söndag 5 februari 2023

En smakebit på søndag - Akrobaten

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Akrobaten och är skriven av Anders Sundkvist. 

En känd toppadvokat skjuts till döds i källaren till sin villa i ett av Stockholms välbärgade områden. Samma natt tar sig en inbrottstjuv in i huset och blir vittne till avrättningen. Amfetaministen Ninni har siktat in sig på Stockholms rikare områden, och hon har unika förmågor som gör att hon aldrig blivit påkommen. När Victor Méndez, nybakad patrullerande polis med stora ambitioner, får kor på den ovanliga inbrottstjuven och utanför arbetstid drar i gång privatspaningar, upptäcker han snart att han är något större på spåren. Samtidigt kämpar kriminalpoliserna Erik Borg och Linda Ndege i motvind i sin jakt på advokatens mördare.

Smakbiten är hämtad från sidorna 16-17:

Ninni bet sig i handen och slog bakhuvudet i tegelväggen i samma ögonblick som pistolen gav ifrån sig två poppande ljud och benen vek sig på mannen i kalsongerna. Han sjönk ihop som en marionettdocka vars strängar bryskt klippts av. Mannen gav inte ifrån sig ett ljud och efter den svaga dunsen av kroppen som slog i källargolvet var det knäpp tyst i källaren.

Hon bet hårdare i handen och kämpade mot känslan i benen som ville dra henne mot golvet. Mannen som skjutit såg först upp mot trappan och sedan vred han långsamt huvudet runt rummet. I några sekunder verkade han dröja med ansiktet mot glipan där Ninni stod, men sedan tog han ett långt kliv över kroppen på golvet och kikade in i öppningen mellan lådorna i hyllan. Han tog upp ficklampan och ljuset som för en kort sekund spelade över mannens ansikte fick Ninni att spärra upp ögonen. Sedan slöt hon dem hårt. Hon kände igen honom.

lördag 4 februari 2023

Veckans mening v. 5

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från Odinsbarn av Siri Pettersen.

"Nu äter vi", sa hon, och det var det vackraste Hirka hade hört någon säga på flera dagar.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

fredag 3 februari 2023

Fem en fredag v. 5: Godnatt

Fem en fredag kommer från bloggen elisamatilda. Varje vecka ställer Elisa fem frågor. Den här gången kallar hon temat godnatt.

1. Vad håller dig uppe om kvällen?
Jag sitter alldeles för länge på kvällen och kollar datorn eller spelar något spel på mobiltelefonen. När jag till slut lägger mig så vill jag läsa boken jag håller på med. Jag skulle önska att jag använde all den tiden till att läsa.

2. Hur fungerar du på dålig sömn?
Jag blir trött.

3. När sover du som bäst?
Jag brukar sova hela natten.

4. Vilken är den mest konstiga plats du sovit på?
I ungdomen kunde det hända att jag i fyllan och villan somnade på något konstigt ställe. På någons toalett eller kanske utomhus någonstans. Numera är jag skötsam, så något sådant händer inte idag. Visst kan jag ta en whisky eller ett par glas vin till maten, men jag har vett att sluta i tid. Jag har väl blivit klokare med åren.

5. Vad drömmer du mest om?

De flesta drömmarna glömmer jag bort, men ibland har det hänt att jag i drömmen har bråttom någonstans. Jag är stressad för jag måste hinna i tid, men samtidigt vet jag att jag borde vara där NU och jag har långt till målet. Det har också hänt att jag i drömmen har kommit till ett ställe i sista minuten och då insett att jag är helt fel klädd.

onsdag 1 februari 2023

Dagens visdomsord 2023-02-01

Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel när de läser. (Astrid Lindgren) 

tisdag 31 januari 2023

Tisdagstrion: Vapen

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat vapen. Här är min vapentrio:   

Soldat med brutet gevär från 1944 får vi möta soldatsonen Valter Sträng, den av Mobergs romanpersoner som är mest lik sin egen författare. Vi får följa Valters liv som glasbruksarbetare, ungsocialist, pacifist och landsortsjournalist under 1900-talets första årtionden. Romanen är både en berättelse om hur en ung man försöker forma sitt eget liv och en hyllning till landsbygdens fattiga, "träskofolket".

Det lär finnas både likheter och skillnader mellan Strängs och Vilhelm Mobergs liv, men läser man om Moberg ser man tydliga likheter. De växer upp i fattiga soldattorp, skaffar sig utbildning mot alla odds, drabbas av Spanska sjukan, är till en början organiserade nykterister, blir journalister, är organiserade socialdemokrater, men blir djupt besvikna på sitt parti när de inte genomför allt i sitt program.

Det här är en bok som är väl värd att läsas. Den ger en bild av fattigdomen bland backstugusittare och glasbruksarbetare. En fattigdom som delades av förfäder och förmödrar till de flesta av oss. Det är också en skildring av arbetarnas organisering i fackföreningar och partier (främst det socialdemokratiska.)

Valter Sträng är filosofiskt lagd och det är intressant att följa hans funderingar. Samtidigt kan det inte hjälpas att jag ibland tycker att han är en riktig tråkmåns. Han är så in i bomben idealistisk. Han är hängiven Idén över allt annat. Nog borde väl en yngling kunna se på en söt och rar flicka utan att fundera över om hon är klassmedveten?

Han kompromissar aldrig, böjer sig aldrig. Blir han ovän med chefen ställer han ultimatum: Det ska bli som jag vill, annars slutar jag. Det kan inte vara helt lätt att vara en sådan människa. Måhända ska romanfiguren Valter Sträng ses som ett föredöme mer än en verklig person. En arbetarrörelsens motsvarighet till helgonen. Helgon kan man se upp till, men de är nog inte de roligaste på festen.

Jag kan förstå att Erich Maria Remarques bok På västfronten intet nytt har blivit så omtalad. Den gavs ut första gången 1929, och var en av de böcker som nazisterna brände i sina bokbål.

Boken är en krigsskildring (från första världskriget), men den är ingen hjältedrapa där modiga soldater ger allt för fäderneslandet. Nej, den handlar om krigets hopplöshet och om vanliga, enkla soldater som bara vill överleva. Det finns inget hjältemodigt i deras liv i skyttegravarna. Omkring dem dör deras vänner en meningslös död. Inte så konstigt kanske att nazisterna inte kunde tåla boken. Deras plan var ju att starta ett nytt krig som skulle ge det tyska riket ära och det tyska folket ökat "Lebensraum".

Den här boken är jag inte bara glad över att ha läst därför att det är roligt att ha läst en klassiker. Det här är en riktigt bra bok, som visar hur långt från regeringarnas propaganda livet är för en soldat i skyttegraven. För dem är det inte viktigt att vinna kriget. Betydligt viktigare är att försöka få tag på en brödbit eller en cigarett.

Synd av en värmländsk författare.

Utåt sett följer Frykeboda socken de tio kristna budorden till punkt och pricka. Men säg den fasad som aldrig spricker. Utan förvarning är det någon som bryter mot det femte budordet: Du skall icke dräpa. Syndarens offer är socknens klockare och mordvapnet är en yxa. Vem har begått det fruktansvärda brottet?

Återigen är det upp till länsman Nathanael Efraimsson och hans fjärdingsman Alfred Karlsson att sätta gärningsmannen bakom lås och bom. Men allt eftersom utredningen fortskrider står det klart att det syndas betydligt mer i Frykeboda än vad folk vill låtsas om. Att lagens långa arm måste ha både ögon och öron på skaft råder det ingen tvekan om. Några villovägar har de nämligen inte råd att hamna på...

söndag 29 januari 2023

En smakebit på søndag - Odinsbarn

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Odinsbarn och är skriven av Siri Pettersen.   

En man från norr sticker kniven i ett spädbarn, för att dölja att hon är född utan svans. Flickan överlever och får namnet Hirka. Femton vintrar gammal får Hirka veta att hon är ett odinsbarn - ett svanslöst odjur från en annan värld. Myten säger att odinsbarn för med sig röta och död. Samtidigt sprider sig rykten och oroligheter i landet. Gamla maktkamper väcks till liv, krig hotar att bryta ut och folk överger sina hem i fruktan för varelser som ingen har sett på tusen år. Det verkar som om Hirka inte är den enda som tagit sig igenom stenportarna från den andra världen och plötsligt vänds alla blickar mot henne.

Smakbiten är hämtad från sidan 192:

Urd slog ihop boken med en smäll. Dammet yrde upp över ledstången och dalade som duggregn ner över våningarna under. De tysta och gråklädda lyfte blicken från sina monotona sysslor och stirrade på honom som om han hade pissat på golvet. De kallades herdar, hade han fått veta. En av dem stod bara några steg bort, med fingret på ryggen till en bok som han hade varit i färd med att sätta på plats. Tom på tankar och fastfrusen i sin rörelse. Urd visade tänderna mot honom. Den bleka gestalten ryggade tillbaka och försvann mellan de massiva hyllorna.

lördag 28 januari 2023

Veckans mening v. 4

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Odinsbarn av Siri Pettersen.

Hon log som en glaciär och räckte sin make en linneservett.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

torsdag 26 januari 2023

Helgfrågan v. 4

Helgfråga från Mias bokhörnaDet är förintelsens minnesdag imorgon. Helgfrågan lyder:

Imorgon är förintelsens minnesdag. Har du något boktips från andra världskriget? 

Det finns många böcker om andra världskriget som jag skulle kunna tipsa om. Ibland känner jag att jag fått en överdos av skildringar om det helvete nazisterna skapade. Därför vill jag tipsa om en bok med verklighetsbakgrund från andra världskriget, men som inte handlar om förintelsen och koncentrationslägren.

Boken jag vill tipsa om är Vedergällning av Robert Harris. Det författarnamnet borgar för att det är en bra och spännande bok.

Det är November 1944. Tyskland är på väg att förlora andra världskriget. I ett sista desperat försök har Hitler beordrat produktion av 10000 ballistiska V-2-raketer - världens mest sofistikerade vedergällningsvapen. Den tyske ingenjören Rudi Graf brukade drömma om att skicka en raket till månen. Istället befinner han sig i det ockuperade Nederländerna där han ansvarar för avfyrningen av missiler mot London. Kay Caton-Walsh, brittisk sektionsofficer i den kvinnliga hjälpflygkåren och överlevande efter en V-2-attack, får i uppdrag att åka till Belgien och lokalisera avfyrningsplatserna.

Boken är en roman och många av karaktärerna är fiktiva, men de viktigaste historiska händelserna är korrekta. Tyskland sände verkligen V2-raketer mot London och engelsmännen skickade kvinnor till det befriade Belgien för att lokalisera avfyrningsplatserna. Harris berättar ingående om situationen på båda sidor, vilket gör att man lätt kan identifiera sig med människorna. Det var en fruktansvärd tid och mängder av oskyldiga civila dog på båda sidor.

onsdag 25 januari 2023

Veckans kulturfråga v. 4 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Förra veckan handlade det om tunna böcker. Den här gången är det "tjockisarnas" tur. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka är dina tegelstensfavoriter?

Jag är väl inte så begeistrad av tegelstenar. De ryska klassikerna på tusen sidor har jag aldrig kommit mig för att läsa. Men ibland kan författarna (eller förlagen) lura en att läsa en enorm textmassa ändå. Det går ju att skriva en berättelse som är lååång, men som delas upp på flera böcker. Jag tänker exempelvis på Engelsforstrilogin, som jag gillade. Cirkeln var på 516 sidor, Eld på 634 sidor och Nyckeln på hisnande 813 sidor. Sammanlagt läste jag alltså nästan 2000 sidor! Om någon sagt åt mig att jag borde läsa en berättelse på nära 2000 sidor, så hade jag bara skrattat. Aldrig i livet att jag skulle göra det. Istället läste jag tre tegelstenar...
Det skulle vara roligt att veta om alla tegelstenar är så omfattande som de verkar. Förlagen verkar vilja ge ut tjocka böcker, och jag undrar om de gör böckerna större genom val av typsnitt, teckenstorlek och radavstånd.

Löpa varg av Kerstin Ekman

Titel: Löpa varg

Författare: Kerstin Ekman

Förlag: Albert Bonniers Förlag (2021)

Antal sidor: 150 

Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, är den som berättar i Kerstin Ekmans täta historia som utspelar sig i norra Hälsingland. Efter mötet med vargen börjar han tänka om när det gäller jakten, djuren och skogen. Med åldern dyker nya minnen upp.

Löpa varg av Kerstin Ekman är en riktigt fin bok. Allt är som sagt berättat av Ulf Norrstig; en pensionerad jägmästare som jag fick intryck av att vara en verklig person, men som jag nu är ganska säker på är en litterär gestalt.

Han har många tankar kring den skogsskötsel som staten och de stora skogsbolagen bedrivit. All skog har kalhuggits och sedan har man planterat granplantor. Lövslyn höll man borta med Hormoslyr. Det var inte så Ulf hade lärt sig av sin far och farfar. De tillämpade blädning, alltså när man väljer ut vilka träd som är mogna att avverkas. Det gav möjlighet för skogens djur och kryp att överleva.

Det märks att Kerstin Ekman har ett stort intresse för natur- och miljöfrågor. Trots att det är en skönlitterär text känns den vederhäftig. Genom bokens huvudperson får hon fram budskapet att vi människor är det stora hotet mot mångfalden i naturen.

Jag skulle möjligen kunna ha synpunkter på ensidigheten i vargfrågan som finns i berättelsen. Ulf Norrstig vill inte döda några vargar och det ska man respektera. Men de som drabbas av vargen, i boken en fårägare, och folk i jaktlaget som hatar vargar, framställs som mindre vetande. Fast det kan ju vara så att Kerstin Ekman tröttnat på ensidigheten åt andra hållet som inte är ovanligt i områden där vargreviren har brett ut sig. Det brukar väl vara så att kärleken till vargen ökar med avståndet från vargreviren.

Hur som helst är detta en fin och bra bok, där den före detta ledamoten i Svenska Akademien visar att en boks kvalitet inte kan mätas i antalet sidor.

kaosutmaning 2023 får denna bok svara mot punkt 39: Läs en bok vars författare börjar på K.