Här har vi lite fler böcker, som jag "räddat" från mammas dödsbo. Albert Engström-böcker i 15 band. Jag vet inte om jag någonsin kommer att läsa dem, men de var för fina för att kastas. Antikvariatet ville inte ta emot dem, trots att vi inte ville ha något betalt.
Jag väljer nog sällan böcker efter bokomslag. Titlarna är viktigare. Men jag gillar omslag som är lite "pampiga". Röda och blå omslag är fina, men inte båda färgerna samtidigt. Här är några exempel:
Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat kvinnonamn i boktiteln. Här är min trio:
Mia med Mias bokhörna har något som hon kallar Boktriss. Det är tre frågor som ska besvaras med utgångspunkt från veckans bokstav. Veckans bokstav är O.
Författare: Nämn en författare på bokstaven, det får vara för eller efternamn.
Amos Oz. En israelisk författare som ofta nämndes när det var dags att dela ut Nobelpriset i litteratur. Den enda bok av honom som jag har läst är Judas.
Boktitel: En boktitel där boken ska börja på måndagens bokstav.
Människor som har uppnått en ansenlig vikt och skaffat sig vissa ovanor kan under korta stunder tänka mycket klart, intensivt och flytande.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
(Beklagar att jag är så sen att lägga ut det här inlägget. Efter att ha jobbat sent på fredagen kom jag i säng klockan 3 och sedan ringde väckarklockan klockan 7 eftersom jag skulle iväg och jobba på förmiddagen idag. När jag kom hem var jag tvungen att lägga mig och sova en stund, men nu kunde jag äntligen få ut veckans mening.)
Min mamma gick bort för drygt två år sedan. Hon bodde på ett gruppboende för dementa, men hon hade kvar sitt radhus och hennes sambo bodde kvar. Det är först nu som min bror och jag har sålt huset och jisses vad mycket det finns att ta hand om. Mamma hade inte någon stor samling böcker, men en del fanns det. Vi har tagit sådana böcker som vi tycker verkar intressanta och ett par antikvariat har också tagit en del böcker.
Här är några av böckerna som fick flytta hem till mig: A. P. Rosell, bankdirektör av Vilhelm Moberg, Det stora kalaset av nobelpristagaren John Steinbeck, Över floden in bland träden av nobelpristagaren Ernest Hemingway och den säkert mindre bekanta Mord i själva verket av Vic Suneson.
Helgfråga från Mias bokhörna. Nu handlar det om böckerna vi inte så gärna läser. Helgfrågan lyder:
Vilken genre läser du inte alls, motivera varför?
Jag läser ytterst lite poesi. Visst, jag gillar poeter som Gustaf Fröding och Gunnar Ehne, men så mycket mer blir det inte. Om poesin blir för djup har jag inte förmågan att förstå. Och jag tillhör de där gôbbgriniga stofilerna som inte tycker att det är riktig poesi om det inte rimmar.
Vilken rolig kulturfråga! En titel som jag tycker om är Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman. Boken handlar om en pojke och hans farfar. Den gamle mannen håller på att bli dement, och det är detta som titeln vill få fram. Torgny Lindgren har några korta titlar, där titeln gör mig nyfiken. (Ja, jag har läst dem.) Jag tänker exempelvis på Pölsan, Hummelhonung och Merabs skönhet. (Merab är en ko!) Mary Robotham skrev en roman med namnet A Woman of War. En ganska intetsägande titel. Men det svenska förlaget gav den namnet Führerns barnmorska, och en bok med den titeln var jag givetvis tvungen att läsa!
Det är när vi vill vinna tid som vi förlorar den som mest. (John Steinbeck)
Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat Australien. Här är min australienska trio:
Mia med Mias bokhörna har något som hon kallar Boktriss. Det är tre frågor som ska besvaras med utgångspunkt från veckans bokstav. Veckans bokstav är N.
Författare: Nämn en författare på bokstaven, det får vara för eller efternamn.
Niklas Natt och Dag. Författaren till 1793, 1794 och 1795. Den sista står fortfarande oläst i hyllan, men jag ser fram mot att få läsa den.
Boktitel: En boktitel där boken ska börja på måndagens bokstav.
Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl. Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. När den äldre systern Signe en dag försvinner avslöjas en mörk hemlighet och Elis tillvaro rämnar. Utan systern som jämvikt tar faderns oberäkneliga humör allt större utrymme i stugan vid havet. Till slut ser Elis ingen annan utväg än att plocka på sig familjens få slantar och ge sig av för att hämta hem Signe.
Resan bort från barndomens saltstänkta klippor blir för Elis ett möte med en okänd värld. Livet, och han själv, kommer ohjälpligt att förändras.
Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag ska börja läsa heter Jag minns att jag sprang och är skriven av Ron McLarty.
Smithson-Smithy-Ide är en riktig loser, även i sina egna ögon. Han är kraftigt överviktig, han är mer eller mindre alkoholiserad, han röker för mycket. Han har inga vänner, inget riktigt hem och hans jobb består i att kontrollera att armarna sätts rätt på dockorna i en leksaksfabrik. Det enda han har att se fram emot är den hjärtinfarkt som synes oundviklig. Men när den stilla desperationen i hans tillvaro bryts av flera tragiska händelser grenslar han sin gamla pojkcykel och ger sig iväg på en resa som kanske kan få honom att bli den människa han alltid velat vara. Medan han cyklar tvärs över den amerikanska kontinenten minns han sin uppväxt, glädjen i att springa och sin psykiskt instabila, djupt älskade syster Bethany. På sin resa möter Smithy de goda, de onda och de verkligt onda och han får uppleva äventyr - uppsluppna, annorlunda, livsavgörande. Han upptäcker sig själv, livet och kärleken.
Smakbiten är hämtad från inledningen på sidan 7:
1990 vägde jag 127 kilo. Pappa brukade säga: "Hur har du det med vikten, pojk?" Och jag svarade: "Den ligger stadigt, pappa." Jag mätte 117 centimeter runt midjan, men jag var liksom lite fåfäng och köpte aldrig byxor som var mer än 107 centimeter - så jag fick förstås världens hängmage, som en stor vattenballong. Mamma hade aldrig sagt någon om min vikt, för hon tyckte om att laga goda grytor, eftersom de är matiga och det är lätt att göra i ordning dem i förväg. Däremot frågade hon gärna om bekanta och flickvänner. Men det var bara det att 1990 var jag en 127 kilo tung fyrtiotreårig förman som tillbringade dagarna på Goddards leksaker med att kolla att armarna på rollspelsfiguren Seal Sam hade satts ihop med handflatorna inåt och ägnade kvällarna åt att dricka öl och titta på sport på Tick-Tap Lounge. Jag hade inga flickvänner. Jag hade suparkompisar. Vi drack mycket på ett rätt vänligt sätt.
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från En gnista i mörkret av Stacy Willingham.
På andra sidan det vita trästaketet syntes hästar beta, och det enda som skar av de gröna ytorna var en ringlande bayou som liknade en tjock, blå blodåder.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
Titel: De ofrälsta
Originalets titel: Act of Oblivian
Författare: Robert Harris
Förlag: Bookmark Förlag (2023)
Antal sidor: 453
England 1660. Överste Edward Whalley och hans svärson William Goffe har drivits på flykt, efterlysta för avrättningen av kung Karl I tio år tidigare. I London har Richard Nayler, tjänsteman vid det brittiska kronrådet, fått uppdraget att hitta alla de 59 män som skrev på Kungens dödsdom. Ett fåtal av de inblandade sitter fängslade på livstid. Några har redan hängts eller skjutits. Driven av att hitta de resterande förrädarna ger sig Nayler ut på en oförsonlig jakt. För att undvika kungamaktens hänsynslösa vedergällning dras Whalley och Goffe in i en klaustrofobiska katt-och-råtta-lek tvärs över kontinenter där de inte kan lita på någon.
De ofrälsta av Robert Harris är en mycket intressant historisk roman. Även om en roman är en roman, så råder det ingen tvekan om att Harris har gjort en gedigen research. Whalley och Goffe har verkligen existerat och de som var ansvariga för avrättningen av Karl I blev dödade på det mest fruktansvärda sätt.
Det som jag framför allt uppskattar med denna roman är att författaren inte tar ställning för den ena eller andra sidan. Han lyfter fram både goda och dåliga saker på båda sidorna, så även om man kan känna sympati för de båda flyktingarna inser man också att även den republikanska sidan begick skändligheter och ledaren Oliver Cromwell lät sin son bli hans efterträdare, så skillnaden i styrelseskick kanske inte var så stor.
Robert Harris gör mig aldrig besviken. Även denna roman av honom rekommenderar jag å det allra varmaste.
Helgfråga från Mias bokhörna. Tydligen ska vi tänka hösttankar. Helgfrågan lyder:
Vilken bok ser du fram emot att läsa i höst?
Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat träd i författarens efternamn (ek, lind osv.). Här är min trio:
Mia med Mias bokhörna har något som hon kallar Boktriss. Det är tre frågor som ska besvaras med utgångspunkt från veckans bokstav. Veckans bokstav är M.
Författare: Nämn en författare på bokstaven, det får vara för eller efternamn.
Marianne Fredriksson. En fin författare som skrivit många romaner utifrån bibliska berättelser.
Boktitel: En boktitel där boken ska börja på måndagens bokstav.
Malibu brinner av Taylor Jenkins Reid. Detta är en riktigt bra roman!
En stor del av boken handlar om den stora sommarfesten. Den delen, med förberedelser och själva festen, utspelar sig under ett enda dygn, men den historien varvas med en berättelse om hur de fyra syskonens föräldrar träffades och hur barnens uppväxt var. Deras far är en världsberömd sångare - Mick Riva. En stor artist, men en katastrof som familjefar. En frånvarande far, som försummar barnen, lämnar sin fru, och istället ägnar sig åt att förföra unga kvinnor.
Syskonens alkoholiserade mor har hela ansvaret för barnen. Hon gör verkligen sitt bästa, men det blir samtidigt den äldsta dottern Nina som får bära ett tungt lass. Nina tvingas försumma sig själv för att syskonen ska klara sig.
Det är ett stort familjedrama som utspelar sig i denna roman, och Taylor Jenkins Reid förvaltar romanidén på bästa sätt. Hon har skapat en riktig bladvändare.
Bokomslag: Ett bokomslag som börjar på bokstaven för veckan.
Emil i Lönneberga känner väl alla till. Han älskar ju sin "mysse" (mössa) och den ser vi på bokomslaget.
Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter En gnista i mörkret och är skriven av Stacy Willingham.
Chloe Davis är dotter till en seriemördare som dömdes och fängslades när hon var tolv. Offrens kroppar påträffades aldrig och de döda flickorna antas vara gömda någonstans i Louisianas våtmarker. Fallet blev ökänt och familjen slogs i spillror. Pappans brott hemsöker henne fortfarande, men Chloe har lyckats bygga upp ett nytt liv. Hon är numera en respekterad psykolog verksam i Baton Rouge, och hon har en kärleksfull pojkvän. Men hon har inte lyckats slå sig fri - ibland blir hon paranoid och tror att det förflutna ska komma ikapp henne. När en ung flicka - som också är en av hennes egna patienter - försvinner, blir Chloes värsta mardröm verklighet. En gnista är allt som behövs för att allt i tillvaron ska förvandlas till aska och mörker. Efter så många år trodde hon inte att fler mord skulle begås, men hon hade fel.
Smakbiten är hämtad från sidan 23:
Det finns så många knappt märkbara sätt som vi kvinnor använder oss av för att undvika risker i vardagen. För att skydda oss mot skuggorna, mot osynliga rovdjur. Mot alla som vi varnats för, mot allt vi hört berättas om. Ofta är metoderna så subtila att vi knappt tänker på dem själva.
Hinna åka hem från jobbet innan det blivit mörkt. Trycka handväskan mot bröstet med ena handen, medan den andra håller bilnycklarna som ett vapen när vi småspringer mot bilen, strategiskt parkerad under en gatlykta för den händelse vi inte skulle hinna åka hem innan det blivit mörkt. När vi närmar oss bilen kollar vi att baksätet är tomt innan vi öppnar framdörren. Vi håller stadigt i mobilen, så att vi snabbt kan slå 112. Snabbt sätta sig. Låsa dörrarna. Inte dröja sig kvar. Köra i väg direkt.
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från En gnista i mörkret av Stacy Willingham.
Jag är alltid på, alltid beredd, en dygnetruntöppen servicebutik med en neonskylt som blinkar Öppet i mörkret och vägrar slockna.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
