Tisdagstrion: Skåne

Dags för veckans tisdagstrio. Vi beger oss till det vackra landskapet längst ner i vårt avlånga land. Denna tisdags tema är: Skåne.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Bombi Bitt och jag är en bok skriven av Fritiof Nilsson Piraten. Den var Piratens debutbok.

Jag är säker på att jag inte är ensam om att minnas TV-serien. Den måste väl ha gått i slutet av 1960-talet eller var det i början av 1970-talet? Bombi Bitt spelades av Stellan Skarsgård.

Jag tyckte det där med Stellan Skarsgård var så speciellt, eftersom min äldre bror hette Stellan, och jag hade aldrig hört talas om någon mer med det namnet.

Jag minns inte så mycket av berättelsen, mer än att Bombi Bitt var i kyrkan och hittade det försvunna kyrksilvret och visst slogs han väl mot någon hornbeklädd sjöorm?

Jan-Öjvind Swahn minns jag framför allt som programledare i Fråga Lund, men han var även en framstående folklorist och etnolog.

I boken Änglar ger han en god beskrivning av olika sorters änglar. Inte bara inom kristendom och judendom, utan även inom Islam. Han berättar även om de fallna änglarna, djävlarna. De är många minsann. En medeltida teolog lyckades räkna ut att det fann 2 triljoner 665 miljarder 866 miljoner 745664 ättlingar till de fallna änglarna. Hur sjutton kommer man på nåt sånt?

Skånske författaren Frans G Bengtssons bok Röde Orm var en bok jag gillade. En bok som handlar om vikingen Orm och hans färder. Uppdiktat naturligtvis, men jag tyckte speciellt om Bengtssons ironiska förhållningssätt till ämnet och inte minst till religiöst förtryck.

Orm och hans vänner tvingas konvertera från asatron till islam. När de flyr från kalifatet har de med sig Sankt Jakobs klocka i båten. För säkerhets skull vill de offra till någon gud så att resan ska gå bra, men vem ska de offra till. De brukar offra till Ägir, men så var det ju detta med Allah också. Orm har dock lösningen.

- Min tro är, att ingen så noga kan veta hur mäktig varje gud är och vad nytta han kan göra oss, och det är kanske bäst att inte försumma den ene för den andre. Och så mycket är säkert, att en finns som vi redan haft nytta av på denna färd, och det är Sankt Jakob; ty hans klocka ger skeppet stadga, och den har också hjälpt oss med rodden. Därför bör han inte glömmas.
Männen funno detta vara rätt talat, och de offrade nu kött och dricka till Ägir, Allah och Sankt Jakob och kände sig därefter bättre till mods.

En smakebit på söndag - Den ihålige mannen

Idag är det söndag. Utan att spoila delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Mia med bloggen Mias bokhörna. Boken heter Den ihålige mannen och är skriven av John Dickson Carr.

Den ihålige mannen blandar på ett mycket listigt och läsvärt sätt övertro, vampyrer och omöjliga brott. Här finns också doktor Fells berömda föreläsning om det slutna rummet - "The Locked-Room-Lecture" - där han går igenom de olika möjliga omöjligheter, slutna rum-trick och andra försvinnanden som står en författare av detektivromaner till buds.

Smakbiten är hämtad från sidorna 38-39:

En klar måne sken i väster och varje detalj framträdde skarp som ett träsnitt. Det var gott och väl femton meter till marken, och den släta, våta väggen sluttade lodrätt ner. Nedanför fönstret fanns en bakgård, likadan som bakom varje hus på denna gata, omgiven av en låg mur. Snön låg orörd på denna gård, liksom på alla de andra, så långt de kunde se, och lika orörd var den på murkrönen. I våningen under fanns det inga fönster på denna sida av huset. De enda fönstren fanns i denna övervåning, och det närmaste fanns i hallen till vänster, dit avståndet var närmare tio meter. Det närmaste fönstret till höger fanns i huset bredvid, på ungefär samma avstånd. Framför fönstret fanns ett vidsträckt schackbräde av angränsande bakgårdar, tillhörande de hus som vette mot torget, och det närmaste av dessa hus låg på flera hundra meters avstånd. Och ovanför fönstret steg väggen ungefär fyra och en halvmeter lodrätt upp mot taket vars kant varken erbjöd fäste för fingrarna eller någon möjlighet att fästa ett rep.

Veckans mening v. 21 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Den ihålige mannen av John Dickson Carr. 

Ett slags astmatisk glädjeyttring trängde visslande ut genom hans näsborrar.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Ännu en jubileumsbok

2006 fick jag möjlighet att skriva en jubileumsbok för en av frimurarlogerna i Karlstad. Den fick helt enkelt heta S:t Johannes Logen Sanctus Carolus 1806-2006.

I år firar Sankt Johanneslogen Det Gyllene Snittet 25-årsjubileum. En betydligt blygsammare ålder. Men jag fick i alla fall skriva den boken också och för en dryg vecka sedan presenterades den vid ett evenemang på logen. Bröderna verkade vara nöjda, och då är jag också nöjd.

Tisdagstrion: Ryssland

Dags för veckans tisdagstrio. Det finns förhoppningsvis mer än Putin i det stora imperiet i öster, precis som att USA tack och lov är mer än Donald Trump. Denna tisdags tema är: Ryssland.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Ryska dockor av Martha Hall Kelly är en fristående uppföljare till Skönhetens väg. Det som är lite speciellt är att uppföljaren utspelar sig tidigare än den första boken. I Skönhetens väg får vi bland annat följa Caroline Ferriday, som ägnade en stor del av sitt liv åt att först hjälpa föräldralösa barn i Frankrike, och efter kriget hjälpa "kaninerna" från koncentrationslägret Ravensbrück, det enda lägret som bara hade kvinnliga fångar.

I den här boken är Caroline ett barn och istället är hennes mor, Eliza Woolsey Mitchell en av huvudpersonerna. Vi följer tre kvinnor, Eliza, hennes ryska väninna Sofija och den fattiga flickan Varinka. Sofija och hennes familj tillhör offren under den ryska revolutionen. Hon lyckas rymma, men familjen mördas brutalt. De var släkt med det ryska kejsarhuset, vilket inte var hälsosamt vid den här tiden. Samtidigt har hennes son kidnappats och Sofija gör allt för att hitta honom.

Boken är gjord så att de tre kvinnorna turas om att berätta historien. Det är alltid ett intressant berättargrepp. Flera berättarröster åtskilda från varandra, men givetvis knyts berättelserna ihop mot slutet.

Ryska dockor är på många sätt en utmärkt roman som levandegör en del av historien genom att utgå från enskilda personers öden. En riktigt bra och gripande berättelse.

Tsarens krona av Clive Cussler med Paul Kemprecos. I hjärtat av det gamla Sovjetunionen vill en magnat inom havsutvinningsbranschen utnämna sig själ till tsar av Ryssland. Med hjälp av ett påstått släktskap med ätten Romanov och med en aldrig sinande källa av pengar, har han planer på att avsätta det skakiga ryska parlamentet. Den starka amerikanska oppositionen har han förutsett - en kris på deras egen hemmafront skulle distrahera dem och han vet exakt vad som skulle passa. På havsbottnen längs hela USA:s östkust finns fickor med metanhydrat, även kallat "brinnande is" - ett ämne som ser ut som snö men som är brännhett. Tänk om någon skulle detonera detta - låg säga - utanför New York? Vilka explosioner det skulle bli. Jordskalv. Och vilka jättelika tidvattensvågor...

Boken är intressant och bitvis riktigt spännande. Hur stoppar man en stormrik ryss med en narcisstisk läggning och som har funnit ett vapen som kan ödelägga Amerika och samtidigt göra Sibirien till en kornbod.

Nödrop av Grethe Bøe, utgiven 2011.

När relationen mellan Ryssland och Nato nått sin absoluta fryspunkt genomför Nato sin största övning någonsin i Finnmark. Ett F-15-plan med Nato-piloterna Ylva Nordahl och John Evans ombord hamnar i en konfrontation med ett ryskt flygplan och blir nedskjutet. Incidenten utlöser en storpolitisk kris, där både Ryssland och Nato tolkar händelsen som ett angrepp. Det enda som kan förhindra en fullskalig konflikt är att Ylva och John lyckas ta sig tillbaka till Norge för att avslöja vad som egentligen hände. Det blir en kamp mot tiden där både Rysslands president, Natos generalsekreterare och militärindustrin vässar knivarna. Jagad över den ogästvänliga arktiska tundran inser Ylva att vare sig medpiloten John Evans eller de andra människor hon förlitat sig på är vad de utgett sig för att vara.

Veckans mening v. 20 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Målarverkstan av Karina Johansson. 

Nu var rynkan mellan ögonen djup som ett krondike.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Man Cold

Jag har dragit på mig en förkylning. En man cold tror jag bestämt, så det är givetvis synd om mig.

Jag hostar och nyser. Till allt elände vräker regnet ner och jag fryser.

Det känns som att jag måste självmedicinera med en stadig whisky!

Tisdagstrion: Agatha Christie

Dags för veckans tisdagstrio. Nu släpper vi fram pusseldeckarnas drottning. Denna tisdags tema är: Agatha Christie. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Mordet i prästgården av Agatha Christie är den första av böckerna med Miss Marple som den som löser mordfallen. En gammal ungmö med ett skarpt intellekt, även om de som känner henne kan tro att hon är lite velig när hon alltid drar upp någon parallell till något som tidigare hänt.

Berättare är kyrkoherden Leonard Clement, som är den som finner den mördade överste Protheroe. Den döde sitter i stolen vid skrivbordet i kyrkoherdens arbetsrum i prästgården. Det dröjer inte länge förrän någon erkänner att han begått mordet, men är han verkligen skyldig?

Det visar sig snart att flera personer skulle kunna ha anledning att avsky den allt annat än älskvärde översten. Och i klassisk Christiestil finns många "red herrings", det vill säga falska ledtrådar. 

Kommissarien som leder utredningen av mordfallet är en inbilsk fårskalle. Istället är det Miss Marple som, med benäget bistånd av kyrkoherde Clement, löser gåtan.

De sju morden på Evelyn Hardcastle är verkligen en roman utöver det vanliga. Jag kan inte påminna mig att jag har läst något liknande tidigare. Författaren marinerades i Agatha Christie-böcker som barn och därför har det varit en dröm i många år att skapa en pusseldeckare som utspelar sig i en avskild miljö. Alla är på plats, så den skyldige måste vara en av dem som befinner sig på lantgodset Blackheath. Men Stuart Turton har vittnat om hur svårt det är att komma på den rätta intrigen. Agatha Christie hade redan skrivit allt.

Men till slut har författaren ändå kommit på sin intrig. Och den är mycket speciell. Vi får veta att Aiden Bishop, historiens jag, ska försöka lösa mordgåtan, men, som framgår av baksidestexten, han vaknar upp i en ny kropp varje dag. Varje dag går i repris och han får se allt hända ur olika personers perspektiv. Han måste använda informationen han fått fram från var och en av dem och få ihop det till en hel bild. Men för att göra det ännu krångligare, så vet han ju delvis vad som kommer att hända och han själv blir ofta en del i att något verkligen sker. För vad skulle hända om han förhindrar något han upplevde dagen innan skulle hända?

Låter det krångligt? Det är det! Jag är himla glad att det i början av boken finns en lista över de personer som medverkar. Många gånger måste jag kolla där för att veta vem det är man talar om.

Det gör att jag under en stor del av läsandet är riktigt irriterad. Jag känner att jag inte hänger med. Men det är nog faktiskt meningen. Jag vet ju inte mer än vad Aiden Bishop dittills fått veta.

Men när boken närmar sig slutet och bilden äntligen börjar klarna, då är det hur bra som helst. Historien må vara helt otänkbar, men det hindrar inte att det är riktigt spännande. Och givetvis, som i alla sådana här historier, upptäcker man att inte alla karaktärer i boken är vad de utger sig för att vara. Jag vill dessutom tillägga att en del av behållningen är språket. Turton ger läsaren många roliga repliker att le åt.

Skilda åt i vårens tid är skriven av Mary Westmacott, men det är en pseudonym. Bakom den döljer sig Agatha Christie.

Joan Scudamore är på väg hem till England från Bagdad, då hon råkar ut för malören att bli strandsatt på ett sjabbigt hotell mitt i ingenstans. Hon har missat ett tåg och nästa går inte förrän om ett par tre dagar. Där hon är finns bara öken och brännande sol...
Först är hon road över det lilla missödet och finner allt ganska vilsamt. Men när tristessen lägger sin hand allt tyngre på henne börjar hon tänka igenom sitt liv. Och i det skarpa ökenljuset börjar relationer till andra människor och händelser i det förflutna anta en ny innebörd: Älskar hennes man henne längre? Uppskattar barnen hennes omsorger? Allt som hon upplevt som tryggt och vant antar en ny och hotfull karaktär och framtiden en helt ny ovisshet.

Veckans mening v. 19 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Målarverkstan av Karina Johansson. Låter nästan som om ögonen ligger och skräpar nånstans.

Erikas osminkade ögon stirrade på henne.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Blommor

Dags för veckans tisdagstrio. Nä nu blommar det! Ska vi ta och leta efter lite blommor? Denna tisdags tema är: Blommor (i handling, på omslaget eller i titeln). 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Där rosor faktiskt dör är första boken i Ewa Klingbergs serie om Begravningsbyrån Tranan - Där rosor faktiskt dör.

Detta är en gullig liten bok. Sandra får fullt upp när hon besöker sin moster och hennes man i Tranås. Innan hon vet ordet av är hon ansvarig för att försöka få begravningsbyrån på fötter. Det krävs förändringar, men moster Majken är inte överdrivet förändringsbenägen. Sandra är dock envis och anställer personal. Sådant kostar, men nu gäller det att få igång verksamheten och man måste satsa för att undvika konkurs. Turligt nog är det en extremt varm sommar, så det är många som avlider...

Sandra får se sin planerade roadtrip försvinna. Istället blir det jobb, men även bad och lite romantik. 

Berättelsen är mysig, men ska jag vara ärlig så är historien inte speciellt intressant. Den är som en veckotidningsroman. Men som läsning på badstranden kan den nog vara perfekt.

Lila hibiskus av Chimanda Ngozi Adichie.

Kambilis far Eugene, i boken helt enkelt kallad Papa, tvekar inte att tortera medlemmar i sin familj, om han tycker att det är nödvändigt för att rena dem från synden. Han är en människa, som är så grym att man hoppas på hans snara frånfälle så familjen blir befriad.
Men om Papa enbart hade varit en grym tyrann, så hade boken inte blivit intressant. Författaren låter honom även ha goda, kärleksfulla sidor. Han älskar verkligen sin familj och han är alltid beredd att stötta människor som har det svårt. Men hans djupa katolska tro gör honom lika förtryckande som fundamentalistiska islamister. Nåde den som inte läser alla sina böner, och han förfasar sig om en kvinna inte täckt sitt hår ordentligt när hon går i kyrkan. Och han vägrar träffa sin far, som är hedning. Papa är mer katolsk än Påven. Det är det faktum att han inom sig både bär den innerligaste kärlek och en ofattbar grymhet, som gör att han blir intressant.
Och givetvis älskar Kambili sin far, så som de flesta misshandlade barn gör. Han är kärleken och hon vill inget hellre än att få ett erkännsamt leende från fadern när hon har sagt något gudeligt som hon vet kommer att göra honom glad. Samtidigt fruktar hon honom givetvis.

Och blomstren dö av Rebecka Edgren Aldén.
Gloria har följt med sin nye pojkvän Adam till skärgården för att tillbringa några lugna dagar på hans familjs storslagna sommarnöje Ekudden. Trots deras olika bakgrund har även Gloria minnen från ön, från ett par somrar i tidiga tonåren då hennes mamma hyrde ett hus där med sitt feministiska kollektiv. Något som bidrar till att hon redan första kvällen kommer på kant med Adams familj.
Bland öns bofasta råder en märklig stämning, de verkar vara uppdelade i två läger och talar inte med varandra. Under sina promenader får Gloria en krypande känsla av att vara iakttagen, men i de mardrömmar som plötsligt äter upp hennes nätter är hon den som iakttar - och det hon ser är flimrande bilder av en gammal trasig jeansjacka.

Angående veckans mening

Som jag nämnde för ett par dagar sedan befinner jag mig i London över helgen. Jag hoppas jag har det trevligt. Det här meddelandet laddade jag upp i förväg :)

I vilket fall som helst innebär det att jag inte har möjlighet att dona med veckans mening nu. Jag beklagar detta, men jag beklagar inte att jag är i London ;)

Kungen 80 år

Idag fyller HM Konungen 80 år. Hipp hipp hurra!

Angående veckans mening

Tidigt, tidigt på Valborgsmässoafton ger jag mig iväg till Oslo för att flyga till London och där förbliver jag över helgen. Därför kan jag inte lägga in någon veckans mening. Jag beklagar. (Men det ska bli väldigt kul att få komma till London!

Dagens visdomsord 2026-04-29

Man får inte vara så rädd för att dö att man inte törs leva. (Okänd)

Tisdagstrion: Jan Guillou

Jag  börjar bli orolig för mig själv. Jag var säker på att jag lagt upp tisdagstrion med automatik. Dessutom undrar jag var ett par av mina skor har tagit vägen. Man kan väl inte tappa bort ett par skor! I morgon åker jag till London. För säkerhets skull kommer jag redan idag att lägga upp nästa veckas tisdagstrio med automatisk publicering. Den här gången ska vi tala om en författare som brukar kunna väcka känslor. Denna tisdags tema är: Jan Guillou. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Tjuvarnas marknad. Det är en riktigt underhållande bok om den nya överklassen. Människor som sitter i ledningen för stora företag och som har makten att tilldela varandra bonusar och förmånliga pensionsprogram värda hundratals miljoner kronor. Deras girighet är gränslös.

Guillou föraktar helt klart denna samhällsklass, men han lyckas ändå skriva underhållande.

Brobyggarna är första delen i Guillous serie Det stora århundradet, som handlar om 1900-talet.

Boken är mycket välskriven, med ett mycket bra språk, och den är dessutom fängslande. Tre fattiga norska bröder får av en tillfällighet möjlighet att studera till ingenjörer i Dresden. Som motprestation förväntas de återvända till Norge och bygga broar. Det är dock bara en av bröderna som återvänder.
I boken följer vi två av bröderna. Den ene (Lauritz) lever och arbetar i Norge, medan den andre (Oscar) hamnat i tyska Östafrika (det som idag kallas Tanzania). Den afrikanska delen är stundtals en grym och blodig historia, med mord och kannibalism. Här känns det nästan som om Guillou har inspirerats av min barndoms äventyrsböcker för unga.
Det är uppfriskande att det är belgare och engelsmän som framför allt framstår som grymma, giriga och blodtörstiga, medan tyskarna försöker sprida kultur och civilisation. Det är alltför vanligt i vår anglosaxiskt dominerade värld att tyskarna ses som brutala medan britterna är civiliserade tedrickare.

Fienden inom oss. Klockan tre på morgonen gör säkerhetspolisen och terroristpolisen tillslag mot ett antal familjer i en Stockholmsförort. Ett femtiotal personer grips och transporteras bort. De gripna får ingen vetskap om vad de är misstänkta för. Men nästa dag exploderar nyheten att ”al-Qaida i Sverige” har oskadliggjorts och att landet räddats från den största katastrofen någonsin. Nio personer häktas som terrorister och därefter utbryter den stora tystnaden. Ingen vet vad som sker i polisutredningen. Polisintendent Ewa Johnsén-Tanguy, som är förhörsexpert på Ekobrottsmyndigheten, får till sin förvåning ett helt nytt jobb, att leda förhören med de misstänkta terroristerna. Därmed förändras hennes liv, bland annat innebär det att vänskapen med journalisten Erik Ponti utsätts för svåra slitningar. I kriget mot terrorismen hamnar Ewa Johnsén-Tanguy och Erik Ponti på helt olika sidor. Jan Guillou gör i romanen Fienden inom oss upp med de lagar som sägs vara avsedda att skydda demokratin men som skadar den betydligt mer än terrorismen gör.

Boken är naturligtvis fängslande, men samtidigt vädras väl en del av författarens egna fördomar. Bland annat utgår han från att nämndemännen i domstolen dömer utifrån sina politiska åsikter. Jag har själv varit nämndeman i hovrätten, och vi ägnade oss verkligen inte åt några politiska överväganden.

Veckans mening v. 17 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Stallhuset av Karina Johansson där det är dags för ett besök hos mäklaren.

En ung kille i jeans och kavaj kom fram och hälsade på det där klämkäcka viset med ryggdunkar och ett tillgjort leende.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Fjällbacka

Dags för veckans tisdagstrio. Känner ni till några författare eller böcker som har koppling till Fjällbacka? Denna tisdags tema är: Fjällbacka. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Först ut får bli Inte utan min syster av Åsa Hellberg. Det är den första delen i trilogin Systrarna från Fjällbacka. En släktkrönika om författarens egen släkt.

Systrarna Anna och Cornelia växer upp på en gård utanför Fjällbacka, i Kville socken. Familjen är fattig, men trots detta får de yngsta flickorna chansen att utbilda sig till sjuksköterskor. I storstaden möts de av en helt ny värld av läkare, kvinnosakskvinnor och fascinerande patienter. Arbetet är krävande men framtidstron är stark för dörren till frihet står på glänt. De vill bli den nya sortens kvinnor, fast priset de får betala är högt. Gifter man sig förlorar man sitt arbete. Bara några år senare krossas tillvaron. Ett oäkta barn, en ansvarslös man och förbjuden kärlek drar isär systrarna. Tragedierna följs av år av svårigheter. Det starka band de haft slits sönder av olyckor, kaos och sorg. Var hittar man glädje när hoppet tycks ha gått förlorat?

Jag får väl ta med Lejontämjaren av Camilla Läckberg från hennes Fjällbackaserie, även om just den boken var skälet till att jag slutade följa henne.

Upplägget är det samma som i hennes tidigare böcker. Tillbakablickar som ska leda fram till förklaringen till de mord som sker i Fjällbacka.
Den här gången listade jag ut en del av svaret tämligen tidigt. Man börjar kanske känna igen fru Läckberg. Men visst är hon bra på att bygga upp en spännande intrig.
Det jag dock tycker är motbjudande är hennes märkliga fascination av det allra vidrigaste våld. Det jag nu skriver är ingen spoiler, för det förekommer redan tidigt i boken. En flicka som varit försvunnen återfinns på ett märkligt vis. Det visar sig att hon blivit berövad sina ögon, sin tunga och sina trumhinnor.
Det är inte första gången Camilla Läckberg skriver om riktigt brutalt våld, men den här gången tycker jag att hon har satt ett personligt rekord, och det säger jag inte som något beröm.
Hon borde faktiskt kunna skriva sina böcker utan detta sinnessjuka våld. Tacka vet jag Agatha Christie...

Västerut av Hilma Angered-Strandberg måste jag erkänna att jag inte har läst. Den gavs ut första gången 1887.

Det är en novellsamling om livet i Fjällbacka. Den skrevs under författarens tid på Fjällbackas telegrafstation.

Idag är det ingen vanlig dag...

...för idag är det Roberts födelsedag!

Då kommer båda döttrarna, varav den ena med sambo, och besöker sin gamle far. Då blir gubben glad.

Veckans mening v. 16 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Stallhuset av Karina Johansson och jag funderar på vilket sinne som hökar och örnar är speciellt kända för. 

- Din mor har hörsel som en hök.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Antiken

Dags för veckans tisdagstrio. Nu blickar vi bakåt, närmare bestämt mot en period som varade ungefär 800 f. Kr, - 500 e. Kr. i Medelhavsområdet. Denna tisdags tema är: Antiken. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Odysséen skrevs av den grekiske skalden Homeros på 700-talet f. Kr. En riktigt gammal äventyrsberättelse. Efter det tioåriga trojanska kriget ska Odysseus försöka ta sig tillbaka till Ithaka där han är kung, men olika händelser gör att det tar hela tio år för honom att ta sig tillbaka.

Det är inte utan svårigheter som Odysseus och hans färdkamrater lyckas ta sig förbi sjöodjuren Skylla och Charybdis. Skylla äter upp flera av färdkamraterna.

När han äntligen kommer hem, efter att ha varit borta i tjugo år, får han ge sig i kast med att försöka bli av med de friare som vill gifta sig med hans hustru. Det slutat med att Odysseus och hans son dödar alla friarna.

Ett annat verk av Homeros är Iliaden. Den grekiske hjälten Akilles blir vred och vägrar att strida efter att Agamemnon tagit hans krigsbyte, kvinnan Briseis. Att Akilles vägrar strida leder till stora förluster för grekerna.

Akilles återvänder för att hämnas sin vän Patroklos, som dödats av den trojanske prinsen Hektor. Akilles dödar många trojaner, och bland dem Hektor.

Det här är kanske lite oväntat, men Nya Testamentet tillhör antikens litteratur. De olika böckerna skrevs under åren 50-100 efter vår tideräknings början.

Den äldsta boken i NT anses Paulus första brev till Thessalonikerna vara och den sist skrivna Uppenbarelseboken.

Veckans mening v. 15 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från novellen 1001 i Eventualiteter av Daniel Brandt. 

I slumrets avgrund var alla försök till rationellt tänkande förlorade.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Det har varit lite jobbigt

Det har varit lite jobbigt under de senaste dagarna, som väl bland annat märktes på att Tisdagstrion blev sen. Min ex-fru åkte in på IVA för jag vet inte vilken gång i ordningen, denna gång med rosfeber och sepsis. Därför fick jag en del att stå i, för när hon är på sjukhus får inte hennes personliga assistent hjälpa henne med några vardagsproblem. Jag hoppas och tror att ni har förståelse för detta

Tisdagstrion: Författare med något från växtriket i namnet

Dags för veckans tisdagstrio. Kan våren ge lite inspiration till växter? Denna tisdags tema är: Författare med något från växtriket i namnet. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Gösta Berlings Saga var Selma Lagerlöfs genombrottsroman. Den sablades ner av David af Wirsén. Det lär vara därför som han i sin roll som ständig sekreterare i Svenska Akademien var så våldsamt emot att hon Lagerlöf skulle få Nobels litteraturpris. Han ville inte behöva erkänna att han hade haft fel.

Ahasverus död skrevs av en annan nobelpristagare och akademiledamot, nämligen Pär Lagerkvist. Ahasverus var enligt legenden en man som hånade Jesus när denne skulle korsfästas. Då ska Jesus ha sagt: Jag går nu, men du blir kvar till dess jag kommer tillbaka. Därefter har Ahasverus vandrat runt på jorden.

Känner du Pippi Långstrump? Den flickan är känd över hela världen. Och känd är även författaren Astrid Lindgren.

Veckans mening v. 14 2026

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från novellen Kärleken som rostade i Eventualiteter av Daniel Brandt. 

Branning bara stirrade på henne, med samma måttfullhet som en död fisk.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Tisdagstrion: Kristen tro

Dags för veckans tisdagstrio. Nu är vi inne i stilla veckan. Idag är det Vita tisdagen. Denna tisdags tema är: Kristen tro. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Konklaven av Robert Harris, en av mina favoritböcker.

Påven är död. Bakom Sixtinska kapellets låsta dörrar samlas etthundraarton kardinaler från hela världen. Under ledning av kardinal Lomeli, som i tysthet vacklar i sin gudstro, ska de heliga männen utse den universella kyrkans nya överhuvud.
Men konklaven drar ut på tiden. Favoriter faller och obekväma sanningar kommer upp till ytan. Och ingen av de närvarande kan förutse hemligheten som den blivande påven bär på...

Hon vågade lämna islam av Bilquis Begum Sheikh.

Den handlar om författarinnan själv, som efter det att hennes man lämnat henne sökte finna tröst och en djupare mening med livet genom att läsa Koranen. Där fann hon många hänvisningar till profeten Jesus. Hon började läsa Bibeln för att få veta mer om honom.

Efter en tid övergår hon till kristendomen och låter döpa sig. Eftersom hon bor i Pakistan blir det början på en svår tid. Hennes familj och vänner tar avstånd från henne, och snart kommer hoten. En muslim som överger sin tro ska dödas, och det finns gott om män i Pakistan som gärna vill följa Koranens bud och mörda henne.

För Bilquis är det en ständig kamp. Ibland vill hon välja en lättare väg, men då känner hon att "Herrens välbehag" lämnar henne. Till slut blir dock trycket för svårt i Pakistan och hon tvingas överge sitt land och emigrera till USA.

En tänkvärd bok i en tid då andelen muslimer i Sverige ökar. En kristen som övergår till islam riskerar ingenting (i vart fall inte under jordelivet) men en muslim som konverterar till kristendomen ska dödas.

Kristuslegender är en samling berättelser av nobelpristagaren Selma Lagerlöf.

Denna bok innehåller elva Kristuslegender, som Lagerlöf ger sin egen tolkning av. Jag tycker att Fågel Rödbröst är väldigt fin.