Veckans mening v. 33 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Stenen i sjön Rottnen av Selma Lagerlöf. Det är en beskrivning av prästen.

Ögonbrynen gingo fram grova som rep över de stränga ögonen, och det hann knappt ljusna litet i skinnet på kinderna, förrän det yviga, mörka skägget tog vid och gömde bort hela underdelen av ansiktet.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Fjäderfän

Dags för veckans tisdagstrio. Nu får vi flaxa iväg. Denna tisdags tema är: Fjäderfän.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Hönan som drömde om att flyga av den koreanske författaren Sun-Mi Hwang är en riktigt fin berättelse. Den är översatt från engelska av Ninni Holmqvist. Historien får väl ses som en fabel. Alla betydande karaktärer är djur, även om bonden och hans fru finns med lite i bakgrunden. Framför allt handlar det om hönan Knopp, som inte vill lägga fler ägg som hon inte får behålla. Hon vill få ruva ett ägg.

När hon lämnat gården hittar hon ett ägg som hon ruvar. Men det är inte ett hönsägg. När ägget kläckts kommer oförutsedda problem då andra djur har synpunkter på det som hänt. Kan en höna ta hand om en unge som inte tillhör hennes art? Borde hon inte lämna ifrån sig ungen? Men Knopp anser att hon är mamman eftersom hon ruvat ägget, även om hon inte lagt det. Och hon uppvisar en styrka som ingen, inte heller hon själv, visste att hon besatt.

Den fula ankungen är givetvis skriven av H C Andersen. 

Alla känner säkert till vad sagan handlar om. En fågelunge tas om hand av en andmamma, men den är inte som andra. De andra fågelungarna retar den udda fågeln för att den är så ful. En beskrivning av mobbning helt enkelt. Men i sagans värld kan allt bli bra. Den fula ankungen växer upp och blir en strålande vacker svan.

Måsen av Richard Bach.

Jonathan Livingston Seagull vill till varje pris fullända konsten att flyga, även om hans flock ständigt påminner honom om att måsar ska koncentrera sig på det nödvändiga: att skaffa mat. Men trots att Jonathan verkligen har försökt att vara som alla andra, lyckas han inte kuva sin längtan. Han kan inte låta bli att tro att livet, om det verkligen levs, har något mer att erbjuda.
Priset han får betala är högt - ensamhet, smärta och ond bråd död - men resan som den fria fågeln Jonathan Seagull tar läsaren med på visar sig leda längre än någon kunnat tro: upp i skyn och in i hjärtat.

Jag tror att man lugnt kan säga att detta egentligen inte handlar om en fiskmås. Det handlar om oss. Hur ser vi på den människa som skiljer ut sig från majoriteten genom att enträget arbeta med att förverkliga sin dröm? Ja, i idrotten går det väl än. Vi kan älska Ingemar Stenmark och Björn Borg och möjligen Zlatan. Men Ingemar Kamperad var allt annat är beundrad när han startade sitt möbelföretag. Vad tycker vi om någon som väljer att bli munk eller nunna? Eller någon som säljer allt den äger och har för att kunna köpa en båt och åka jorden runt? Jag minns en oerhört begåvad yngling när jag gick i gymnasiet. Honom betraktade vi som en kuf. Ler vi vänligt eller hånflinar vi när vi ser frälsningssoldater sjunga utanför Åhléns?

En smakebit på söndag - Döda kvinnor förlåter inte

Idag är det söndag. Utan att spoila delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Mia med bloggen Mias bokhörna. Boken heter Döda kvinnor förlåter inte och är skriven av Katarina Wennstam.

När klockan slår tolv på nyårsnatten till år 1896 hittas en blodig kvinna död i snön på en innergård på Södermalm. Snart står det klart att den avlidna kvinnan försökt genomföra en illegal fosterfördrivning - och fått plikta med sitt liv.

I husen runt innergården bor fyra kvinnor ur olika samhällsklasser, och snart förenas de i jakten på vad det egentligen är som har hänt. De söker efter svar - och hämnd.

Smakbiten är hämtad från sidan 77:

Hon vände bara ryggen till ett kort ögonblick för att röra i gröten, men genast var det som om hela helvetet brutit lös mellan syskonen. Plötsligt gastade alla, och sedan skrek de ännu lite högre för att överrösta varandra. Anna pekade på Erik med ett anklagande finger utsträckt mot honom och ett annat instoppat i munnen. Erik i sin tur knuffade till Gustaf av någon anledning och han grep tag i håret på lillebrodern och luggade honom så hårt att han tjöt av smärta. Varpå minstingen Elvira, som hade somnat för natten, vaknade i sin byrålåda och hennes gälla vrål överröstade dem alla.

Veckans mening v. 32 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Döda kvinnor förlåter inte av Katarina Wennstam.

Kragen runt mannens hals var så hårt spänd att hans haka pöste över som en välgräddad sufflé.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Tidsresor

Dags för veckans tisdagstrio. Som pensionär är det lätt att bli dagvill. Hur skulle det då inte vara om man kunde förflytta sig i tiden? Denna tisdags tema är: Tidsresor.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Tidens död är en gammal goding från en mästare i SF-genren, nämligen Isaac Asimov.

I romanen finns en zon/organisation som kallas Evigheten. De som arbetar där står utanför den vanliga tiden och kan resa mellan olika tider. Detta gör de för att kunna göra små förändringar, så att allt ska bli så bra som möjligt. Men blir det verkligen det?

Det finns också ett hot mot "Evigheten". Den bygger nämligen på en tidsparadox.

Sen tar jag Resan tillbaka av Karina Johansson. 

Olga bodde hos familjen Björksjö på Carlsbergs gård i många år, fram till en natt sommaren 1980 då herrgården brann och familjen omkom. Polisen betraktade branden som en olycka. Olga däremot var övertygad om att någon tänt på. Nästa morgon hittade hon Aika Matka, en till synes oansenlig ört som besatt oanade krafter. Den kunde åstadkomma tidsresor.
Med dess hjälp skickar hon trettiosju år senare sitt barnbarn Ellinor tillbaka i tiden för att ta reda på vad som faktiskt hände.

Det här är en annorlunda bok jämfört med dem Karina Johansson tidigare publicerat. Då har det handlat om mera uttalade kriminalromaner. Förvisso begås det brott Resan tillbaka också, men den känns inte som en deckare. Här har författaren bytt genre och skapat en korsning mellan SF-berättelse och feelgood-roman. Kärleken är en viktig beståndsdel, samtidigt som vi färdas mellan 2017 och 1980.

Att skriva böcker med tidsresor är svårt. Det skapas lätt paradoxer. Tänk om man möter sig själv! Eller man kanske av misstag råkar ta livet av sin farfar då denne fortfarande är ett litet barn. Då kan man inte själv existera. Men om man inte existerar, så kan man ju inte heller ta livet av farfadern. Och så vidare. Ni fattar va?

Karina Johansson lyckas skapa en trovärdig tidsresebok utan störande paradoxer. Ja, trovärdig om man accepterar att det finns tidsresor och att de kan genomföras med hjälp av en ört. Och varför inte? Det skrivs ju böcker om spöken och vampyrer och om varelser från andra planeter. 

Så till en barnbok. Prinsessan Ja! av Patrik Stigsson.

Detta är en bok som är avsedd för barn just före tonåren. Den handlar om fruktgrybbingen Davvad, som måste försöka hjälpa Prinsessan Ja! att komma ifrån ruinen till vad som en gång för länge sedan var hennes föräldrars slott.

I boken har författaren givit prov på en ymnig fantasi. Där är fruktgrybbingar, mångrybbingar, knösgrybbingar, trollkarlar, prinsessor, spöken och troll om vartannat. Och han lyckas dessutom få in en tidsresa.

Veckans mening v. 31 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Sovande jättar av Sylvain Leuvel.

Hon är trassligare än en hörlurssladd, och jag är lika charmig som en rotfyllning, och ändå fann vi varandra.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Riddjur

Dags för veckans tisdagstrio. Dags att hoppa upp i sadeln. Denna tisdags tema är: Riddjur.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

I boken Snöstorm av Vladimir Sorokin är det avsaknaden av hästar som är ett problem. Läkaren som är i stort behov av sådana träffar dock en man som har en "självgångare". I huven på detta fordon placerar Harkel sina femti småhästar. Hästarna är så små att han bara behöver ha med sig en liten påse med havregryn för att kunna utfodra dem.

Svensk soldat är skriven av Jan Fridegård. Jag kan inte påstå att det är ett boktips till er, för jag tyckte ärligt talat att boken var tråkig, inte minst på grund av de många upprepningarna.

Men vi får i alla fall reda på att Gustaf III hade hundrasextioåtta hästar. Intresseklubben antecknar...

Så kan vi ta fram Bibeln, för där berättas hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Alla fyra evangelierna berättar om detta.

Tisdagstrion drar igång igen

Jag tänkte bara nämna att höstens upplaga av Tisdagstrion startar imorgon. Klicka på den här symbolen i högermarginalen så ser du vilka temata jag har valt.

Veckans mening v. 25 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Författarmorden av Erika Rockborn.

Att Birgit, hans lagvigda, skulle ta morgonpasset och gå ut med den nödiga hunden var lika otippat som att vinna hundratusen på en skraplott.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

(Nu tänkte jag att det kunde vara dags för ett litet sommaruppehåll för Veckans mening. Vi ses igen vecka 31, den 1 augusti.)

Tisdagstrion: Pensionärer/Seniorer

Dags för veckans tisdagstrio. För ett par år sedan när jag klev på bussen till Karlstad frågade chauffören om jag skulle ha en vuxenbiljett. Jag tänkte att han inte kunde vara riktigt klok. Inte ser då jag ut att vara någon ungdom. Det var först senare som jag insåg att han ville veta om jag skulle ha en vanlig vuxenbiljett eller en seniorbiljett. Så nu säger jag alltid till att jag är senior. Då kostar resan 66 kronor istället för 71. Denna tisdags tema är: Pensionärer/Seniorer.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

(Nu tänkte jag att det kunde vara dags för ett litet sommaruppehåll för Tisdagstrion. Vi ses igen vecka 31, den 28 juli. Då har jag fyllt på med höstens teman.)

Kaffe med Rån av Catharina Ingelman-Sundberg har jag haft som svar tidigare, men den passar in den här gången också. Boken handlar om ett gäng gamlingar på ett vinstdrivande äldreboende, som tröttnar på att bli illa behandlade. Det måste vara bättre att sitta i fängelse än att bo på äldreboendet Diamanten. Därför börjar de planera brott, som ska få in dem i fängelset.

Detta lyckas de med, men fängelsetillvaron är inte lika bra som de föreställt sig. Därför börjar de snart att planera nya brott, som ska ge mycket pengar, men utan att de åker fast. De ska utföra "det ultimata brottet."

Denna bok är väl kanske inte någon "bladvändare" som man längtar hem till, men den är ändå småmysig. Det är roligt att följa Märtha, "Snillet", "Krattan" och de andra i pensionärsligan.

Ämnet var svårare än jag trodde, så jag fick kolla bland böcker jag varken äger eller har läst. Äntligen pensionär! En bok full av lysande och roliga citat för det nya fria livet låter som en bok jag gärna skulle vilja läsa.

Bland citaten i boken finns ett av Groucho Marx: Det finns en sak jag alltid velat göra innan jag säger upp mig. Gå i pension.

Till sist får det bli en bok där huvudpersonen är en äldre dam, som jag utgår från är pensionär. Senior är hon i vart fall.

Mordet i prästgården av Agatha Christie är den första av böckerna med Miss Marple som den som löser mordfallen. En gammal ungmö med ett skarpt intellekt, även om de som känner henne kan tro att hon är lite velig när hon alltid drar upp någon parallell till något som tidigare hänt.

Berättare är kyrkoherden Leonard Clement, som är den som finner den mördade överste Protheroe. Den döde sitter i stolen vid skrivbordet i kyrkoherdens arbetsrum i prästgården. Det dröjer inte länge förrän någon erkänner att han begått mordet, men är han verkligen skyldig?

Det visar sig snart att flera personer skulle kunna ha anledning att avsky den allt annat än älskvärde översten. Och i klassisk Christiestil finns många "red herrings", det vill säga falska ledtrådar. 

Kommissarien som leder utredningen av mordfallet är en inbilsk fårskalle. Istället är det Miss Marple som, med benäget bistånd av kyrkoherde Clement, löser gåtan.