måndag 30 september 2019

Författarbesök i Karlstad

Ikväll var vi på Akademibokhandeln i centrala Karlstad, som hade författarkväll. Tobias Karlsson berättade om sin bok Inte bara en dans på rosor. Den är självbiografisk förstod jag.
Han berättade mycket gripande om hur mobbad han blev i skolan, "fjollan" som dansade istället för att spela fotboll.
Men anförandet innehöll även många roliga anekdoter, och vi var många som skrattade högt åt det han berättade. Det är ju från Let's Dance han är känd, och att han är en duktig dansare är det ingen som betvivlar. Men jag visste inte att han var en sådan fantastisk estradör. Det var ett sant nöje att lyssna på honom. Han vet verkligen hur man trollbinder en publik.

Den andra författaren var en av mina stora favoriter - Åsa Hellberg. Jag har följt hennes bloggar i tio år.
Nu är hon aktuell med sin nya roman Välkommen till Flanagans. Det är den första delen i en trilogi. Åsa Hellberg tycker om att skriva om starka kvinnor, som vågar gå sin egen väg, och den här romanen ska inte vara ett undantag.
21-åriga Linda från Fjällbacka (Hellbergs födelseort) ärver ett lyxhotell i Londin efter sin far. Det är svårt för henne att axla hans mantel, och inte blir det bättre av att hon har två kusiner som motarbetar henne och vill ta över hotellet.

Och givetvis fick ett exemplar av boken följa med mig hem! Men en signering av Åsa Hellberg förstås!

Nightflyers

Titel: Nightflyers
Författare: Georgt R. R. Martin
Förlag: Bookmark förlag (2019)
Antal sidor: 151

När en vetenskaplig expedition gör sig redo att söka efter en mytomspunnen utomjordisk ras är det bara skeppet Nightflyer som står tillgängligt. Besättningen består endast av kaptenen Royd Eris, som presenterar sig genom ett spöklikt hologram.
Kaptenens ovillighet att visa sig för forskarna är dock inte det enda som orsakar oro. Med i expeditionen finns en telepat som från första stund känner av en farlig närvaro. De är inte ensamma ombord på Nightflyer.
Endast forskaren Melantha Jhirl har nu möjlighet att lösa mysteriet. När allt fler oförklarliga händelser inträffar faller det på hennes bord att utreda om hotet är verkligt. Men först måste hon hålla sig vid liv.

Nightflyers är en riktigt spännande bok! I början är jag förvirrad, för det är många personer som presenteras på en gång och de har titlar som jag inte förstår. Här befinner vi oss lååångt fram i tiden, och givetvis har nya yrken uppstått.

Mysteriet med den spöklike kaptenen och det faktum att medlemmar av besättningen dör på ett märkligt sätt får mig att tänka på Agatha Christies Tio små negerpojkar, men den känslan går över. Här kämpar man mot något som ingen kunnat föreställa sig. Samtidigt närmar man sig kontakten med de varelser man så hett eftersträvat att få möta.

Boken är ovanligt kort. Endast 151 sidor och ett antal av dem upptas av David Palumbos spännande illustrationer. Författaren visar att det går att skapa spänning i en kortroman. Här blandas science fiction och psykologi. Resultatet blir riktigt bra. 

Dagens kulturspaning

Bilden kan innehålla: 2 personer, text

söndag 29 september 2019

En smakebit på söndag - Nightflyers

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser heter Nightflyers och är skriven av George R. R. Martin.

När en vetenskaplig expedition gör sig redo att söka efter en mytomspunnen utomjordisk ras är det bara skeppet Nightflyer som står tillgängligt. Besättningen består endast av kaptenen Royd Eris, som presenterar sig genom ett spöklikt hologram.
Kaptenens ovillighet att visa sig för forskarna är dock inte det enda som orsakar oro. Med i expeditionen finns en telepat som från första stund känner av en farlig närvaro. De är inte ensamma ombord på Nightflyer.
Endast forskaren Melantha Jhirl har nu möjlighet att lösa mysteriet. När allt fler oförklarliga händelser inträffar faller det på hennes bord att utreda om hotet är verkligt. Men först måste hon hålla sig vid liv.

Smakbiten är hämtad från sidorna 26-27:

Lasamer lyfte sina bleka händer mot ansiktet. "Jag vet inte, jag vet inte", kved han. "Men det finns där, jag känner det. Karoly, jag registrerar någonting. Du vet att jag är skicklig, det är jag, det var därför du valde mig. Jag kände det alldeles nyss, när mina naglar borrade sig in i dig. Jag kan avläsa dig nu, glimtvis. Du tänker att jag är för hetsig, att det är instängdheten, att jag behöver bli lugnad." Den unge mannen skrattade ett tunt, hysteriskt skratt som dog bort lika snabbt som det hade börjat. "Nej, jag är bra, förstår du. Klass ett, testad, och jag säger att jag är rädd. Jag anar det. Känner det. Drömmer om det. Jag kände det redan när vi gick ombord, och det har blivit värre. Någonting farligt. Någonting labilt. Och icke-mänskligt, Karoly, icke-mänskligt!"

(Till sist vill jag påminna om min utlottning av den pinfärska romanen The Mars Room.)

lördag 28 september 2019

Veckans mening v. 39

Varje lördag presenterar jag en mening ur någon bok jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening kommer från Nightflyer av George R. R. Martin:

Hans huvud hade helt enkelt upphört att existera, men han vägrade att vara stilla.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.

fredag 27 september 2019

Påminnelse om utlottning!

Jag vill bara påminna om min utlottning av Rachel Kushners roman The Mars Room. Titeln är länkad till förlagets text om boken.

The Mars Room är årets bästa bok enligt Time, samt Man Booker-finalist och Andrew Carnegie-nominerad.

Läs om utlottningen HÄR!

Klockan klämtar för dig

Titel: Klockan klämtar för dig
Originalets titel: For Whom The Bell Tolls
Författare: Ernest Hemingway
Förlag: Forum
Antal sidor: 492

Klockan klämtar för dig är en roman av nobelpristagaren Ernest Hemingway. Den kom ut 1941 och handlar om det spanska inbördeskriget, som Hemingway följt som reporter på regeringstruppernas sida. Romanens titel är hämtad från den engelske 1600-talsförfattaren John Donne.
En handfull män är gömda uppe i bergen. Till den ansluter sig Robert Jordan, en ung amerikansk frivillig, vars uppgift är att spränga en bro. Under kyliga spanska bergsnätter, vid hastiga måltider och i långa samtal, där skräcken och desperationen växlar med kärv och grovkornig humor, svetsas Robert Jordan samman med den lilla gruppen. Och han upplever en het och overklig kärlekssaga med den unga spanjorskan Maria, som har varit i fascisternas våld.

Det här är en bok som jag hade fruktansvärt svårt för de första två- trehundra sidorna. Oerhört pratig. Robert Jordan tragglar i tankarna saker som han upplevt och ställen han besökt om och om igen. Dialogen är märklig. Personerna använder skällsord som åtminstone för mig är obegripliga. På många ställen säger de "otryckbart". Jag blir inte klok på om Hemingway skrivit så eller om förlaget, det amerikanska eller det svenska, har censurerat texten. På andra ställen drämmer de till med: "Jag förorenar mjölken!" Och på ytterligare andra ställen: "Din moder!"

Det är inte förrän i den sista halvan av boken som romanen tar sig. De långa förberedelserna inför sprängningen av bron leder äntligen till handling och Jordans tankar blir vettiga och intressanta. Övriga människor slutar vara ointressanta pappfigurer när man märker deras rädsla och ångest inför ett uppdrag som kan kosta dem livet.

Något jag inte tycker om är att man har med en man som heter Rafael och är zigenare. Hela tiden får man läsa hur fullkomligt oduglig han är. Ingen omnämner honom som Rafael, utan man säger bara zigenaren med ett tydligt förakt. Men kanske speglar det spanjorernas syn på zigenarna, eller också är det författarens inställning som tränger igenom. Jag vet inte vilket.

Robert Jordan och de andra slåss på den republikanska regeringssidan. Motståndarna är en samling av grupper. Där finns fascister och carlister. Motståndarna får stöd av Tyskland och Italien. Den fascistiska sidan beskrivs i mycket negativa termer, och vi får många exempel på deras grymhet. Men det som är bra är att Hemingway inte tvekar att även beskriva de illdåd som utförs av dem som kämpar för republiken. Inbördeskrig är sällsynt vidriga, för då ställs forna grannar, arbetskamrater och vänner mot varandra. Att Hemingway har en balanserad syn och inte faller i fällan att dela upp de stridande i goda och onda är en av de saker som gör romanen läsvärd. Och faktiskt är Roberts och Marias kärlekshistoria, där de på tre dygn försöker leva ett helt liv, något som ger liv åt boken. Kanske därför att författaren inte har för avsikt att skapa en kärlekssaga där alla lever lyckliga i alla sina dagar.

Boken ingår i Vargnatts klassikerutmaning att läsa en klassiker per månad. Klockan klämtar för dig är min septemberklassiker.

torsdag 26 september 2019

Helgfrågan v. 39

Helgfråga från Mias bokhörna. Mia funderar över detta med tacksamhet. Vi kan ju vinna böcker i tävlingar ibland och vi får understundom recensionsexemplar. Helgfrågan lyder:

Hur gör ni för att visa tacksamhet?

Bonusfråga: Har ni börjat känna av hösttröttheten än?

Jag har inte funderat på några särskilda tacksamhetsåtgärder. De gånger jag deltagit i en tävling på någon blogg och vunnit en bok skriver jag en kommentar på den bloggen att det var roligt att vinna och jag berättar glatt om vinsten på min egen blogg. Orden kommer från hjärtat, men mer tackande än så blir det nog inte. När jag får recensionsex försöker jag komma på att skriva tack på bloggen, men jag tror inte att förlagen bryr sig om det. Viktigare tycker jag att det är att skriva till förlaget när jag har recenserat boken och bifoga en länk till recensionen, så att de ser att jag verkligen har läst och recenserat.

Jag visste inte att det fanns en särskild hösttrötthet, så den har jag nog inte känt av :)

(Till sist vill jag påminna om min utlottning av den pinfärska romanen The Mars Room.)

onsdag 25 september 2019

Omslagsonsdag vecka 39: Vapen


Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Temat den här gången är vapen. Svårt att urskilja detaljerna, men jag tror Mördar-Anders är beväpnad och är det inte en piska på Ondskan? Här är mina beväpnade omslag:








Dagens visdomsord 2019-09-25

True friendship is when you walk into their house and your WIFI connects automatically. (Okänd)

tisdag 24 september 2019

Läsning


Tisdagstrion: Verklighetsflykt

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat verklighetsflykt . Här följer min trio:


I Markus Zusaks bok Boktjuven finns en flicka som verkligen behöver lite verklighetsflykt. På baksidestexten kan man läsa att nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel är en boktjuv - hon stjäl från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare.
Vad jag inte förstod innan jag började läsa boken var att den innehöll så mycket mörker. Det är definitivt ingen feel good-roman. I början hade jag svårt att förstå den, men snart trollbands jag av berättelsen. Det finns strimmor av ljus även i en värld fylld av mörker. För det är en mörk värld vi får möta, i en liten by i Tyskland under åren 1939-43. Döden, som är bokens berättare, har mycket att göra. Det är så många själar som han ska hämta.
När jag kom till slutet av boken hade jag tårar i ögonen. Kunde inte Liesel ha fått slippa en del av all den omänskliga sorg hon drabbades av? Men det här var Nazityskland under brinnande krig. Det var ingen lycklig tid.
Det är en fin bok, som jag gärna rekommenderar. Men bitvis gör den ont att läsa.



I Jan Guillous bok Att inte vilja se möter vi en annan typ av verklighetsflykt, där människor vill förneka verkligheten.
Den här delen av romansviten Det stora århundradet utspelar sig under andra världskriget. Kriget splittrar familjen. En familjemedlem tillhör ett elitförband inom SS, medan en annan deltar i den norska motståndskampen.
Bröderna Lauritzen hoppas på en tysk seger i kriget. Inte för att de är nazister, för det är de absolut inte, utan för att de känner en stark samhörighet med den tyska kulturen och dessutom har nästan hela familjeförmögenheten låst i tyska fastigheter.
Titeln syftar naturligtvis på oviljan att inse vilket utrotningskrig nazisterna ägnade sig åt. Boken har kritiserats av historiker, som menar att det visst var känt att judar dödades i stor skala, och att Guillou därför ger en felaktig bild av hur man i Sverige såg på kriget.
Jag tror att det är en feltolkning. Det handlar om att inte VILJA se. Hur lätt är det inte att förneka fakta som talar emot den egna världsbilden. På samma sätt som många vägrade inse vilken brutal mördarregim som styrde i Moskva.



När det gäller den sista boken har jag varit lite fri i min tolkning av ämnet. Här handlar det om att verkligheten flyr bort från en människa.
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en fin liten bok. Fredrik Backman låter oss möta en gammal man, som märker att han steg för steg glider in i demensens glömska. Ljuset i hans liv är sonsonen Noah; en pojke som betyder så mycket för honom att det inte räcker att kalla honom Noah. Nej, dubbelt upp ska det vara och den gamle mannen kallar därför pojken för Noahnoah.
Det är en sorg för mannen, när han fortfarande är medveten om att demensen tilltar, att han inte kommer att kunna vara samme farfar. Det är ju så att när en människa är tillräckligt dement, så är hon inte medveten om det. Mot slutet blandar han ihop sonen och sonsonen. Han förstår inte att sonen numera är en vuxen man.
Boken får mig att tänka på min egen mamma. Hon fyllde 92 i sommar, och hon är dement. När vi fikar kan hon fråga hur många gånger som helst efter socker och skedar, fastän ingen av oss använder socker. Om jag frågar henne vad hennes barnbarn heter, så vet hon inte det, men när hon träffar dem så känner hon (oftast) igen dem. Jag vet att min yngsta dotter som är 19 år oroar sig för att det ska komma en dag då farmor helt har glömt bort henne.
Demens är en sorg för de närstående. Min pappa dog helt oväntat när han var 62. Min mamma mister jag en liten bit i taget.


(Till sist vill jag påminna om min utlottning av den pinfärska romanen The Mars Room.)

måndag 23 september 2019

Ännu ett bokpaket

Idag låg det ett bokpaket i lådan. Alltid lika välkommet! Den här gången var det Hungerns skörd av Nils-Petter Löf. Det är en dystopi, som jag är nyfiken på. Bara omslaget gör ju att jag vill läsa den!

söndag 22 september 2019

Utlottning av The Mars Room

Jag har råkat få två exemplar av Rachel Kushners roman The Mars Room. (Titeln är länkad till förlagets information om boken.) Jag har därför kommit överens med Bookmark Förlag att lotta ut ett ex här på bloggen.

The Mars Room är årets bästa bok enligt Time, samt Man Booker-finalist och Andrew Carnegie-nominerad.

För att vara med i utlottningen ska du skriva det i kommentarsfältet till det här inlägget. Om du tipsar om utlottningen i egen bokblogg får du en extra lott. (Skicka med länken.) Tipsar du om den på Facebook ger det också en extra lott. Du kan alltså ha tre lotter.

Du har tid på dig till den 30/9 kl. 23.59.


lördag 21 september 2019

Veckans mening v. 38

Varje lördag presenterar jag en mening ur någon bok jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening kommer från Klockan klämtar för dig av Ernest Hemingway:

Flygmaskiner som för oväsen så att mjölken ystar sig i bröstet på mor din och förmörkar himlen när de far förbi och ryter som lejon och du ber mig ta saker och ting på allvar.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.

fredag 20 september 2019

Ett bokpaket

Idag fick jag ett bokpaket från Bookmark Förlag igen. Det innehöll George R. R. Martins SF-roman Nightflyers.

Jag hade läst om boken på Vargnatts Bokhylla och tyckte den lät jättespännande, och nu är jag glad ägare av ett eget recensionsex.

torsdag 19 september 2019

Helgfrågan v. 38

Helgfråga från Mias bokhörna. Mia har börjat nedräkningen till jul. Men snälla Mia! Det är bara september! Helgfrågan lyder:

Hur går det med läsningen? Har du läst någon riktigt bra bok?

Bonusfråga: Hundöra eller bokmärke?

Förra veckan läste jag Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie. Det är en riktigt bra bok, även om den har en förfärlig handling.
I boken tecknar tonårsflickan Kambili ett fasansfullt porträtt av sin egen far, en man som driver sin familj till undergång genom sina förvridna uppfattningar om godhet och ondska, renhet och synd.
Men det är också en historia om hur kärlek och förhoppningar kan växa där man minst anar det, liksom en lila hibiskus med sin starka doft av frihet kan slå rot och växa bland den vanliga röda.
Det som gör boken intressant är att Kambilis far, i boken kallad Papa, inte bara är ond. Han tvekar inte att slåss mot landets korruption och han hjälper människor i nöd. Men han misshandlar sin hustru och slår sina barn.

Svaret på bonusfrågan är BOKMÄRKE!!! Inte kan det väl vara någon av bokbloggarna som gör hundöron i böckerna! Det är inte säkert att jag alltid har ett riktigt bokmärke. Det har hänt att jag har använt ett gammalt kvitto. Men allt är bättre än hundöron!

onsdag 18 september 2019

Omslagsonsdag vecka 38: Glasögon


Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Temat den här gången är glasögon. Jag kan konstatera att de som gör omslagen inte tycks uppskatta att folk bär glasögon. Trots att jag hade mina glasögon på mig hade jag svårt att hitta omslag med glasögon. Fast det är klart, jag har ju svårt att hitta mina egna glasögon ibland ;) Här är mina glasögonomslag:




Dagens visdomsord 2019-09-18

Bättre att svälta i frihet än att vara en fet slav. (Aesop)

tisdag 17 september 2019

Veckoutmaning: Rustad, rak och pansarbruten

Tisdag och veckoutmaning från Kulturkollo. Den här veckan handlar det om hur vi kan bli "lurade" av författare, konstnärer och filmskapare. Fanny skriver: Författare har en tendens att bedraga, vilseleda och dupera oss läsare. Ibland är det romanfigurerna som lever ett liv bakom en fasad, såsom Tom och Isobel i Fyren mellan haven då de en dag finner en båt på stranden i vilken de finner en död man och ett levande spädbarn. Mot bättre vetande – och i skuggan av flertalet missfall – tar Tom och Isobel beslutet att göra sig av med den döda kroppen och behålla barnet, som sitt eget. Till synes lever familjen i idyll, men samtidigt i skuggan av en livslögn. Ibland är det oss läsare som förs bakom ljuset såsom i Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart då författaren inkluderar en vändpunkt som ställer hela historien på sin spets.

Veckans utmaning går helt enkelt ut på att ge exempel på romanfigurer, historier, TV-serier, filmer och/eller konst som lurat dig.

Det jag kommer att tänka på är hela deckargenren. I de flesta fall bygger det hela på att vilseleda läsarna, så att de inte kan räkna ut vem som är den skyldige förrän i det allra sista.

En som var expert på detta var Agatha Christie. Ingen har väl som hon kunnat placera ut så många red heerings att man alltid går bet på att komma på vem mördaren är. Just när man är säker på att man vet, så vänder hon upp och ner på alltsammans.

Riktigt lysande är hennes Tio små negerpojkar. Där är varken Miss Marple eller Hercule Poirot med. Endast tio personer. En efter en mördas. Vem är den skyldige? (Jag tänker inte avslöja det, men det är en helt fantastisk vändning.)

Tisdagstrion: Krig och fred

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat krig och fred med anledning av den internationella fredsdagen 21/9 Här följer min trio:


Jag kan förstå att Erich Maria Remarques bok På västfronten intet nytt har blivit så omtalad. Den gavs ut första gången 1929, och var en av de böcker som nazisterna brände i sina bokbål.
Boken är en krigsskildring (från första världskriget), men den är ingen hjältedrapa där modiga soldater ger allt för fäderneslandet. Nej, den handlar om krigets hopplöshet och om vanliga, enkla soldater som bara vill överleva.
Det finns inget hjältemodigt i deras liv i skyttegravarna. Omkring dem dör deras vänner en meningslös död. Inte så konstigt kanske att nazisterna inte kunde tåla boken. Deras plan var ju att starta ett nytt krig som skulle ge det tyska riket ära och det tyska folket ökat "Lebensraum".
Den här boken är jag inte bara glad över att ha läst därför att det är roligt att ha läst en klassiker. Det här är en riktigt bra bok, som visar hur långt från regeringarnas propaganda livet är för en soldat i skyttegraven. För dem är det inte viktigt att vinna kriget. Betydligt viktigare är att försöka få tag på en brödbit eller en cigarett.


Den sydafrikanska nobelpristagaren Nadine Gordimers roman Julys folk är en mycket speciell bok och den torde inte ha mottagits positivt av hennes hemlands styresmän. Boken kom ut under apartheidsystemets dagar och handlar om ett tänkt inbördeskrig som just brutit ut.
Läsaren får inte veta så mycket om hur striderna går, men det finns anledning anta att regimen är på väg att falla och att de svarta med stöd av bland andra ryssar och kubaner kommer att gå segrande ur kriget.
En vit familj har flytt från sitt hem tillsammans med sin svarte tjänare. Tjänaren July tar med dem till sin egen hemby. Hur ska en vit familj klara sig i den lilla byn, när det inte bara är att gå till en affär och köpa allt vad de kan tänkas behöva? Steg för steg märker de också hur maktförhållandena förändras. I de svartas by är den vita familjen inte längre herrar.
Ett mycket intressant perspektiv tycker jag. De vita i Sydafrika bör nog vara tacksamma över att övergången från apartheidsystemet till demokrati gick fredligt tillväga och att den kloke Nelson Mandela inte försökte hämnas på de forna herrarna.
Det enda som stör mig i boken är att den på något vis saknar början och slut. Den vita familjen och July har redan kommit till den byn när boken börjar och när texten är slut på sista sidan vänder jag förvånat blad för att få veta hur det går, men Gordimer låter mig sväva i ovisshet. Icke förty är det en bra bok, om än dramaturgiskt annorlunda uppbyggd än vad jag är van vid.


Blå stjärnan är femte delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Tidigare delar är BrobyggarnaDandyMellan rött och svart och Att inte vilja se.
I likhet med Att inte vilja se utspelar sig Blå stjärnan under andra världskriget. Här är det kvinnornas roll i kampen mot nazismen som lyfts fram och huvudperson är Johanne Lauritzen. Hon arbetar som agent för den norska motståndsrörelsen och för Storbritannien.
Guillou har anklagats för att ha stulit stora delar av romanen från andra verk. Verk som han anger i efterordet. Om detta har jag inget att säga. När jag läser en roman behöver jag inte bekymra mig om hur materialet har tagits fram.
Precis som tidigare delar är detta en mycket bra bok. Den blandar spionarbetet med familjeliv och kärlek och den är lättläst. Jag ser framför mig hur Johanne ömsom beger sig över bergen för att undsätta en norsk telegrafist, ömsom sitter med sina närmaste vid obligatoriska släktmiddagar.
När vi närmar oss nutid är det svårt för författaren att helt undvika att stöta på historiska personer. Ofta ger han dem då ett annat namn, eftersom han vill kunna skriva dialoger som ju är uppdiktade. Därför får författaren Gunnar Ekelöf heta Bengt utan något angivet efternamn. Det kanske är bäst, eftersom Ekelöf inte direkt porträtteras smickrande.

måndag 16 september 2019

Ett bokpaket

Idag kom det ett paket från Bookmark förlag. Det innehöll ett recensionsex av Pascal Engmans nya roman Råttkungen. Tack så mycket!

De är så roliga på Bookmark förlag. Ofta följer det med någon liten sak som har samband med boken, kanske i form av ett specialdesignat bokmärke. Den här gången var det ännu roligare. Tillsammans med boken Råttkungen fick jag en liten påse med tre sega råttor :D

söndag 15 september 2019

En smakebit på söndag - Klockan klämtar för dig

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser heter Klockan klämtar för dig och är skriven av Ernest Hemingway.

En handfull män är gömda uppe i bergen. Till den ansluter sig Robert Jordan, en ung amerikansk frivillig, vars uppgift är att spränga en bro. Under kyliga spanska bergsnätter, vid hastiga måltider och i långa samtal, där skräcken och desperationen växlar med kärv och grovkornig humor, svetsas Robert Jordan samman med den lilla gruppen. Och han upplever en het och overklig kärlekssaga med den unga spanjorskan Maria, som har varit i fascisternas våld.

Smakbiten är hämtad från sidorna 34-35:

- Hurdan är hon, Pablos mujer?
- Fullkomligt barbarisk, grinade zigenaren. Någonting rent barbariskt. Tycker du Pablo är ful då ska du se hans kvinna. Hundra gånger modigare än Pablo. Men någonting rent barbariskt.
- Pablo var modig i början, sa Anselmo. I början var han verkligen någonting att ta på allvar.
- Han var livsfarligare än koleran, sa zigenaren. Under rörelsens första tid var det fler som föll offer för Pablo än för tyfusen.
- Men sedan länge är han muy flojo, sa Anselmo. Han är mycket slapp. Han är mycket rädd för att dö.
- Det beror möjligen på att han tog livet av så många i början, sa zigenaren filosofiskt. Pablo dräpte värre än böldpesten.

lördag 14 september 2019

Veckans mening v. 37

Varje lördag presenterar jag en mening ur någon bok jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Den här gången har jag valt en läbbig mening i en för övrigt mycket bra roman. Veckans mening kommer från Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie:

Det var då jag började drömma mardrömmar, mardrömmar där jag såg hur Ade Cokers förkolnade kvarlevor stänkte över dotterns skoluniform, över flingorna i lillpojkens matskål, över de stekta äggen på hans tallrik.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.

fredag 13 september 2019

Lila hibiskus

Titel: Lila hibiskus
Originalets titel: Purple Hibiscus
Författare: Chimamanda Ngozi  Adichie
Förlag: Albert Bonniers förlag
Antal sidor: 277

Eugene Achike är en god man. Han skänker pengar till välgörenhet. Genom sin tidning bekämpar han korruption och förtryck. Och han misshandlar sin fru och slår sina barn.
I Lila hibiskus tecknar tonårsflickan Kambili ett fasansfullt porträtt av sin egen far, en man som driver sin familj till undergång genom sina förvridna uppfattningar om godhet och ondska, renhet och synd.
Men det är också en historia om hur kärlek och förhoppningar kan växa där man minst anar det, liksom en lila hibiskus med sin starka doft av frihet kan slå rot och växa bland den vanliga röda.

Genom den här boken får läsaren en bild av Nigeria, där korrupta militärer tar makten och fängslar eller mördar dem som vågar ifrågasätta deras styre. Men framför allt handlar det om förhållandena i en familj, där kärlek och ofattbar grymhet finns sida vid sida.

Kambilis far Eugene, i boken helt enkelt kallad Papa, tvekar inte att tortera medlemmar i hans familj, om han tycker att det är nödvändigt för att rena dem från synden. Han är en människa, som är så grym att man hoppas på hans snara frånfälle så familjen blir befriad.

Men om Papa enbart hade varit en grym tyrann, så hade boken inte blivit intressant. Författaren låter honom även ha goda, kärleksfulla sidor. Han älskar verkligen sin familj och han tvekar inte att stötta människor som har det svårt. Men hans djupa katolska tro gör honom lika förtryckande som fundamentalistiska islamister. Nåde den som inte läser alla sina böner, och han förfasar sig om en kvinna inte täckt sitt hår ordentligt när hon går i kyrkan. Och han vägrar träffa sin far, som är hedning. Papa är mer katolsk än Påven. Det är det faktum att han inom sig både bär den innerligaste kärlek och en ofattbar grymhet, som gör att han blir intressant.

Och givetvis älskar Kambili sin far, så som de flesta misshandlade barn gör. Han är kärleken och hon vill inget hellre än att få ett erkännsamt leende från fadern när hon har sagt något gudeligt som hon vet kommer att göra honom glad. Samtidigt fruktar hon honom givetvis.

Lila hibiskus är en riktigt bra och läsvärd bok, och det är intressant och lärorikt att läsa en bok som beskriver en kultur långt ifrån vår egen.

kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 3: Läs en bok vars författare är från Afrika.

torsdag 12 september 2019

Helgfrågan v. 37

Helgfråga från Mias bokhörna. Mia tycker att det har blivit allt vanligare att författare skriver ihop och ger några exempel. Dessutom avslöjar hon en hemlighet. Hon har börjat i Viktväktarna. Helgfrågan lyder:

Varför tror du att författare väljer att skriva ihop?

Bonusfråga: Vad sitter du inne med för hemlighet, som du vill dela med dig av?

Jag begriper verkligen inte varför författare väljer att skriva ihop. Det skulle jag aldrig klara av. Kompromissa med en annan person, som kanske skriver på ett helt annat sätt. Ändå ska inte läsaren få märka vem som skrivit vilket avsnitt i boken. Men det skulle vara riktigt intressant att få höra något författarpar hur det går till när de skriver en bok tillsammans.

Jaha, en hemlighet. Då får jag väl gå in på samma tema som Mia. Jag har länge velat gå ner i vikt. Det är dock inget jag berättat om, för jag vill inte ha någon press från andra, som ska bedöma mig. Sommaren 2017 nådde jag "all-time-high", inte ett rekord att skryta med direkt. Jag väger mig varje dag. Och idag när jag vägde mig så blev det den lägsta vikten under tiden från min "toppnotering". Jag har gått ner 13 kilo, vilket innebär att mitt BMI gått ner från 30,2 till 26,0. Jag behöver gå ner 3 kilo till för att komma ner till 25,0. (Jag har fått lite hjälp av att jag fått diagnosen diabetes, för nu har jag minskat ordentligt på kaffebröd och godis.)