktiskt hela trilogin, vilket förvånar mig själv eftersom det blev över 1800 sidor sammanlagt. Men böckerna var bra, med en hel del övernaturliga och magiska inslag.

Johannes Anyuru är också 46 år. En av hans böcker heter De kommer att drunkna i sina föräldrars tårar. Det är en bok som jag läst en hel del om på bokbloggar och annorstädes och "alla" har rekommenderat den. Boken fick bevars Augustpriset 2017 som Årets svenska skönlitterära bok. Mina förväntningar var därför högt ställda. Tyvärr kan jag inte alls säga att den uppfyllde dessa förväntningar.

Den var alltför fantasifull med sina beskrivningar om alla hemskheter som kommer att drabba muslimer i Sverige inte alltför långt fram i tiden.

Fredrik Backman är 44 år. Han har lyckats skriva ett antal riktigt bra böcker.

Det är väl få som har missat En man som heter Ove. Jag gillade både boken och filmen.

Även Björnstadstrilogin tyckte jag var bra i sina skildringar om hur svårt det kan vara att på en mindre ort gå emot det majoriteten älskar, i det här fallet ett ishockeylag, även om man vet att man har rätten på sin sida.

Veckans mening v. 6 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från 1795 av Niklas Natt och Dag.

Det är en man med skägg och tovigt hår, sutten på en pall med fiskrökar uppställda på rad, och Cardell kan inte avgöra om soten solkat hans vita hår, eller om mörka strån blandas med dem som bleknat.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Böcker med grönt omslag

Dags för veckans tisdagstrio. Vi är många som har ett vitt täcke utanför fönstret. Våren är långt borta, så därför får vi lägga in lite grönska i tisdagstrion. Denna tisdags tema är: Böcker med grönt omslag. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Syndafloden av Marianne Fredriksson. Redan i upptakten till boken börjar flodernas och havets vatten att stiga. Utanför städerna bygger slammet höga berg och folket kämpar för att hålla segellederna öppna. Några skyller på månen, andra på en klimatförändring. Teorierna är många - bara några få vet.

Romanen berättar om katastrofen, men också om samspel och konflikter inom Noas familj. Det är en historia om förtryck och frihet, rädsla och kärlek, ondska och godhet.

Och kanske handlar romanen om vår tid också. Vi börjar se effekterna av klimatförändringarna, men ändå är det många som vägra tro på dem. Det har ju alltid gått bra förr...

Den förlorade symbolen av Dan Brown. Här berättar Brown de mest häpnadsväckande saker om frimurarna, och han använder sig av många gamla konspirationsteorier. Hela Washington kryllar tydligen av hemliga budskap från frimurarna. En högtidsstund för alla foliehattar. Eftersom jag själv är frimurare, tyckte jag att det var extra roande :)

Det här är en bok som man, i likhet med Browns övriga böcker, har svårt att lägga ifrån sig. De extremt korta kapitlen gör att man hela tiden tänker att jag kan nog läsa ett kapitel till...

Fru Petrovas sko. En rysk spiontragedi i 50-talets Australien är skriven av Wilhelm Agrell. 

Författaren har skrivit en verklighetsbaserad historia om paret Petrov, två sovjetiska underrättelseofficerer, som hoppar av i Australien. Fru Petrova vill egentligen inte alls hoppa av, men eftersom maken har gjort det har hon inget val. Om hon återvänder till Sovjetunionen kommer hon att avrättas, eftersom Sovjetunionen även dödade släktingar till avhoppare.

Riktigt intressant var den del som handlade om Sverige. Vem hade kunnat ana att både Hjalmar Brantings son Georg B och den kände diplomaten Sverker Åström lämnade information till den sovjetiska ambassaden?

Georg Branting hade kodnamnet Senatorn (han satt i första kammaren) och Sverker Åström hade namnet Uso (getingen.)

Iskalla mord av Alex Pine

Titel: Iskalla mord

Originalets titel: The Christmas Killer

Författare: Alex Pine

Förlag: HarperCollins (2025)

Antal sidor: 324

Kriminalinspektör James Walker ser fram emot en lugn familjejul i den sömniga byn Kirkby Abbey. Men när han öppnar en tidig julklapp som dykt upp på hans tröskel inser han att det inte alls kommer att bli någon lugn jul - och att paketet är allt annat än en gåva. Inuti finns en fruktansvärd överraskning och ett löfte: tolv dagar, tolv mord. Inte långt därefter hittas den första kroppen, halvfrusen i snön. Paniken sprider sig i byn. det finns en mördare bland dem, och med elva offer kvar kan vem som helst vara nästa...

Iskalla mord av Alex Pine fick jag i julklapp av äldsta dotterns sambo. Jag har inte hört talas om författaren tidigare, men den var en trevlig överraskning.

Den är skriven som en pusseldeckare, vilket jag gillar. Det är annars en genre som väl har sin storhetstid bakom sig. Agatha Christie var en av de stora. Hon placerade gärna de medverkande på ett tåg, på en ö eller i ett hus som blivit avskuret från yttervärlden. Här har Alex Pine förlagt handlingen till en liten engelsk by, som isoleras av ett våldsamt snöande.

Det finns en känd engelsk julsång, som heter Twelve Days of Christmas, och den utgör ramen för denna mordgåta. Någon hotar att mörda tolv personer "som förtjänar det", och det står snart klart att mördaren befinner sig i byn. Kriminalinspektör James Walker blir den som får i uppgift att lösa fallet, men ska han hinna göra det innan alla tolv potentiella mordoffren har fått sätta livet till?

Det finns en hel del kandidater som kan vara mördaren. Kanske inte helt enkelt, men jag kan i alla fall skryta med att jag räknade ut vem mördaren var och även motivet. Men det betyder inte att boken var dålig. Det kan ju vara jag som var duktig ;)

I Kaosutmaning 2026 får denna bok svara mot punkt 9: Läs en bok som någon annan har valt åt dig.

Veckans mening v. 5 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från 1795 av Niklas Natt och Dag. En mening som jag känner att jag kan relatera till.

Alla skulder har förfallit, och ådrans blod det enda mynt som duger till betalning.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Dagens visdomsord 2026-01-28

I slutändan kommer vi inte att minnas våra fienders ord, utan våra vänners tystnad. (Martin Luther King Jr)

Tisdagstrion: Rymden

Dags för veckans tisdagstrio. Den här gången lämnar vi jorden. Denna tisdags tema är: Rymden. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Ensam på Mars av Andy Weir känns som en bra början.

Efter en misslyckad rymdexpedition lämnas astronauten Mark Watney ensam kvar på Mars. Den övriga besättningen är övertygad om att han är död. Men Mark lever, strandsatt på en ogästvänlig planet.

En stor del av boken består av Mark Watneys logganteckningar, men ibland får vi även veta vad som händer på jorden och i det rymdskepp som de andra astronauterna färdas i på väg hemåt.

Att läsa över fyrahundra sidor, där det mesta handlar om logganteckningar låter mördande tråkigt, men det är det definitivt inte. Förvisso hänger jag inte alltid med när det handlar om de tekniska problem som Mark måste lösa, men det som räddar hela historien är den (svarta) humor som präglar hans kommentarer. För det är ju inte så lätt att klara sig på Mars, när man varken har mat eller vatten för den långa tid han måste tillbringa där. Och det är faktiskt spännande. När boken närmar sig slutet kan jag nästan inte läsa fort nog, för så spännande är det.

I boken Nomadplaneten av Emanuel Blume befinner vi oss ett sekel in i framtiden. Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?

När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen. Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida.

Som sig bör utspelar sig större delen av händelserna i boken ombord på rymdskeppet Melchior och på nomadplaneten Gilead. Namnet Gilead som författaren valt som namn på planeten är för övrigt intressant. Flera personer i Gamla Testamentet bar namnet och det tros betyda "evig lycka".

Någon evig lycka är dock inte besättningens följeslagare. Konflikterna blir allt svårare och det blir snart uppenbart att man inte är överens om vad som är expeditionens syfte. Vem kan man egentligen lita på?

Expeditionen till Gilead tror jag inte är det enda som författaren vill berätta om. Då och då får vi glimtar av hur vår planet har förändrats under de hundra år som gått från idag. Klimatet har förändrats kraftigt och människor tvingas lämna länderna på södra halvklotet och söka sig allt längre norrut. Författaren är miljövetare och jag tror att han minst lika mycket har velat berätta om klimathotet som om rymdfärder. Vad förväntar vi oss att finna på en annan planet, när vi inte ens förmår ta hand om vår egen?

Jag rekommenderar gärna Douglas Adams' Liftarens guide till galaxen. En fullständigt absurd triologi, som visst har växt med ytterligare två böcker sedan jag läste den.

Om man är en person som säger "men det där går väl inte", då ska man inte läsa den. Men om man uppskattar absurd humor, så är detta en guldgruva.

Bland annat får man äntligen veta vad livets mening är. Svaret är 42. Ja, just det. Precis!

Det sista meddelandet som skickas innan jorden sprängs i bitar är: "Hej då och tack för fisken!" Vilka kan det vara som säger det?

Veckans mening v. 4 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från 1793 av Niklas . En mening som jag känner att jag kan relatera till.

Det är inget fel på mig, jag håller bara på att bli gammal.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!