lördag 31 januari 2015

Lyckliga gatan

Nej, Liza Marklund, jag tycker inte att Lyckliga gatan är någon höjdare.
Jag har läst ett antal av Marklunds böcker och tyckt om att följa Annika Bengtzons förehavanden, men här tycker jag att det spretade för mycket.
En före detta riksdagsman hittas i sitt hem efter att ha misshandlats mycket svårt. Vem har torterat honom och varför?
Samtidigt har chefredaktör Anders Schyman problem. Bloggaren Sanningens ljus skriver att Schyman vunnit Stora Journalistpriset för 20 år sedan på en bluff.
Och naturligtvis har Annika Bengtzon en passa privata problem att tampas med.
När jag är färdig med boken känner jag att det är något som fattas. Hur blev det? Fick polisen tag i den/dem som torterat politikern? Och vem är egentligen Sanningens ljus?
Nästa bok blir den sista i Marklunds långa serie om Annika Bengtzon. Är det tänkt att några av frågorna ska besvaras i den?

SkrivarSidans novelltävling 2015

SkrivarSidan utlyser en novelltävling. Temat är utanförskap och novellen får vara på max 7000 tecken inklusive mellanslag. Senast den 8 mars ska novellen, som inte får vara publicerad tidigare, vara skickad till novelltavling@skrivarsidan.nu.

Sexobjekt

Det här är en verklig klassiker!

fredag 30 januari 2015

Dagens visdomsord 2015-01-30

Många människor behöver man inte parodiera. Det räcker med att citera dem. (Robert Neumann)

onsdag 28 januari 2015

Förbjuden barnläsning

Den här nyheten är från 2013, men man kan ändå läsa och förfasa sig. Ryssland marscherar med kraftfulla steg bakåt i utvecklingen.

En helt vanlig dag på jobbet?

Vi var på bio och såg Micke & Veronica med David Hellenius och Isabella Scorupco i titelrollerna. En riktigt rolig film, som jag varmt rekommenderar. Även Susanne Reuter i rollen som Veronicas mamma är en höjdare.
Men jag tänker på hur bra en del människor har det. David Hellenius får ligga i en stor skön säng och kyssa Isabella Scorupco. Och få betalt för det!
En helt vanlig dag på jobbet va?

tisdag 27 januari 2015

Dagens visdomsord 2015-01-27

Jag är inte hälften så självbelåten som alla andra skulle vara i mitt ställe. (K.K. Steincke)

torsdag 22 januari 2015

Man måste prioritera på gården...

Vad då hedra?

Det har blivit vanligt bland landets högsta politiker att de säger att de ska "hedra" en överenskommelse. Anna Kinberg Batra förväntar sig att regeringen ska "hedra" de blocköverskridande uppgörelser som finns.
Men vad då hedra? Man kan väl inte hedra en överenskommelse?
Jag tror dock att jag vet vad det handlar om. De tänker på det engelska uttrycket "to honour an agreement."
Så olika vi människor är. Jag tänker på svenska och bildar svenska ord i hjärnan som sedan kommer ut ur munnen. Dessa människor tycks först försöka räkna ut hur man skulle säga på engelska. Därefter översätter de till svenska. Knasigt!
Vad det egentligen heter på svenska? Det heter att hålla fast vid överenskommelsen.

fredag 16 januari 2015

Dagens visdomsord 2015-01-16

När makt gör en man arrogant, påminner poesin honom om hans begränsningar. (John F Kennedy)

Bokbloggsjerka 16-19 januari

Bokbloggsjerka från Annikas Litteratur- och kulturblogg. Den här gången är frågan:
När började du läsa och varför fortsatte du att läsa så mycket som du gör?

Det där var lite knepigt för mig känner jag. Jag tillhörde dem som läste massor som barn. Enid Blytons böcker, Sivar Ahlruds Tvillingdeckarna och många andra. Och SF-litteratur! Asimov någon? En riktig bokslukare var jag.
Men som vuxen lade jag av med att läsa. Det gick många, många år utan att jag egentligen läste någon skönlitteratur. Men jag har hittat tillbaka till böckerna, och det är jätteroligt. Det finns så mycket att hitta i böckerna. Oavsett om det är en deckare eller en roman.

tisdag 13 januari 2015

Bara för att...


Att inte vilja se

Efter att ha läst böcker av Kawabata och Laxness kändes det skönt att få något mer lättläst. Det fick bli julklappsboken Att inte vilja se av Jan Guillou. Detta är fjärde delen i Guillous romansvit om Det stora århundradet, det vill säga 1900-talet.
Att boken är lättläst betyder inte att den är dålig. Jag är mycket förtjust i den här serien, där vi får följa familjen Lauritzen. Den här delen utspelar sig under andra världskriget. Kriget splittrar familjen. En familjemedlem tillhör ett elitförband inom SS, medan en annan deltar i den norska motståndskampen.
Bröderna Lauritzen hoppas på en tysk seger i kriget. Inte för att de är nazister, för det är de absolut inte, utan för att de känner en stark samhörighet med den tyska kulturen och dessutom har nästan hela familjeförmögenheten låst i tyska fastigheter.
Titeln syftar naturligtvis på oviljan att inse vilket utrotningskrig nazisterna ägnade sig åt. Boken har kritiserats av historiker, som menar att det visst var känt att judar dödades i stor skala, och att Guillou därför ger en felaktig bild av hur man i Sverige såg på kriget.
Jag tror att det är en feltolkning. Det handlar om att inte VILJA se. Hur lätt är det inte att förneka fakta som talar emot den egna världsbilden. På samma sätt som många vägrade inse vilken brutal mördarregim som styrde i Moskva.
Boken tycks sluta med en "cliff hanger". Det ska bli spännande att få följa fortsättningen. De tre bröderna kan inte leva i evighet. Jag antar att Guillou planerar för ett generationsskifte. Om inte i nästa del, så i den som följer därefter.

Dagens visdomsord 2015-01-13

Försöken att förverkliga himlen på jorden skapar ett ständigt helvete. (Karl Popper)

fredag 9 januari 2015

Bokbloggsjerka 9-12 januari

Bokbloggsjerka från Annikas Litteratur- och kulturblogg. Den här gången är frågan:
Finns det någon tv-serie (eller hur många som helst) som du såg 2014 (eller åtminstone påbörjade förra året) som du skulle kunna tipsa om?

Min absoluta favorit är Downton Abbey! Det var femte säsongen som visades under senhösten, men det lär vara en sjätte säsong på gång. Jag älskade ju Herrskap och tjänstefolk som gick för en förfärligt massa år sedan, och detta är något liknande.
Har man väl börjat titta på Downton Abbey, så är man fast. Inte klokt att man kan fascineras av dessa aristokratiska oduglingar och deras tjänstefolk, men det gör man. Och Dame Maggie Smith är helt underbar som änkegrevinnan!

Jesus and Mo

I dessa dagar, när det diskuteras satirteckningar, vill jag gärna slå ett slag för serien Jesus and Mo, som publiceras på http://www.jesusandmo.net/
I denna serie sitter Jesus och Muhammed och filosoferar över en öl i baren. Ibland får de mothugg från "the Barmaid". Henne får man dock aldrig se, eftersom hon inte får avbildas :D

torsdag 8 januari 2015

Charlie Hebdo 2006

"Muhammed bestört över extremister. Det är jobbigt att vara älskad av idioter..."

Självcensur

Säkert som amen i kyrkan kommer det att finnas folk som tycker att det är onödigt att provocera islamisterna eller andra stollar genom att publicera satir och skämtteckningar.
The New Yorker har lösningen på hur man kan ha teckningar, som definitivt inte kan skada någons kulturella, etniska, religiösa eller politiska känslor.

onsdag 7 januari 2015

Ny attack mot yttrandefriheten

Den franska satirtidningen Charlie Hebdo har utsatts för ett terrorattentat. Tre personer, beväpnade med automatvapen, har attackerat redaktionen och mördat minst tolv personer. I natt hade tidningen publicerat en tweet med ovanstående bild, som föreställer IS-ledaren Al-Baghdadi. Man vet ännu inte om det finns något samband, men visst är det lätt att tankarna går till islam när det handlar om attacker mot yttrandefriheten och besinningslöst dödande av oskyldiga människor.

tisdag 6 januari 2015

Matkultur och moral

Jag läste i Aftonbladet att ett antal hundar som var tänkta att hamna på middagsbordet i Sydkorea nu anlänt till USA. Det pågår en kampanj för att få människor i Sydkorea och andra länder i Asien att sluta äta hundar. Varje år äts mellan 1,2 och 2 miljoner hundar i Sydkorea.
Alltså, jag skulle själv aldrig kunna tänka mig att äta hundar. Det lockar mig inte att äta orm heller. Men jag äter gärna oxkött och fläskkött. Och kyckling. Och älgkött.
Jag förstår inte den moraliska skillnaden. Jag har mer förståelse för dem som inte vill äta några djur över huvud taget. Men att uppröras över att någon äter hund, samtidigt som man själv stoppar i sig kött från andra djur, det tycker jag är dubbelmoral.
Det här handlar inte om att amerikaner eller andra västerlänningar har högre moral. Bara en annan kultur.
Tänker amerikanerna möjligen förbjuda hamburgare...?

söndag 4 januari 2015

Dit vinden blåser

Dit vinden blåser av E.V. Thompson är en bok som innehåller mycket. Den utspelar sig i 1840-talets Cornwall. Där arbetar gruvarbetare under fruktansvärda förhållanden. Den unge Josh ser hur människor i hans närhet slits ut och dör. När han får möjlighet att utbilda sig till ingenjör vill han använda sina kunskaper till att förbättra gruvarbetarnas förhållanden.
Hans engagemang för gruvarbetarna och deras försök att sluta sig samman i fackföreningar ses dock med oblida ögon av Cornwalls gruvägare.
Hans stora kärlek är en ung zigenarflicka. Ja, boken utspelar sig i en tid då det fortfarande fanns ett folk som kallades zigenare. De älskar varandra, men ödet skiljer dem åt. Flickan Miriam gifter sig med Josh' bäste vän, men föder hans barn.
Istället gifter han sig med en flicka från en mer välsituerad familj. Givetvis blir de inte lyckliga.
Mer ska jag inte berätta, för jag vill gärna rekommendera boken till andra. Det är en bok som speglar svåra sociala förhållanden, men som även innehåller mycket kärlek, hat och avundsjuka.

lördag 3 januari 2015

Hakkorset och halvmånen

Den här ledaren i SvD av Per Gudmundson tycker jag är så bra att jag är fräck nog att publicera den här i sin helhet. (Bilden ovan visar ett möte 1941 mellan Hadj Amin al-Husseini, stormufti av Jerusalem, och Adolf Hitler, Tysklands ledare. De båda var helt överens om nödvändigheten av att utrota judarna.)

En av de mer förbigångna händelserna de senaste åren var att president Barack Obama skickade sitt särskilda sändebud för att övervaka och motverka antisemitism, Hanna Rosenthal, till Malmö för snart två år sedan. Besöket borde ha blivit en ögonöppnare, men har inte lett till någon djupare självrannsakan.
Forum för levande historia kartlägger förekomsten av främlingsfientlighet i Sverige, bland annat i sina intoleransundersökningar. Rapporten från 2009, ”Den mångtydiga intoleransen”, baserades på en attitydundersökning bland knappt 4 700 gymnasieungdomar. Rapporten fann att en negativ inställning till judar förekom i alla kategorier – både bland elever med låg- och högutbildade föräldrar, såväl i storstäder som i glesbygd, bland pojkar och flickor etcetera. 18,6 procent av samtliga elever befanns ha en negativ inställning till judar. En kategori skiljde dock ut sig. Bland elever som definierade sig som muslimer hade 55 procent en negativ inställning till judar.
Studien ”Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige”, utgiven 2006, byggde på enkätsvar från knappt 3 000 personer i åldrarna 16–75. Där fann man att 39 procent av dem som betecknar sig som muslimer hyste ”en systematisk antisemitisk inställning”, jämfört med 5 procent totalt i populationen. Studien erbjöd också en förklaring: ”påverkan från den politiska kultur som präglar stora delar av arabvärlden och vissa andra islamiska länder. Detta är en politisk kultur i vilken antisemitismen i betydande grad är legitim och sedan decennier öppet har propagerats av i vissa fall regimer och i åtskilliga fall ledande medier och inflytelserika religiösa ledare och grupperingar.”
I nyligen utkomna ”Hakkorset & Halvmånen – Nazister i Mellanöstern” (Natur & Kultur 2014) skildrar Niclas Sennerteg, författare och journalist vid Borås Tidning, en alltför sällan undersökt aspekt av 1900-talshistorien. Åtskilliga känner givetvis redan till historierna om stormuftin i Jerusalem Haj Amin al-Husseini, palestinsk nationalistledare och sedermera Gruppenführer i SS, som samarbetade med Adolf Hitler och arbetade med att rekrytera frivilliga muslimer till Wehrmacht – med det gemensamma målet att utplåna judendomen. Sennerteg kan dock efter åratal av research berätta betydligt fylligare om hur intressena kunde sammanfalla.
Det är väl känt att prominenta nazister och människorättsförbrytare efter kriget sökte sig undan rättvisan till Sydamerika. Men en strid ström tyska officerare sökte sig också till arabvärlden, huvudsakligen till Egypten, Syrien och Libanon. Där var deras militära expertis eftersökt i uppbyggnaden av såväl säkerhetstjänst som krigsmakt, och där var deras ideologiska historik inte nödvändigtvis en belastning. Tvärtom kunde den antijudiska propaganda som utarbetats i Nazityskland lätt anpassas efter lokala behov. Tyskarna hamnade i en främmande men ändå bekant miljö. Arabdiktaturerna behövde dem, och gav dem sitt fulla skydd.
Med Hakkorset & Halvmånen har Sennerteg gjort något av en pionjärgärning – läsaren får närmast intrycket att det ligger lika mycket detektivarbete som historisk research bakom boken – så det är rimligen för tidigt att fastställa vilka slutsatser som ska dras om hur stort det Nazityska inflytandet har varit i Mellanöstern. Däremot är det klart att boken tjänar som en mycket rik fond för den som vill begripa även den samtida antisemitismen.
I Sverige ses antisemitism ofta som en reaktion på Israelisk krigföring. Denna syn är inte helt obegriplig (enligt statistiken blir antijudiska attacker och hatbrott vanligare under perioder då Israels krigsmakt är på fötter) men lägger skulden på offret och inte på förövaren. Vad Sennerteg illustrerar är att judehatet fanns i regionen långt innan Israel ockuperade Västbanken eller Gaza – ja, långt innan Israel ens existerade.
Att dessa djupt rotade värderingar skulle kunna följa med till Sverige borde inte förvåna.