tisdag 27 september 2022

Tisdagstrion: Skor & kläder (i titel, på omslag, i handling)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat skor & kläder (i titel, på omslag, i handling). Här är min trio: 

Fru Petrovas sko. En rysk spiontragedi i 50-talets Australien.
Här har Agrell skrivit en verklighetsbaserad historia om paret Petrov, två sovjetiska underrättelseofficerare, som hoppar av i Australien. Fru Petrova vill egentligen inte alls hoppa av, men eftersom maken har gjort det har hon inget val. Om hon återvänder till Sovjetunionen kommer hon att avrättas, eftersom Sovjetunionen även dödade släktingar till avhoppare.
Riktigt intressant var den del som handlade om Sverige. Vem hade kunnat ana att både Hjalmar Brantings son Georg B och den kände diplomaten Sverker Åström lämnade information till den sovjetiska ambassaden.
Georg Branting hade kodnamnet Senatorn (han satt i första kammaren) och Sverker Åström hade namnet Uso (getingen.)

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman handlar om ägaren av ett modevaruhus, fru Ingeborg, och hennes förfall. Den sägs vara ett psykologiskt mästerverk, men tyvärr har nog boken åldrats. Det är ju nästan 100 år sedan den kom ut.
Jag tyckte ärligt talat att boken var ganska tråkig, och inte blev det väl bättre av alla latinska och franska sentenser som författaren kryddat boken med.
Det fanns nog inte en enda vettig person i boken. Ingeborgs son Kurt älskar sin mamma och kan inte tänka sig att gifta sig så länge mamman lever. (Hur sjukt är inte det?) Men han får ändå ihop det med mammans väninna, en narcissistisk skådespelerska. Ingeborgs dotter Sussi gör inte mycket väsen av sig. Hon är olycklig i största allmänhet. Hennes fästman, Louis de Lorche, är en svag ynkrygg som tycker att "allt är lika bra." Honom förälskar sig fru Ingeborg i. Och så har vi då hembiträdet, Tysta Marie, som går omkring hela dagarna och mumlar för sig själv.

Här blir det ännu en Hjalmar. Den här gången är det Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, som får vara med därför att det finns en hatt på omslaget.. En bok skriven 1905 med en för den tiden upprörande innehåll. Doktor Glas har inget till övers för Gud och kyrkan, och när en ung vacker kvinna, gift med en vämjelig präst, kommer till honom och beklagar sig, eftersom hon inte vill ligga med maken utan bara med sin älskare, då ställer sig doktorn på hennes sida.
I början handlar det bara om att säga till prästen att  av medicinska skäl låta bli sin unga hustru, men snart börjar doktor Glas fundera över om inte det bästa vore att en gång för alla lösa Helga Gregorius' problem. Vore det så fel om han tog livet av pastor Gregorius och därmed lät Helga bli fri igen? Doktorns förälskelse i Helga Gregorius påverkar naturligtvis hans ställningstagande.
Men har man rätt att döda en människa för att rädda en annan?

lördag 24 september 2022

Veckans mening v. 38

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från Metro 2033 av Dimitry Glukhovsky. 

Man betraktade böcker som något heligt, som det sista minnet av en vacker värld som höll på att falla i glömska.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!   

onsdag 21 september 2022

Dagens visdomsord 2022-09-20

Det modigaste man kan göra är fortfarande att tänka själv. Högt. (Coco Chanel)

tisdag 20 september 2022

Tisdagstrion: Tre boktitlar som börjar på samma bokstav

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat tre boktitlar som börjar på samma bokstav. Här är min trio: 

Belgravia är berättelsen om en hemlighet. En hemlighet som nystas upp bakom de eleganta portarna i Londons mes exklusiva kvarter. Det är 1840-tal - moderna tider, då till och med en nyrik industrialist som James Trenchard och hans hustru Anne börjar få tillträde till de fina salongerna. Men vad har de för hållhake på Lady Brockenhurst, som tillhör en av landets äldsta familjer? Historien tar sin början kvällen innan slaget vid Waterloo 1815, på hertiginnan av Richmonds numera legendariska bal, där två familjers liv förändras för alltid...
Författaren Julian Fellowes är inte vem som helst. Det är han som skrivit manuset till alla delarna i TV-serien Downton Abbey. Här har han skapat ännu en värld av glitter och flärd, men den utspelar sig tidigare än Downton Abbey. Han verkar ha lagt ned stor möda på att ge boken en känsla av historisk autencitet. Där det är möjligt har han lagt in händelser som faktiskt ägt rum. Balen kvällen före slaget vid Waterloo 1815, som arrangerades av hertiginnan av Richmond är en historisk verklighet.
Någon greve och grevinna av Brockenhurst har däremot aldrig existerat. Givetvis måste det finnas uppdiktade personer, om det ska gå att skapa en sådan här berättelse. Här finns de fina familjerna, som är noga med att deras barn inte ingår några mesallianser, det vill säga äktenskap med någon i lägre social ställning. Samtidigt är 1800-talet en ny epok, där det finns män som startar industrier och bygger hus, vilket skapar ett förmöget borgerskap. Denna senare grupp har sålunda mycket pengar, men de adliga familjerna ser ner på dem.
Boken är fylld av kärlek, hat, avund, lojalitet och intriger. En kombination av människans ädlaste och uslaste egenskaper, vilket borgar för en bra roman. Och en bra roman är det. Det är en verklig bladvändare. Jag vill bara ha mer och mer.
Det enda negativa jag egentligen har att säga är inte något som ska läggas författaren till last, utan det handlar om översättarens arbete. Visst vet jag att man på engelska kan avsluta ett samtal med orden "good day to you", men "goddag till dig" är ingen bra översättning! Där finns även grammatikfel som jag stör mig på.
Sammantaget ger jag ändå boken Belgravia högsta betyg. Om du tyckte om Downton Abbey, ska du definitivt läsa Belgravia!

Bibliotekarien i Auschwitz är ännu en bok om det fruktansvärda som hände för 80 år sedan. Händelser som fått ett eget ord - Förintelsen. Men bara för att ämnet har behandlats i tidigare böcker så är detta inte någon onödig bok. Den bygger på den sanna historien om överlevaren Dita Kraus. Författaren har träffat denna kvinna, han har läst hennes makes bok (han var också i Auschwitz och de gifte sig ett antal år efter befrielsen) och han har besökt Auschwitz och andra platser som beskrivs i boken. Att Dita överlevde får ses som något av ett mirakel. Nazisterna genomförde massutrotningen på ett metodiskt sätt. I Auschwitz fanns den beryktade läkaren Josef Mengele, som använde judar för att kunna göra märkliga och vedervärdiga experiment. Miljoner judar mördades. Ändå fanns det människor som fick uppleva krigsslutet och Dita var en av dem. Idag är hon 93 år och bor sedan länge i Israel. Snart är överlevarna borta. Samtidigt kan vi märka att de som förnekar Förintelsen ökar i antal. Därför är böcker som denna så viktiga. "Om detta må ni berätta."Bibliotekarien i Auschwitz" är en gripande skildring av en monstruös tid. En mycket välskriven bok som jag hoppas att alla vill läsa.

Vilken märklig bok detta var. Markus Zusaks bok Boktjuven. På baksidestexten kan man läsa att nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel är en boktjuv - hon stjäl från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare.
Vad jag inte förstod innan jag började läsa boken var att den innehöll så mycket mörker. Det är definitivt ingen feel good-roman. I början hade jag svårt att förstå den, men snart trollbands jag av berättelsen. Det finns strimmor av ljus även i en värld fylld av mörker. För det är en mörk värld vi får möta, i en liten by i Tyskland under åren 1939-43. Döden, som är bokens berättare, har mycket att göra. Det är så många själar som han ska hämta.
När jag kom till slutet av boken hade jag tårar i ögonen. Kunde inte Liesel ha fått slippa en del av all den omänskliga sorg hon drabbades av? Men det här var Nazityskland under brinnande krig. Det var ingen lycklig tid.
Det är en fin bok, som jag gärna rekommenderar. Men bitvis gör den ont att läsa.

måndag 19 september 2022

Tjänstekvinnans son av August Strindberg

Titel: Tjänstekvinnans son

Författare: August Strindberg

Förlag: Albert Bonniers Förlag (1974)

Antal sidor: 175

Pojken Johan, som växer upp i små omständigheter, son till en kryddkrämare och en tjänstekvinna, bygger under barndom och ungdomsår upp en stark revanschlust; berättelsen om hans utanförskap är inte bara en en allmängiltig skildring av ungdom och ensamhet utan också en del i Strindbergs medvetna konstruktion av sig själv som människa och författare: en messianskt utvald, känslig själ som också - och kanske just därför - är missförstådd och motarbetad.

Mitt exemplar av Tjänstekvinnans son ingår i något som Albert Bonniers Förlag kallar August Strindbergs mästerverk i urval. Bland de romaner som finns i dessa böcker återfinner vi Röda rummet, Det nya riket, Hemsöborna, Fröken Julie och ett antal andra.

Jag misstänker att Tjänstekvinnans son som jag just läst bara är första delen av ett större verk, för när Modernista gav ut den 2020 hade den 591 sidor, och mitt exemplar har bara 175 sidor. Konstigt i så fall att Bonniers inte tagit med allt.

Men om jag ska säga något om den bok jag läst, så är det att den är alldeles förfärligt tråkig. Det känns som att Johan med sina grubblerier krånglar till allting för sig. Detta gör att han ständigt blir undanskuffad. Jag skulle vilja ta tag i honom och ruska om honom och säga åt honom att skärpa sig. Tyvärr är det ingen i boken som gör det.

Det tog lång tid för mig att läsa boken, trots att den var tunn. Detta beroende på att jag somnade hela tiden. Så för den som har sömnproblem kan jag rekommendera denna bok.

kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 29: Läs en bok som gavs ut före 1922.

söndag 18 september 2022

Kjell Espmark död

Ledamoten i Svenska Akademien, Kjell Espmark, är död. Han blev 92 år.

Espmark var författare och litteraturvetare samt professor vid Stockholms universitet. Han invaldes i Svenska Akademien 1981 på stol nummer 16. Han efterträdde språkforskaren Elias Wessén.

En smakebit på søndag - Metro 2033

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Metro 2033 och är skriven av Dmitrij Gluchovskij. 

Moskva år 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskva-metron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna. En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva.

Smakbiten är hämtad från sidan 32:

Där sitter du på din postering och värmer dig vid elden. Plötsligt hör du: ett regelbundet eko någonstans i tunnelns djup, ett dovt knackande - först på avstånd, helt tyst, och sedan allt högre. Ljudet kommer närmare. Och i nästa ögonblick hörs ett kusligt, öronbedövande vrål, så nära att du nästan kan ta på det... Panik! Alla kommer på fötter och börjar stapla sandsäckar och lådor, och vaktchefen skriker för full hals: "Alarm!"

Från stationen skyndar reservtruppen till undsättning. vid 300 meter avtäcker de maskingeväret och här, vid den yttersta posteringen, där man när som helst kommer att ta emot det första slaget, kastar sig folk till marken bakom barrikaden av sandsäckar, riktar sina karbiner mor tunnelns gap och siktar... Till sist, när blodsugarna kommit helt nära, slår man på strålkastaren - och i den starka ljusstrålen syns sällsamma, mardrömslika silhuetter. Nakna, svartglänsande hudar, enorma ögon och munnar som bottenlösa hål. Med taktfasta steg går de mot barrikaden, mot människorna, mot döden, upprätta, närmare och närmare. Tre... fem... åtta kräk... Och den främste i ledet kastar plötsligt tillbaka sitt huvud och utstöter ännu ett vrål som skär genom märg och ben.

lördag 17 september 2022

Veckans mening v. 37

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Metro 2033 av Dimitry Glukhovsky. 

Men alla odöda väckte hans avsky, och inte för att de fyllde honom med skräck, men att tänka på dem utan att drabbas av oro, vilket han kunde när han tänkte på faror som utgick från människor, det gick helt enkelt inte.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

fredag 16 september 2022

Bibliotek och böcker

De som följer min blogg vet att jag tycker att biblioteken är oerhört viktiga. Jag går ofta till det lilla biblioteket här i Vålberg och lånar böcker. Givetvis är utbudet begränsat på en liten ort, men visst hittar man många av de viktiga författarna. Om den bok jag vill ha inte finns där så beställer jag den så kommer den från det bibliotek i Värmland där den finns inne.

För några dagar sedan var jag i Karlskoga på kundbesök. Jag fick oväntat ett par timmars lucka i mitt schema, och då åkte jag givetvis till biblioteket i centrum av staden. Jag ville inte låna någon bok utan ville bara sitta och bläddra i en bok medan jag väntade. Men var är romanerna, undrade jag. Det fanns många hyllor med facklitteratur och även en hel del hyllor med deckare. Men var finns resten?

Till slut hittade jag några hyllor i ett hörn med skönlitteratur som inte var deckare. Jag ville ha tag i en viss bok av August Strindberg. Men det fanns inte en enda bok av denne författare. Då gick jag till lånedisken där en ung kvinna verkade arbeta. På hennes brytning förstod jag att hon nog inte bott i Sverige så många år, men inget ont i det. Jag frågade efter den specifika boken och hon letade i deras register i datorn. Hon hittade den, men det visade sig att den var i magasinet. Hon var vänlig och gick iväg för att hämta boken, men jag förstod på henne att Strindberg var en författare hon aldrig hört talas om.

Men är det inte lite lustigt att inte en enda av Strindbergs böcker står framme i ett kommunalt huvudbibliotek? 

torsdag 15 september 2022

En bok från biblioteket

Idag kunde jag hämta en bok som jag köat för på Vålbergs bibliotek. Det är Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij. Den ser jag fram mot att läsa.