torsdag 21 september 2023

Mammas böcker II

Här har vi lite fler böcker, som jag "räddat" från mammas dödsbo. Albert Engström-böcker i 15 band. Jag vet inte om jag någonsin kommer att läsa dem, men de var för fina för att kastas. Antikvariatet ville inte ta emot dem, trots att vi inte ville ha något betalt.


PS. Är det någon som vill ha Nordisk Familjebok i 22 band? 

onsdag 20 september 2023

Veckans kulturfråga v. 38 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Temat är bokomslag. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka bokomslag lockar och avskräcker dig att läsa?

Jag väljer nog sällan böcker efter bokomslag. Titlarna är viktigare. Men jag gillar omslag som är lite "pampiga". Röda och blå omslag är fina, men inte båda färgerna samtidigt. Här är några exempel:


Sedan finns det omslag som är direkt fula, men som ändå kan innehålla bra böcker. Vad som gör att jag tycker att ett omslag är fult vet jag inte riktigt. Även blå omslag kan vara fula om omslaget i övrigt är för eländigt. Här är några exempel på detta också:

Dagens visdomsord 2023-09-20

Retar du upp dig på ting som är små så är du väl inte större än så. (Alf Henriksson)

tisdag 19 september 2023

Tisdagstrion: Kvinnonamn i boktiteln

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat kvinnonamn i boktitelnHär är min trio: 

Evas bok av Marianne Fredriksson. Boken handlar om hur Eva återvänder till Eden efter att sonen Kain har mördat sin bror Abel. I Eden lever "ljusets barn" - en flock människor som mest verkar vara som djur. De lever helt i nuet och kan inte skilja mellan gott och ont. Eva minns sin barndom i flocken och hur gruppens ledare, Satan, våldför sig på henne och andra unga kvinnor.

Historien känns mest märklig. Upplägget att låta Eva grubbla över det förlorade Eden gillar jag, men berättelsen är alltför konstig enligt min mening.

Monica Magnus 1966 är skriven av Monicas syster Ulrika Ewerman. Två systrar som aldrig träffades. Med hjälp av samtal och intervjuer och genom att läsa brev och myndighetsdokument har hon skrivit denna roman. För det är en roman. Författaren har varit tvungen att ta sig stora friheter, för hon vet inte allt. Men det är hennes bild av vad som hände för drygt femtio år sedan.

Mellan Monica och mamman Anna-Britt är det spänt. Mamman vägrar att se Monica som en flicka på väg in i vuxenlivet. Som förälder har jag förståelse för den oro Anna-Britt måste känna, men samtidigt går det inte att sätta strypkoppel på sina barn. Pappan Emil är den som försöker medla, med risk för att själv bli föremål för hustruns ilska. Han förstår sin dotter och försöker stötta henne, så det blir ett särskilt band mellan far och dotter.

Jag kan känna igen mig i detta. De många grälen mellan min hustru och yngsta dottern och hur dottern alltid vänder sig till mig om något händer. Hon vet att hon alltid kan ringa mig och att jag aldrig skäller på henne om hon blivit för full. Been there - done that!

Magnus är en riktig odåga och verkligen inte någon som man vill att ens dotter ska fastna för, men det råder ingen tvekan om att Monica och Magnus verkligen älskar varandra. Samtidigt är Magnus dominant (men inte våldsam) i förhållandet och ger Monica alltför litet utrymme. Inte någon bra grogrund för ett i längden stabilt förhållande.

Boken är skriven på ett enkelt sätt utan krusiduller. Det är lätt att sätta sig in i hur de olika personerna tänker och resonerar och texten förmår att stundtals gripa tag i en. En fin bok, som jag är glad att ha läst.


De sju morden på Evelyn Hardcastle är verkligen en roman utöver det vanliga. Jag kan inte påminna mig att jag har läst något liknande tidigare. Författaren marinerades i Agatha Christie-böcker som barn och därför har det varit en dröm i många år att skapa en pusseldeckare som utspelar sig i en avskild miljö. Alla är på plats, så den skyldige måste vara en av dem som befinner sig på lantgodset Blackheath. Men Stuart Turton har vittnat om hur svårt det är att komma på den rätta intrigen. Agatha Christie hade redan skrivit allt.

Men till slut har författaren ändå kommit på sin intrig. Och den är mycket speciell. Vi får veta att Aiden Bishop, historiens jag, ska försöka lösa mordgåtan, men, som framgår av baksidestexten, han vaknar upp i en ny kropp varje dag. Varje dag går i repris och han får se allt hända ur olika personers perspektiv. Han måste använda informationen han fått fram från var och en av dem och få ihop det till en hel bild. Men för att göra det ännu krångligare, så vet han ju delvis vad som kommer att hända och han själv blir ofta en del i att något verkligen sker. För vad skulle hända om han förhindrar något han upplevde dagen innan skulle hända?

Låter det krångligt? Det är det! Jag är himla glad att det i början av boken finns en lista över de personer som medverkar. Många gånger måste jag kolla där för att veta vem det är man talar om.

Det gör att jag under en stor del av läsandet är riktigt irriterad. Jag känner att jag inte hänger med. Men det är nog faktiskt meningen. Jag vet ju inte mer än vad Aiden Bishop dittills fått veta.

Men när boken närmar sig slutet och bilden äntligen börjar klarna, då är det hur bra som helst. Historien må vara helt otänkbar, men det hindrar inte att det är riktigt spännande. Och givetvis, som i alla sådana här historier, upptäcker man att inte alla karaktärer i boken är vad de utger sig för att vara. Jag vill dessutom tillägga att en del av behållningen är språket. Turton ger läsaren många roliga repliker att le åt.

De sju morden på Evelyn Hardcastle är en riktigt bra spänningsroman, en pusseldeckare helt annorlunda än andra som jag läst.

måndag 18 september 2023

Boktriss O

Mia med Mias bokhörna har något som hon kallar Boktriss. Det är tre frågor som ska besvaras med utgångspunkt från veckans bokstav. Veckans bokstav är O

Författare: Nämn en författare på bokstaven, det får vara för eller efternamn.  

Amos Oz. En israelisk författare som ofta nämndes när det var dags att dela ut Nobelpriset i litteratur. Den enda bok av honom som jag har läst är Judas.

Boktitel: En boktitel där boken ska börja på måndagens bokstav.

Om icke vetekornet av Ngũgĩ wa Thiong'oIbland blir man inte riktigt klok på om man tycker att den bok man läst var bra eller inte. Det här var en sådan bok för mig.
Eller hur ska jag formulera det? Boken är mycket välskriven (även om det svenska förlaget missat en del korrekturläsning), men jag har ibland svårt att hänga med. Möjligen beror det på att personerna i boken har afrikanska namn som jag inte känner igen och därför har jag svårt att skilja dem åt. Vem är vem av Kihika, Karanja och Kohinandu? Är Mbugua man eller kvinna?  Och vem är Muhoya?
Men trots svårigheten (åtminstone för mig) att hålla koll på allting, så är boken läsvärd. Den handlar om Kenya vid tiden för självständigheten. Mau mau-rörelsen hade fört ett blodigt krig mot den brittiska kolonialarmén. Ett krig som britterna vann militärt, men som fick den brittiska hemmaopinionen att vända sig mot det brittiska kolonialväldet i Östafrika.
Det är dock inte den politiska utvecklingen som är temat för boken, utan det handlar om vanliga kenyaner som ibland hamnat på olika sidor. En del har suttit i britternas koncentrationsläger och torterats medan andra tillhört den av britterna organiserade milisen. Några uthärdade allt, medan andra förnedrade sig.
Som bokens baksidestext karakteriserar boken: Ett bondedrama om revolt, skuld och försoning.
Ngũgĩ wa Thiong'o nämns ofta som en tänkbar nobelpristagare.

Bokomslag: Ett bokomslag som börjar på bokstaven för veckan.

På omslaget till En man som heter Ove av Fredrik Backman ser vi självaste Ove.

lördag 16 september 2023

Veckans mening v. 37

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Jag minns att jag sprang av Ron McLarty.

Människor som har uppnått en ansenlig vikt och skaffat sig vissa ovanor kan under korta stunder tänka mycket klart, intensivt och flytande.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

(Beklagar att jag är så sen att lägga ut det här inlägget. Efter att ha jobbat sent på fredagen kom jag i säng klockan 3 och sedan ringde väckarklockan klockan 7 eftersom jag skulle iväg och jobba på förmiddagen idag. När jag kom hem var jag tvungen att lägga mig och sova en stund, men nu kunde jag äntligen få ut veckans mening.)

torsdag 14 september 2023

Mammas böcker I

Min mamma gick bort för drygt två år sedan. Hon bodde på ett gruppboende för dementa, men hon hade kvar sitt radhus och hennes sambo bodde kvar. Det är först nu som min bror och jag har sålt huset och jisses vad mycket det finns att ta hand om. Mamma hade inte någon stor samling böcker, men en del fanns det. Vi har tagit sådana böcker som vi tycker verkar intressanta och ett par antikvariat har också tagit en del böcker.

Här är några av böckerna som fick flytta hem till mig: A. P. Rosell, bankdirektör av Vilhelm Moberg, Det stora kalaset av nobelpristagaren John Steinbeck, Över floden in bland träden av nobelpristagaren Ernest Hemingway och den säkert mindre bekanta Mord i själva verket av Vic Suneson.

Helgfrågan v. 37

Helgfråga från Mias bokhörna. Nu handlar det om böckerna vi inte så gärna läser. Helgfrågan lyder:

Vilken genre läser du inte alls, motivera varför?

Jag läser ytterst lite poesi. Visst, jag gillar poeter som Gustaf Fröding och Gunnar Ehne, men så mycket mer blir det inte. Om poesin blir för djup har jag inte förmågan att förstå. Och jag tillhör de där gôbbgriniga stofilerna som inte tycker att det är riktig poesi om det inte rimmar.

onsdag 13 september 2023

Veckans kulturfråga v. 37 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Temat är boktitlar. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka är dina favoritboktitlar och varför gillar du dem?

Vilken rolig kulturfråga! En titel som jag tycker om är Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman. Boken handlar om en pojke och hans farfar. Den gamle mannen håller på att bli dement, och det är detta som titeln vill få fram. Torgny Lindgren har några korta titlar, där titeln gör mig nyfiken. (Ja, jag har läst dem.) Jag tänker exempelvis på Pölsan, Hummelhonung och Merabs skönhet. (Merab är en ko!) Mary Robotham skrev en roman med namnet A Woman of War. En ganska intetsägande titel. Men det svenska förlaget gav den namnet Führerns barnmorska, och en bok med den titeln var jag givetvis tvungen att läsa!

Dagens visdomsord 2023-09-13

Det är när vi vill vinna tid som vi förlorar den som mest. (John Steinbeck)

tisdag 12 september 2023

Tisdagstrion: Australien

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat AustralienHär är min australienska trio: 

Hetta är skriven av Jane Harper, som bor i Melbourne.
Boken är väl uppbyggd. Genom hela boken får vi tillbakablickar; både från händelserna för 20 år sedan och från det som föregick tragedin hos familjen Tadler. Harper har lagt ut en hel del villospår för läsaren, vilket gör det till en bra deckare. Upplösningen kom som en total överraskning för mig, och det är ju så det ska vara.
Den miljö som skildras känns trovärdig. Säger jag, som aldrig varit i närheten av Australien. Man kan verkligen känna den närmast outhärdliga hettan, och när de talar om jättekrabbspindlar inne i sovrummet skruvar jag olustigt på mig. Skvallret och missunnsamheten i ett litet döende samhälle, där gamla oförrätter aldrig glöms, känns också som något jag kan föreställa mig. En isolerad by kan skapa en otrolig samhörighet, men då får ingen sticka ut.

Fru Petrovas sko. En rysk spiontragedi i 50-talets Australien är en bok av Wilhelm Agrell.
Här har Agrell skrivit en verklighetsbaserad historia om paret Petrov, två sovjetiska underrättelseofficerare, som hoppar av i Australien. Fru Petrova vill egentligen inte alls hoppa av, men eftersom maken har gjort det har hon inget val. Om hon återvänder till Sovjetunionen kommer hon att avrättas, eftersom Sovjetunionen även dödade släktingar till avhoppare.
Riktigt intressant var den del som handlade om Sverige. Vem hade kunnat ana att både Hjalmar Brantings son Georg B och den kände diplomaten Sverker Åström lämnade information till den sovjetiska ambassaden.
Georg Branting hade kodnamnet Senatorn (han satt i första kammaren) och Sverker Åström hade namnet Uso (getingen.)

Juloratoriet av Göran Tunström.
Boken handlar (bland annat) om att Solveig hastigt omkommer, vilket maken bevittnar. Detta gör att han går in i en fantasivärld. Han börjar brevväxla med en kvinna i Australien och blir efter hand alltmer övertygad om att hon är hans döda hustru.
Bachs Juloratorium spelar en viktig roll i boken, genom att musikens betydelse för karaktärerna framhålls av författaren.

måndag 11 september 2023

Boktriss N

Mia med Mias bokhörna har något som hon kallar Boktriss. Det är tre frågor som ska besvaras med utgångspunkt från veckans bokstav. Veckans bokstav är N

Författare: Nämn en författare på bokstaven, det får vara för eller efternamn.  

Niklas Natt och Dag. Författaren till 1793, 1794 och 1795. Den sista står fortfarande oläst i hyllan, men jag ser fram mot att få läsa den.

Boktitel: En boktitel där boken ska börja på måndagens bokstav.

Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl. Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. När den äldre systern Signe en dag försvinner avslöjas en mörk hemlighet och Elis tillvaro rämnar. Utan systern som jämvikt tar faderns oberäkneliga humör allt större utrymme i stugan vid havet. Till slut ser Elis ingen annan utväg än att plocka på sig familjens få slantar och ge sig av för att hämta hem Signe.

Resan bort från barndomens saltstänkta klippor blir för Elis ett möte med en okänd värld. Livet, och han själv, kommer ohjälpligt att förändras.

Jag måste säga att den här romanen knockade mig fullständigt. Vilken debut! Det här är en roman som griper tag i en och som man inte vill lägga ifrån sig. Man följer Elis genom boken och det är spännande, trots att det inte är en spänningsroman. Författaren lyckas också skapa en trovärdig bild av att vi befinner oss på 1920-talet, vilket inte är det minst viktiga. De fina miljöbeskrivningarna gör att man ser samhällen, landsbygden och havet genom Elis' ögon.


Bokomslag: Ett bokomslag som börjar på bokstaven för veckan.

På omslaget till Den som ruvar på hämnd... av Eriksson & Mann finns det nätstrumpor.

söndag 10 september 2023

En smakebit på søndag - Jag minns att jag sprang

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag ska börja läsa heter Jag minns att jag sprang och är skriven av Ron McLarty.  

Smithson-Smithy-Ide är en riktig loser, även i sina egna ögon. Han är kraftigt överviktig, han är mer eller mindre alkoholiserad, han röker för mycket. Han har inga vänner, inget riktigt hem och hans jobb består i att kontrollera att armarna sätts rätt på dockorna i en leksaksfabrik. Det enda han har att se fram emot är den hjärtinfarkt som synes oundviklig. Men när den stilla desperationen i hans tillvaro bryts av flera tragiska händelser grenslar han sin gamla pojkcykel och ger sig iväg på en resa som kanske kan få honom att bli den människa han alltid velat vara. Medan han cyklar tvärs över den amerikanska kontinenten minns han sin uppväxt, glädjen i att springa och sin psykiskt instabila, djupt älskade syster Bethany. På sin resa möter Smithy de goda, de onda och de verkligt onda och han får uppleva äventyr - uppsluppna, annorlunda, livsavgörande. Han upptäcker sig själv, livet och kärleken.

Smakbiten är hämtad från inledningen på sidan 7:

1990 vägde jag 127 kilo. Pappa brukade säga: "Hur har du det med vikten, pojk?" Och jag svarade: "Den ligger stadigt, pappa." Jag mätte 117 centimeter runt midjan, men jag var liksom lite fåfäng och köpte aldrig byxor som var mer än 107 centimeter - så jag fick förstås världens hängmage, som en stor vattenballong. Mamma hade aldrig sagt någon om min vikt, för hon tyckte om att laga goda grytor, eftersom de är matiga och det är lätt att göra i ordning dem i förväg. Däremot frågade hon gärna om bekanta och flickvänner. Men det var bara det att 1990 var jag en 127 kilo tung fyrtiotreårig förman som tillbringade dagarna på Goddards leksaker med att kolla att armarna på rollspelsfiguren Seal Sam hade satts ihop med handflatorna inåt och ägnade kvällarna åt att dricka öl och titta på sport på Tick-Tap Lounge. Jag hade inga flickvänner. Jag hade suparkompisar. Vi drack mycket på ett rätt vänligt sätt.

lördag 9 september 2023

Veckans mening v. 36

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från En gnista i mörkret av Stacy Willingham.

På andra sidan det vita trästaketet syntes hästar beta, och det enda som skar av de gröna ytorna var en ringlande bayou som liknade en tjock, blå blodåder.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!   

fredag 8 september 2023

De ofrälsta av Robert Harris

Titel: De ofrälsta

Originalets titel: Act of Oblivian

Författare: Robert Harris

Förlag: Bookmark Förlag (2023)

Antal sidor: 453

England 1660. Överste Edward Whalley och hans svärson William Goffe har drivits på flykt, efterlysta för avrättningen av kung Karl I tio år tidigare. I London har Richard Nayler, tjänsteman vid det brittiska kronrådet, fått uppdraget att hitta alla de 59 män som skrev på Kungens dödsdom. Ett fåtal av de inblandade sitter fängslade på livstid. Några har redan hängts eller skjutits. Driven av att hitta de resterande förrädarna ger sig Nayler ut på en oförsonlig jakt. För att undvika kungamaktens hänsynslösa vedergällning dras Whalley och Goffe in i en klaustrofobiska katt-och-råtta-lek tvärs över kontinenter där de inte kan lita på någon.

De ofrälsta av Robert Harris är en mycket intressant historisk roman. Även om en roman är en roman, så råder det ingen tvekan om att Harris har gjort en gedigen research. Whalley och Goffe har verkligen existerat och de som var ansvariga för avrättningen av Karl I blev dödade på det mest fruktansvärda sätt.

Det som jag framför allt uppskattar med denna roman är att författaren inte tar ställning för den ena eller andra sidan. Han lyfter fram både goda och dåliga saker på båda sidorna, så även om man kan känna sympati för de båda flyktingarna inser man också att även den republikanska sidan begick skändligheter och ledaren Oliver Cromwell lät sin son bli hans efterträdare, så skillnaden i styrelseskick kanske inte var så stor.

Robert Harris gör mig aldrig besviken. Även denna roman av honom rekommenderar jag å det allra varmaste.

torsdag 7 september 2023

Helgfrågan v. 36

Helgfråga från Mias bokhörna. Tydligen ska vi tänka hösttankar. Helgfrågan lyder:

Vilken bok ser du fram emot att läsa i höst?

Jag tror det ska bli bra att få läsa Parasiten av Sofie Sarenbrant. Det är elfte fristående delen om kriminalinspektör Emma Sköld. Jag har läst flera av de tidigare delarna och tyckt om dem.

Parasiten handlar om när livet slås i spillror över en natt. Om hämndbegär, såriga syskonrelationer och en familjetragedi som får katastrofala konsekvenser.

onsdag 6 september 2023

Veckans kulturfråga v. 36

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Temat är kulturhösten. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka kulturella saker ser du fram emot i höst?

Jag nöjer mig med en sak. Jag ser fram emot det årliga arrangemanget Värmlands Bokfestival. I år äger det rum 16-18 november. Den första dagen är för skolan. Ett digert program tas fram med många intressanta talare. Den 17-18 november fylls lokalerna med montrar där författare, litterära sällskap och andra organisationer presenterar sig och i förekommande fall sina böcker. Dessutom finns det alltid intressanta författare som framträder på de olika scenerna. Så jag rekommenderar varmt ett besök i Karlstad under bokfestivalen.

Dagens visdomsord 2023-09-06

I varje äktenskap kommer den dag då mannen är avundsjuk på andra mäns lomhördhet. (August Strindberg)

tisdag 5 september 2023

Tisdagstrion: Träd i författarens efternamn

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat träd i författarens efternamn (ek, lind osv.)Här är min trio:

Carl Jonas Love Almqvist (på gravstenen Carl Jonas Ludvig Almquist) (1793-1896) var en märklig person. Idag väl mest känd som författare, var han även kompositör och präst! Han kom dock att fråntagas prästämbetet. Han anklagades för förfalskning och mordförsök och åtalades, men blev varken dömd eller frikänd. Almqvist emigrerade till USA där han gifte sig, trots att han hade en hustru i Sverige. Sålunda begick han bigami. Han avled i Bremen 1866 där han begravdes. 1901 fördes dock hans stoft till Sverige för begravning. Trots att han varit så kontroversiell under sin livstid hölls minnestalet av Verner von Heidenstam.

Rolf Almström (f. 1961) är en svensk roman- och novellförfattare. 2015 tilldelades han Samfundet De Nios Julpris.

Gunnar Ekelöf (1907-68) var ledamot av Svenska Akademien. Han fick sitt genombrott 1941 med diktsamlingen Färjesång, som brukar räknas till den svenska litteraturens främsta verk.

måndag 4 september 2023

Boktriss M

Mia med Mias bokhörna har något som hon kallar Boktriss. Det är tre frågor som ska besvaras med utgångspunkt från veckans bokstav. Veckans bokstav är M

Författare: Nämn en författare på bokstaven, det får vara för eller efternamn.  

Marianne Fredriksson. En fin författare som skrivit många romaner utifrån bibliska berättelser.

Boktitel: En boktitel där boken ska börja på måndagens bokstav.

Malibu brinner av Taylor Jenkins Reid. Detta är en riktigt bra roman!

En stor del av boken handlar om den stora sommarfesten. Den delen, med förberedelser och själva festen, utspelar sig under ett enda dygn, men den historien varvas med en berättelse om hur de fyra syskonens föräldrar träffades och hur barnens uppväxt var. Deras far är en världsberömd sångare - Mick Riva. En stor artist, men en katastrof som familjefar. En frånvarande far, som försummar barnen, lämnar sin fru, och istället ägnar sig åt att förföra unga kvinnor. 

Syskonens alkoholiserade mor har hela ansvaret för barnen. Hon gör verkligen sitt bästa, men det blir samtidigt den äldsta dottern Nina som får bära ett tungt lass. Nina tvingas försumma sig själv för att syskonen ska klara sig.

Det är ett stort familjedrama som utspelar sig i denna roman, och Taylor Jenkins Reid förvaltar romanidén på bästa sätt. Hon har skapat en riktig bladvändare.


Bokomslag: Ett bokomslag som börjar på bokstaven för veckan.

Emil i Lönneberga känner väl alla till. Han älskar ju sin "mysse" (mössa) och den ser vi på bokomslaget.

söndag 3 september 2023

En smakebit på søndag - En gnista i mörkret

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter En gnista i mörkret och är skriven av Stacy Willingham. 

Chloe Davis är dotter till en seriemördare som dömdes och fängslades när hon var tolv. Offrens kroppar påträffades aldrig och de döda flickorna antas vara gömda någonstans i Louisianas våtmarker. Fallet blev ökänt och familjen slogs i spillror. Pappans brott hemsöker henne fortfarande, men Chloe har lyckats bygga upp ett nytt liv. Hon är numera en respekterad psykolog verksam i Baton Rouge, och hon har en kärleksfull pojkvän. Men hon har inte lyckats slå sig fri - ibland blir hon paranoid och tror att det förflutna ska komma ikapp henne. När en ung flicka - som också är en av hennes egna patienter - försvinner, blir Chloes värsta mardröm verklighet. En gnista är allt som behövs för att allt i tillvaron ska förvandlas till aska och mörker. Efter så många år trodde hon inte att fler mord skulle begås, men hon hade fel.

Smakbiten är hämtad från sidan 23:

Det finns så många knappt märkbara sätt som vi kvinnor använder oss av för att undvika risker i vardagen. För att skydda oss mot skuggorna, mot osynliga rovdjur. Mot alla som vi varnats för, mot allt vi hört berättas om. Ofta är metoderna så subtila att vi knappt tänker på dem själva.

Hinna åka hem från jobbet innan det blivit mörkt. Trycka handväskan mot bröstet med ena handen, medan den andra håller bilnycklarna som ett vapen när vi småspringer mot bilen, strategiskt parkerad under en gatlykta för den händelse vi inte skulle hinna åka hem innan det blivit mörkt. När vi närmar oss bilen kollar vi att baksätet är tomt innan vi öppnar framdörren. Vi håller stadigt i mobilen, så att vi snabbt kan slå 112. Snabbt sätta sig. Låsa dörrarna. Inte dröja sig kvar. Köra i väg direkt.

lördag 2 september 2023

Veckans mening v. 35 2023

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från En gnista i mörkret av Stacy Willingham.

Jag är alltid på, alltid beredd, en dygnetruntöppen servicebutik med en neonskylt som blinkar Öppet i mörkret och vägrar slockna.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!