Tisdagstrion: Någon/flera av de sju dödssynderna i handling, titel eller på omslag

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat någon/flera av de sju dödssynderna i handling, titel eller på omslag. De sju dödssynderna (septem peccata mortalia) är enligt den lista som utarbetades av påven Gregorius I: Högmod (superbia), girighet (avaritia), vällust (luxuria), avund (invidia), frosseri (gula), vrede (ira) och lättja (acedia). Här är min trio, som får representera avund, girighet och högmod:  

Öster om Eden av nobelpristagaren John Steinbeck är en flödande släktroman om två familjer vars öden griper in i varandra i flera generationer.
Samuel Hamilton är irländaren som tar sig till Kalifornien, där han måste kämpa hårt för sin växande familj. Där är också Adam Trask och hans hustru Cathy. Adam är en god människa, men Cathy är en ond kvinna, som kallt utnyttjar alla som kommer i hennes väg. Äktenskapet med Adam är för henne bara vägen mot makten. Hon bedrar honom på själva bröllopsnatten med hans bror Charles. Och när hon fött tvillingar lämnar hon både dem och Adam.
Upptäckten av Cathys verkliga natur och av det hat hans bror hyser mot honom blir en svår chock för Adam. Ur brödrahatet uppstår en livslång konflikt som upprepas i nästa generation mellan tvillingbröderna Aron och Caleb. Den bittre och hatiske Caleb avundas Arons trygghet i livet. Grymt avslöjas en hemsk och skamlig hemlighet som Aron inte förmår bära och Caleb blir orsak till sin brors död.
Jag hoppas att alla som läser det jag skriver kan sin Bibel och därför förstår varifrån titeln kommer, men för säkerhets skull kan jag väl nämna det. Adams och Evas son Kain dödar sin bror Abel. Han lämnar familjen och beger sig till landet Nod, öster om Eden.

Jan Guillous Tjuvarnas marknad. Det är en riktigt underhållande bok om den nya överklassen. Människor som sitter i ledningen för stora företag och som har makten att tilldela varandra bonusar och förmånliga pensionsprogram värda hundratals miljoner kronor. Deras girighet är gränslös.

Slutligen Tsarens krona av Clive Cussler med Paul Kemprecos. I hjärtat av det gamla Sovjetunionen vill en högmodig magnat inom havsutvinningsbranschen utnämna sig själ till tsar av Ryssland. Med hjälp av ett påstått släktskap med ätten Romanov och med en aldrig sinande källa av pengar, har han planer på att avsätta det skakiga ryska parlamentet. Den starka amerikanska oppositionen har han förutsett - en kris på deras egen hemmafront skulle distrahera dem och han vet exakt vad som skulle passa. På havsbottnen längs hela USA:s östkust finns fickor med metanhydrat, även kallat "brinnande is" - ett ämne som ser ut som snö men som är brännhett. Tänk om någon skulle detonera detta - låg säga - utanför New York? Vilka explosioner det skulle bli. Jordskalv. Och vilka jättelika tidvattensvågor...

Flod av döda själar av Liz Moore

Titel: Flod av döda själar

Originalets titel: Long Bright River

Författare: Liz Moore

Förlag: Modernista (2022)

Antal sidor: 445

I ett område i Philadelphia som brottas med utbrett drogmissbruk har två tidigare oskiljbara systrar hamnat på motsatta sidor av samhället. Den ena systern, Kacey, lever på gatan och är fast i sitt drogberoende. Den andra, Mickey, rör sig på samma gator men som polis. De har ingen kontakt med varandra, men Mickey oroar sig ständigt över sin syster. Så försvinner Kacey en dag spårlöst, i samma veva som en rad mord begås i Mickeys distrikt. Mickey blir besatt, farligt besatt, av att hitta förövaren - och sin syster - innan det är för sent.

Flod av döda själar av Liz Moore är en bra spänningsroman. Romanen har två huvudspår. Det ena om morden som begås mot unga prostituerade kvinnor. Det andra är berättelsen om de båda systrarna, som hamnat på så olika ställen i livet. Mickey är polis och Kasey är en prostituerad narkoman.

Det är egentligen berättelsen om de båda systrarna som dominerar romanen. Författaren växlar mellan "nu" och "då", så att vi får en bild av vad som möjligen har format systrarna. Då var de otroligt nära, men nu är deras förhållande minst sagt komplicerat.

Det är som sagt en bra roman. På minussidan skulle jag sätta uppklarandet av mordfallen. Visserligen är det spännande, men jag saknar en förklaring till varför mördaren agerade som han gjorde. Slutet kändes en smula rumphugget. Jag vände blad och väntade på en fortsättning, men romanen var faktiskt slut.

I kaosutmaning 2023 får denna bok svara mot punkt 4: Läs en bok av en för dig ny författare.

Flod av döda själar är min fjärde bok i utmaningen Boktolvan 2023.

En smakebit på søndag - Där rosor faktiskt dör

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Där rosor faktiskt dör och är skriven av Ewa Klingberg.  

Ibland blir inget som man tänkt sig. Sandras planerade roadtrip genom ett somrigt Sverige blir istället ett tvärstopp i Tranås. Här befinner sig begravningsbyrån Tranan på ruinens brant och mostern hotas av personlig konkurs. Det är upp till Sandra att bestämma vilket öde som väntar Tranan. Så snart Sandra kliver ur bilen kastas hon in i en värld som består av avlidna personer, kladdiga wienerbröd, kistor och bouppteckningar. Att döda människor kunde vålla så mycket oreda hade hon ingen aning om...

Smakbiten är hämtad från sidorna 19-20:

Sandra rättade till headsetet och startade det senaste avsnittet av Historiepodden. Med raska steg passerade hon den ena enplansvillan efter den andra som hukade bakom välskötta häckar i uppvuxna trädgårdar fulla av knotiga fruktträd. Där villaområdet slutade tog begravningsplatsen vid. Hon ökade tempot och joggade utmed Griftegårdsgatan som löpte utanför den snörräta stenmuren vilken toppades av välansad grönska. Det gick lätt att springa till den spännande berättelsen om Erikar och Sverkrar. 

Veckans mening v. 8

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Där rosor faktiskt dör av Ewa Klingberg.

Sandra ställde sig längst bak i kön av sötsugna pensionärer som tjattrade värre än småfåglarna.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Helgfrågan v. 8

Helgfråga från Mias bokhörna. Vad är det egentligen vi läser förutom böcker undrar Mia. Helgfrågan lyder:

Läser du annat än böcker?   

Ja, jag är ju så gammalmodig (vilket väl märks på min bild i headern på bloggen) att jag prenumererar på en dagstidning. 6 dagar i veckan får jag Nya Wermlands-Tidningen i brevlådan. Därutöver läser jag Aftonbladet och Expressen på nätet.

Veckans kulturfråga v. 8 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Föga förvånande handlar det om bokrean. Veckans kulturfråga lyder: 

Planerar du att köpa några böcker under Bokrean? Vilka genrer brukar du prioritera?

Jag brukar gå på bokrean. Gärna första dagen. Men i år räknar jag med att hoppa över den. Jag har så många olästa böcker hemma. Inte minst recensionsex. Om jag kan hålla mig är dock inte säkert. Rätt vad det är kan fötterna ha tagit med mig till bokhandeln. Eller till Ica Maxis reaböcker.

Vilka genrer brukar jag prioritera? Det var en bra fråga. Så strukturerad brukar jag inte vara. Det kan vara så att jag får syn på en bok som varit omtalad eller en bok i en serie jag följer. Jag köpte flera av böckerna i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet på bokrean.

Dagens visdomsord 2023-02-22

Det är bara de dumma och de döda som aldrig ändrar mening. (James Russell Lowell)

Förra årets bokrea

 Idag börjar bokrean och jag har inte tänkt mig att gå. Det finns så många nya olästa böcker i hyllan hemma. Jag inspirerades av ett inlägg hos Läsfåtöljen att kolla om jag läst böckerna jag köpte på bokrean 2022. Tydligen köpte jag bara två böcker, Paradiset av nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah och Årsboken av Sven Olov Karlsson. Och båda är olästa!

En bok från biblioteket

Igår var jag inne på biblioteket i Vålberg och hämtade en bok som jag hade beställt. Det finns tio kommunala bibliotek i Karlstads kommun, så alla böcker kan inte finnas på alla ställena. Boken heter Där rosor faktiskt dör och är skriven av Ewa Klingberg. Jag tror inte att jag har läst något av henne, så det känns som att det är dags nu. 

Tisdagstrion: Lila

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat lila. Här är min lila trio:  

Den första är självklar, så den lär dyka upp hos många andra också idag. Det är Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie.

I boken tecknar tonårsflickan Kambili ett fasansfullt porträtt av sin egen far, en man som driver sin familj till undergång genom sina förvridna uppfattningar om godhet och ondska, renhet och synd.

Men det är också en historia om hur kärlek och förhoppningar kan växa där man minst anar det, liksom en lila hibiskus med sin starka doft av frihet kan slå rot och växa bland den vanliga röda.
Genom den här boken får läsaren en bild av Nigeria, där korrupta militärer tar makten och fängslar eller mördar dem som vågar ifrågasätta deras styre. Men framför allt handlar det om förhållandena i en familj, där kärlek och ofattbar grymhet finns sida vid sida.
Kambilis far Eugensine, i boken helt enkelt kallad Papa, tvekar inte att tortera medlemmar i hans familj, om han tycker att det är nödvändigt för att rena dem från synden. Han är en människa, som är så grym att man hoppas på hans snara frånfälle så familjen blir befriad.
Men om Papa enbart hade varit en grym tyrann, så hade boken inte blivit intressant. Författaren låter honom även ha goda, kärleksfulla sidor. Han älskar verkligen sin familj och han tvekar inte att stötta människor som har det svårt. Men hans djupa katolska tro gör honom lika förtryckande som fundamentalistiska islamister. Nåde den som inte läser alla sina böner, och han förfasar sig om en kvinna inte täckt sitt hår ordentligt när hon går i kyrkan. Och han vägrar träffa sin far, som är hedning. Papa är mer katolsk än Påven. Det är det faktum att han inom sig både bär den innerligaste kärlek och en ofattbar grymhet, som gör att han blir intressant.
Och givetvis älskar Kambili sin far, så som de flesta misshandlade barn gör. Han är kärleken och hon vill inget hellre än att få ett erkännsamt leende från fadern när hon har sagt något gudeligt som hon vet kommer att göra honom glad. Samtidigt fruktar hon honom givetvis.

ALMA - en kvinnohistoria är en historisk roman som spänner över de första sju decennierna på 1900-talet. Berättelsen börjar i ett fattigsverige med avgrundsdjupa skillnader mellan fattig och rik, och skildrar, genom några kvinnoöden, det långsamt framväxande välståndet. I centrum står Alma, som föds i ett fattigt hem i Dalsland. Redan som barn får hon lära sig att arbeta hårt för sitt levebröd, och vi får följa hennes strävsamma kamp för en bättre tillvaro, genom två världskrig, hungersnöd och pandemi, men också hennes glädjeämnen, sitt möte med kärleken och egna familjebildning.

Författaren har valt ett intressant ämne. Vi följer utvecklingen i Sverige i något som kan kallas en släktkrönika. Fyra generationer följer vi, och det är mycket som förändras genom dessa år. Det är intressant att följa en fiktiv familj genom glädje och sorg, samtidigt som vi får veta vad som händer i Sverige och världen. Hur är livet för fattiga människor under första världskriget? Vad innebar Spanska sjukan.

Men det finns saker som tyvärr drar ner betyget. Berättarrösten pratar och pratar. Ibland får vi för säkerhets skull veta att något snart kommer att förändra livet, men det kan väl läsaren få veta i sinom tid när det händer. Språket är torftigt och ibland kommer jag på mig att jag känner det som att jag läser en barnbok. På ett ställe står: "- Vov, vov, vov, hördes från baksidan av bersån." Ibland förstår jag inte varför karaktärerna utvecklas på ett visst sätt. Hur kommer det sig att Karins pappa, som i början älskar sin "tösabit", blir alltmer kylig mot sin dotter?

Så sammanfattningsvis är det ett intressant upplägg, men en lektör kunde gärna ha fått styra upp texten.

Änkorna är Pascal Engmans tredje fristående roman om polisinspektör Vanessa Frank. Jag har tidigare läst Råttkungen. Som så många andra spänningsromaner varvas de verkligt handlingsbärande avsnitten med nedslag i karaktärernas privatliv. Det får inte vara tokspännande hela tiden, utan läsaren måste få vila emellanåt. Händelser som tycks ovidkommande kan dock visa sig ha stor betydelse längre fram. Man vet heller inte vilka man kan lita på. Den du trodde var en vän kan visa sig vara din värsta fiende.

Vila sig får man som läsare dock inte göra mot slutet av boken. Där rusar handlingen framåt. Engman har en fantastisk förmåga att bygga upp spänningen. Som läsare vet man att ett stort terrordåd är på gång. Hela boken har pekat fram mot detta. Men man vet inte vad som ska hända. Terroristernas plan är mer djävulsk än någon kan föreställa sig.

Satan i gatan vad Pascal Engman är bra! Jag tror att detta är en av de bästa romaner jag läst inom denna genre. När jag når fram till sista sidan är jag helt utmattad. Utmattad, men nöjd. 

En smakebit på søndag - Flod av döda själar

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Flod av döda själar och är skriven av Liz Moore.  

I ett område i Philadelphia som brottas med utbrett drogmissbruk har två tidigare oskiljbara systrar hamnat på motsatta sidor av samhället. Den ena systern, Kacey, lever på gatan och är fast i sitt drogberoende. Den andra, Mickey, rör sig på samma gator men som polis. De har ingen kontakt med varandra, men Mickey oroar sig ständigt över sin syster. Så försvinner Kacey en dag spårlöst, i samma veva som en rad mord begås i Mickeys distrikt. Mickey blir besatt, farligt besatt, av att hitta förövaren - och sin syster - innan det är för sent.

Smakbiten är hämtad från sidan 31:

Det är någonting med de här nya ställena - särskilt Bomber Coffee - som attraherar mig varenda gång jag far förbi. Något med inredningen, svalt stål eller varmt, inbjudande trä. Något med gästerna, som verkar ha trillat ner i vår lilla stadsdel från en annan planet. Vad de tänker och pratar och skriver om kan jag bara ana: böcker och kläder och musik och val av krukväxter. De brainstormar om vad de ska döpa sina hundar till. De beställer drickor med namn som inte går att uttala. Ibland vill jag bara slippa från gatan en liten stund och sitta i samma lokal som människor med den sortens bekymmer.

Veckans mening v. 7

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Flod av döda själar av Liz Moore.

I vanliga fall brukar jag fika i en liten hörnbutik, den sorten som har bryggkannor på elplattor och en odör av kattsand och äggmackor inbränd i väggarna.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

Titel: Fahrenheit 451

Författare: Ray Bradbury

Förlag: Modernista (2018) (Boken utkom i original 1953)

Antal sidor: 158

Guy Montag är ingen vanlig brandman. Han tänder eldar istället för att släcka dem. På statens uppdrag bränner han böcker, alla gamla tryckta böcker som kan kallas "litteratur" och som därigenom förväntas kunna få folk att spåra ur och inbilla sig att de kan förändra världen. Han bränner både böckerna och husen där han hittat dem - ibland även människorna i husen, om de knusslar. Ray Bradburys Fahrenheit 451 har fått sin titel efter den temperatur då papper självantänder.

Fahrenheit 451 är en modern klassiker, som utkom 1953. Ray Bradbury har på i denna utgåva endast 158 sidor åstadkommit en lysande dystopi.

I denna mörka framtid har brandmännen fått en ny uppgift. De släcker inte längre bränder. Ja, nästan ingen kommer ihåg att detta en gång var deras uppgift. Istället söker de upp de hus där det misstänks finnas böcker (ofta är det en granne som anmäler det) och sedan sprutar de fotogen och bränner ner huset med böcker och ibland husägaren kvar därinne. 

Böcker innehåller påhittade saker och ses därför som skadliga. Människor matas istället med meningslösa TV-program, där karaktärerna blir deras "familj".

Endast ett fåtal människor vågar trotsa staten och gömma undan en bok, trots att de riskerar livet. Brandmannen Guy Montag är en av dem, sedan han kommit till insikt om att böckerna faktiskt kan vara till glädje och nytta, inte till skada. Priset han tvingas betala är högt.

I en tid när böcker åter bränns skulle jag vilja säga att Fahrenheit 451 är en bok som man måste läsa!

I kaosutmaning 2023 får denna bok svara mot punkt 12: Läs en klassiker.

Helgfrågan v. 7

Helgfråga från Mias bokhörna. Undersökningar visar att barn läser allt mindre. Helgfrågan lyder:

Hur får vi barnen att börja läsa igen?  

Jag vet inte om det finns någon quick fix, men man får nog både se på det individuella planet och på vad skolan kan göra.

I familjen är det viktigt att läsa för barnen. Fungerar extra bra när det är läggdags. Inga mobiltelefoner eller datorer i barnens rum när de ska sova, utan låt det bli en mysig kvällsrutin att mamma eller pappa läser något innan det är sovdags. Samtidigt vet jag att många ensamstående småbarnsföräldrar kan ha fullt upp att få ihop tiden. Barnen ska hämtas i förskolan, middagen ska fixas, det finns saker att ordna med där hemma, och då kanske man inte orkar med att vara den där goda föräldern som läser godnattsagor. Och sedan har vi de föräldrar som över huvud taget inte bryr sig. Då har förskolan och skolan en viktig roll att spela.

Även i förskolan är det viktigt med högläsning och de äldsta barnen kan kanske få lätta böcker att läsa själva. Sedan bör skolan fortsätta arbetet med att ge barnen i uppgift att läsa böcker. Kanske skolledningen bör fundera över om det viktigaste verkligen är att öka antalet datorer i undervisning eller om man istället ska köpa in fler böcker.

Ett bokpaket med två böcker

Jag fick hämta ett bokpaket idag. Det var två böcker som jag köpt på Bokbörsen. Först och främst Ställ ut en väktare av Harper Lee, författaren till Dödssynden (To Kill A Mockingbird). Den boken har jag länge tänkt att jag vill läsa. Dödssynden var i 50 år den enda bok hon hade publicerat, men så plockade hon fram manuset till den här boken, som hon tydligen skrev före Dödssynden. Jag är riktigt nyfiken på Ställ ut en väktare.

Den andra boken är Bra sagt, som innehåller aforismer samlade av Martin Melander.

Veckans kulturfråga v. 7 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Linda låter sig inspireras av förliden Alla hjärtans dag. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilken kultur inom temat kärlek tycker du extra mycket om?

Först en bok. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en fin liten bok. Fredrik Backman låter oss möta en gammal man, som märker att han steg för steg glider in i demensens glömska. I små historier, berättade med varm och ömsint humor, får vi lära känna en människa genom hans livs tre stora kärlekar: Frun, sonen och barnbarnet. Ljuset i hans liv är sonsonen Noah; en pojke som betyder så mycket för honom att det inte räcker att kalla honom Noah. Nej, dubbelt upp ska det vara och den gamle mannen kallar därför pojken för Noahnoah.

Det är en sorg för mannen, när han fortfarande är medveten om att demensen tilltar, att han inte kommer att kunna vara samme farfar. Det är ju så att när en människa är tillräckligt dement, så är hon inte medveten om det. Mot slutet blandar han ihop sonen och sonsonen. Han förstår inte att sonen numera är en vuxen man.

I filmen Kan du vissla Johanna möter vi sjuårige Berra som saknar sin morfar, det vill säga någon som äter grisfötter, fiskar och trycker en slant i handen på en när man fyller år. Tillsammans med kompisen Ulf letar han upp en morfar åt sig på ålderdomshemmet.

William Shakespears pjäs Romeo och Julia (The Tragedy of Romeo and Juliet) behöver väl ingen närmare presentation. Den omöjliga kärleken mellan Romeo Montague och Julia Capulet. Familjerna Montague och Capulet är fiender och därför måste de hålla sin kärlek hemlig.

Pjäsen är en tragedi och de båda ungdomarna dör på slutet.

Dagens visdomsord 2023-02-15

Jag har nått den period i livet då man vaknar varje morgon och räknar krämporna. Om de inte är fler än sju - då stiger jag tacksamt upp till en ny dag. (Ingmar Bergman) 

Tisdagstrion: "Över" eller "under" i titeln

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat "över" eller "under" i titeln. Jag får fuska lite och tar ord som innehåller "över" eller "under". Här är min trio: 

Överlevaren av Bethany Clift var en bok som överraskade. Smart av författaren att leverera en bok (en debutbok dessutom), som handlar om en pandemi. Helt rätt i tiden så att säga. Men den här pandemin är värre än någon som världen någonsin upplevt tidigare. Här har vi ett oerhört smittsamt virus, som dessutom har en hundraprocentig dödlighet: 6DM, Six Days Maximum - den längsta tid en människa har på sig innan kroppen har hunnit förstöra sig själv. Efter att du känt de första förkylningssymptomen dör du en fruktansvärt plågsam död. Det enda den brittiska regeringen kan erbjuda landets invånare är dödstabletter.

Men en kvinna överlever, och det är henne vi följer genom hennes dagboksanteckningar. Vad gör man när man är ensam i en värld fylld av stinkande lik? Super skallen av sig eller försöker börja odla mat för framtiden? Inte ett helt enkelt val.

Men det som överraskade mig var att boken faktiskt är riktigt underhållande. Det är kvinnans tankar (vi får aldrig veta hennes namn) kring situationen som är en stor del av bokens behållning. På samma sätt som var fallet med Andy Weirs Ensam på Mars. Författaren Kate Sawyer har kommenterat boken så här: "Väldigt underhållande. Som en dystopisk Bridget Jones dagbok med ekon av Shaun of the Dead."

Så jag tror att även den som normalt inte tycker om dystopier kan uppskatta den här boken. Jag älskade den. Boken har en twist på slutet som skapar ännu fler tankar. Vad det är får du veta när du läst boken :)

Övergivet av Kieron Connolly är en fotografisk resa till fler än hundra platser som lämnats åt sitt öde. Från den förbjudna zonen i Tjernobyl till Aralsjöns saltsjuka slätter och från en ekande tom teater i Detroit till kalla krigets ödelagda bunkrar. Med 150 dramatiska och fängslande bilder berättas här historier om övergivna platser från jordens alla hörn.

Om du någon gång undrat hur världen skulle te sig om människorna skulle utplånas från jordens yta så ger dig fotografierna i den här boken en konkret bild. Kanske är det också just den kittlande tanken på människans fall som gör dessa bilder så oerhört fängslande. Det är en stark estetisk upplevelse som skapas av kombinationen döden, förfallet, imponerande byggnadsverk och absolut glömska.

Och kanske Alice i Underlandet av Lewis Carroll. Jag har nog inte läst boken, men historien är ju känd. Alice följer efter en kanin med fickur och ramlar ner i Underlandet; en märklig värld som inte är helt utan faror.

Ett av spelkorten, jag minns inte om det är hjärter eller spader dam, vill hugga huvudet av henne.

Jag har en känsla av att fick såg den som en skolteaterföreställning för ett drygt halvsekel sedan, men helt säker är jag inte.

Akrobaten av Anders Sundkvist

Titel: Akrobaten

Författare: Anders Sundkvist

Förlag: Modernista (2022)

Antal sidor: 272 

En känd toppadvokat skjuts till döds i källaren till sin villa i ett av Stockholms välbärgade områden. Samma natt tar sig en inbrottstjuv in i huset och blir vittne till avrättningen. Amfetaministen Ninni har siktat in sig på Stockholms rikare områden, och hon har unika förmågor som gör att hon aldrig blivit påkommen. När Victor Méndez, nybakad patrullerande polis med stora ambitioner, får korn på den ovanliga inbrottstjuven och utanför arbetstid drar i gång privatspaningar, upptäcker han snart att han är något större på spåren. Samtidigt kämpar kriminalpoliserna Erik Borg och Linda Ndege i motvind i sin jakt på advokatens mördare.

Akrobaten är Anders Sundkvists andra kriminalroman. Den första var Återvändaren. Den boken var riktigt bra och är prisbelönt, så förväntningarna var givetvis stora på den nya boken.

Och jag får säga att jag tycker att förväntningarna i stort sett infriades. Det var många trådar som skulle knytas samman, så den blev riktigt spännande. Erik Borg, som var den av poliserna som stod i centrum i den förra boken, hade nu fått en mindre framträdande roll. Istället fick vi följa Victor Méndez, som utövar spaningar som inte är sanktionerade, och det vet han. Frestelsen är ändå stor att fortsätta i hopp om att få lösa fallen med villainbrotten och sedan även mordfallet. Det är roligt att Sundkvist låter en annan polis få huvudrollen, eftersom det ger ett annat perspektiv. Kanske kan det bli Linda Ndege som får axla den rollen i nästa bok.

Det enda som kanske var något av en besvikelse var att jag redan efter en dryg tredjedel av boken kunde räkna ut vem som var mördaren, även om jag inte hade motivet klart för mig. Det beror antingen på mitt skarpsinne eller på en brist i intrigen. Tyvärr är det förmodligen det senare. Men sammantaget är det ändå en mycket bra kriminalroman.

I kaosutmaning 2023 får denna bok svara mot punkt 1: Läs en bok vars titel börjar på A.

En smakebit på søndag - Fahrenheit 451

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Fahrenheit 451 och är skriven av Ray Bradbury. 

Guy Montag är ingen vanlig brandman. Han tänder eldar istället för att släcka dem. På statens uppdrag bränner han böcker, alla gamla tryckta böcker som kan kallas "litteratur" och som därigenom förväntas kunna få folk att spåra ur och inbilla sig att de kan förändra världen. Han bränner både böckerna och husen där han hittat dem - ibland även människorna i husen, om de knusslar. Ray Bradburys Fahrenheit 451 har fått sin titel efter den temperatur då papper självantänder.

Smakbiten är hämtad från sidan 9:

Det var ett nöje att bränna. Det var särskilt roligt att se ting förintas, se dem svartna och förändras. När han höll mässingsmunstycket i sina knutna nävar och den stora pytonormen spottade sitt giftiga fotogen över världen dunkande blodet i huvudet på honom och hans händer var händerna på en fantastisk dirigent, som spelar alla symfonier av eld och brand för att blåsa rent bland historiens spillror och förkolnade ruiner. Med den symboliska hjälmen, märkt 451, på sitt envisa huvud och ögonen lågande vid tanken på vad som skulle komma gav han tändaren ett lätt slag och huset slog upp i glupska flammor som svedde kvällshimlen röd och gul och svart. Han klev omkring i en svärm av eldflugor. Helst av allt skulle han ha velat steka äpplen i brasan medan böckerna med ett flaxande som av duvvingar dog på husets veranda och gräsmatta. Medan böckerna fladdrade upp i sprakande virvlar bort på en vind som mörknat av branden.

Veckans mening v. 6

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från Fahrenheit av Ray Bradbury.

"Är det sant att brandmännen för länge sedan släckte eldsvådor i stället för att anlägga dem?"

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Helgfrågan v. 6

Helgfråga från Mias bokhörna. Hur ska man egentligen göra om man hamnar i en lässvacka. Helgfrågan lyder:

Vad har du för tips om man kommer i en lässvacka?  

Då ska man absolut undvika "svåra" böcker. Eller böcker som kräver att man ska hålla reda på en massa olika personer. (Läs för allt i världen inte Hundra år av ensamhet om du hamnar i en lässvacka!)

Istället kan man leta reda på någon tunn bok som är rolig och inte svår. Varför inte Gamla tanter lägger inte ägg av Mark Levengood och Unni Lindell?

Efter min stroke 2014 hamnade jag i en speciell lässvacka. Jag hade stora problem med synen och behövde blunda med ena ögat för att kunna se texten ordentligt, så då var det under flera månader inte aktuellt att läsa böcker. Men när det började bli bättre läste jag en ungdomsbok, Spelkortsmysteriet. Korta kapitel som var lätta att hänga med i. Jag blev så glad att det gick så bra att läsa så en tid senare gav jag mig på en bok av Kawabata :)

Veckans kulturfråga v. 6 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. I februari är det Black History Month då man, främst i USA, lyfter den afroamerikanska historien. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilken kultur passar under black history month?

Här känner jag att jag inte har tillräckligt med kunskap, men jag ska väl i alla fall kunna nämna några böcker, som känns självklara, så jag gör det kanske för lätt för mig. 

Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe kom ut 1852, och avsikten var att avslöja grymheterna i slavsystemet. Det innebär dock inte att Stowe stod fri från rasistiska tankar. Är vi inte alla barn av vår tid? När hon skriver om en svart kokerska att hon är duktig på att laga mat precis som alla andra av hennes ras, så är detta naturligtvis också ett rasistiskt synsätt. Även positiva omdömen är rasistiska, när de bygger på synen att människan kan bedömas utifrån ras. Och vem skulle idag benämna svarta barn som "krullhuvuden"?
Men man ska inte läsa boken med moderna glasögon, utan istället se till hur den kan ha blivit emottagen på 1850-talet. I USA såldes boken i hela 300 000 exemplar, vilket gjorde den till den mest spridda boken efter Bibeln! Den satte fart på debatten om slaveriet och anses ha haft en stor betydelse för beslutet att förbjuda slaveri i USA.
Harriet Beecher Stowe fick träffa president Abraham Lincoln i början av inbördeskriget, och då ska presidenten ha sagt: "So this is the little lady who made this big war?

En välsignelse av nobelpristagaren Toni Morrison kan ses som prologen till hennes prisbelönta roman Älskade. Den utspelar sig 200 år tidigare i 1600-talets Amerika.
Jacob Vaark äger en liten farm i norra Virginia och är också agent för Västindiska kompaniet. Trots att han avskyr handeln med människor tar han en liten slavflicka som delbetalning för en skuld av en portugisisk tobakshandlare. Det är Florens, med "händer som en slav och fötter som en fin portugisisk", som fått lära sig läsa och skriva och kan vara till nytta på hans gård. Där finns också hans hustru Rebekka, indiankvinnan Lina och det förvirrade flicka som kallas Sorg.
Detta är en tämligen kort roman, och den är annorlunda i sin uppbyggnad än de flesta andra böcker jag har läst. När jag börjar på ett kapitel får jag ibland fundera på vem det är som berättar. Perspektiven skiftar hela tiden.
Slaveriet börjar institutionaliseras, men det finns ändå fria svarta män. Svarta som kan få lön för sitt arbete. Men visst är rasismen tydlig. Rebekka vill att Lina följer med henne till kyrkan, men indiankvinnan får inte följa med in. Att svarta inte har någon plats i Himmelriket är självklart.
Det är svårt att se vem som är bokens huvudperson, men Florens' öde är ändå betydelsefullt. Det är hennes mor som driver på att Vaark ska ta flickan som delbetalning för en skuld. Hur kan en mor göra så. Är modern så kärlekslös, eller är det tvärtom? Kanske är det an act of mercy. Originalets titel A Mercy har översatts till En välsignelse. Jag undrar om inte barmhärtighet hade varit en bättre översättning än välsignelse. Inte förrän i slutet av boken låter författarinnan oss förstå skälet till moderns agerande. Det är en barmhärtighetsgärning som får oanade konsekvenser.

Så tar jag Dödssynden av Harper Lee. Dödssynden utspelar sig i en liten stad i Alabama i den amerikanska Södern i mitten av 1930-talet. En svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Advokaten Atticus Finch försvarar honom, vilket inte uppskattas av alla. Varför bry sig om att hålla en rättegång mot en neger, när man lika gärna kan lyncha honom direkt?
Bokens berättare är advokatens åttaåriga dotter Scott (Harper Lee själv?). Den skarpsinniga flickan ser igenom samhällets förljugenhet. Hur kan hennes lärarinna tycka så synd om judarna i Tyskland, samtidigt som hon inte har det minsta till övers för de svarta i den egna staden?
I boken används orden neger och nigger hela tiden. Det här är en bok som man definitivt inte får byta ut dessa ord mot andra som är mindre stötande idag. De behövs för att man ska förstå det samhälle som beskrivs. Det går inte att byta ut ett ord som "niggerälskare" mot "afroamerikanälskare", för då skulle man helt radera det rasistiska samhälle som beskrivs.
Dödssynden är en riktigt bra bok, och jag förstår att den blev mycket uppmärksammad när den gavs ut 1960. Det var en tid när svarta i sydstaterna fortfarande förvägrades rätten att rösta och svarta och vita hade olika offentliga toaletter, skilda skolor och skilda säten i bussarna.