Tisdagstrion: Namnet Georg/George

Dags för veckans tisdagstrio. Idag handlar det om ett personnamn, och som vanligt är det tillåtet att associera fritt.. Denna tisdags tema är: Namnet Georg/George.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Hotell Angleterre av Marie Bennett är en riktigt intressant bok om beredskapsåren, sedd genom de äkta makarna Georgs och Kerstins ögon. Författaren gör inte anspråk på att ge en alltigenom sann bild av hur allting var i Sverige vid den här tiden. Visst fanns det interneringsläger i Sverige under kriget, men som Marie Bennett själv säger i bokens slutord, så satt ingen internerad så länge som Georg i boken får göra. Och Hotell Angleterre i Malmö har aldrig existerat och har inget att göra med Hotel d'Angleterre i Köpenhamn. Men detta är inte det viktiga. Boken handlar om två personer som skiljs åt under krigen, och som när de möts igen har svårt att hitta tillbaka till varandra igen.

Få kan förstå det trauma Georg har upplevt; bara de som själva varit med kan ha någon insikt. Och Kerstin, som blir upp över öronen förälskad i en kvinna och de inleder ett förhållande. Detta i en tid då homosexualitet var straffbart. Det var inte förrän 1944, som riksdagen beslutade att homosexualitet bland vuxna inte skulle vara kriminellt, utan istället ses som en sjukdom.

Bitvis är Kerstin en förfärligt jobbig person. Hennes svartsjuka tar fram det sämsta i henne, men det gäller väl oss alla. Jag har inte hört talas om någon svartsjuka som danat bättre människor. När Georg och Kerstin återförenas är hon inte längre tillsammans med Viola och en av hennes största fasor att någon ska avslöja att hon haft ett passionerat lesbiskt förhållande.

Nightflyers av George R.R. Martin. När en vetenskaplig expedition gör sig redo att söka efter en mytomspunnen utomjordisk ras är det bara skeppet Nightflyer som står tillgängligt. Besättningen består endast av kaptenen Royd Eris, som presenterar sig genom ett spöklikt hologram.
Kaptenens ovillighet att visa sig för forskarna är dock inte det enda som orsakar oro. Med i expeditionen finns en telepat som från första stund känner av en farlig närvaro. De är inte ensamma ombord på Nightflyer.
Endast forskaren Melantha Jhirl har nu möjlighet att lösa mysteriet. När allt fler oförklarliga händelser inträffar faller det på hennes bord att utreda om hotet är verkligt. Men först måste hon hålla sig vid liv.

Nightflyers är en riktigt spännande bok! I början är jag förvirrad, för det är många personer som presenteras på en gång och de har titlar som jag inte förstår. Här befinner vi oss lååångt fram i tiden, och givetvis har nya yrken uppstått.

Mysteriet med den spöklike kaptenen och det faktum att medlemmar av besättningen dör på ett märkligt sätt får mig att tänka på Agatha Christies Tio små negerpojkar, men den känslan går över. Här kämpar man mot något som ingen kunnat föreställa sig. Samtidigt närmar man sig kontakten med de varelser man så hett eftersträvat att få möta.

Boken är ovanligt kort. Endast 151 sidor och ett antal av dem upptas av David Palumbos spännande illustrationer. Författaren visar att det går att skapa spänning i en kortroman. Här blandas science fiction och psykologi. Resultatet blir riktigt bra.

Slutligen 1984 av George Orwell. En fruktansvärd diktatur där medborgarna ständigt är övervakade. Ledaren kallas Storebror och från den boken kommer uttrycket "Storebror ser dig!" Staten har paroller som "Krig är fred!", "Frihet är slaveri!" och "Okunnighet är styrka!" Orwell hade nog aldrig kunnat tänka sig att dagens människor själva skulle vara de som sätter in kameror i sina hem och är bekymrade över om ingen tittar.

Veckans mening v. 33 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Stenen i sjön Rottnen av Selma Lagerlöf. Det är en beskrivning av prästen.

Ögonbrynen gingo fram grova som rep över de stränga ögonen, och det hann knappt ljusna litet i skinnet på kinderna, förrän det yviga, mörka skägget tog vid och gömde bort hela underdelen av ansiktet.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Fjäderfän

Dags för veckans tisdagstrio. Nu får vi flaxa iväg. Denna tisdags tema är: Fjäderfän.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Hönan som drömde om att flyga av den koreanske författaren Sun-Mi Hwang är en riktigt fin berättelse. Den är översatt från engelska av Ninni Holmqvist. Historien får väl ses som en fabel. Alla betydande karaktärer är djur, även om bonden och hans fru finns med lite i bakgrunden. Framför allt handlar det om hönan Knopp, som inte vill lägga fler ägg som hon inte får behålla. Hon vill få ruva ett ägg.

När hon lämnat gården hittar hon ett ägg som hon ruvar. Men det är inte ett hönsägg. När ägget kläckts kommer oförutsedda problem då andra djur har synpunkter på det som hänt. Kan en höna ta hand om en unge som inte tillhör hennes art? Borde hon inte lämna ifrån sig ungen? Men Knopp anser att hon är mamman eftersom hon ruvat ägget, även om hon inte lagt det. Och hon uppvisar en styrka som ingen, inte heller hon själv, visste att hon besatt.

Den fula ankungen är givetvis skriven av H C Andersen. 

Alla känner säkert till vad sagan handlar om. En fågelunge tas om hand av en andmamma, men den är inte som andra. De andra fågelungarna retar den udda fågeln för att den är så ful. En beskrivning av mobbning helt enkelt. Men i sagans värld kan allt bli bra. Den fula ankungen växer upp och blir en strålande vacker svan.

Måsen av Richard Bach.

Jonathan Livingston Seagull vill till varje pris fullända konsten att flyga, även om hans flock ständigt påminner honom om att måsar ska koncentrera sig på det nödvändiga: att skaffa mat. Men trots att Jonathan verkligen har försökt att vara som alla andra, lyckas han inte kuva sin längtan. Han kan inte låta bli att tro att livet, om det verkligen levs, har något mer att erbjuda.
Priset han får betala är högt - ensamhet, smärta och ond bråd död - men resan som den fria fågeln Jonathan Seagull tar läsaren med på visar sig leda längre än någon kunnat tro: upp i skyn och in i hjärtat.

Jag tror att man lugnt kan säga att detta egentligen inte handlar om en fiskmås. Det handlar om oss. Hur ser vi på den människa som skiljer ut sig från majoriteten genom att enträget arbeta med att förverkliga sin dröm? Ja, i idrotten går det väl än. Vi kan älska Ingemar Stenmark och Björn Borg och möjligen Zlatan. Men Ingemar Kamperad var allt annat är beundrad när han startade sitt möbelföretag. Vad tycker vi om någon som väljer att bli munk eller nunna? Eller någon som säljer allt den äger och har för att kunna köpa en båt och åka jorden runt? Jag minns en oerhört begåvad yngling när jag gick i gymnasiet. Honom betraktade vi som en kuf. Ler vi vänligt eller hånflinar vi när vi ser frälsningssoldater sjunga utanför Åhléns?

En smakebit på söndag - Döda kvinnor förlåter inte

Idag är det söndag. Utan att spoila delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Mia med bloggen Mias bokhörna. Boken heter Döda kvinnor förlåter inte och är skriven av Katarina Wennstam.

När klockan slår tolv på nyårsnatten till år 1896 hittas en blodig kvinna död i snön på en innergård på Södermalm. Snart står det klart att den avlidna kvinnan försökt genomföra en illegal fosterfördrivning - och fått plikta med sitt liv.

I husen runt innergården bor fyra kvinnor ur olika samhällsklasser, och snart förenas de i jakten på vad det egentligen är som har hänt. De söker efter svar - och hämnd.

Smakbiten är hämtad från sidan 77:

Hon vände bara ryggen till ett kort ögonblick för att röra i gröten, men genast var det som om hela helvetet brutit lös mellan syskonen. Plötsligt gastade alla, och sedan skrek de ännu lite högre för att överrösta varandra. Anna pekade på Erik med ett anklagande finger utsträckt mot honom och ett annat instoppat i munnen. Erik i sin tur knuffade till Gustaf av någon anledning och han grep tag i håret på lillebrodern och luggade honom så hårt att han tjöt av smärta. Varpå minstingen Elvira, som hade somnat för natten, vaknade i sin byrålåda och hennes gälla vrål överröstade dem alla.

Veckans mening v. 32 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Döda kvinnor förlåter inte av Katarina Wennstam.

Kragen runt mannens hals var så hårt spänd att hans haka pöste över som en välgräddad sufflé.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Tidsresor

Dags för veckans tisdagstrio. Som pensionär är det lätt att bli dagvill. Hur skulle det då inte vara om man kunde förflytta sig i tiden? Denna tisdags tema är: Tidsresor.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Tidens död är en gammal goding från en mästare i SF-genren, nämligen Isaac Asimov.

I romanen finns en zon/organisation som kallas Evigheten. De som arbetar där står utanför den vanliga tiden och kan resa mellan olika tider. Detta gör de för att kunna göra små förändringar, så att allt ska bli så bra som möjligt. Men blir det verkligen det?

Det finns också ett hot mot "Evigheten". Den bygger nämligen på en tidsparadox.

Sen tar jag Resan tillbaka av Karina Johansson. 

Olga bodde hos familjen Björksjö på Carlsbergs gård i många år, fram till en natt sommaren 1980 då herrgården brann och familjen omkom. Polisen betraktade branden som en olycka. Olga däremot var övertygad om att någon tänt på. Nästa morgon hittade hon Aika Matka, en till synes oansenlig ört som besatt oanade krafter. Den kunde åstadkomma tidsresor.
Med dess hjälp skickar hon trettiosju år senare sitt barnbarn Ellinor tillbaka i tiden för att ta reda på vad som faktiskt hände.

Det här är en annorlunda bok jämfört med dem Karina Johansson tidigare publicerat. Då har det handlat om mera uttalade kriminalromaner. Förvisso begås det brott Resan tillbaka också, men den känns inte som en deckare. Här har författaren bytt genre och skapat en korsning mellan SF-berättelse och feelgood-roman. Kärleken är en viktig beståndsdel, samtidigt som vi färdas mellan 2017 och 1980.

Att skriva böcker med tidsresor är svårt. Det skapas lätt paradoxer. Tänk om man möter sig själv! Eller man kanske av misstag råkar ta livet av sin farfar då denne fortfarande är ett litet barn. Då kan man inte själv existera. Men om man inte existerar, så kan man ju inte heller ta livet av farfadern. Och så vidare. Ni fattar va?

Karina Johansson lyckas skapa en trovärdig tidsresebok utan störande paradoxer. Ja, trovärdig om man accepterar att det finns tidsresor och att de kan genomföras med hjälp av en ört. Och varför inte? Det skrivs ju böcker om spöken och vampyrer och om varelser från andra planeter. 

Så till en barnbok. Prinsessan Ja! av Patrik Stigsson.

Detta är en bok som är avsedd för barn just före tonåren. Den handlar om fruktgrybbingen Davvad, som måste försöka hjälpa Prinsessan Ja! att komma ifrån ruinen till vad som en gång för länge sedan var hennes föräldrars slott.

I boken har författaren givit prov på en ymnig fantasi. Där är fruktgrybbingar, mångrybbingar, knösgrybbingar, trollkarlar, prinsessor, spöken och troll om vartannat. Och han lyckas dessutom få in en tidsresa.

Veckans mening v. 31 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Sovande jättar av Sylvain Leuvel.

Hon är trassligare än en hörlurssladd, och jag är lika charmig som en rotfyllning, och ändå fann vi varandra.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Riddjur

Dags för veckans tisdagstrio. Dags att hoppa upp i sadeln. Denna tisdags tema är: Riddjur.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

I boken Snöstorm av Vladimir Sorokin är det avsaknaden av hästar som är ett problem. Läkaren som är i stort behov av sådana träffar dock en man som har en "självgångare". I huven på detta fordon placerar Harkel sina femti småhästar. Hästarna är så små att han bara behöver ha med sig en liten påse med havregryn för att kunna utfodra dem.

Svensk soldat är skriven av Jan Fridegård. Jag kan inte påstå att det är ett boktips till er, för jag tyckte ärligt talat att boken var tråkig, inte minst på grund av de många upprepningarna.

Men vi får i alla fall reda på att Gustaf III hade hundrasextioåtta hästar. Intresseklubben antecknar...

Så kan vi ta fram Bibeln, för där berättas hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Alla fyra evangelierna berättar om detta.

Tisdagstrion drar igång igen

Jag tänkte bara nämna att höstens upplaga av Tisdagstrion startar imorgon. Klicka på den här symbolen i högermarginalen så ser du vilka temata jag har valt.

Veckans mening v. 25 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Författarmorden av Erika Rockborn.

Att Birgit, hans lagvigda, skulle ta morgonpasset och gå ut med den nödiga hunden var lika otippat som att vinna hundratusen på en skraplott.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

(Nu tänkte jag att det kunde vara dags för ett litet sommaruppehåll för Veckans mening. Vi ses igen vecka 31, den 1 augusti.)

Tisdagstrion: Pensionärer/Seniorer

Dags för veckans tisdagstrio. För ett par år sedan när jag klev på bussen till Karlstad frågade chauffören om jag skulle ha en vuxenbiljett. Jag tänkte att han inte kunde vara riktigt klok. Inte ser då jag ut att vara någon ungdom. Det var först senare som jag insåg att han ville veta om jag skulle ha en vanlig vuxenbiljett eller en seniorbiljett. Så nu säger jag alltid till att jag är senior. Då kostar resan 66 kronor istället för 71. Denna tisdags tema är: Pensionärer/Seniorer.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

(Nu tänkte jag att det kunde vara dags för ett litet sommaruppehåll för Tisdagstrion. Vi ses igen vecka 31, den 28 juli. Då har jag fyllt på med höstens teman.)

Kaffe med Rån av Catharina Ingelman-Sundberg har jag haft som svar tidigare, men den passar in den här gången också. Boken handlar om ett gäng gamlingar på ett vinstdrivande äldreboende, som tröttnar på att bli illa behandlade. Det måste vara bättre att sitta i fängelse än att bo på äldreboendet Diamanten. Därför börjar de planera brott, som ska få in dem i fängelset.

Detta lyckas de med, men fängelsetillvaron är inte lika bra som de föreställt sig. Därför börjar de snart att planera nya brott, som ska ge mycket pengar, men utan att de åker fast. De ska utföra "det ultimata brottet."

Denna bok är väl kanske inte någon "bladvändare" som man längtar hem till, men den är ändå småmysig. Det är roligt att följa Märtha, "Snillet", "Krattan" och de andra i pensionärsligan.

Ämnet var svårare än jag trodde, så jag fick kolla bland böcker jag varken äger eller har läst. Äntligen pensionär! En bok full av lysande och roliga citat för det nya fria livet låter som en bok jag gärna skulle vilja läsa.

Bland citaten i boken finns ett av Groucho Marx: Det finns en sak jag alltid velat göra innan jag säger upp mig. Gå i pension.

Till sist får det bli en bok där huvudpersonen är en äldre dam, som jag utgår från är pensionär. Senior är hon i vart fall.

Mordet i prästgården av Agatha Christie är den första av böckerna med Miss Marple som den som löser mordfallen. En gammal ungmö med ett skarpt intellekt, även om de som känner henne kan tro att hon är lite velig när hon alltid drar upp någon parallell till något som tidigare hänt.

Berättare är kyrkoherden Leonard Clement, som är den som finner den mördade överste Protheroe. Den döde sitter i stolen vid skrivbordet i kyrkoherdens arbetsrum i prästgården. Det dröjer inte länge förrän någon erkänner att han begått mordet, men är han verkligen skyldig?

Det visar sig snart att flera personer skulle kunna ha anledning att avsky den allt annat än älskvärde översten. Och i klassisk Christiestil finns många "red herrings", det vill säga falska ledtrådar. 

Kommissarien som leder utredningen av mordfallet är en inbilsk fårskalle. Istället är det Miss Marple som, med benäget bistånd av kyrkoherde Clement, löser gåtan.

Veckans mening v. 24 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Jag hade anledning kolla en sak i Bibeln, och där fann jag en mening som jag ville dela med mig av, med tanke på diskussionerna om huruvida muslimska kvinnors slöjor ska förbjudas. Veckans mening är hämtad från Första Korintierbrevet.

Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud. hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Brott

Dags för veckans tisdagstrio. Ju äldre man blir, desto mer kan man oroa sig för att utsättas för oprovocerad misshandel på stan. Men egentligen är det inte så farligt för oss seniorer. Det finns undersökningar som visar att de som är mest oroliga att gå över torget (eller annan centrummiljö) på kvällen är äldre kvinnor. De som är mest utsatta för detta våld är unga män. Denna tisdags tema är: Brott.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Mitt liv som råtta av Joyce Carol Oates. Den handlar om Violet Rue, som gör det oförlåtliga när hon är bara tolv år. Hon berättar för utomstående att hennes bröder begått ett fruktansvärt brott. Inom familjen blir det hon och inte bröderna som ses som värd att fördömas. Hon tvingas lämna sin familj, för ingen vill ha med henne att göra. Hon är en råtta, en tjallare.

Violet är bokens huvudperson och även den som berättar historien. Vi följer hennes uppväxt och förstår hennes längtan efter att föräldrarna ska höra av sig och säga att de saknar henne. Men de vill inte veta av henne. Hennes tonårstid och tiden som ung kvinna är tragisk. Hon vågar inte börja leva eftersom rädslan att någon av bröderna ska leta rätt på henne hänger som ett damoklessvärd över henne. Det blir ett ryckigt liv där hon försöker skaffa sig en utbildning, men har svårt att fullfölja. Samtidigt utnyttjas hon sexuellt av äldre män.

Oates har valt ett annorlunda berättarperspektiv. I mer än halva boken talar berättaren (Violet) i jagform, men plötsligt ändras detta och hon skriver "du" när vi följer vad som händer henne. Det finns säkert en anledning till detta, men den är förborgad för mig. Intressant i författarens text är också att hon ofta använder parenteser och kursivstil. Det är orden som gömmer sig mellan parenteserna och i den kursiva stilen som ofta berättar mest.

Sammantaget är det en intressant men samtidigt sorglig berättelse om en flicka som av familjen döms att leva i exil, när hennes enda "brott" är att hon berättat sanningen för människor utanför sin familj.

Klubben av Matilda Gustavsson handlar om hur Matilda arbetade för att kunna skriva det stora avslöjande reportaget om hur Jean-Claude Arnault genom sin och hustrun Katarina Frostenssons kulturlokal Forum kunde förgripa sig på kvinnor. En skakande läsning. Inte bara detta att Arnault begick dessa skändligheter, utan att ingen ville ingripa trots att tecknen fanns på att något inte stod rätt till.

Avslöjandena kom också att skaka Svenska Akademien. Akademien hade stöttat Forum i många år. När dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén på 1990-talet fick ett brev som berättade vad som försiggick valde han att inte göra någonting.

Ett gigantiskt problem för Svenska Akademien var att Katarina Frostensson var en av De Aderton. Genom att vara gift med henne kunde Arnault hota unga kvinnliga författare och konstnärer att han skulle se till att blockera dem från alla stipendier om de inte gjorde som han sade.

Det gamla riket av Vilhelm Moberg är en gammal goding. Den kom ut 1952 och är en samhällssatir där Moberg gisslar det han upplevde som rättsröta i det svenska samhället.

Handlingen är dock förlagd i det fiktiva kungadömet Idyllien, där konung Alexander XVI regerar. Landet har en ofantlig byråkrati, som bara växer. Men det som oroar samhällets toppskikt är något annat, nämligen att Den Stora Statshemligheten ska läcka ut. Denna hemlighet är att kungen har homosexuella böjelser. Därför är hovet utsatt för utpressning och man betalar pengar från kontot För nådigt känt ändamål.

Där finns även kyrkoledare, som anmäls för brott, men ingenting händer. Allt avskrivs.

Det är inte så svårt att förstå att det är Haijbyaffären och Kejneaffären, som Moberg skriver om. Även kyrkoledares snaskiga affärer hade verklighetsbakgrund i Sverige.

En rolig idé att utgå från ett fiktivt land för att egentligen skriva om missförhållanden i Sverige. Ofta går väl satiren till överdrift, men trots detta är det en bok som utgör en viktig del av vår samhällshistoria. Jag misstänker att den inte togs emot alltför väl när den gavs ut.

Veckans mening v. 23 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Den dövstumme av Peter Kihlgård. 

Hur mång hännä hatjer man träfft på i sin dar? Ja, jä bar fråg, jä...

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

En speciell dag

Idag är en speciell dag, för det är Sveriges Nationaldag. Innan den officiellt blev nationaldag kallades den 6 juni för Svenska flaggans dag.

Något särskilt nationaldagsfirande ägnar jag mig inte åt. Men dagen är ändå speciell för mig. Idag är det fem år sedan min mamma somnade in. Hon bodde de sista åren på ett gruppboende för dementa och det var nog lite osäkert om hon visste vem jag var. Inte varje gång i alla fall. Men mamma är ändå alltid mamma. Så idag blir det ett besök på kyrkogården.

Tisdagstrion - Ungdomsböcker

Dags för veckans tisdagstrio. Ungdomen. Det var ett bra tag sedan man hörde dit. Men jag säger som min gamla mamma gjorde: "Man är inte ung längre. Man ser bara sån ut". Denna tisdags tema är: Ungdomsböcker.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är första delen i Engelsforstrilogin.

Det är en bok med mycket magi, men vi får även en inblick i de unga flickornas liv. Det är inte så lätt att vara tonåring. Det är förälskelser som känns som de betyder allt, det är avundsjuka och svartsjuka. Där finns en flicka som är upp över öronen förälskad i sin lärare. Personporträtten känns äkta. Så kan det säkert vara att vara 16-17 år.

Flickorna måste hålla ihop, men det är inte så lätt. Ibland hatar de varandra. Men när de inser att ondskan tänker döda dem, en efter en, måste de till slut konfrontera sin gemensamma fiende. Men vem är denna fiende? De har fått veta att de är utvalda och har till uppgift att skydda världen mot de demoner som attackerar, men så mycket mer vet de inte.

Boken vänder sig till ungdomar och unga vuxna, så jag tillhör inte målgruppen. Men jag tyckte den var riktigt bra. Bitvis var den mycket spännande; en bladvändare som jag hade svårt att lägga ifrån mig.

Det var nästan ett misstag att jag läst Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe. Jag valde den till Kaosutmaning 2022 som en bok vars titel börjar på T, men hann inte läsa den och tog därför med den i 2023 års kaosutmaning istället. Vad jag hade missat var att Maria Gripe skrev barn- och ungdomsböcker. Jag hade fått för mig att hon skrev deckare för vuxna. Ja ja, det får vara som det vill med den saken. Nu har jag läst den och det är alltid roligt att få läsa något annat än det man tänkt sig. För övrigt är väl det själva vitsen med kaosutmaningen. 

Det förvånade mig till en början att språket var så enkelt, men när jag väl insett att det var en bok för barn i åldern 9-12 år läste jag den med stor behållning. Detta är vad man brukar kalla en genreövergripande bok. I en studie vid Lunds universitet av Hanna Borglid sägs att "här samsas detektivromanen, äventyrsberättelsen, den fantastiska berättelsen och spökhistorien med en existentiell och filosofisk framställning vars rötter finns i romantiken".

Det är en fantasifull berättelse där huvudpersonerna David, Annika och Jonas får hjälp av både tordyvlar, blommor och spökröster för att lösa gåtorna. En spännande historia som jag hade älskat när jag var i den åldern. Och den ska givetvis bedömas som en ungdomsbok och då tycker jag att den var riktigt bra. Boken har för övrigt förärats med Astrid Lindgren-priset.

Fem söker en skatt av Enid Blyton (eller vilken som helst av Femböckerna). 

Gränsen mellan barn och ungdom kan väl vara flytande. Femböckerna älskade jag som barn. Läste alla. Där medverkar syskonen Julian, Dick och Anne, samt deras kusin Georgina, som är en "pojkflicka" och absolut vill kallas George. Den femte i gruppen är Georges hund Timmy.

Varje lov tillbringar de tre syskonen hos George och hennes föräldrar. Och varje gång är det något brottsfall som ska lösas, och det klarar de fem givetvis.

Veckans mening v. 22 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Den ihålige mannen av John Dickson Carr. (Orden ska ha uttalats av en kvinna.)

Det som kvinnan behövde för en idealisk existens var mindre prat och mera kopulation.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Skåne

Dags för veckans tisdagstrio. Vi beger oss till det vackra landskapet längst ner i vårt avlånga land. Denna tisdags tema är: Skåne.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Bombi Bitt och jag är en bok skriven av Fritiof Nilsson Piraten. Den var Piratens debutbok.

Jag är säker på att jag inte är ensam om att minnas TV-serien. Den måste väl ha gått i slutet av 1960-talet eller var det i början av 1970-talet? Bombi Bitt spelades av Stellan Skarsgård.

Jag tyckte det där med Stellan Skarsgård var så speciellt, eftersom min äldre bror hette Stellan, och jag hade aldrig hört talas om någon mer med det namnet.

Jag minns inte så mycket av berättelsen, mer än att Bombi Bitt var i kyrkan och hittade det försvunna kyrksilvret och visst slogs han väl mot någon hornbeklädd sjöorm?

Jan-Öjvind Swahn minns jag framför allt som programledare i Fråga Lund, men han var även en framstående folklorist och etnolog.

I boken Änglar ger han en god beskrivning av olika sorters änglar. Inte bara inom kristendom och judendom, utan även inom Islam. Han berättar även om de fallna änglarna, djävlarna. De är många minsann. En medeltida teolog lyckades räkna ut att det fann 2 triljoner 665 miljarder 866 miljoner 745664 ättlingar till de fallna änglarna. Hur sjutton kommer man på nåt sånt?

Skånske författaren Frans G Bengtssons bok Röde Orm var en bok jag gillade. En bok som handlar om vikingen Orm och hans färder. Uppdiktat naturligtvis, men jag tyckte speciellt om Bengtssons ironiska förhållningssätt till ämnet och inte minst till religiöst förtryck.

Orm och hans vänner tvingas konvertera från asatron till islam. När de flyr från kalifatet har de med sig Sankt Jakobs klocka i båten. För säkerhets skull vill de offra till någon gud så att resan ska gå bra, men vem ska de offra till. De brukar offra till Ägir, men så var det ju detta med Allah också. Orm har dock lösningen.

- Min tro är, att ingen så noga kan veta hur mäktig varje gud är och vad nytta han kan göra oss, och det är kanske bäst att inte försumma den ene för den andre. Och så mycket är säkert, att en finns som vi redan haft nytta av på denna färd, och det är Sankt Jakob; ty hans klocka ger skeppet stadga, och den har också hjälpt oss med rodden. Därför bör han inte glömmas.
Männen funno detta vara rätt talat, och de offrade nu kött och dricka till Ägir, Allah och Sankt Jakob och kände sig därefter bättre till mods.

En smakebit på söndag - Den ihålige mannen

Idag är det söndag. Utan att spoila delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Mia med bloggen Mias bokhörna. Boken heter Den ihålige mannen och är skriven av John Dickson Carr.

Den ihålige mannen blandar på ett mycket listigt och läsvärt sätt övertro, vampyrer och omöjliga brott. Här finns också doktor Fells berömda föreläsning om det slutna rummet - "The Locked-Room-Lecture" - där han går igenom de olika möjliga omöjligheter, slutna rum-trick och andra försvinnanden som står en författare av detektivromaner till buds.

Smakbiten är hämtad från sidorna 38-39:

En klar måne sken i väster och varje detalj framträdde skarp som ett träsnitt. Det var gott och väl femton meter till marken, och den släta, våta väggen sluttade lodrätt ner. Nedanför fönstret fanns en bakgård, likadan som bakom varje hus på denna gata, omgiven av en låg mur. Snön låg orörd på denna gård, liksom på alla de andra, så långt de kunde se, och lika orörd var den på murkrönen. I våningen under fanns det inga fönster på denna sida av huset. De enda fönstren fanns i denna övervåning, och det närmaste fanns i hallen till vänster, dit avståndet var närmare tio meter. Det närmaste fönstret till höger fanns i huset bredvid, på ungefär samma avstånd. Framför fönstret fanns ett vidsträckt schackbräde av angränsande bakgårdar, tillhörande de hus som vette mot torget, och det närmaste av dessa hus låg på flera hundra meters avstånd. Och ovanför fönstret steg väggen ungefär fyra och en halvmeter lodrätt upp mot taket vars kant varken erbjöd fäste för fingrarna eller någon möjlighet att fästa ett rep.