tisdag 16 juni 2026

Tisdagstrion: Pensionärer/Seniorer

Dags för veckans tisdagstrio. För ett par år sedan när jag klev på bussen till Karlstad frågade chauffören om jag skulle ha en vuxenbiljett. Jag tänkte att han inte kunde vara riktigt klok. Inte ser då jag ut att vara någon ungdom. Det var först senare som jag insåg att han ville veta om jag skulle ha en vanlig vuxenbiljett eller en seniorbiljett. Så nu säger jag alltid till att jag är senior. Då kostar resan 66 kronor istället för 71. Denna tisdags tema är: Pensionärer/Seniorer.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

(Nu tänkte jag att det kunde vara dags för ett litet sommaruppehåll för Tisdagstrion. Vi ses igen vecka 31, den 28 juli. Då har jag fyllt på med höstens teman.)

Kaffe med Rån av Catharina Ingelman-Sundberg har jag haft som svar tidigare, men den passar in den här gången också. Boken handlar om ett gäng gamlingar på ett vinstdrivande äldreboende, som tröttnar på att bli illa behandlade. Det måste vara bättre att sitta i fängelse än att bo på äldreboendet Diamanten. Därför börjar de planera brott, som ska få in dem i fängelset.

Detta lyckas de med, men fängelsetillvaron är inte lika bra som de föreställt sig. Därför börjar de snart att planera nya brott, som ska ge mycket pengar, men utan att de åker fast. De ska utföra "det ultimata brottet."

Denna bok är väl kanske inte någon "bladvändare" som man längtar hem till, men den är ändå småmysig. Det är roligt att följa Märtha, "Snillet", "Krattan" och de andra i pensionärsligan.

Ämnet var svårare än jag trodde, så jag fick kolla bland böcker jag varken äger eller har läst. Äntligen pensionär! En bok full av lysande och roliga citat för det nya fria livet låter som en bok jag gärna skulle vilja läsa.

Bland citaten i boken finns ett av Groucho Marx: Det finns en sak jag alltid velat göra innan jag säger upp mig. Gå i pension.

Till sist får det bli en bok där huvudpersonen är en äldre dam, som jag utgår från är pensionär. Senior är hon i vart fall.

Mordet i prästgården av Agatha Christie är den första av böckerna med Miss Marple som den som löser mordfallen. En gammal ungmö med ett skarpt intellekt, även om de som känner henne kan tro att hon är lite velig när hon alltid drar upp någon parallell till något som tidigare hänt.

Berättare är kyrkoherden Leonard Clement, som är den som finner den mördade överste Protheroe. Den döde sitter i stolen vid skrivbordet i kyrkoherdens arbetsrum i prästgården. Det dröjer inte länge förrän någon erkänner att han begått mordet, men är han verkligen skyldig?

Det visar sig snart att flera personer skulle kunna ha anledning att avsky den allt annat än älskvärde översten. Och i klassisk Christiestil finns många "red herrings", det vill säga falska ledtrådar. 

Kommissarien som leder utredningen av mordfallet är en inbilsk fårskalle. Istället är det Miss Marple som, med benäget bistånd av kyrkoherde Clement, löser gåtan.

lördag 13 juni 2026

Veckans mening v. 24 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Jag hade anledning kolla en sak i Bibeln, och där fann jag en mening som jag ville dela med mig av, med tanke på diskussionerna om huruvida muslimska kvinnors slöjor ska förbjudas. Veckans mening är hämtad från Första Korintierbrevet.

Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud. hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

tisdag 9 juni 2026

Tisdagstrion: Brott

Dags för veckans tisdagstrio. Ju äldre man blir, desto mer kan man oroa sig för att utsättas för oprovocerad misshandel på stan. Men egentligen är det inte så farligt för oss seniorer. Det finns undersökningar som visar att de som är mest oroliga att gå över torget (eller annan centrummiljö) på kvällen är äldre kvinnor. De som är mest utsatta för detta våld är unga män. Denna tisdags tema är: Brott.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Mitt liv som råtta av Joyce Carol Oates. Den handlar om Violet Rue, som gör det oförlåtliga när hon är bara tolv år. Hon berättar för utomstående att hennes bröder begått ett fruktansvärt brott. Inom familjen blir det hon och inte bröderna som ses som värd att fördömas. Hon tvingas lämna sin familj, för ingen vill ha med henne att göra. Hon är en råtta, en tjallare.

Violet är bokens huvudperson och även den som berättar historien. Vi följer hennes uppväxt och förstår hennes längtan efter att föräldrarna ska höra av sig och säga att de saknar henne. Men de vill inte veta av henne. Hennes tonårstid och tiden som ung kvinna är tragisk. Hon vågar inte börja leva eftersom rädslan att någon av bröderna ska leta rätt på henne hänger som ett damoklessvärd över henne. Det blir ett ryckigt liv där hon försöker skaffa sig en utbildning, men har svårt att fullfölja. Samtidigt utnyttjas hon sexuellt av äldre män.

Oates har valt ett annorlunda berättarperspektiv. I mer än halva boken talar berättaren (Violet) i jagform, men plötsligt ändras detta och hon skriver "du" när vi följer vad som händer henne. Det finns säkert en anledning till detta, men den är förborgad för mig. Intressant i författarens text är också att hon ofta använder parenteser och kursivstil. Det är orden som gömmer sig mellan parenteserna och i den kursiva stilen som ofta berättar mest.

Sammantaget är det en intressant men samtidigt sorglig berättelse om en flicka som av familjen döms att leva i exil, när hennes enda "brott" är att hon berättat sanningen för människor utanför sin familj.

Klubben av Matilda Gustavsson handlar om hur Matilda arbetade för att kunna skriva det stora avslöjande reportaget om hur Jean-Claude Arnault genom sin och hustrun Katarina Frostenssons kulturlokal Forum kunde förgripa sig på kvinnor. En skakande läsning. Inte bara detta att Arnault begick dessa skändligheter, utan att ingen ville ingripa trots att tecknen fanns på att något inte stod rätt till.

Avslöjandena kom också att skaka Svenska Akademien. Akademien hade stöttat Forum i många år. När dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén på 1990-talet fick ett brev som berättade vad som försiggick valde han att inte göra någonting.

Ett gigantiskt problem för Svenska Akademien var att Katarina Frostensson var en av De Aderton. Genom att vara gift med henne kunde Arnault hota unga kvinnliga författare och konstnärer att han skulle se till att blockera dem från alla stipendier om de inte gjorde som han sade.

Det gamla riket av Vilhelm Moberg är en gammal goding. Den kom ut 1952 och är en samhällssatir där Moberg gisslar det han upplevde som rättsröta i det svenska samhället.

Handlingen är dock förlagd i det fiktiva kungadömet Idyllien, där konung Alexander XVI regerar. Landet har en ofantlig byråkrati, som bara växer. Men det som oroar samhällets toppskikt är något annat, nämligen att Den Stora Statshemligheten ska läcka ut. Denna hemlighet är att kungen har homosexuella böjelser. Därför är hovet utsatt för utpressning och man betalar pengar från kontot För nådigt känt ändamål.

Där finns även kyrkoledare, som anmäls för brott, men ingenting händer. Allt avskrivs.

Det är inte så svårt att förstå att det är Haijbyaffären och Kejneaffären, som Moberg skriver om. Även kyrkoledares snaskiga affärer hade verklighetsbakgrund i Sverige.

En rolig idé att utgå från ett fiktivt land för att egentligen skriva om missförhållanden i Sverige. Ofta går väl satiren till överdrift, men trots detta är det en bok som utgör en viktig del av vår samhällshistoria. Jag misstänker att den inte togs emot alltför väl när den gavs ut.

lördag 6 juni 2026

Veckans mening v. 23 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Den dövstumme av Peter Kihlgård. 

Hur mång hännä hatjer man träfft på i sin dar? Ja, jä bar fråg, jä...

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

En speciell dag

Idag är en speciell dag, för det är Sveriges Nationaldag. Innan den officiellt blev nationaldag kallades den 6 juni för Svenska flaggans dag.

Något särskilt nationaldagsfirande ägnar jag mig inte åt. Men dagen är ändå speciell för mig. Idag är det fem år sedan min mamma somnade in. Hon bodde de sista åren på ett gruppboende för dementa och det var nog lite osäkert om hon visste vem jag var. Inte varje gång i alla fall. Men mamma är ändå alltid mamma. Så idag blir det ett besök på kyrkogården.

onsdag 3 juni 2026

Tisdagstrion - Ungdomsböcker

Dags för veckans tisdagstrio. Ungdomen. Det var ett bra tag sedan man hörde dit. Men jag säger som min gamla mamma gjorde: "Man är inte ung längre. Man ser bara sån ut". Denna tisdags tema är: Ungdomsböcker.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är första delen i Engelsforstrilogin.

Det är en bok med mycket magi, men vi får även en inblick i de unga flickornas liv. Det är inte så lätt att vara tonåring. Det är förälskelser som känns som de betyder allt, det är avundsjuka och svartsjuka. Där finns en flicka som är upp över öronen förälskad i sin lärare. Personporträtten känns äkta. Så kan det säkert vara att vara 16-17 år.

Flickorna måste hålla ihop, men det är inte så lätt. Ibland hatar de varandra. Men när de inser att ondskan tänker döda dem, en efter en, måste de till slut konfrontera sin gemensamma fiende. Men vem är denna fiende? De har fått veta att de är utvalda och har till uppgift att skydda världen mot de demoner som attackerar, men så mycket mer vet de inte.

Boken vänder sig till ungdomar och unga vuxna, så jag tillhör inte målgruppen. Men jag tyckte den var riktigt bra. Bitvis var den mycket spännande; en bladvändare som jag hade svårt att lägga ifrån mig.

Det var nästan ett misstag att jag läst Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe. Jag valde den till Kaosutmaning 2022 som en bok vars titel börjar på T, men hann inte läsa den och tog därför med den i 2023 års kaosutmaning istället. Vad jag hade missat var att Maria Gripe skrev barn- och ungdomsböcker. Jag hade fått för mig att hon skrev deckare för vuxna. Ja ja, det får vara som det vill med den saken. Nu har jag läst den och det är alltid roligt att få läsa något annat än det man tänkt sig. För övrigt är väl det själva vitsen med kaosutmaningen. 

Det förvånade mig till en början att språket var så enkelt, men när jag väl insett att det var en bok för barn i åldern 9-12 år läste jag den med stor behållning. Detta är vad man brukar kalla en genreövergripande bok. I en studie vid Lunds universitet av Hanna Borglid sägs att "här samsas detektivromanen, äventyrsberättelsen, den fantastiska berättelsen och spökhistorien med en existentiell och filosofisk framställning vars rötter finns i romantiken".

Det är en fantasifull berättelse där huvudpersonerna David, Annika och Jonas får hjälp av både tordyvlar, blommor och spökröster för att lösa gåtorna. En spännande historia som jag hade älskat när jag var i den åldern. Och den ska givetvis bedömas som en ungdomsbok och då tycker jag att den var riktigt bra. Boken har för övrigt förärats med Astrid Lindgren-priset.

Fem söker en skatt av Enid Blyton (eller vilken som helst av Femböckerna). 

Gränsen mellan barn och ungdom kan väl vara flytande. Femböckerna älskade jag som barn. Läste alla. Där medverkar syskonen Julian, Dick och Anne, samt deras kusin Georgina, som är en "pojkflicka" och absolut vill kallas George. Den femte i gruppen är Georges hund Timmy.

Varje lov tillbringar de tre syskonen hos George och hennes föräldrar. Och varje gång är det något brottsfall som ska lösas, och det klarar de fem givetvis.

lördag 30 maj 2026

Veckans mening v. 22 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Den ihålige mannen av John Dickson Carr. (Orden ska ha uttalats av en kvinna.)

Det som kvinnan behövde för en idealisk existens var mindre prat och mera kopulation.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

tisdag 26 maj 2026

Tisdagstrion: Skåne

Dags för veckans tisdagstrio. Vi beger oss till det vackra landskapet längst ner i vårt avlånga land. Denna tisdags tema är: Skåne.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Bombi Bitt och jag är en bok skriven av Fritiof Nilsson Piraten. Den var Piratens debutbok.

Jag är säker på att jag inte är ensam om att minnas TV-serien. Den måste väl ha gått i slutet av 1960-talet eller var det i början av 1970-talet? Bombi Bitt spelades av Stellan Skarsgård.

Jag tyckte det där med Stellan Skarsgård var så speciellt, eftersom min äldre bror hette Stellan, och jag hade aldrig hört talas om någon mer med det namnet.

Jag minns inte så mycket av berättelsen, mer än att Bombi Bitt var i kyrkan och hittade det försvunna kyrksilvret och visst slogs han väl mot någon hornbeklädd sjöorm?

Jan-Öjvind Swahn minns jag framför allt som programledare i Fråga Lund, men han var även en framstående folklorist och etnolog.

I boken Änglar ger han en god beskrivning av olika sorters änglar. Inte bara inom kristendom och judendom, utan även inom Islam. Han berättar även om de fallna änglarna, djävlarna. De är många minsann. En medeltida teolog lyckades räkna ut att det fann 2 triljoner 665 miljarder 866 miljoner 745664 ättlingar till de fallna änglarna. Hur sjutton kommer man på nåt sånt?

Skånske författaren Frans G Bengtssons bok Röde Orm var en bok jag gillade. En bok som handlar om vikingen Orm och hans färder. Uppdiktat naturligtvis, men jag tyckte speciellt om Bengtssons ironiska förhållningssätt till ämnet och inte minst till religiöst förtryck.

Orm och hans vänner tvingas konvertera från asatron till islam. När de flyr från kalifatet har de med sig Sankt Jakobs klocka i båten. För säkerhets skull vill de offra till någon gud så att resan ska gå bra, men vem ska de offra till. De brukar offra till Ägir, men så var det ju detta med Allah också. Orm har dock lösningen.

- Min tro är, att ingen så noga kan veta hur mäktig varje gud är och vad nytta han kan göra oss, och det är kanske bäst att inte försumma den ene för den andre. Och så mycket är säkert, att en finns som vi redan haft nytta av på denna färd, och det är Sankt Jakob; ty hans klocka ger skeppet stadga, och den har också hjälpt oss med rodden. Därför bör han inte glömmas.
Männen funno detta vara rätt talat, och de offrade nu kött och dricka till Ägir, Allah och Sankt Jakob och kände sig därefter bättre till mods.

söndag 24 maj 2026

En smakebit på söndag - Den ihålige mannen

Idag är det söndag. Utan att spoila delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Mia med bloggen Mias bokhörna. Boken heter Den ihålige mannen och är skriven av John Dickson Carr.

Den ihålige mannen blandar på ett mycket listigt och läsvärt sätt övertro, vampyrer och omöjliga brott. Här finns också doktor Fells berömda föreläsning om det slutna rummet - "The Locked-Room-Lecture" - där han går igenom de olika möjliga omöjligheter, slutna rum-trick och andra försvinnanden som står en författare av detektivromaner till buds.

Smakbiten är hämtad från sidorna 38-39:

En klar måne sken i väster och varje detalj framträdde skarp som ett träsnitt. Det var gott och väl femton meter till marken, och den släta, våta väggen sluttade lodrätt ner. Nedanför fönstret fanns en bakgård, likadan som bakom varje hus på denna gata, omgiven av en låg mur. Snön låg orörd på denna gård, liksom på alla de andra, så långt de kunde se, och lika orörd var den på murkrönen. I våningen under fanns det inga fönster på denna sida av huset. De enda fönstren fanns i denna övervåning, och det närmaste fanns i hallen till vänster, dit avståndet var närmare tio meter. Det närmaste fönstret till höger fanns i huset bredvid, på ungefär samma avstånd. Framför fönstret fanns ett vidsträckt schackbräde av angränsande bakgårdar, tillhörande de hus som vette mot torget, och det närmaste av dessa hus låg på flera hundra meters avstånd. Och ovanför fönstret steg väggen ungefär fyra och en halvmeter lodrätt upp mot taket vars kant varken erbjöd fäste för fingrarna eller någon möjlighet att fästa ett rep.

lördag 23 maj 2026

Veckans mening v. 21 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Den ihålige mannen av John Dickson Carr. 

Ett slags astmatisk glädjeyttring trängde visslande ut genom hans näsborrar.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

onsdag 20 maj 2026

Ännu en jubileumsbok

2006 fick jag möjlighet att skriva en jubileumsbok för en av frimurarlogerna i Karlstad. Den fick helt enkelt heta S:t Johannes Logen Sanctus Carolus 1806-2006.

I år firar Sankt Johanneslogen Det Gyllene Snittet 25-årsjubileum. En betydligt blygsammare ålder. Men jag fick i alla fall skriva den boken också och för en dryg vecka sedan presenterades den vid ett evenemang på logen. Bröderna verkade vara nöjda, och då är jag också nöjd.


tisdag 19 maj 2026

Tisdagstrion: Ryssland

Dags för veckans tisdagstrio. Det finns förhoppningsvis mer än Putin i det stora imperiet i öster, precis som att USA tack och lov är mer än Donald Trump. Denna tisdags tema är: Ryssland.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Ryska dockor av Martha Hall Kelly är en fristående uppföljare till Skönhetens väg. Det som är lite speciellt är att uppföljaren utspelar sig tidigare än den första boken. I Skönhetens väg får vi bland annat följa Caroline Ferriday, som ägnade en stor del av sitt liv åt att först hjälpa föräldralösa barn i Frankrike, och efter kriget hjälpa "kaninerna" från koncentrationslägret Ravensbrück, det enda lägret som bara hade kvinnliga fångar.

I den här boken är Caroline ett barn och istället är hennes mor, Eliza Woolsey Mitchell en av huvudpersonerna. Vi följer tre kvinnor, Eliza, hennes ryska väninna Sofija och den fattiga flickan Varinka. Sofija och hennes familj tillhör offren under den ryska revolutionen. Hon lyckas rymma, men familjen mördas brutalt. De var släkt med det ryska kejsarhuset, vilket inte var hälsosamt vid den här tiden. Samtidigt har hennes son kidnappats och Sofija gör allt för att hitta honom.

Boken är gjord så att de tre kvinnorna turas om att berätta historien. Det är alltid ett intressant berättargrepp. Flera berättarröster åtskilda från varandra, men givetvis knyts berättelserna ihop mot slutet.

Ryska dockor är på många sätt en utmärkt roman som levandegör en del av historien genom att utgå från enskilda personers öden. En riktigt bra och gripande berättelse.

Tsarens krona av Clive Cussler med Paul Kemprecos. I hjärtat av det gamla Sovjetunionen vill en magnat inom havsutvinningsbranschen utnämna sig själ till tsar av Ryssland. Med hjälp av ett påstått släktskap med ätten Romanov och med en aldrig sinande källa av pengar, har han planer på att avsätta det skakiga ryska parlamentet. Den starka amerikanska oppositionen har han förutsett - en kris på deras egen hemmafront skulle distrahera dem och han vet exakt vad som skulle passa. På havsbottnen längs hela USA:s östkust finns fickor med metanhydrat, även kallat "brinnande is" - ett ämne som ser ut som snö men som är brännhett. Tänk om någon skulle detonera detta - låg säga - utanför New York? Vilka explosioner det skulle bli. Jordskalv. Och vilka jättelika tidvattensvågor...

Boken är intressant och bitvis riktigt spännande. Hur stoppar man en stormrik ryss med en narcisstisk läggning och som har funnit ett vapen som kan ödelägga Amerika och samtidigt göra Sibirien till en kornbod.

Nödrop av Grethe Bøe, utgiven 2011.
När relationen mellan Ryssland och Nato nått sin absoluta fryspunkt genomför Nato sin största övning någonsin i Finnmark. Ett F-15-plan med Nato-piloterna Ylva Nordahl och John Evans ombord hamnar i en konfrontation med ett ryskt flygplan och blir nedskjutet. Incidenten utlöser en storpolitisk kris, där både Ryssland och Nato tolkar händelsen som ett angrepp. Det enda som kan förhindra en fullskalig konflikt är att Ylva och John lyckas ta sig tillbaka till Norge för att avslöja vad som egentligen hände. Det blir en kamp mot tiden där både Rysslands president, Natos generalsekreterare och militärindustrin vässar knivarna. Jagad över den ogästvänliga arktiska tundran inser Ylva att vare sig medpiloten John Evans eller de andra människor hon förlitat sig på är vad de utgett sig för att vara.

lördag 16 maj 2026

Veckans mening v. 20 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Målarverkstan av Karina Johansson. 

Nu var rynkan mellan ögonen djup som ett krondike.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

fredag 15 maj 2026

Man Cold

Jag har dragit på mig en förkylning. En man cold tror jag bestämt, så det är givetvis synd om mig.

Jag hostar och nyser. Till allt elände vräker regnet ner och jag fryser.

Det känns som att jag måste självmedicinera med en stadig whisky!

tisdag 12 maj 2026

Tisdagstrion: Agatha Christie

Dags för veckans tisdagstrio. Nu släpper vi fram pusseldeckarnas drottning. Denna tisdags tema är: Agatha Christie. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Mordet i prästgården av Agatha Christie är den första av böckerna med Miss Marple som den som löser mordfallen. En gammal ungmö med ett skarpt intellekt, även om de som känner henne kan tro att hon är lite velig när hon alltid drar upp någon parallell till något som tidigare hänt.

Berättare är kyrkoherden Leonard Clement, som är den som finner den mördade överste Protheroe. Den döde sitter i stolen vid skrivbordet i kyrkoherdens arbetsrum i prästgården. Det dröjer inte länge förrän någon erkänner att han begått mordet, men är han verkligen skyldig?

Det visar sig snart att flera personer skulle kunna ha anledning att avsky den allt annat än älskvärde översten. Och i klassisk Christiestil finns många "red herrings", det vill säga falska ledtrådar. 

Kommissarien som leder utredningen av mordfallet är en inbilsk fårskalle. Istället är det Miss Marple som, med benäget bistånd av kyrkoherde Clement, löser gåtan.


De sju morden på Evelyn Hardcastle är verkligen en roman utöver det vanliga. Jag kan inte påminna mig att jag har läst något liknande tidigare. Författaren marinerades i Agatha Christie-böcker som barn och därför har det varit en dröm i många år att skapa en pusseldeckare som utspelar sig i en avskild miljö. Alla är på plats, så den skyldige måste vara en av dem som befinner sig på lantgodset Blackheath. Men Stuart Turton har vittnat om hur svårt det är att komma på den rätta intrigen. Agatha Christie hade redan skrivit allt.

Men till slut har författaren ändå kommit på sin intrig. Och den är mycket speciell. Vi får veta att Aiden Bishop, historiens jag, ska försöka lösa mordgåtan, men, som framgår av baksidestexten, han vaknar upp i en ny kropp varje dag. Varje dag går i repris och han får se allt hända ur olika personers perspektiv. Han måste använda informationen han fått fram från var och en av dem och få ihop det till en hel bild. Men för att göra det ännu krångligare, så vet han ju delvis vad som kommer att hända och han själv blir ofta en del i att något verkligen sker. För vad skulle hända om han förhindrar något han upplevde dagen innan skulle hända?

Låter det krångligt? Det är det! Jag är himla glad att det i början av boken finns en lista över de personer som medverkar. Många gånger måste jag kolla där för att veta vem det är man talar om.

Det gör att jag under en stor del av läsandet är riktigt irriterad. Jag känner att jag inte hänger med. Men det är nog faktiskt meningen. Jag vet ju inte mer än vad Aiden Bishop dittills fått veta.

Men när boken närmar sig slutet och bilden äntligen börjar klarna, då är det hur bra som helst. Historien må vara helt otänkbar, men det hindrar inte att det är riktigt spännande. Och givetvis, som i alla sådana här historier, upptäcker man att inte alla karaktärer i boken är vad de utger sig för att vara. Jag vill dessutom tillägga att en del av behållningen är språket. Turton ger läsaren många roliga repliker att le åt.

Skilda åt i vårens tid är skriven av Mary Westmacott, men det är en pseudonym. Bakom den döljer sig Agatha Christie.

Joan Scudamore är på väg hem till England från Bagdad, då hon råkar ut för malören att bli strandsatt på ett sjabbigt hotell mitt i ingenstans. Hon har missat ett tåg och nästa går inte förrän om ett par tre dagar. Där hon är finns bara öken och brännande sol...
Först är hon road över det lilla missödet och finner allt ganska vilsamt. Men när tristessen lägger sin hand allt tyngre på henne börjar hon tänka igenom sitt liv. Och i det skarpa ökenljuset börjar relationer till andra människor och händelser i det förflutna anta en ny innebörd: Älskar hennes man henne längre? Uppskattar barnen hennes omsorger? Allt som hon upplevt som tryggt och vant antar en ny och hotfull karaktär och framtiden en helt ny ovisshet.

lördag 9 maj 2026

Veckans mening v. 19 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Målarverkstan av Karina Johansson. Låter nästan som om ögonen ligger och skräpar nånstans.

Erikas osminkade ögon stirrade på henne.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

tisdag 5 maj 2026

Tisdagstrion: Blommor

Dags för veckans tisdagstrio. Nä nu blommar det! Ska vi ta och leta efter lite blommor? Denna tisdags tema är: Blommor (i handling, på omslaget eller i titeln). 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Där rosor faktiskt dör är första boken i Ewa Klingbergs serie om Begravningsbyrån Tranan - Där rosor faktiskt dör.

Detta är en gullig liten bok. Sandra får fullt upp när hon besöker sin moster och hennes man i Tranås. Innan hon vet ordet av är hon ansvarig för att försöka få begravningsbyrån på fötter. Det krävs förändringar, men moster Majken är inte överdrivet förändringsbenägen. Sandra är dock envis och anställer personal. Sådant kostar, men nu gäller det att få igång verksamheten och man måste satsa för att undvika konkurs. Turligt nog är det en extremt varm sommar, så det är många som avlider...

Sandra får se sin planerade roadtrip försvinna. Istället blir det jobb, men även bad och lite romantik. 

Berättelsen är mysig, men ska jag vara ärlig så är historien inte speciellt intressant. Den är som en veckotidningsroman. Men som läsning på badstranden kan den nog vara perfekt.

Lila hibiskus av Chimanda Ngozi Adichie.
Kambilis far Eugene, i boken helt enkelt kallad Papa, tvekar inte att tortera medlemmar i sin familj, om han tycker att det är nödvändigt för att rena dem från synden. Han är en människa, som är så grym att man hoppas på hans snara frånfälle så familjen blir befriad.
Men om Papa enbart hade varit en grym tyrann, så hade boken inte blivit intressant. Författaren låter honom även ha goda, kärleksfulla sidor. Han älskar verkligen sin familj och han är alltid beredd att stötta människor som har det svårt. Men hans djupa katolska tro gör honom lika förtryckande som fundamentalistiska islamister. Nåde den som inte läser alla sina böner, och han förfasar sig om en kvinna inte täckt sitt hår ordentligt när hon går i kyrkan. Och han vägrar träffa sin far, som är hedning. Papa är mer katolsk än Påven. Det är det faktum att han inom sig både bär den innerligaste kärlek och en ofattbar grymhet, som gör att han blir intressant.
Och givetvis älskar Kambili sin far, så som de flesta misshandlade barn gör. Han är kärleken och hon vill inget hellre än att få ett erkännsamt leende från fadern när hon har sagt något gudeligt som hon vet kommer att göra honom glad. Samtidigt fruktar hon honom givetvis.

Och blomstren dö av Rebecka Edgren Aldén.
Gloria har följt med sin nye pojkvän Adam till skärgården för att tillbringa några lugna dagar på hans familjs storslagna sommarnöje Ekudden. Trots deras olika bakgrund har även Gloria minnen från ön, från ett par somrar i tidiga tonåren då hennes mamma hyrde ett hus där med sitt feministiska kollektiv. Något som bidrar till att hon redan första kvällen kommer på kant med Adams familj.
Bland öns bofasta råder en märklig stämning, de verkar vara uppdelade i två läger och talar inte med varandra. Under sina promenader får Gloria en krypande känsla av att vara iakttagen, men i de mardrömmar som plötsligt äter upp hennes nätter är hon den som iakttar - och det hon ser är flimrande bilder av en gammal trasig jeansjacka.

lördag 2 maj 2026

Angående veckans mening

Som jag nämnde för ett par dagar sedan befinner jag mig i London över helgen. Jag hoppas jag har det trevligt. Det här meddelandet laddade jag upp i förväg :)

I vilket fall som helst innebär det att jag inte har möjlighet att dona med veckans mening nu. Jag beklagar detta, men jag beklagar inte att jag är i London ;)

torsdag 30 april 2026

onsdag 29 april 2026

Angående veckans mening

Tidigt, tidigt på Valborgsmässoafton ger jag mig iväg till Oslo för att flyga till London och där förbliver jag över helgen. Därför kan jag inte lägga in någon veckans mening. Jag beklagar. (Men det ska bli väldigt kul att få komma till London!

Dagens visdomsord 2026-04-29

Man får inte vara så rädd för att dö att man inte törs leva. (Okänd)

Tisdagstrion: Jan Guillou

Jag  börjar bli orolig för mig själv. Jag var säker på att jag lagt upp tisdagstrion med automatik. Dessutom undrar jag var ett par av mina skor har tagit vägen. Man kan väl inte tappa bort ett par skor! I morgon åker jag till London. För säkerhets skull kommer jag redan idag att lägga upp nästa veckas tisdagstrio med automatisk publicering. Den här gången ska vi tala om en författare som brukar kunna väcka känslor. Denna tisdags tema är: Jan Guillou. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Tjuvarnas marknad. Det är en riktigt underhållande bok om den nya överklassen. Människor som sitter i ledningen för stora företag och som har makten att tilldela varandra bonusar och förmånliga pensionsprogram värda hundratals miljoner kronor. Deras girighet är gränslös.
Guillou föraktar helt klart denna samhällsklass, men han lyckas ändå skriva underhållande.



Brobyggarna är första delen i Guillous serie Det stora århundradet, som handlar om 1900-talet.
Boken är mycket välskriven, med ett mycket bra språk, och den är dessutom fängslande. Tre fattiga norska bröder får av en tillfällighet möjlighet att studera till ingenjörer i Dresden. Som motprestation förväntas de återvända till Norge och bygga broar. Det är dock bara en av bröderna som återvänder.
I boken följer vi två av bröderna. Den ene (Lauritz) lever och arbetar i Norge, medan den andre (Oscar) hamnat i tyska Östafrika (det som idag kallas Tanzania). Den afrikanska delen är stundtals en grym och blodig historia, med mord och kannibalism. Här känns det nästan som om Guillou har inspirerats av min barndoms äventyrsböcker för unga.
Det är uppfriskande att det är belgare och engelsmän som framför allt framstår som grymma, giriga och blodtörstiga, medan tyskarna försöker sprida kultur och civilisation. Det är alltför vanligt i vår anglosaxiskt dominerade värld att tyskarna ses som brutala medan britterna är civiliserade tedrickare.

Fienden inom ossKlockan tre på morgonen gör säkerhetspolisen och terroristpolisen tillslag mot ett antal familjer i en Stockholmsförort. Ett femtiotal personer grips och transporteras bort. De gripna får ingen vetskap om vad de är misstänkta för. Men nästa dag exploderar nyheten att ”al-Qaida i Sverige” har oskadliggjorts och att landet räddats från den största katastrofen någonsin. Nio personer häktas som terrorister och därefter utbryter den stora tystnaden. Ingen vet vad som sker i polisutredningen. Polisintendent Ewa Johnsén-Tanguy, som är förhörsexpert på Ekobrottsmyndigheten, får till sin förvåning ett helt nytt jobb, att leda förhören med de misstänkta terroristerna. Därmed förändras hennes liv, bland annat innebär det att vänskapen med journalisten Erik Ponti utsätts för svåra slitningar. I kriget mot terrorismen hamnar Ewa Johnsén-Tanguy och Erik Ponti på helt olika sidor. Jan Guillou gör i romanen Fienden inom oss upp med de lagar som sägs vara avsedda att skydda demokratin men som skadar den betydligt mer än terrorismen gör.
Boken är naturligtvis fängslande, men samtidigt vädras väl en del av författarens egna fördomar. Bland annat utgår han från att nämndemännen i domstolen dömer utifrån sina politiska åsikter. Jag har själv varit nämndeman i hovrätten, och vi ägnade oss verkligen inte åt några politiska överväganden.