Veckans mening v. 19 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Målarverkstan av Karina Johansson. Låter nästan som om ögonen ligger och skräpar nånstans.

Erikas osminkade ögon stirrade på henne.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Blommor

Dags för veckans tisdagstrio. Nä nu blommar det! Ska vi ta och leta efter lite blommor? Denna tisdags tema är: Blommor (i handling, på omslaget eller i titeln). 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Där rosor faktiskt dör är första boken i Ewa Klingbergs serie om Begravningsbyrån Tranan - Där rosor faktiskt dör.

Detta är en gullig liten bok. Sandra får fullt upp när hon besöker sin moster och hennes man i Tranås. Innan hon vet ordet av är hon ansvarig för att försöka få begravningsbyrån på fötter. Det krävs förändringar, men moster Majken är inte överdrivet förändringsbenägen. Sandra är dock envis och anställer personal. Sådant kostar, men nu gäller det att få igång verksamheten och man måste satsa för att undvika konkurs. Turligt nog är det en extremt varm sommar, så det är många som avlider...

Sandra får se sin planerade roadtrip försvinna. Istället blir det jobb, men även bad och lite romantik. 

Berättelsen är mysig, men ska jag vara ärlig så är historien inte speciellt intressant. Den är som en veckotidningsroman. Men som läsning på badstranden kan den nog vara perfekt.

Lila hibiskus av Chimanda Ngozi Adichie.

Kambilis far Eugene, i boken helt enkelt kallad Papa, tvekar inte att tortera medlemmar i sin familj, om han tycker att det är nödvändigt för att rena dem från synden. Han är en människa, som är så grym att man hoppas på hans snara frånfälle så familjen blir befriad.
Men om Papa enbart hade varit en grym tyrann, så hade boken inte blivit intressant. Författaren låter honom även ha goda, kärleksfulla sidor. Han älskar verkligen sin familj och han är alltid beredd att stötta människor som har det svårt. Men hans djupa katolska tro gör honom lika förtryckande som fundamentalistiska islamister. Nåde den som inte läser alla sina böner, och han förfasar sig om en kvinna inte täckt sitt hår ordentligt när hon går i kyrkan. Och han vägrar träffa sin far, som är hedning. Papa är mer katolsk än Påven. Det är det faktum att han inom sig både bär den innerligaste kärlek och en ofattbar grymhet, som gör att han blir intressant.
Och givetvis älskar Kambili sin far, så som de flesta misshandlade barn gör. Han är kärleken och hon vill inget hellre än att få ett erkännsamt leende från fadern när hon har sagt något gudeligt som hon vet kommer att göra honom glad. Samtidigt fruktar hon honom givetvis.

Och blomstren dö av Rebecka Edgren Aldén.
Gloria har följt med sin nye pojkvän Adam till skärgården för att tillbringa några lugna dagar på hans familjs storslagna sommarnöje Ekudden. Trots deras olika bakgrund har även Gloria minnen från ön, från ett par somrar i tidiga tonåren då hennes mamma hyrde ett hus där med sitt feministiska kollektiv. Något som bidrar till att hon redan första kvällen kommer på kant med Adams familj.
Bland öns bofasta råder en märklig stämning, de verkar vara uppdelade i två läger och talar inte med varandra. Under sina promenader får Gloria en krypande känsla av att vara iakttagen, men i de mardrömmar som plötsligt äter upp hennes nätter är hon den som iakttar - och det hon ser är flimrande bilder av en gammal trasig jeansjacka.

Angående veckans mening

Som jag nämnde för ett par dagar sedan befinner jag mig i London över helgen. Jag hoppas jag har det trevligt. Det här meddelandet laddade jag upp i förväg :)

I vilket fall som helst innebär det att jag inte har möjlighet att dona med veckans mening nu. Jag beklagar detta, men jag beklagar inte att jag är i London ;)

Kungen 80 år

Idag fyller HM Konungen 80 år. Hipp hipp hurra!

Angående veckans mening

Tidigt, tidigt på Valborgsmässoafton ger jag mig iväg till Oslo för att flyga till London och där förbliver jag över helgen. Därför kan jag inte lägga in någon veckans mening. Jag beklagar. (Men det ska bli väldigt kul att få komma till London!

Dagens visdomsord 2026-04-29

Man får inte vara så rädd för att dö att man inte törs leva. (Okänd)

Tisdagstrion: Jan Guillou

Jag  börjar bli orolig för mig själv. Jag var säker på att jag lagt upp tisdagstrion med automatik. Dessutom undrar jag var ett par av mina skor har tagit vägen. Man kan väl inte tappa bort ett par skor! I morgon åker jag till London. För säkerhets skull kommer jag redan idag att lägga upp nästa veckas tisdagstrio med automatisk publicering. Den här gången ska vi tala om en författare som brukar kunna väcka känslor. Denna tisdags tema är: Jan Guillou. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Tjuvarnas marknad. Det är en riktigt underhållande bok om den nya överklassen. Människor som sitter i ledningen för stora företag och som har makten att tilldela varandra bonusar och förmånliga pensionsprogram värda hundratals miljoner kronor. Deras girighet är gränslös.

Guillou föraktar helt klart denna samhällsklass, men han lyckas ändå skriva underhållande.

Brobyggarna är första delen i Guillous serie Det stora århundradet, som handlar om 1900-talet.

Boken är mycket välskriven, med ett mycket bra språk, och den är dessutom fängslande. Tre fattiga norska bröder får av en tillfällighet möjlighet att studera till ingenjörer i Dresden. Som motprestation förväntas de återvända till Norge och bygga broar. Det är dock bara en av bröderna som återvänder.
I boken följer vi två av bröderna. Den ene (Lauritz) lever och arbetar i Norge, medan den andre (Oscar) hamnat i tyska Östafrika (det som idag kallas Tanzania). Den afrikanska delen är stundtals en grym och blodig historia, med mord och kannibalism. Här känns det nästan som om Guillou har inspirerats av min barndoms äventyrsböcker för unga.
Det är uppfriskande att det är belgare och engelsmän som framför allt framstår som grymma, giriga och blodtörstiga, medan tyskarna försöker sprida kultur och civilisation. Det är alltför vanligt i vår anglosaxiskt dominerade värld att tyskarna ses som brutala medan britterna är civiliserade tedrickare.

Fienden inom oss. Klockan tre på morgonen gör säkerhetspolisen och terroristpolisen tillslag mot ett antal familjer i en Stockholmsförort. Ett femtiotal personer grips och transporteras bort. De gripna får ingen vetskap om vad de är misstänkta för. Men nästa dag exploderar nyheten att ”al-Qaida i Sverige” har oskadliggjorts och att landet räddats från den största katastrofen någonsin. Nio personer häktas som terrorister och därefter utbryter den stora tystnaden. Ingen vet vad som sker i polisutredningen. Polisintendent Ewa Johnsén-Tanguy, som är förhörsexpert på Ekobrottsmyndigheten, får till sin förvåning ett helt nytt jobb, att leda förhören med de misstänkta terroristerna. Därmed förändras hennes liv, bland annat innebär det att vänskapen med journalisten Erik Ponti utsätts för svåra slitningar. I kriget mot terrorismen hamnar Ewa Johnsén-Tanguy och Erik Ponti på helt olika sidor. Jan Guillou gör i romanen Fienden inom oss upp med de lagar som sägs vara avsedda att skydda demokratin men som skadar den betydligt mer än terrorismen gör.

Boken är naturligtvis fängslande, men samtidigt vädras väl en del av författarens egna fördomar. Bland annat utgår han från att nämndemännen i domstolen dömer utifrån sina politiska åsikter. Jag har själv varit nämndeman i hovrätten, och vi ägnade oss verkligen inte åt några politiska överväganden.

Veckans mening v. 17 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Stallhuset av Karina Johansson där det är dags för ett besök hos mäklaren.

En ung kille i jeans och kavaj kom fram och hälsade på det där klämkäcka viset med ryggdunkar och ett tillgjort leende.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Fjällbacka

Dags för veckans tisdagstrio. Känner ni till några författare eller böcker som har koppling till Fjällbacka? Denna tisdags tema är: Fjällbacka. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Först ut får bli Inte utan min syster av Åsa Hellberg. Det är den första delen i trilogin Systrarna från Fjällbacka. En släktkrönika om författarens egen släkt.

Systrarna Anna och Cornelia växer upp på en gård utanför Fjällbacka, i Kville socken. Familjen är fattig, men trots detta får de yngsta flickorna chansen att utbilda sig till sjuksköterskor. I storstaden möts de av en helt ny värld av läkare, kvinnosakskvinnor och fascinerande patienter. Arbetet är krävande men framtidstron är stark för dörren till frihet står på glänt. De vill bli den nya sortens kvinnor, fast priset de får betala är högt. Gifter man sig förlorar man sitt arbete. Bara några år senare krossas tillvaron. Ett oäkta barn, en ansvarslös man och förbjuden kärlek drar isär systrarna. Tragedierna följs av år av svårigheter. Det starka band de haft slits sönder av olyckor, kaos och sorg. Var hittar man glädje när hoppet tycks ha gått förlorat?

Jag får väl ta med Lejontämjaren av Camilla Läckberg från hennes Fjällbackaserie, även om just den boken var skälet till att jag slutade följa henne.

Upplägget är det samma som i hennes tidigare böcker. Tillbakablickar som ska leda fram till förklaringen till de mord som sker i Fjällbacka.
Den här gången listade jag ut en del av svaret tämligen tidigt. Man börjar kanske känna igen fru Läckberg. Men visst är hon bra på att bygga upp en spännande intrig.
Det jag dock tycker är motbjudande är hennes märkliga fascination av det allra vidrigaste våld. Det jag nu skriver är ingen spoiler, för det förekommer redan tidigt i boken. En flicka som varit försvunnen återfinns på ett märkligt vis. Det visar sig att hon blivit berövad sina ögon, sin tunga och sina trumhinnor.
Det är inte första gången Camilla Läckberg skriver om riktigt brutalt våld, men den här gången tycker jag att hon har satt ett personligt rekord, och det säger jag inte som något beröm.
Hon borde faktiskt kunna skriva sina böcker utan detta sinnessjuka våld. Tacka vet jag Agatha Christie...

Västerut av Hilma Angered-Strandberg måste jag erkänna att jag inte har läst. Den gavs ut första gången 1887.

Det är en novellsamling om livet i Fjällbacka. Den skrevs under författarens tid på Fjällbackas telegrafstation.

Idag är det ingen vanlig dag...

...för idag är det Roberts födelsedag!

Då kommer båda döttrarna, varav den ena med sambo, och besöker sin gamle far. Då blir gubben glad.