Tematrio - Blå

Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat blå. Så här skriver Lyran: Dags för Bokmässa! Vilken färg har då den? Hmmmm lila, det temat har vi ju redan haft. Det får bli den snarlika färgen blå istället. 

Berätta om tre böcker på temat BLÅ, tolka uppgiften så fritt som möjligt.

I likhet med Att inte vilja se utspelar sig Blå stjärnan under andra världskriget. Här är det kvinnornas roll i kampen mot nazismen som lyfts fram och huvudperson är Johanne Lauritzen. Hon arbetar som agent för den norska motståndsrörelsen och för Storbritannien.
Precis som tidigare delar är detta en mycket bra bok. Den blandar spionarbetet med familjeliv och kärlek och den är lättläst. Jag ser framför mig hur Johanne ömsom beger sig över bergen för att undsätta en norsk telegrafist, ömsom sitter med sina närmaste vid obligatoriska släktmiddagar.
När vi närmar oss nutid är det svårt för författaren att helt undvika att stöta på historiska personer. Ofta ger han dem då ett annat namn, eftersom han vill kunna skriva dialoger som ju är uppdiktade. Därför får författaren Gunnar Ekelöf heta Bengt utan något angivet efternamn. Det kanske är bäst, eftersom Ekelöf inte direkt porträtteras smickrande.
Sammantaget är det en bok som jag varmt rekommenderar.

Torgny Lindgrens bok Dorés bibel har en blå framsida. 
Det var mitt första möte med Lindgren, och jag blev mycket förtjust. I början hade jag lite svårt att förstå mig på boken, men ju mer jag läste, desto mer gripen blev jag av huvudpersonens öde. En bildad man, som tillbringat många år på en institution för "obildbara." Hela hans liv bygger på en lögn, men han inser det aldrig. Jag rekommenderar boken varmt!

Artemis av Andy Weir har även den ett blått omslag.
Mina förväntningar var höga efter att ha läst Ensam på Mars och jag vill säga direkt att jag inte blev besviken. I den här romanen, precis som i den tidigare, låter Weir oss följa händelseförloppet via huvudpersonen. Jazz är historiens jag. Allt som händer henne berättar hon själv om, och det händer en hel del.
Som sig bör i spänningsromaner är tempot högt, framför allt mot slutet. Givetvis kämpar Jazz mot klockan när hon ska rädda månstaden Artemis. De sista kapitlen kunde jag inte läsa snabbt nog.
Andy Weir är noggrann och beskriver genom Jazz vilka problem som kan finnas när man ska upprätthålla en livsduglig stad på en död himlakropp. Vi får även veta varför det kan bli katastrof om vissa gaser blandas. Där har jag svårt att hänga med ibland, men det spelar ingen roll. Jag köper allt eftersom det är nödvändigt för historien.Vi får inte veta något om hur livet på Jorden ser ut. Lite förvånad blir jag när det talas om Saudiarabiens drottning. Det har aldrig förekommit någon sådan, men det kanske har förändrats vid den här tiden.
Jag funderar mycket på när i tiden vi befinner oss. En stad på Månen kan inte ha blivit verklighet i brådrasket. Historien bör utspela sig ett antal decennier framåt i tiden. Kanske ett sekel.
Det jag speciellt uppskattar är den sarkasm som Weir ger utlopp för genom Jazz. Mitt i all spänning är det rolig och underhållande läsning.