lördag 30 september 2023

Om veckans mening

Jag är ledsen, men jag har haft så mycket att göra de senaste dagarna att jag inte hunnit med att ta fram någon veckans mening. Jag lovar att bättra mig till nästa lördag.

Naturligtvis är du välkommen att länka en eventuell mening du lagt upp i kommentarsfältet nedan! 

torsdag 28 september 2023

Helgfrågan v. 39

Helgfråga från Mias bokhörna. Bokmässan stundar. Helgfrågan lyder:

Idag börjar bokmässan. Har du tänkt besöka den? 

Tyvärr inte. Det skulle verkligen vara roligt. I år är det sista gången som Värmlandsmontern finns med. Region Värmland har bestämt att omfördela pengarna och då har anslaget till Värmlandsmontern tagits bort. Däremot satsar man på Värmlands Bokfestival. Jag rekommenderar ett besök där i november.

onsdag 27 september 2023

Dagens visdomsord 2023-09-27

Hösten är den tid då naturen tar sin akvarell till träden. (Laura Jaworski) 

tisdag 26 september 2023

Tisdagstrion: Judisk kultur & historia

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat judisk kultur & historiaHär är min judiska trio:  

Ung i ghettot av David Safier. David Safier lär vara känd för att skriva böcker med humoristiska inslag. Ung i ghettot är dock inte en sådan bok.
Den här boken utspelar sig i det judiska ghettot i Warszawa 1943. 16-åriga Mira smugglar mat för att hon och hennes lillasyster Hanna ska överleva i ghettot. När hon får veta att ghettots alla invånare ska skickas till koncentrationslägren för utrotning ansluter hon sig till motståndsrörelsen. De lyckas stå emot de mäktiga SS-styrkorna längre än förväntat. Mycket längre. Hela 28 dagar.
Safier har skrivit boken till sina barn, men även till sina farföräldrar som dog i Buchenwald och i Lodz ghetto.
Han ger ingen förskönande bild av hur nazisterna metodiskt arbetade för att utrota judarna. De icke-judiska polackerna är inte intresserade av att hjälpa sina judiska landsmän. Snarast är de glada över att tyskarna utrotar judarna och de hjälper beredvilligt till.
Men det finns även judar som hjälper SS. I en fåfäng förhoppning att själva få överleva finns det judiska poliser som medverkar i gripandet av judar som ska skickas till dödslägren.
Det är en tung berättelse med mycken sorg. Samtidigt finns det, mitt i all förtvivlan, möjlighet att finna kärlek, om än bara för en kort tid.
Idag ökar antisemitismen i Sverige, inte minst på grund av invandringen av muslimer. Jag rekommenderar denna bok varmt för alla som vill få en ökad förståelse för vad antisemitism i praktiken kan innebära.

Jag hade med Pion av nobelpristagaren Pearl Buck i Boktrissen igår, men den får vara med idag igen.

Den utspelar sig i Kina på 1800-talet. Där bor judar, som blivit uppskattade samhällsmedborgare. I en av dessa familjer lever den unga vackra slavinnan Pion. Familjen köpte henne när hon var liten som sällskap åt sonen David.

Davids mor vill absolut att han ska gifta sig med en judisk flicka. Den judiska renheten måste bevaras. Davids far Esra är dock halvkines.
Pion älskar David och är beredd att offra allt för honom. Samtidigt har jag lite svårt för att bara se det positiva i henne. Hon är självuppoffrande, men samtidigt intrigant. Genom hennes agerande omöjliggörs äktenskapet mellan David och Lea, och David gifter sig istället med en kinesiska.
Det som jag kanske tycker är mest fascinerande är tanken som framförs i boken att den judiska församlingen i den kinesiska staden går under, inte på grund av förtryck utan därför att kineserna är alltför vänliga mot judarna.
I västerlandet förföljs judarna, vilket gör att de hamnar utanför majoritetssamhället, vilket också gör att de behåller sin särart. Kineserna känner däremot inte till någon antisemitism. De gifter gärna bort sina döttrar till judiska män. Efter några generationer finns inga judar kvar. De har blivit kineser.

Judas av den israeliske författaren Amos Oz är en fascinerande bok på många sätt. Tempot i boken är långsamt; långt från de smattrande texterna i spänningsromanerna. Ändå är det en bok som trollbinder mig som läsare.

Boken, som utspelar sig 1959-60, handlar om den unge Schmuel Ash, som får anställning som vad väl kan betraktas som en manlig "sällskapsdam". Han ska konversera den gamle handikappade mannen Gershon Wald och servera honom te och kvällsgröt. Samtidigt grubblar han över det ämne som legat till grund för hans oavslutade mastersuppsats - Judiska aspekter på Jesus.

Men det är nog inte den fiktive Schmuel Ash som är det intressanta i romanen. Författaren uppehåller sig mycket kring vad som kunde ha gjorts annorlunda när staten Israel grundades och hur motsättningarna mellan judar och araber hade kunnat biläggas. Var den som förespråkade en gemensam stat en förrädare? Var Judas en förrädare? Svaret på sådana frågor är väl som alltid avhängigt av vem som tillfrågas. Tilläggas bör att Amos Oz, som var fredsaktivist, var en av de första att efter sexdagarskriget 1967 offentligt uttala sig för en tvåstatslösning. "Även en oundviklig ockupation är en korrumperande ockupation", enligt Oz.

måndag 25 september 2023

Boktriss P

Mia med Mias bokhörna har något som hon kallar Boktriss. Det är tre frågor som ska besvaras med utgångspunkt från veckans bokstav. Veckans bokstav är P

Författare: Nämn en författare på bokstaven, det får vara för eller efternamn.

Varför inte slå till med en nobelpristagare? Pearl Buck (även känd under sitt kinesiska namn Sai Zhenzhu) tilldelades nobelpriset i litteratur 1938 "för sina rika och verkligt episka skildringar ur kinesiskt bondeliv och för sina biografiska mästerverk".

Boktitel: En boktitel där boken ska börja på måndagens bokstav.

Det är väl lika bra att fortsätta på den inslagna vägen. Den enda bok av Pearl Buck som jag läst är PionDen utspelar sig i Kina på 1800-talet. Där bor judar, som blivit uppskattade samhällsmedborgare. I en av dessa familjer lever den unga vackra slavinnan Pion. Familjen köpte henne när hon var liten som sällskap åt sonen David.

Davids mor vill absolut att han ska gifta sig med en judisk flicka. Den judiska renheten måste bevaras. Davids far Esra är dock halvkines.

Pion älskar David och är beredd att offra allt för honom. Samtidigt har jag lite svårt för att bara se det positiva i henne. Hon är självuppoffrande, men samtidigt intrigant. Genom hennes agerande omöjliggörs äktenskapet mellan David och Lea, och David gifter sig istället med en kinesiska.

Det som jag kanske tycker är mest fascinerande är tanken som framförs i boken att den judiska församlingen i den kinesiska staden går under, inte på grund av förtryck utan därför att kineserna är alltför vänliga mot judarna.

I västerlandet förföljs judarna, vilket gör att de hamnar utanför majoritetssamhället, vilket också gör att de behåller sin särart. Kineserna känner däremot inte till någon antisemitism. De gifter gärna bort sina döttrar till judiska män. Efter några generationer finns inga judar kvar. De har blivit kineser.

Bokomslag: Ett bokomslag som börjar på bokstaven för veckan.

På omslaget till Sigbjørn Mostues spänningsroman Himlen ska gråta blod ser vi väldigt tydligt ett plan.

lördag 23 september 2023

Veckans mening v. 38 2023

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från Jag minns att jag sprang av Ron McLarty.

Folk brukade få förutfattade åsikter om mig när jag stod där framför dem fet och full och med nikotingula fingrar.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!   

torsdag 21 september 2023

Mammas böcker II

Här har vi lite fler böcker, som jag "räddat" från mammas dödsbo. Albert Engström-böcker i 15 band. Jag vet inte om jag någonsin kommer att läsa dem, men de var för fina för att kastas. Antikvariatet ville inte ta emot dem, trots att vi inte ville ha något betalt.


PS. Är det någon som vill ha Nordisk Familjebok i 22 band? 

onsdag 20 september 2023

Veckans kulturfråga v. 38 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Temat är bokomslag. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka bokomslag lockar och avskräcker dig att läsa?

Jag väljer nog sällan böcker efter bokomslag. Titlarna är viktigare. Men jag gillar omslag som är lite "pampiga". Röda och blå omslag är fina, men inte båda färgerna samtidigt. Här är några exempel:


Sedan finns det omslag som är direkt fula, men som ändå kan innehålla bra böcker. Vad som gör att jag tycker att ett omslag är fult vet jag inte riktigt. Även blå omslag kan vara fula om omslaget i övrigt är för eländigt. Här är några exempel på detta också:

Dagens visdomsord 2023-09-20

Retar du upp dig på ting som är små så är du väl inte större än så. (Alf Henriksson)

tisdag 19 september 2023

Tisdagstrion: Kvinnonamn i boktiteln

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat kvinnonamn i boktitelnHär är min trio: 

Evas bok av Marianne Fredriksson. Boken handlar om hur Eva återvänder till Eden efter att sonen Kain har mördat sin bror Abel. I Eden lever "ljusets barn" - en flock människor som mest verkar vara som djur. De lever helt i nuet och kan inte skilja mellan gott och ont. Eva minns sin barndom i flocken och hur gruppens ledare, Satan, våldför sig på henne och andra unga kvinnor.

Historien känns mest märklig. Upplägget att låta Eva grubbla över det förlorade Eden gillar jag, men berättelsen är alltför konstig enligt min mening.

Monica Magnus 1966 är skriven av Monicas syster Ulrika Ewerman. Två systrar som aldrig träffades. Med hjälp av samtal och intervjuer och genom att läsa brev och myndighetsdokument har hon skrivit denna roman. För det är en roman. Författaren har varit tvungen att ta sig stora friheter, för hon vet inte allt. Men det är hennes bild av vad som hände för drygt femtio år sedan.

Mellan Monica och mamman Anna-Britt är det spänt. Mamman vägrar att se Monica som en flicka på väg in i vuxenlivet. Som förälder har jag förståelse för den oro Anna-Britt måste känna, men samtidigt går det inte att sätta strypkoppel på sina barn. Pappan Emil är den som försöker medla, med risk för att själv bli föremål för hustruns ilska. Han förstår sin dotter och försöker stötta henne, så det blir ett särskilt band mellan far och dotter.

Jag kan känna igen mig i detta. De många grälen mellan min hustru och yngsta dottern och hur dottern alltid vänder sig till mig om något händer. Hon vet att hon alltid kan ringa mig och att jag aldrig skäller på henne om hon blivit för full. Been there - done that!

Magnus är en riktig odåga och verkligen inte någon som man vill att ens dotter ska fastna för, men det råder ingen tvekan om att Monica och Magnus verkligen älskar varandra. Samtidigt är Magnus dominant (men inte våldsam) i förhållandet och ger Monica alltför litet utrymme. Inte någon bra grogrund för ett i längden stabilt förhållande.

Boken är skriven på ett enkelt sätt utan krusiduller. Det är lätt att sätta sig in i hur de olika personerna tänker och resonerar och texten förmår att stundtals gripa tag i en. En fin bok, som jag är glad att ha läst.


De sju morden på Evelyn Hardcastle är verkligen en roman utöver det vanliga. Jag kan inte påminna mig att jag har läst något liknande tidigare. Författaren marinerades i Agatha Christie-böcker som barn och därför har det varit en dröm i många år att skapa en pusseldeckare som utspelar sig i en avskild miljö. Alla är på plats, så den skyldige måste vara en av dem som befinner sig på lantgodset Blackheath. Men Stuart Turton har vittnat om hur svårt det är att komma på den rätta intrigen. Agatha Christie hade redan skrivit allt.

Men till slut har författaren ändå kommit på sin intrig. Och den är mycket speciell. Vi får veta att Aiden Bishop, historiens jag, ska försöka lösa mordgåtan, men, som framgår av baksidestexten, han vaknar upp i en ny kropp varje dag. Varje dag går i repris och han får se allt hända ur olika personers perspektiv. Han måste använda informationen han fått fram från var och en av dem och få ihop det till en hel bild. Men för att göra det ännu krångligare, så vet han ju delvis vad som kommer att hända och han själv blir ofta en del i att något verkligen sker. För vad skulle hända om han förhindrar något han upplevde dagen innan skulle hända?

Låter det krångligt? Det är det! Jag är himla glad att det i början av boken finns en lista över de personer som medverkar. Många gånger måste jag kolla där för att veta vem det är man talar om.

Det gör att jag under en stor del av läsandet är riktigt irriterad. Jag känner att jag inte hänger med. Men det är nog faktiskt meningen. Jag vet ju inte mer än vad Aiden Bishop dittills fått veta.

Men när boken närmar sig slutet och bilden äntligen börjar klarna, då är det hur bra som helst. Historien må vara helt otänkbar, men det hindrar inte att det är riktigt spännande. Och givetvis, som i alla sådana här historier, upptäcker man att inte alla karaktärer i boken är vad de utger sig för att vara. Jag vill dessutom tillägga att en del av behållningen är språket. Turton ger läsaren många roliga repliker att le åt.

De sju morden på Evelyn Hardcastle är en riktigt bra spänningsroman, en pusseldeckare helt annorlunda än andra som jag läst.

måndag 18 september 2023

Boktriss O

Mia med Mias bokhörna har något som hon kallar Boktriss. Det är tre frågor som ska besvaras med utgångspunkt från veckans bokstav. Veckans bokstav är O

Författare: Nämn en författare på bokstaven, det får vara för eller efternamn.  

Amos Oz. En israelisk författare som ofta nämndes när det var dags att dela ut Nobelpriset i litteratur. Den enda bok av honom som jag har läst är Judas.

Boktitel: En boktitel där boken ska börja på måndagens bokstav.

Om icke vetekornet av Ngũgĩ wa Thiong'oIbland blir man inte riktigt klok på om man tycker att den bok man läst var bra eller inte. Det här var en sådan bok för mig.
Eller hur ska jag formulera det? Boken är mycket välskriven (även om det svenska förlaget missat en del korrekturläsning), men jag har ibland svårt att hänga med. Möjligen beror det på att personerna i boken har afrikanska namn som jag inte känner igen och därför har jag svårt att skilja dem åt. Vem är vem av Kihika, Karanja och Kohinandu? Är Mbugua man eller kvinna?  Och vem är Muhoya?
Men trots svårigheten (åtminstone för mig) att hålla koll på allting, så är boken läsvärd. Den handlar om Kenya vid tiden för självständigheten. Mau mau-rörelsen hade fört ett blodigt krig mot den brittiska kolonialarmén. Ett krig som britterna vann militärt, men som fick den brittiska hemmaopinionen att vända sig mot det brittiska kolonialväldet i Östafrika.
Det är dock inte den politiska utvecklingen som är temat för boken, utan det handlar om vanliga kenyaner som ibland hamnat på olika sidor. En del har suttit i britternas koncentrationsläger och torterats medan andra tillhört den av britterna organiserade milisen. Några uthärdade allt, medan andra förnedrade sig.
Som bokens baksidestext karakteriserar boken: Ett bondedrama om revolt, skuld och försoning.
Ngũgĩ wa Thiong'o nämns ofta som en tänkbar nobelpristagare.

Bokomslag: Ett bokomslag som börjar på bokstaven för veckan.

På omslaget till En man som heter Ove av Fredrik Backman ser vi självaste Ove.

lördag 16 september 2023

Veckans mening v. 37

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Jag minns att jag sprang av Ron McLarty.

Människor som har uppnått en ansenlig vikt och skaffat sig vissa ovanor kan under korta stunder tänka mycket klart, intensivt och flytande.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

(Beklagar att jag är så sen att lägga ut det här inlägget. Efter att ha jobbat sent på fredagen kom jag i säng klockan 3 och sedan ringde väckarklockan klockan 7 eftersom jag skulle iväg och jobba på förmiddagen idag. När jag kom hem var jag tvungen att lägga mig och sova en stund, men nu kunde jag äntligen få ut veckans mening.)

torsdag 14 september 2023

Mammas böcker I

Min mamma gick bort för drygt två år sedan. Hon bodde på ett gruppboende för dementa, men hon hade kvar sitt radhus och hennes sambo bodde kvar. Det är först nu som min bror och jag har sålt huset och jisses vad mycket det finns att ta hand om. Mamma hade inte någon stor samling böcker, men en del fanns det. Vi har tagit sådana böcker som vi tycker verkar intressanta och ett par antikvariat har också tagit en del böcker.

Här är några av böckerna som fick flytta hem till mig: A. P. Rosell, bankdirektör av Vilhelm Moberg, Det stora kalaset av nobelpristagaren John Steinbeck, Över floden in bland träden av nobelpristagaren Ernest Hemingway och den säkert mindre bekanta Mord i själva verket av Vic Suneson.

Helgfrågan v. 37

Helgfråga från Mias bokhörna. Nu handlar det om böckerna vi inte så gärna läser. Helgfrågan lyder:

Vilken genre läser du inte alls, motivera varför?

Jag läser ytterst lite poesi. Visst, jag gillar poeter som Gustaf Fröding och Gunnar Ehne, men så mycket mer blir det inte. Om poesin blir för djup har jag inte förmågan att förstå. Och jag tillhör de där gôbbgriniga stofilerna som inte tycker att det är riktig poesi om det inte rimmar.

onsdag 13 september 2023

Veckans kulturfråga v. 37 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Temat är boktitlar. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka är dina favoritboktitlar och varför gillar du dem?

Vilken rolig kulturfråga! En titel som jag tycker om är Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman. Boken handlar om en pojke och hans farfar. Den gamle mannen håller på att bli dement, och det är detta som titeln vill få fram. Torgny Lindgren har några korta titlar, där titeln gör mig nyfiken. (Ja, jag har läst dem.) Jag tänker exempelvis på Pölsan, Hummelhonung och Merabs skönhet. (Merab är en ko!) Mary Robotham skrev en roman med namnet A Woman of War. En ganska intetsägande titel. Men det svenska förlaget gav den namnet Führerns barnmorska, och en bok med den titeln var jag givetvis tvungen att läsa!

Dagens visdomsord 2023-09-13

Det är när vi vill vinna tid som vi förlorar den som mest. (John Steinbeck)

tisdag 12 september 2023

Tisdagstrion: Australien

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat AustralienHär är min australienska trio: 

Hetta är skriven av Jane Harper, som bor i Melbourne.
Boken är väl uppbyggd. Genom hela boken får vi tillbakablickar; både från händelserna för 20 år sedan och från det som föregick tragedin hos familjen Tadler. Harper har lagt ut en hel del villospår för läsaren, vilket gör det till en bra deckare. Upplösningen kom som en total överraskning för mig, och det är ju så det ska vara.
Den miljö som skildras känns trovärdig. Säger jag, som aldrig varit i närheten av Australien. Man kan verkligen känna den närmast outhärdliga hettan, och när de talar om jättekrabbspindlar inne i sovrummet skruvar jag olustigt på mig. Skvallret och missunnsamheten i ett litet döende samhälle, där gamla oförrätter aldrig glöms, känns också som något jag kan föreställa mig. En isolerad by kan skapa en otrolig samhörighet, men då får ingen sticka ut.

Fru Petrovas sko. En rysk spiontragedi i 50-talets Australien är en bok av Wilhelm Agrell.
Här har Agrell skrivit en verklighetsbaserad historia om paret Petrov, två sovjetiska underrättelseofficerare, som hoppar av i Australien. Fru Petrova vill egentligen inte alls hoppa av, men eftersom maken har gjort det har hon inget val. Om hon återvänder till Sovjetunionen kommer hon att avrättas, eftersom Sovjetunionen även dödade släktingar till avhoppare.
Riktigt intressant var den del som handlade om Sverige. Vem hade kunnat ana att både Hjalmar Brantings son Georg B och den kände diplomaten Sverker Åström lämnade information till den sovjetiska ambassaden.
Georg Branting hade kodnamnet Senatorn (han satt i första kammaren) och Sverker Åström hade namnet Uso (getingen.)

Juloratoriet av Göran Tunström.
Boken handlar (bland annat) om att Solveig hastigt omkommer, vilket maken bevittnar. Detta gör att han går in i en fantasivärld. Han börjar brevväxla med en kvinna i Australien och blir efter hand alltmer övertygad om att hon är hans döda hustru.
Bachs Juloratorium spelar en viktig roll i boken, genom att musikens betydelse för karaktärerna framhålls av författaren.

måndag 11 september 2023

Boktriss N

Mia med Mias bokhörna har något som hon kallar Boktriss. Det är tre frågor som ska besvaras med utgångspunkt från veckans bokstav. Veckans bokstav är N

Författare: Nämn en författare på bokstaven, det får vara för eller efternamn.  

Niklas Natt och Dag. Författaren till 1793, 1794 och 1795. Den sista står fortfarande oläst i hyllan, men jag ser fram mot att få läsa den.

Boktitel: En boktitel där boken ska börja på måndagens bokstav.

Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl. Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. När den äldre systern Signe en dag försvinner avslöjas en mörk hemlighet och Elis tillvaro rämnar. Utan systern som jämvikt tar faderns oberäkneliga humör allt större utrymme i stugan vid havet. Till slut ser Elis ingen annan utväg än att plocka på sig familjens få slantar och ge sig av för att hämta hem Signe.

Resan bort från barndomens saltstänkta klippor blir för Elis ett möte med en okänd värld. Livet, och han själv, kommer ohjälpligt att förändras.

Jag måste säga att den här romanen knockade mig fullständigt. Vilken debut! Det här är en roman som griper tag i en och som man inte vill lägga ifrån sig. Man följer Elis genom boken och det är spännande, trots att det inte är en spänningsroman. Författaren lyckas också skapa en trovärdig bild av att vi befinner oss på 1920-talet, vilket inte är det minst viktiga. De fina miljöbeskrivningarna gör att man ser samhällen, landsbygden och havet genom Elis' ögon.


Bokomslag: Ett bokomslag som börjar på bokstaven för veckan.

På omslaget till Den som ruvar på hämnd... av Eriksson & Mann finns det nätstrumpor.

söndag 10 september 2023

En smakebit på søndag - Jag minns att jag sprang

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag ska börja läsa heter Jag minns att jag sprang och är skriven av Ron McLarty.  

Smithson-Smithy-Ide är en riktig loser, även i sina egna ögon. Han är kraftigt överviktig, han är mer eller mindre alkoholiserad, han röker för mycket. Han har inga vänner, inget riktigt hem och hans jobb består i att kontrollera att armarna sätts rätt på dockorna i en leksaksfabrik. Det enda han har att se fram emot är den hjärtinfarkt som synes oundviklig. Men när den stilla desperationen i hans tillvaro bryts av flera tragiska händelser grenslar han sin gamla pojkcykel och ger sig iväg på en resa som kanske kan få honom att bli den människa han alltid velat vara. Medan han cyklar tvärs över den amerikanska kontinenten minns han sin uppväxt, glädjen i att springa och sin psykiskt instabila, djupt älskade syster Bethany. På sin resa möter Smithy de goda, de onda och de verkligt onda och han får uppleva äventyr - uppsluppna, annorlunda, livsavgörande. Han upptäcker sig själv, livet och kärleken.

Smakbiten är hämtad från inledningen på sidan 7:

1990 vägde jag 127 kilo. Pappa brukade säga: "Hur har du det med vikten, pojk?" Och jag svarade: "Den ligger stadigt, pappa." Jag mätte 117 centimeter runt midjan, men jag var liksom lite fåfäng och köpte aldrig byxor som var mer än 107 centimeter - så jag fick förstås världens hängmage, som en stor vattenballong. Mamma hade aldrig sagt någon om min vikt, för hon tyckte om att laga goda grytor, eftersom de är matiga och det är lätt att göra i ordning dem i förväg. Däremot frågade hon gärna om bekanta och flickvänner. Men det var bara det att 1990 var jag en 127 kilo tung fyrtiotreårig förman som tillbringade dagarna på Goddards leksaker med att kolla att armarna på rollspelsfiguren Seal Sam hade satts ihop med handflatorna inåt och ägnade kvällarna åt att dricka öl och titta på sport på Tick-Tap Lounge. Jag hade inga flickvänner. Jag hade suparkompisar. Vi drack mycket på ett rätt vänligt sätt.

lördag 9 september 2023

Veckans mening v. 36

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från En gnista i mörkret av Stacy Willingham.

På andra sidan det vita trästaketet syntes hästar beta, och det enda som skar av de gröna ytorna var en ringlande bayou som liknade en tjock, blå blodåder.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!   

fredag 8 september 2023

De ofrälsta av Robert Harris

Titel: De ofrälsta

Originalets titel: Act of Oblivian

Författare: Robert Harris

Förlag: Bookmark Förlag (2023)

Antal sidor: 453

England 1660. Överste Edward Whalley och hans svärson William Goffe har drivits på flykt, efterlysta för avrättningen av kung Karl I tio år tidigare. I London har Richard Nayler, tjänsteman vid det brittiska kronrådet, fått uppdraget att hitta alla de 59 män som skrev på Kungens dödsdom. Ett fåtal av de inblandade sitter fängslade på livstid. Några har redan hängts eller skjutits. Driven av att hitta de resterande förrädarna ger sig Nayler ut på en oförsonlig jakt. För att undvika kungamaktens hänsynslösa vedergällning dras Whalley och Goffe in i en klaustrofobiska katt-och-råtta-lek tvärs över kontinenter där de inte kan lita på någon.

De ofrälsta av Robert Harris är en mycket intressant historisk roman. Även om en roman är en roman, så råder det ingen tvekan om att Harris har gjort en gedigen research. Whalley och Goffe har verkligen existerat och de som var ansvariga för avrättningen av Karl I blev dödade på det mest fruktansvärda sätt.

Det som jag framför allt uppskattar med denna roman är att författaren inte tar ställning för den ena eller andra sidan. Han lyfter fram både goda och dåliga saker på båda sidorna, så även om man kan känna sympati för de båda flyktingarna inser man också att även den republikanska sidan begick skändligheter och ledaren Oliver Cromwell lät sin son bli hans efterträdare, så skillnaden i styrelseskick kanske inte var så stor.

Robert Harris gör mig aldrig besviken. Även denna roman av honom rekommenderar jag å det allra varmaste.