Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat läskigheter. Så här skriver Lyran: Nu har väl alla Halloweenhelger firats (jag är positiv till firandet, önskar bara konsensus kring när det ska firas) fast jag har inte läst något otäckare än Nessers senaste. Däremot har jag sett en del läskiga serier på Netflix. Årets tema handlar om läskigheter i olika former, välj texter, filmer, TV-serier, musik, konst eller vad ni nu kan komma på. Berätta om tre läskigheter!
Först en bok. Färjan av Mats Strandberg. Det här är en otäck bok, inte tu tal om den saken. Och det får man väl räkna med när man ser blodet på väggarna på omslaget. Det är så långt från en feel good-roman man kan tänka sig. Det finns något ombord, och snart vet du inte vem du kan lita på. Är din bästa vän också en av "dem"? Men när jag säger att boken är otäck, så är detta inte något negativt omdöme. Det överensstämmer med genren och författaren har Stephen King som förebild, vilket väl säger det mesta. Boken är riktigt bra, och det tror jag beror på att det inte är förfärligt hela tiden. Redan Alfred Hitchcock visste att man måste växla mellan det lugna, vardagliga och det skräckfyllda, och detta lyckas Strandberg med. Att ondskan finns mitt i vardagen gör den mer skräckfylld. Och är du på en färja, kan du inte ta dig därifrån. Så en klassisk film. Flugan från 1958. Det finns även en senare version från 1986. Till sist en kortfilm, som jag nämnt någon gång tidigare - The smiling man. Den borde inte vara otäck, men den får nackhåren att resa sig på mig.
Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat sjukdomar och skador. Så här skriver Lyran: Jag har ju varit mer eller mindre sjuk eller skadad hela hösten och, som Klimakteriehäxan föreslog, får detta då bli ett tema. Berätta om tre böcker som handlar om sjukdomar och/eller skador.
Först ut blir Emmy Abrahamsons Hur man gör succé på dårhus. Majas karriär som ståuppare är inte precis lysande. Inte hennes liv i övrigt heller. Det började när hennes mammas pessar gick sönder, och på sistone har hon brutit sig in i en stuga för att stjäla sprit, rivit ner sin bästis tapeter - till hälften - som en överraskning och missat ett viktigt steg i karriären på grund av en ouppfostrad hund. Men det är väl inget att bli inlagd på psyket för, eller? Detta är en smårolig bok, där man dels följer vad som händer med Maja på psyket, dels får tillbakablickar som på något vis ska förklara hur hon hamnade där. Den är lättläst, men jag har möjligen lite svårt att förstå meningen med boken. Jag tror mig ha förstått att författaren vid tillfällen har drabbats av depressioner. Kanske är detta en möjlighet för henne att sätta ord på sina upplevelser i en humoristisk form. Men det är definitivt inte någon dålig bok. Det är en roman som man kan läsa som lite avkoppling, för allt måste inte vara så förfärligt seriöst.
I Vilhelm Mobergs roman Raskens följer vi den indelte soldaten Rask och hans familj. Ett hårt liv i 1800-talets Sverige. Raskens familj går inte fri från sjukdomar, och det är inte alla barnen som når vuxen ålder. Rasken själv dör i kallbrand efter att ha förfrusit foten.
I Körkarlen av nobelpristagaren Selma Lagerlöf finns det sjukdom och död så det räcker till. Den utspelar sig en nyårsafton. I inledningen får vi veta att slumsystern Edit ligger för döden. Då ber hon att få träffa David Holm. Ingen förstår varför hon vill träffa den försupne mannen. Det är dock inte slumsystern som är huvudpersonen, utan David Holm. Han dör och blir hämtad av körkarlen. Det är han som ska avlösa Georges, som kört vagnen ett helt år och hämtat de döda. De närmaste timmarna får David följa med körkarlen, och han ser då följderna av det liv han levt och hur det har drabbat hans närmaste. Om Selma Lagerlöf har läst En Julsaga av Charles Dickens? Skulle nästan tro det! Det är en söt liten berättelse, men mycket moraliserande. Den vill visa följderna av lasterna. Det viktigaste du kan göra i livet är att försöka leva ett riktigt liv, så att du utan fruktan kan möta döden. Den enda bön du behöver be är: Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas!
Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat gul. Så här skriver Lyran: Dags för en ny vecka och ett nytt tema, denna vecka på den varma färgen GUL. Var fantasifulla eller välj helt enkelt gula böcker, helt upp till er.
Khaled Hosseinis Tusen strålande solar har jag nämnt hur många gånger som helst i dessa tematrior, men den dyker upp i mina tankar i många sammanhang.
Solen är ju gul och omslaget är gult. Vi får följa Mariam, som vid femton års ålder tvingas gifta sig med en trettio år äldre man som misshandlar henne. Efter nära tjugo års äktenskap tvingas ytterligare en ung flicka gifta sig med Mariams make. Vi följer inte bara kvinnornas vardagsliv, utan vi får också en inblick i hur människor påverkas av först Sovjetunionens ockupation och sedan talibanernas grymma styre. Gammal unken islam tvingar kvinnor att hålla sig i sina hem. De får inte arbeta och inte gå på stan utan att en manlig släkting ledsagar dem. Givetvis får inte flickor gå i skolan. All musik förbjuds och tusenåriga kulturskatter förstörs.
Även Karin Brunk Holmqvists Rapsbaggarna har jag använt som svar här och där, men nu är ju faktiskt raps gult och omslaget är gult, så den får vara med här också. Alla bor inte i storstan och alla är inte så sofistikerade. Som de båda bröderna Henning och Albert, som bor tillsammans som de alltid har gjort, bara en liten bit från barndomshemmet. Tiden har stått stilla. Allt de båda bröderna begär av livet är en korvbit att lägga på smörgåsen och så naturligtvis snus. När det öppnas ett hem för kvinnliga missbrukare i barndomshemmet blir de förstås oroliga. Oron får dem att vanka oroligt i rapsfältet och spotta snus. Det blir upptakten till en invasion av både ufologer och malmletare. De båda bröderna är helt omedvetna om att de själva är orsak till det mesta av alla konstiga saker som sker kring deras hem. Boken är rolig och det bästa är att jag är övertygade om att det finns sådana här personer som de båda bröderna i verkliga livet. När storstadsborna twittrar, dricker latte och går på spa finns det alldeles riktiga människor kvar där ute.
Så får det bli lite navelskåderi eller vad man ska kalla det, men min debutroman Skam har företrädesvis gult som färg på omslaget. I en värmländsk socken hittas en ung kvinna mördad i sitt eget hem. Det är sent 1800-tal och kommunikationerna är långsamma, men en sådan här nyhet sprids snabbt på kyrkbacken.
Länsmannen och fjärdingsmannen gör sitt bästa för att lösa mordfallet, men det står snart klart att det är många som har något att dölja. Det finns mycket skam och skuldkänslor om man skrapar på ytan. Där finns även en främlingsfientlighet som blir tydlig när man söker efter mördaren.
Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat orange. Så här skriver Lyran: Löven skiftar i alla möjliga färger och höstmånaden oktober är här. Veckans färgtema är ORANGE, var gärna fantasifulla och långsökta.
Hmm, vem bestämde att den färgen skulle kallas orange? När jag var barn var det självklart att det hette brandgul. Jag vill slå ett slag för att vi ska återerövra ordet brandgul. (Och givetvis gredelin istället för lila.)
Då börjar jag i alla fall med Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson, för apelsiner brukar vara brandgula. Boken ska, om jag förstår saken rätt, vara självbiografisk. Jess växer upp i en adoptivfamilj, där mamman är synnerligen aktiv och bestämd pingstvän. Jess är hennes stora hopp. Flickan ska bli missionär. Uppstår det några konflikter, kan man ju alltid ta en apelsin... Allt går dock inte som man har tänkt sig. Jess inser att hon är lesbisk och inleder ett förhållande med en annan ung flicka. När församlingen får veta detta, fördöms hon och pastorn och de äldste vill att hon ska bekänna och ångra sina synder. Allt i boken är inte så lätt att förstå, i vart fall inte för mig. Jag fattar inte det där med den apelsinfärgade demonen, som dyker upp i ett par kapitel.
Så till en bok vars framsida är brandgul. Brännvinsfursten av Torgny Lindgren, en märklig bok, svår att ta till sig ibland, men givetvis läsvärd. Bokens huvudperson är den store brännvinshandlaren L O Smith. Han är gammal och vill ge ut sina memoarer. Mödosamt formulerar han dem, trots att man förstår att sonen Otto till varje pris vill förhindra att de ges ut. Man får följa brännvinsfurstens liv genom hans tankar som han vill sätta på pränt. Han upplever sig ha blivit lurad, inte minst av sonen, men har han det? Det är ju hans version vi får läsa. Det är inte så lätt att veta vad som är "sanningen" i berättelsen, men så är det väl i verkliga livet också. "Sanningen" kan vara olika, beroende på vilket perspektiv man har. Min sanning kanske inte är den samma som din. (Jo, ibland finns det bara en sanning. Man kan inte gömma sig bakom påståendet att "jag har rätt till min egen sanning". Men ni förstår nog vad jag menar.)
Till sist ytterligare en bok vars omslag är brandgult, nämligen Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand. När Göran Borg inte surfar på en blogg för fotbollsnördar tänker han på sin exfru Mia. Karriären har gått i stå, hårfästet klättrar målmedvetet uppåt och byxlinningen spänner över magen. Men så knackar det på dörren och in stiger Yogendra Singh Thakur, Yogi kallad. En indisk textilexportör i sina allra bästa och mest underbara år, om han får uttrycka det själv. Yogi tar med Göran på en yttre och inre resa till Indiens myllrande huvudstad New Delhi. Det är en riktigt underhållande bok om en man som, trots att han inte alls ville åka till Indien till att börja med, börjar ett nytt liv. För i Indien finner han nämligen kärleken igen. Men det gör väl inte livet mindre komplicerat.
Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat blå. Så här skriver Lyran: Dags för Bokmässa! Vilken färg har då den? Hmmmm lila, det temat har vi ju redan haft. Det får bli den snarlika färgen blå istället. Berätta om tre böcker på temat BLÅ, tolka uppgiften så fritt som möjligt.
I likhet med Att inte vilja se utspelar sig Blå stjärnan under andra världskriget. Här är det kvinnornas roll i kampen mot nazismen som lyfts fram och huvudperson är Johanne Lauritzen. Hon arbetar som agent för den norska motståndsrörelsen och för Storbritannien. Precis som tidigare delar är detta en mycket bra bok. Den blandar spionarbetet med familjeliv och kärlek och den är lättläst. Jag ser framför mig hur Johanne ömsom beger sig över bergen för att undsätta en norsk telegrafist, ömsom sitter med sina närmaste vid obligatoriska släktmiddagar. När vi närmar oss nutid är det svårt för författaren att helt undvika att stöta på historiska personer. Ofta ger han dem då ett annat namn, eftersom han vill kunna skriva dialoger som ju är uppdiktade. Därför får författaren Gunnar Ekelöf heta Bengt utan något angivet efternamn. Det kanske är bäst, eftersom Ekelöf inte direkt porträtteras smickrande. Sammantaget är det en bok som jag varmt rekommenderar.
Torgny Lindgrens bok Dorés bibel har en blå framsida. Det var mitt första möte med Lindgren, och jag blev mycket förtjust. I början hade jag lite svårt att förstå mig på boken, men ju mer jag läste, desto mer gripen blev jag av huvudpersonens öde. En bildad man, som tillbringat många år på en institution för "obildbara." Hela hans liv bygger på en lögn, men han inser det aldrig. Jag rekommenderar boken varmt!
Artemis av Andy Weir har även den ett blått omslag. Mina förväntningar var höga efter att ha läst Ensam på Mars och jag vill säga direkt att jag inte blev besviken. I den här romanen, precis som i den tidigare, låter Weir oss följa händelseförloppet via huvudpersonen. Jazz är historiens jag. Allt som händer henne berättar hon själv om, och det händer en hel del. Som sig bör i spänningsromaner är tempot högt, framför allt mot slutet. Givetvis kämpar Jazz mot klockan när hon ska rädda månstaden Artemis. De sista kapitlen kunde jag inte läsa snabbt nog. Andy Weir är noggrann och beskriver genom Jazz vilka problem som kan finnas när man ska upprätthålla en livsduglig stad på en död himlakropp. Vi får även veta varför det kan bli katastrof om vissa gaser blandas. Där har jag svårt att hänga med ibland, men det spelar ingen roll. Jag köper allt eftersom det är nödvändigt för historien.Vi får inte veta något om hur livet på Jorden ser ut. Lite förvånad blir jag när det talas om Saudiarabiens drottning. Det har aldrig förekommit någon sådan, men det kanske har förändrats vid den här tiden. Jag funderar mycket på när i tiden vi befinner oss. En stad på Månen kan inte ha blivit verklighet i brådrasket. Historien bör utspela sig ett antal decennier framåt i tiden. Kanske ett sekel. Det jag speciellt uppskattar är den sarkasm som Weir ger utlopp för genom Jazz. Mitt i all spänning är det rolig och underhållande läsning.
Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat svart. Så här skriver Lyran: Jag har känt mig rätt nere ett tag och tycker just nu att det passar bra med ett svart tema. Var gärna fria i era tolkningar av temat! Berätta om tre bra böcker på temat SVART.
Först ut blir Harriet Beecher Stowes roman Onkel Toms stuga. En bok som när den först kom ut på svenska även hade titeln Negerlifvet i Nord-Amerikas slafstater. Boken kom ut 1852, och avsikten var att avslöja grymheterna i slavsystemet. Det innebär dock inte att Stowe stod fri från rasistiska tankar. Är vi inte alla barn av vår tid? När hon skriver om en svart kokerska att hon är duktig på att laga mat precis som alla andra av hennes ras, så är detta naturligtvis också ett rasistiskt synsätt. Även positiva omdömen är rasistiska, när de bygger på synen att människan kan bedömas utifrån ras. Och vem skulle idag benämna svarta barn som "krullhuvuden"? Men man ska inte läsa boken med moderna glasögon, utan istället se till hur den kan ha blivit emottagen på 1850-talet. I USA såldes boken i hela 300 000 exemplar, vilket gjorde den till den mest spridda boken efter Bibeln! Den satte fart på debatten om slaveriet och anses ha haft en stor betydelse för beslutet att förbjuda slaveri i USA. Harriet Beecher Stowe fick träffa president Abraham Lincoln i början av inbördeskriget, och då ska presidenten ha sagt: "So this is the little lady who made this big war?" Idag används ibland "Onkel Tom" som en nedsättande benämning på svarta som inte kämpar för sina rättigheter. Det tycker jag är djupt orättvist mot romanens Onkel Tom. Förvisso är han en man som för det mesta finner sig i sin lott och bara önskar sig en god "massa", men i romanen symboliserar han godheten, i bjärt kontrast till slavhandlarna. Den religiösa Harriet Beecher Stowe ville nog förvisso inte att de svarta skulle göra blodig revolution, men hon var övertygad om att om man bara spred informationen om slaveriets omänsklighet, så skulle hennes land avskaffa det. Och hon fick ju faktiskt rätt.
En annan bok som handlar om situationen för svarta i USA är Harper Lees Dödssynden. Den utspelar sig i en liten stad i Alabama i den amerikanska Södern i mitten av 1930-talet. En svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Advokaten Atticus Finch försvarar honom, vilket inte uppskattas av alla. Varför bry sig om att hålla en rättegång mot en neger, när man lika gärna kan lyncha honom direkt? Bokens berättare är advokatens åttaåriga dotter Scott (Harper Lee själv?). Den skarpsinniga flickan ser igenom samhällets förljugenhet. Hur kan hennes lärarinna tycka så synd om judarna i Tyskland, samtidigt som hon inte har det minsta till övers för de svarta i den egna staden? I boken används orden neger och nigger hela tiden. Det här är en bok som man definitivt inte får byta ut dessa ord mot andra som är mindre stötande idag. De behövs för att man ska förstå det samhälle som beskrivs. Det går inte att byta ut ett ord som "niggerälskare" mot "afroamerikanälskare", för då skulle man helt radera det rasistiska samhälle som beskrivs. Dödssynden är en riktigt bra bok, och jag förstår att den blev mycket uppmärksammad när den gavs ut 1960. Det var en tid när svarta i sydstaterna fortfarande förvägrades rätten att rösta och svarta och vita hade olika offentliga toaletter, skilda skolor och skilda säten i bussarna.
På natten kan det vara svart, speciellt nu när vi går mot hösten. Katherine Webbs roman Italienska nätter utspelar sig för snart hundra år sedan. Unga, osäkra Clare Kingsley reser mot sin vilja genom södra Italiens brända landskap. Här ska hon tillbringa sommaren med sin make Boyd, som arbetar för den nyrike markägaren Leandro Cardetta. När Clare stiger av tåget känner hon genast den laddade stämning som råder i den lilla staden Gioia del Colle. För bortom Leandros lyxuösa villa har spänningen nått bristningsgränsen. Stadens fattiga arbetare söker desperat efter arbete och mat, många av dem är veteraner från första världskriget. En av dem är Ettore. Då Clares och Ettores vägar korsas försvinner hennes hemlängtan i ett slag. Det här är en riktigt bra bok. Vi befinner oss i Apulien i södra Italien i början av 1920-talet. Klassmotsättningarna är stora och de fattiga som försöker organisera sig för att kunna få godsägarna att betala en anständig lön blir misshandlade av flåbusar i svarta skjortor - det är de italienska fascisterna som har vuxit fram som politisk rörelse. Den historien berättar Katherine Webb, men samtidigt handlar boken om en omöjlig kärlekshistoria mellan den gifta engelska unga kvinnan Clare och den fattige lantarbetaren Ettore. Boken är uppbyggd så att vartannat kapitel utgår från Clare och vartannat från Ettore. I början har de inga beröringspunkter, men snart nog träffas de och historierna vävs samman. Det är het passion under italienska nätter, men båda vet nog innerst inne att de inte kan få henne. Men vem vill lyssna till förnuftet när hjärtat brinner? Romanen Italienska nätter är politik, passion och tragik. Där finns kärlek, hat, ondska och ren galenskap. Det är mångfalden av mänskliga egenskaper, goda som dåliga, som gör Italienska nätter till en riktigt läsvärd roman.
Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat röd. Så här skriver Lyran: Så här efter valet som slutade i total förvirring vill jag bekänna färg och temat är därför detta vecka så klart RÖD. Var gärna uppfinningsrika och långsökta i era val.
Första boken får bli Vi ses vid Röda Sten av Viveca Lärn. En rolig bok, som var den första boken av Viveca Lärn som jag läst. Hon skriver lättsamt och med en stor portion humor. Jag älskar till exempel det här lilla stycket, där huvudpersonen Judit funderar över det faktum att hon snart ska fylla fyrtio. Hon promenerar nerför Avenyn. - Flyttapå dig, kärring! ropade en kille som kom susande förbi Seven Eleven på gröna inlines. Judit vände sig om men hon kunde inte se någon kärring över huvud taget. Det var egendomligt. En annan som saknar självinsikt var gäller den egna åldern är Judits vän Dennis. Han bestämmer sig för att sluta supa, och tar på sig träningskläder och ger sig ut att jogga. Hans kondition var anmärkningsvärt god. Han hade fått en stor fläck fram på tröjan och kände också svetten rinna mellan skulderbladen. Tvu unga mammor som sköt var sin barnvagn framför sig stirrade på honom vid Mariaplan. Han gav dem en lång blick. Han kanske var rätt snygg ändå. Bakom sig hörde han dem fnissa. De undrade nog om han var ledig. Dennis kände sig i form.
Mellan rött och svart är tredje delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. De första delarna heter Brobyggarna och Dandy. I den här delen följer vi familjen Lauritzen i både Sverige och i Tyskland under tiden fram till andra världskriget. Det tyska samhället polariseras och motsättningarna letar sig även in i familjen. I släkten finns både judar och SS-officerare. Titeln får mig att tänka på ett roulettbord, men här är det ett spel med betydligt större insatser än vad som någonsin skådats i Monte Carlo eller Las Vegas. Det är en tid av synnerligen stora politiska spänningar. I släkten Lauritzen finns både röda och svarta/bruna.
Sedan kan jag bara inte hålla mig. Det får bli den här boken, vars framsida onekligen är röd. Det är Synd, som är skriven av denne bokbloggare ;)
Det är sent 1800-tal. I den värmländska socknen Frykeboda hittas klockaren, tillika poststationsföreståndaren, mördad. Någon har uppenbarligen brutit mot femte budordet: Du skall icke dräpa. Men det visar sig att det finns fler synder att bekänna. Detta är en uppföljare till min debutroman Skam. På nytt får vi följa länsmannen Nathanael Efraimsson och fjärdingsmannen Alfred Karlsson i deras arbete med att försöka få tag i gärningsmannen. Även denna gång bygger historien på ett autentiskt svenskt rättsfall, men platser och personer är ändrade och upplösningen blir en annan.
Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat grå. Så här skriver Lyran: Grå vardag, grå böcker, namn man kan associera till grå, välj själv! Veckans tema är grå, låt se hur uppfinningsrika svar ni kan få till.
Då börjar jag med Selma Lagerlöfs novellsamling Kristuslegender. En av novellerna heterFågel Rödbröst.
Vid skapelsen ger Gud en av fåglarna namnet Rödbröst. Fågeln är dock grå, och den flyger tillbaka till Gud för att få sina röda bröstfjädrar. Det får den dock inte, utan den får veta att den måste förtjäna dessa fjädrar.
Generation efter generation av denna fågelart hoppas och längtar efter att få det röda bröstet, tills en dag då en av dessa fåglar utför en gärning som gör att den och alla dess artfränder får de röda bröstfjädrarna.
Så en annan nobelpristagare, nämligen De dunkla butikernas gata av Patrick Modiano. En bok som jag inte alls uppskattade, men som jag tar med eftersom omslaget är ganska så grått.
Huvudpersonen har drabbats av minnesförlust femton år tidigare och vet inte vem han egentligen är. Under dessa år har han arbetat som privatdetektiv, men när hans chef går i pension bestämmer han sig för att försöka finna sin rätta identitet. Så han vandrar runt i Paris, i samma kvarter där han arbetat utan att veta vem han var, och nu stöter han på personer som minsann känner till den Pedro McEvoy som han tycks ha varit. Men varför har ingen av dem stött på honom de senaste femton åren? Och vad var det som förorsakade minnesförlusten? Var Pedro McEvoy hans verkliga identitet eller var det också ett alias? Och varför flydde han under kriget? Vad flydde han från? Jag lägger ifrån mig boken lätt irriterad. Visst förstår jag att man inte behöver få alla svar i en bok. Lite kan sparas till läsarens fantasi. Men i det här fallet klarar jag inte alls av att förstå vad författaren vill ha sagt med sin bok. Det känns som de dunkla tankarnas bok.
Slutligen Bara en pärla av Karina Johansson, som jag läste när den kom ut 2010. Jag väljer den eftersom bokens framsida är grå.
Intrigen är alldeles utmärkt. Läsaren får följa Emma, som inte vill acceptera att väninnan Angelika skulle ha begått självmord. Ibland ges små tillbakablickar av händelser för flera decennier sedan, som kanske har samband med händelserna kring Emma. Det doftar lite Camilla Läckberg kring Karina Johanssons debutroman.
Det är roligt att händelserna är förlagda till författarinnans egen hemort Sunne. För oss som varit där, är det lätt att se framför sig när Emma promenerar förbi "Slottet" och andra kända Sunnemiljöer.
Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat vit. Så här skriver Lyran: Ny vecka, ny färg. Som vanligt får ni vara kreativa och fantasifulla och tänja lite gränserna. Bara ni förklarar hur ni tänker. Berätta om tre bra böcker på temat VIT!
Jag börjar med en av årets favoritböcker - Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht. Två systrar - ett krig. Korea, 1943. Hana arbetar som fridykare i en tradition av starka, självständiga kvinnor. Landet är ockuperat av Japan, men de har lärt sig att undvika de grymma och hänsynslösa soldaterna. Tills en dag då hon ertappas på stranden. För att skydda sin lillasyster Emi låter Hana sig tillfångatas och föras bort från ön - till ett liv som sexslav på en militärbordell. Sydkorea, 2011. Emi har under mer än sextio år försökt förtränga sin syster och den uppoffring hon gjorde. Nu står hon inför ett val - att konfrontera det förflutna, eller att aldrig få möta systern igen. Vit krysantemum är en stark roman. En roman fylld av smärta. När jag läser hur Hana blir behandlad måste jag ibland lägga ner boken. Jag måste få andas. Men sedan är jag tvungen att börja läsa igen. Det går inte att lämna berättelsen. Den kräver att bli läst. Det här är en bit 1900-talshistoria som jag inte visste mycket om. Japan hade annekterat kejsardömet Korea 1910, vilket blev inledningen till ett förtryck och lidande för det koreanska folket. Koreanerna tvingas lära sig japanska och den egna kulturen förbjuds. Under Japans krig i Manchuriet förvärras situationen för koreanerna. Männen tvingas bli soldater i den japanska armén, medan många unga flickor fångas in för att tjänstgöra som "trösterskor", ett annat ord för sexslavar. Men även sedan japanerna besegrats 1945 fortsätter lidandet för koreanerna. I Sydkorea, där Emi bor, dödas koreaner på nytt, men den här gången av landets diktatoriska regim. Mary Lynn Bracht är amerikanska, men har koreanskt påbrå. Hon har valt att gräva djupt i historien om koreanernas misär och förtryck. Men kanske har hon känt att en bok inte bara kan handla om hopplöshet. Det blir en form av avslut för huvudpersonerna, men inte på det sätt jag som läsare hade kunnat föreställa mig. Än en gång. Detta är en stark roman fylld av smärta. Men det är en viktig och synnerligen läsvärd bok, som jag varmt rekommenderar.
Sedan väljer jag Joyce Carol Oates Svart flicka - Vit flicka. Den svarta flickan heter Minette och den vita flickan heter Genna. De är rumskamrater på Schuyler College. Genna är uppvuxen i en utpräglat liberal familj och gör allt för att bli vän med Minette. Men Minette är inte det minsta intresserad. En mer självupptagen person än Minette får man leta efter. Snart utsätts Minette för trakasserier på skolan med tydliga rasistiska förtecken. Genna ställer givetvis helhjärtat upp för Minette, men är den svarta flickan verkligen ett offer? Samtidigt får vi följa Gennas komplicerade förhållande till sina föräldrar, inte minst fadern som är en radikal hippieadvokat. Boken är givetvis mycket amerikansk, men ändå intressant. Den fängslar och griper tag i läsaren.
Den sydafrikanska nobelpristagaren Nadine Gordimers roman Julys folk är en mycket speciell bok och den torde inte ha mottagits positivt av hennes hemlands styresmän. Boken kom ut under apartheidsystemets dagar och handlar om ett tänkt inbördeskrig som just brutit ut. Läsaren får inte veta så mycket om hur striderna går, men det finns anledning anta att regimen är på väg att falla och att de svarta med stöd av bland andra ryssar och kubaner kommer att gå segrande ur kriget. En vit familj har flytt från sitt hem tillsammans med sin svarte tjänare. Tjänaren July tar med dem till sin egen hemby. Hur ska en vit familj klara sig i den lilla byn, när det inte bara är att gå till en affär och köpa allt vad de kan tänkas behöva? Steg för steg märker de också hur maktförhållandena förändras. I de svartas by är den vita familjen inte längre herrar. Ett mycket intressant perspektiv tycker jag. De vita i Sydafrika bör nog vara tacksamma över att övergången från apartheidsystemet till demokrati gick fredligt tillväga och att den kloke Nelson Mandela inte försökte hämnas på de forna herrarna. Det enda som stör mig i boken är att den på något vis saknar början och slut. Den vita familjen och July har redan kommit till den byn när boken börjar och när texten är slut på sista sidan vänder jag förvånat blad för att få veta hur det går, men Gordimer låter mig sväva i ovisshet. Icke förty är det en bra bok, om än dramaturgiskt annorlunda uppbyggd än vad jag är van vid.
