Mammas böcker II

Här har vi lite fler böcker, som jag "räddat" från mammas dödsbo. Albert Engström-böcker i 15 band. Jag vet inte om jag någonsin kommer att läsa dem, men de var för fina för att kastas. Antikvariatet ville inte ta emot dem, trots att vi inte ville ha något betalt.

PS. Är det någon som vill ha Nordisk Familjebok i 22 band? 

Veckans kulturfråga v. 38 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Temat är bokomslag. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka bokomslag lockar och avskräcker dig att läsa?

Jag väljer nog sällan böcker efter bokomslag. Titlarna är viktigare. Men jag gillar omslag som är lite "pampiga". Röda och blå omslag är fina, men inte båda färgerna samtidigt. Här är några exempel:

Sedan finns det omslag som är direkt fula, men som ändå kan innehålla bra böcker. Vad som gör att jag tycker att ett omslag är fult vet jag inte riktigt. Även blå omslag kan vara fula om omslaget i övrigt är för eländigt. Här är några exempel på detta också:

Dagens visdomsord 2023-09-20

Retar du upp dig på ting som är små så är du väl inte större än så. (Alf Henriksson)

Tisdagstrion: Kvinnonamn i boktiteln

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat kvinnonamn i boktiteln. Här är min trio: 

Evas bok av Marianne Fredriksson. Boken handlar om hur Eva återvänder till Eden efter att sonen Kain har mördat sin bror Abel. I Eden lever "ljusets barn" - en flock människor som mest verkar vara som djur. De lever helt i nuet och kan inte skilja mellan gott och ont. Eva minns sin barndom i flocken och hur gruppens ledare, Satan, våldför sig på henne och andra unga kvinnor.

Historien känns mest märklig. Upplägget att låta Eva grubbla över det förlorade Eden gillar jag, men berättelsen är alltför konstig enligt min mening.

Monica Magnus 1966 är skriven av Monicas syster Ulrika Ewerman. Två systrar som aldrig träffades. Med hjälp av samtal och intervjuer och genom att läsa brev och myndighetsdokument har hon skrivit denna roman. För det är en roman. Författaren har varit tvungen att ta sig stora friheter, för hon vet inte allt. Men det är hennes bild av vad som hände för drygt femtio år sedan.

Mellan Monica och mamman Anna-Britt är det spänt. Mamman vägrar att se Monica som en flicka på väg in i vuxenlivet. Som förälder har jag förståelse för den oro Anna-Britt måste känna, men samtidigt går det inte att sätta strypkoppel på sina barn. Pappan Emil är den som försöker medla, med risk för att själv bli föremål för hustruns ilska. Han förstår sin dotter och försöker stötta henne, så det blir ett särskilt band mellan far och dotter.

Jag kan känna igen mig i detta. De många grälen mellan min hustru och yngsta dottern och hur dottern alltid vänder sig till mig om något händer. Hon vet att hon alltid kan ringa mig och att jag aldrig skäller på henne om hon blivit för full. Been there - done that!

Magnus är en riktig odåga och verkligen inte någon som man vill att ens dotter ska fastna för, men det råder ingen tvekan om att Monica och Magnus verkligen älskar varandra. Samtidigt är Magnus dominant (men inte våldsam) i förhållandet och ger Monica alltför litet utrymme. Inte någon bra grogrund för ett i längden stabilt förhållande.

Boken är skriven på ett enkelt sätt utan krusiduller. Det är lätt att sätta sig in i hur de olika personerna tänker och resonerar och texten förmår att stundtals gripa tag i en. En fin bok, som jag är glad att ha läst.

De sju morden på Evelyn Hardcastle är verkligen en roman utöver det vanliga. Jag kan inte påminna mig att jag har läst något liknande tidigare. Författaren marinerades i Agatha Christie-böcker som barn och därför har det varit en dröm i många år att skapa en pusseldeckare som utspelar sig i en avskild miljö. Alla är på plats, så den skyldige måste vara en av dem som befinner sig på lantgodset Blackheath. Men Stuart Turton har vittnat om hur svårt det är att komma på den rätta intrigen. Agatha Christie hade redan skrivit allt.

Men till slut har författaren ändå kommit på sin intrig. Och den är mycket speciell. Vi får veta att Aiden Bishop, historiens jag, ska försöka lösa mordgåtan, men, som framgår av baksidestexten, han vaknar upp i en ny kropp varje dag. Varje dag går i repris och han får se allt hända ur olika personers perspektiv. Han måste använda informationen han fått fram från var och en av dem och få ihop det till en hel bild. Men för att göra det ännu krångligare, så vet han ju delvis vad som kommer att hända och han själv blir ofta en del i att något verkligen sker. För vad skulle hända om han förhindrar något han upplevde dagen innan skulle hända?

Låter det krångligt? Det är det! Jag är himla glad att det i början av boken finns en lista över de personer som medverkar. Många gånger måste jag kolla där för att veta vem det är man talar om.

Det gör att jag under en stor del av läsandet är riktigt irriterad. Jag känner att jag inte hänger med. Men det är nog faktiskt meningen. Jag vet ju inte mer än vad Aiden Bishop dittills fått veta.

Men när boken närmar sig slutet och bilden äntligen börjar klarna, då är det hur bra som helst. Historien må vara helt otänkbar, men det hindrar inte att det är riktigt spännande. Och givetvis, som i alla sådana här historier, upptäcker man att inte alla karaktärer i boken är vad de utger sig för att vara. Jag vill dessutom tillägga att en del av behållningen är språket. Turton ger läsaren många roliga repliker att le åt.

De sju morden på Evelyn Hardcastle är en riktigt bra spänningsroman, en pusseldeckare helt annorlunda än andra som jag läst.

Boktriss O

Mia med Mias bokhörna har något som hon kallar Boktriss. Det är tre frågor som ska besvaras med utgångspunkt från veckans bokstav. Veckans bokstav är O. 

Författare: Nämn en författare på bokstaven, det får vara för eller efternamn.  

Amos Oz. En israelisk författare som ofta nämndes när det var dags att dela ut Nobelpriset i litteratur. Den enda bok av honom som jag har läst är Judas.

Boktitel: En boktitel där boken ska börja på måndagens bokstav.

Om icke vetekornet av Ngũgĩ wa Thiong'o. Ibland blir man inte riktigt klok på om man tycker att den bok man läst var bra eller inte. Det här var en sådan bok för mig.

Eller hur ska jag formulera det? Boken är mycket välskriven (även om det svenska förlaget missat en del korrekturläsning), men jag har ibland svårt att hänga med. Möjligen beror det på att personerna i boken har afrikanska namn som jag inte känner igen och därför har jag svårt att skilja dem åt. Vem är vem av Kihika, Karanja och Kohinandu? Är Mbugua man eller kvinna?  Och vem är Muhoya?
Men trots svårigheten (åtminstone för mig) att hålla koll på allting, så är boken läsvärd. Den handlar om Kenya vid tiden för självständigheten. Mau mau-rörelsen hade fört ett blodigt krig mot den brittiska kolonialarmén. Ett krig som britterna vann militärt, men som fick den brittiska hemmaopinionen att vända sig mot det brittiska kolonialväldet i Östafrika.
Det är dock inte den politiska utvecklingen som är temat för boken, utan det handlar om vanliga kenyaner som ibland hamnat på olika sidor. En del har suttit i britternas koncentrationsläger och torterats medan andra tillhört den av britterna organiserade milisen. Några uthärdade allt, medan andra förnedrade sig.
Som bokens baksidestext karakteriserar boken: Ett bondedrama om revolt, skuld och försoning.
Ngũgĩ wa Thiong'o nämns ofta som en tänkbar nobelpristagare.

Bokomslag: Ett bokomslag som börjar på bokstaven för veckan.

På omslaget till En man som heter Ove av Fredrik Backman ser vi självaste Ove.

Veckans mening v. 37

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Jag minns att jag sprang av Ron McLarty.

Människor som har uppnått en ansenlig vikt och skaffat sig vissa ovanor kan under korta stunder tänka mycket klart, intensivt och flytande.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

(Beklagar att jag är så sen att lägga ut det här inlägget. Efter att ha jobbat sent på fredagen kom jag i säng klockan 3 och sedan ringde väckarklockan klockan 7 eftersom jag skulle iväg och jobba på förmiddagen idag. När jag kom hem var jag tvungen att lägga mig och sova en stund, men nu kunde jag äntligen få ut veckans mening.)

Mammas böcker I

Min mamma gick bort för drygt två år sedan. Hon bodde på ett gruppboende för dementa, men hon hade kvar sitt radhus och hennes sambo bodde kvar. Det är först nu som min bror och jag har sålt huset och jisses vad mycket det finns att ta hand om. Mamma hade inte någon stor samling böcker, men en del fanns det. Vi har tagit sådana böcker som vi tycker verkar intressanta och ett par antikvariat har också tagit en del böcker.

Här är några av böckerna som fick flytta hem till mig: A. P. Rosell, bankdirektör av Vilhelm Moberg, Det stora kalaset av nobelpristagaren John Steinbeck, Över floden in bland träden av nobelpristagaren Ernest Hemingway och den säkert mindre bekanta Mord i själva verket av Vic Suneson.

Helgfrågan v. 37

Helgfråga från Mias bokhörna. Nu handlar det om böckerna vi inte så gärna läser. Helgfrågan lyder:

Vilken genre läser du inte alls, motivera varför?

Jag läser ytterst lite poesi. Visst, jag gillar poeter som Gustaf Fröding och Gunnar Ehne, men så mycket mer blir det inte. Om poesin blir för djup har jag inte förmågan att förstå. Och jag tillhör de där gôbbgriniga stofilerna som inte tycker att det är riktig poesi om det inte rimmar.

Veckans kulturfråga v. 37 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Temat är boktitlar. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka är dina favoritboktitlar och varför gillar du dem?

Vilken rolig kulturfråga! En titel som jag tycker om är Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman. Boken handlar om en pojke och hans farfar. Den gamle mannen håller på att bli dement, och det är detta som titeln vill få fram. Torgny Lindgren har några korta titlar, där titeln gör mig nyfiken. (Ja, jag har läst dem.) Jag tänker exempelvis på Pölsan, Hummelhonung och Merabs skönhet. (Merab är en ko!) Mary Robotham skrev en roman med namnet A Woman of War. En ganska intetsägande titel. Men det svenska förlaget gav den namnet Führerns barnmorska, och en bok med den titeln var jag givetvis tvungen att läsa!

Dagens visdomsord 2023-09-13

Det är när vi vill vinna tid som vi förlorar den som mest. (John Steinbeck)