Helgfråga från Mias bokhörna. Denna gång handlar det om fackböcker. Helgfrågan lyder:
Läser du fackböcker? Om ja, i så fall om vad?
Helgfrågan får mig att inse att jag läser alldeles för få fackböcker. Jag kan inte ens minnas vilken den senaste fackboken var.
Annars är jag väldigt intresserad av historia, gärna sådan som involverar kungar och kejsare. Det är nog dags att jag letar rätt på någon bra bok om historia.
Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre. (Lily Tomlin)
Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat brev & dagböcker. Här är min trio:
Titel: Ormens år
Författare: Ulrika Ewerman
Förlag: Bookmark Förlag (2022)
Antal sidor: 295
Året är 1956 och Judith har under sin kringflyttande uppväxt aldrig vågat lita på att något kan bestå. När hon träffar syskonen Valter och Vera hoppas hon för första gången att hennes familj ska slå ner sina rötter. Hon får sin önskan uppfylld och trion är oskiljaktiga genom barndomen. Tack vare Valter inser Judith att det kanske inte är så farligt att vara beroende av någon. Men allt förändras under ormens år 1965 då Valter och Vera bryter all kontakt med henne utan förvarning eller förklaring. Judith flyr från byn och lovar sig själv att aldrig igen bli ett offer för sina känslor. Ödet vill dock annorlunda och tolv år senare måste hon konfrontera både sin uppväxt och sina kvarvarande känslor för Valter.
Ormens år är Ulrika Ewermans andra roman. Den första var Monica Magnus 1966. Debutboken var intressant på många sätt, inte minst därför att Ulrika Ewerman då skrev om sin syster Monica; en syster hon aldrig träffade, därför att Monica dog innan Ulrika föddes.
Ormens år är en helt annan typ av bok. Här är det ren fiktion. Den röda tråden i boken är kärleken mellan Judith och Valter. Deras kärlekssaga får dock ett abrupt slut under ormens år 1965 då Valter och hans syster Vera bryter kontakten med henne. Som läsare får vi veta varför, men Judith är helt okunnig om vad som har hänt och lämnar byn för en karriär på annan ort.
Boken är intressant att läsa, men ändå känner jag mig inte riktigt nöjd. Det finns saker som aldrig får sin förklaring. Varför kalla året för ormens år? Varför gör Vera så märkliga närmanden mot Judith? Märkliga, därför att de aldrig leder fram till något. Hon kysser henne, tar hennes finger i munnen och suger sinnligt på det. Är Vera förälskad i Judith? Det finns inget i övrigt i boken som tyder på det.
Och varför det konstiga slutet? Det känns som att allt mynnar ut i ingenting och jag sitter där snopen när jag slagit igen boken.
Slutligen finns det en del språkfel i boken. Ord som dubbeltecknas eller är felstavade. Nog kunde väl förlaget ha kostat på sig en korrekturläsning.
Ormens år att trots allt en intressant bok att läsa, men den når inte upp till samma nivå som författarens debutroman.
Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Ormens år och är skriven av Ulrika Ewerman.
Året är 1956 och Judith har under sin kringflyttande uppväxt aldrig vågat lita på att något kan bestå. När hon träffar syskonen Valter och Vera hoppas hon för första gången att hennes familj ska slå ner sina rötter. Hon får sin önskan uppfylld och trion är oskiljaktiga genom barndomen. Tack vare Valter inser Judith att det kanske inte är så farligt att vara beroende av någon. Men allt förändras under ormens år 1965 då Valter och Vera bryter all kontakt med henne utan förvarning eller förklaring. Judith flyr från byn och lovar sig själv att aldrig igen bli ett offer för sina känslor. Ödet vill dock annorlunda och tolv år senare måste hon konfrontera både sin uppväxt och sina kvarvarande känslor för Valter.
Smakbiten är hämtad från sidan 100:
När Valter skyndat sig hem från sjön hade han förberett sig på att skydda Vera från Sören. Sören gav sig sällan på henne, i alla fall inte på det sätt som han gav sig på Valter, men tanken på en påtagligt berusad Vera som letade efter pengar, och som förmodligen redan gjort ett försök och blivit utelåst, hade fått Valter att ställa sig på tramporna. Nu stod han svettig på gårdsplanen men det enda som mötte honom var några korta skall från hundarna. Båda bilarna var hemma och gardinerna i Sörens sovrumsfönster var fördragna. Kanske Vera tyckt att pengarna Valter gett henne räckte och struntat i att åka hit. Kanske hon hunnit både hit och härifrån.
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Ormens år av Angie Kim.
Sisten till bäcken är en komocka!
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
Helgfråga från Mias bokhörna. Är ljudböcker en form av läsning? Helgfrågan lyder:
En del påstår att om man läser ljudböcker så läser man inte. Vad tycker du?
Det här är med något annorlunda ord samma fråga som ställdes i helgfrågan den 26 maj ifjol, så jag håller mig till samma svar nu som då:
Jag skulle aldrig säga att jag lyssnar på en vanlig, fysisk bok. Den läser jag ju. Därför tycker jag att det känns mer rätt att säga att man lyssnar på ljudböcker.
Jag har såpass många recensionsex liggande som jag måste ta tag i att jag inte orkar fundera över vilka nya böcker som kommer i vår. Bland de böcker som jag ser fram emot att läsa i vår kan jag nämna Iskall sol av Lilja Sigurðadóttir, Fiende ur skuggan av Marc Cameron, Inte utan min syster av Åsa Hellberg, Dödsdansen av Maria Grund, X av Pascal Engman och Älgkronan av Aline Lilja Gladh.
Trängtan till kunskap är som törsten efter rikedom - den ökar under förvärvandet. (Laurence Sterne)
Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat de fattiga & de rika. Här är min trio:
Just hemkommen från Gran Canaria fick jag gå igenom veckans post, och där fanns minsann ett bokpaket från Bookmark Förlag. Det innehöll De ofrälsta av bestsellerförfattaren Robert Harris.
Titel: Mirakelkammaren
Originalets titel: Miracle Creek
Författare: Angie Kim
Förlag: Modernista (2022)
Antal sidor: 399
I en småstad i Virginia driver de koreanska immigranterna Young och Pak Yoo företaget Mirakelkammaren, vars patienter får medicinsk syrgasbehandling i en tryckkammare som alternativ för olika åkommor. När kammaren exploderar och dödar två personer skakas samhället i grunden. Vem eller vad orsakade explosionen? Den påföljande, dramatiska mordrättegången avslöjar en väv av hemligheter: förbjudna möten och farliga missförstånd, intensiv rivalitet och dolda lojaliteter. En gripande, andlöst spännande och överraskande roman där inget är som det först verkar.
Mirakelkammaren av Angie Kim är en bok som gjorde mig tveksam till att börja med. En tryckkammare har exploderat och två personer har dödats. Boken inleds med denna händelse. Sedan inleds den första rättegångsdagen mot modern till ett av dödsoffren. Hon anklagas för mord och riskerar dödsstraff. Hur spännande kan det vara?
I boken handlar varje kapitel om någon av huvudpersonerna. Snart är min tveksamhet som bortblåst. Detta är en riktigt spännande roman. Allt är inte som man först kan tro. Det blir uppenbart att karaktärerna inte är antingen goda eller onda. Godheten och ondskan finns inom karaktärerna, och det är väl detta som gör oss till människor.
Men framför allt handlar boken om hur små, till synes obetydliga beslut, kan få fruktansvärda följder. Alla de fruktansvärda saker som händer i boken hade kunnat undvikas, om inte rena tillfälligheter hade satt stenen i rullning.
Angie Kim har i sin debutroman på ett mycket skickligt sätt skapat en trovärdig historia där alla dessa obetydliga detaljer och tillfälligheter vävs samman. Det blir högsta betyg för den här spänningsromanen.
Mirakelkammaren är min åttonde bok i utmaningen Boktolvan 2023.
Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Mirakelkammaren och är skriven av Angie Kim.
I en småstad i Virginia driver de koreanska immigranterna Young och Pak Yoo företaget Mirakelkammaren, vars patienter får medicinsk syrgasbehandling i en tryckkammare som alternativ för olika åkommor. När kammaren exploderar och dödar två personer skakas samhället i grunden. Vem eller vad orsakade explosionen? Den påföljande, dramatiska mordrättegången avslöjar en väv av hemligheter: förbjudna möten och farliga missförstånd, intensiv rivalitet och dolda lojaliteter. En gripande, andlöst spännande och överraskande roman där inget är som det först verkar.
Smakbiten är hämtad från sidan 11:
Min man bad mig att ljuga. Det var ingen stor lögn. Han tyckte troligen inte ens att den var någon lögn, och det gjorde inte jag heller just då. Det han ville ha var så litet. Polisen hade just släppt demonstranterna och medan han gick ut för att försäkra sig om att de inte var på väg tillbaka skulle jag sitta på hans stol. Täcka upp för honom på det sätt som kollegor alltid gör, på samma sätt som vi själva hade brukat göra i matbutiken medan jag åt eller han rökte. Men när jag satte mig på stolen slog jag i skrivbordet och det certifikat som hängde ovanför det hamnade en aning snett, som för att påminna mig om att det här var något utöver det vanliga, att det fanns en anledning till att han aldrig tidigare hade lämnat över ansvaret till mig.
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är lång. Den är hämtad från Mirakelkammaren av Angie Kim.
Folk pratade ofta om det faktum att gifta par blev mindre intima med åren, det fanns så många undersökningar om hur många gånger de hade sex under det första året som gifta jämfört med de kommande åren, men det var ingen som mätte hur många timmar man höll om sin bebis det första året jämfört med hur lite man höll om sitt barn under resten av livet, hur dramatisk förlusten av samhörighet kunde vara - den nästan sensuella känslan av att amma, hålla om och trösta - när småbarn växte upp och blev tonåringar.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
Titel: Room
Författare: Emma Donoghue
Förlag: Lind & Co (2016)
Antal sidor: 382 (Pocket)
Jacks hela värld är ett låst rum på drygt tio kvadratmeter. Rummet är Jacks och hans mammas fängelse, och det är ljudisolerat och specialbyggt för att de inte ska kunna ta sig ut. På kvällen är mamma noga med att Jack ska gå och lägga sig i garderoben. Då kommer den man som handlar mat åt dem och som gör saker med mamma som Jack inte förstår. I sju år har Jacks mamma hållits fången i den skjul som nu är deras hem. Där han hon med stor fantasi, påhittighet och kärlek lyckats skapa en värld för sin son. Men hennes desperation ökar och om de ska överleva måste de ta sig ut på egen hand. De kanske kan lyckas rymma men det är Jack som måste se till att deras plan går i lås...
Room av Emma Donoghue är verkligen en fantastisk bok på många sätt. (Jag läste om den på någon bokblogg för längesen, men jag minns inte vem.) Författaren skrev den efter den förfärliga Frizl-affären. Här är det inte ett barn som kidnappats, utan en 19-årig kvinna. När berättelsen börjar har hon suttit inspärrad i sju år. Hon är dock inte längre ensam, eftersom hon har en femårig son. Det råder givetvis ingen tvekan om vem som är far till honom.
Emma Donoghue har valt att låta femårige Jack vara den från vars perspektiv vi upplever berättelsen. Ett val av perspektiv som är spännande, men som inte är helt utan problem.
Jack vet egentligen ingenting om världen utanför det fängelse, som rummet utgör. För honom är han själv och mamman samt möjligen Svarte Man de verkliga människorna. Alla andra är teve. Det är ett ofantligt ansvar som läggs på honom när det blir hans uppgift att se till att de kan rymma.
Ungefär halva boken handlar om livet i Rummet. Den andra halvan, som jag kan tycka är den mest intressanta, är när de har lyckats lämna sitt fängelse. Hur anpassar man sig till världen utanför? Hur reagerar familjen när den unga kvinnan som de trott var död återvänder och dessutom har ett barn med sig som helt saknar erfarenhet av livet utanför Rummet?
Det är en intressant psykologisk bok sin tyvärr har kunnat inspireras av en verklig händelse. Ondskan finns i den verkliga världen.
Det som blir lite knepigt är just detta att det är en femåring som ska berätta historien. Författaren lägger visserligen in lite barnspråk som felaktiga böjningar av starka verb, men i övrigt har Jack ofta ett språk som jag skulle vilja säga ligger långt över vad någon i hans ålder kan bemästra. Jag förstår att Donoghue måste använda ett vuxet språk för att läsaren ska kunna ta till sig berättelsen, men enligt min mening skapar det trovärdighetsproblem. Ska man verkligen ha en femåring som berättare i en bok som definitivt är skriven för vuxna?
I kaosutmaning 2023 får denna bok svara mot punkt 25: Läs en bok som du blivit tipsad om av en annan bokbloggare.
Room är min sjunde bok i utmaningen Boktolvan 2023.
Helgfråga från Mias bokhörna. Vilka böcker berör oss, undrar Mia. Helgfrågan lyder:
Vad handlar böckerna om som berör dig mest?
Det är nog böcker som har en verklighetsbakgrund. Påhittat lidande kan man stöta ifrån sig, men det är en helt annan sak med böcker som berättar om vad verkliga människor hat tvingats uppleva. Även böcker som behandlar en förfärlig period, där berättelsen kan vara påhittad, men skriven på ett sätt att det hade kunnat vara sant. Här nere finns fem sådana böcker. Klicka på dem för att se vad jag skrev om dem när jag just hade läst dem.
Den lärde är stolt över att han kan så mycket, den vise ödmjuk för att han inte kan mer. (William Cowper)
Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat kräldjur (ormar, ödlor, men även krokodiler, sköldpaddor). Här är min krälande trio:
Ormen i Essex av Sarah Perry var en bok jag sett fram mot att läsa; inte minst på grund av det fantastiska omslaget, och jag blev inte besviken. Det är egentligen inte den mystiska sjöormen som är den viktiga i den här berättelsen. Snarare är det en berättelse om hur människor i skilda samhällsklasser levde under den viktorianska eran. Av någon anledningen har den epoken fått rykte om sig att präglas av prydhet och dubbelmoral, men den här boken handlar inte om det. Istället får vi läsa om hur fattiga människor drabbas när samvetslösa fastighetsägare höjer hyrorna och suger ut de fattiga. Vi följer en kvinna som är sjuk i tuberkulos. Det är en sjukdom som jag trodde bara drabbade den sjukas lungor, men författaren beskriver hur sjukdomen även kan förändra psyket.
Jag inser att det låter förfärligt tråkigt när jag läser vad jag har skrivit. Men lugn, det handlar inte bara om klassförtryck och sjukdomar. Där finns också stort utrymme för kärlek. Prästen William Ransome älskar verkligen sin hustru Stella, men han älskar även Cora. Kan man älska flera? Ja, det kan man, men det kan vara kärlek på olika sätt. Det är även andra i boken som söker kärleken och några finner den, medan några blir utan.
Boken är svår att sammanfatta, för den inrymmer så mycket. Jag blir inte ens klok på vilken genre detta är. Men jag tyckte verkligen om boken. Persongalleriet är intressant, och jag skulle gärna vilja veta hur det gick sedan, inte minst för barnen. Äsch, jag slutar där. Läs boken själv :)
Titel: Ond tro
Originalets titel: Tall Bones
Författare: Anna Bailey
Förlag: Modernista (2022)
Antal sidor: 317
När sjuttonåriga Emma skiljs från sin vän Abigail på en fest ute i skogen tror hon - som de flesta tjejer i hennes ålder - att deras liv bara har börjat. Men mycket kommer att hända den natten, och hon kommer aldrig att få se Abigail igen. Försvinnandet skapar sprickor i fasaden i småstaden Whistling Ridge, som under ytan bubblar av bittra fejder och motsättningar. Även inom Abigails familj finns det måna frågor att ställa - till Noah, den äldre bror som Abigail svikit; till deras yngre bror Jude, som fortfarande haltar efter ett övergrepp i barndomen; till mamma Dolly och pappa Samuel, med deras respektive relationer till den eldige predikant som håller staden i sitt grepp. Vad som helst kan hända i Whistling Ridge, detta krutdurk av småstadsilska. Det enda som behövs är en gnista - till exempel sanningen om vad som hände den där kvällen ute vid Tall Bones...
Ond tro är Anna Baileys debutroman. En spänningsroman som utspelar sig i en liten stad där alla känner alla. Men alla vet inte allt om alla. Många har hemligheter som för allt i världen inte får komma ut.
Där finns människor som inte tvekar att skada andra, inte minst familjemedlemmar. Och ondskan får stöd av den förfärlige pastorn i stadens baptistkyrka. Han uppviglar församlingsborna till att begå fruktansvärda saker samtidigt som han inte räcker ut sin hand för att stötta dem som behöver hans hjälp. Det är en oförsonlig gammaltestamentlig moral han ser som sin uppgift att upprätthålla.
Boken växlar mellan dåtid och nutid på ett skickligt sätt, vilket låter läsaren steg för steg upptäcka vad det är för saker som lett fram till händelserna den ödesdigra kvällen vid Tall Bones. Det är en riktigt skickligt författad spänningsroman, som jag gärna rekommenderar. Och riktigt allt får vi inte veta. I de allra sista sidorna får läsaren en antydan om att det fanns mer att avslöja. Jag tror inte att det är en cliff-hanger. Snarare vill författaren reta oss lite.
I kaosutmaning 2023 får denna bok svara mot punkt 36: Läs en debutbok.
Ond tro är min sjätte bok i utmaningen Boktolvan 2023.
Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Room och är skriven av Emma Donoghue.
Jacks hela värld är ett låst rum på drygt tio kvadratmeter. Rummet är Jacks och hans mammas fängelse, och det är ljudisolerat och specialbyggt för att de inte ska kunna ta sig ut. På kvällen är mamma noga med att Jack ska gå och lägga sig i garderoben. Då kommer den man som handlar mat åt dem och som gör saker med mamma som Jack inte förstår. I sju år har Jacks mamma hållits fången i den skjul som nu är deras hem. Där han hon med stor fantasi, påhittighet och kärlek lyckats skapa en värld för sin son. Men hennes desperation ökar och om de ska överleva måste de ta sig ut på egen hand. De kanske kan lyckas rymma men det är Jack som måste se till att deras plan går i lås...
Smakbiten är hämtad från sidan 25:
Jag har lite spring i benen, så Mamma säger att vi ska leka Orkester, då springer vi runt och ser vad vi kan få för ljud i saker. Jag trummar på Bordet och Mamma knackar knack knack på benen på Sängen och sen fluff fluff på kuddarna. Jag slår med en gaffel och en sked på Dörren ding dång och så sparkar vi med tårna på Spisen dunk dunk, men det bästa är att stampa på pedalen på Sophinken, för då hoppar locket upp med ett pling. Mitt bästa instrument är Strängen, det är en flingkartong som jag har klistrat på en massa färgglada ben och skor och jackor och huvuden på ur en gammal katalog, och sen satte jag tre gummiband runt magen på honom. Svarte Man kommer inte med kataloger längre, så nu får vi inte välja kläder själva. Mamma säger att han börjar bli snålare.
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Room av Emma Donoghue.
Kaniner är teve men morötter är verkliga och låter högt.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
Ett bokpaket från Modernista. Det innehöll En gnista i mörkret, som är Stacy Willinghams thrillerdebut.
Helgfråga från Mias bokhörna. Hur har vi det omkring oss när vi läser? Helgfrågan lyder:
Hur är det omkring dig när du läser? Tyst, musik på eller på en buss?
Det brukar vara tyst omkring mig. Jag ser ingen anledning att sätta på musik när jag ska läsa. Dessutom läser jag ofta i sängen och där är det definitivt ingen musik. Jag åker inte buss så ofta, men i tisdags gjorde jag det och då hade jag en bok med mig som jag läste.
Det var svårt. Inte för att det saknas kulturella kvinnor, utan det är detta att välja ut några. Någon rättvisa i mina val finns förstås inte, utan jag tar fem kvinnor som poppar upp i skallen.
Först ett par författare. Stina Jackson för hennes fina miljö- och personskildringar i debutromanen Silvervägen. Efter den kom Ödesmark, men den har jag tyvärr inte läst. Sedan vill jag lyfta fram Ann-Helén Laestadius, och boken som fått mig att välja henne är Stöld. Det är en bok om hur samerna förtrycks även i våra dagar. En viktig bok som alla borde läsa.
Sedan ett par sångerskor. Anna Bergendahl, som har en röst som får mig att rysa av välbehag. Hon vann Melodifestivalen 2010 och fick representera Sverige i ESC. Det blev något av ett fiasko, men när hon var tillbaka i tävlingen 2019 med Ashes to ashes hade hennes röst verkligen utvecklats. Jag älskar att höra henne sjunga den låten, även om texten är märklig. Under alla de här åren har hon varit sångerska, samtidigt som hon utbildat sig till läkare. Vilken kvinna! Därefter väljer jag Helen Sjöholm. Kan man annat än älska hennes framförande av Gabriellas sång?
Slutligen vill jag gärna ta med konstnärinnan Johanna Backman, som var en av Lerins lärlingar. Trots sitt handikapp har hon fått ställa ut på Liljevalchs vårsalong.
