söndag 5 juli 2020

En smakebit på söndag - Kvinnorna på Flanagans

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter Kvinnorna på Flanagans och är skriven av Åsa Hellberg.

Vännerna Elinor och Emma har offrat allt för att Flanagans ska förbli omtalat och framgångsrikt. De har lyckats och affärerna går strålande. Men priset har varit högt. De hemligheter som länge varit väl förborgade under lager av skuld och skam hotar nu att avslöjas. Hur stark är deras vänskap? Hur stora påfrestningar klarar den? Och kommer hotellet att överleva om sanningen om ägarna avslöjas?

Smakbiten är hämtad från sidan 66:

Linda Lansing stod mitt golvet på sitt kontor på Flanagans. Solen flödade in genom fönstren och skapade en härlig inledning till de närmaste dagarna. Fjällbacka väntade. För första gången hade hon bjudit med Elinor och Emma. Emma hade haft en förfärlig tid bakom sig och den var långt ifrån över. Det var obegripligt hur man överlevde att förlora ett barn, men Emma måste ju tänka på Frankie förstås. Flickan hade det kanske ännu värre, eftersom ingen av hennes föräldrar var kapabel att ta hand om sin dotter just nu.

lördag 4 juli 2020

Veckans mening v. 27

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från boken Kvinnorna på Flanagans av Åsa Hellberg.

"Ska duhuhu studera i Uppsahahala", sa mormor storbölande på svenska, när Billie fick tag på henne i ett av Flanagans linneförråd.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.

fredag 3 juli 2020

Vilket snyggt omslag!

Jag berättade HÄR att en novell som jag har skrivit kommer med i en antologi som ges ut av Darkness Publishing.

Nu har förlaget avslöjat hur omslaget ser ut. Ni ser det här till höger. Jag tycker att det är hur häftigt som helst. Mörkt och mystiskt.

Darkness Klassiker kommer ut i höst.

torsdag 2 juli 2020

Helgfrågan v. 27

Helgfråga från Mias bokhörna. Mia funderar på sommarläsning och fredagsmat. Helgfrågan lyder:

Har du gjort någon Tbr för sommaren?

Bonusfråga: Vad brukar du laga för gott en fredagskväll?

Jag har inte semester utan är sjukskriven, men det är ju sommar för mig också och jag har ett antal böcker som jag planerat att läsa:

  • Kvinnorna på Flanagans av Åsa Hellberg
  • Svensk soldat av Jan Fridegård
  • Hotell Angleterre av Marie Bennett
  • Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk
  • Tackar som frågar. Historien om några människor av Jennie Dielemans

Maten varierar. Just i morgon har jag valt det som väl nu för tiden betraktas som otroligt traditionellt en fredagskväll. Jag tänkte nämligen bjuda på tacos.

En halv gul sol

Titel: En halv gul sol
Originalets titel: Half of a Yellow Sun
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Bonnier Pocket (2007)
Antal sidor: 679

Olanna och Kainene är så olika som två tvillingsystrar kan bli. Olanna har ärvt sin moders mjuka kvinnliga skönhet och hon gör sig till vän med alla. Kainene är sluten och hård och bestämmer sig tidigt för att gå i sin välbeställda faders fotspår och bli bli affärskvinna. Hon möter engelsmannen Richard som blir blixtförälskad i henne men hon funderar inte ett ögonblick på att bilda familj till skillnad från Olanna som flyttar ihop med sin stora kärlek, den politiskt engagerade Odenigbo och får en dotter, Baby.
Hos Odenigbo möter vi också hans unge tjänare Ugwu, en fattig pojke från landet som i tidig ålder visar att han har huvudet på skaft och behandlas som en i familjen.
Men det är svåra tider i Nigeria även för de privilegierade och när inbördeskriget bryter ut blir de alla offer för fruktansvärda händelser som sliter sönder deras liv. Hem och familj splittras. Ugwu blir tillfångatagen och tvingad att gå ut i strid, Olanna och Richard söker tröst hos varandra och ideal och lojalitet testas och förskjuts för alltid.

En halv gul sol är den andra boken av Chimamanda Ngozi Adichie som jag läser. Den första var Lila hibiskus. Den boken var mycket bra, och jag skulle vilja säga att denna är ännu bättre.

En stor del av boken handlar om Biafrakriget 1967-69. Jag minns TV-bilderna med de svältande barnen som hade uppsvällda magar och flugor kröp på dem, men barnen orkade inte vifta bort dem. För mig och många i min generation har nog de bilderna blivit hur vi tänker oss svält i Afrika och andra delar av världen. "Ät din mat! Tänk på barnen i Biafra!" är kända ord för oss alla.

Men jag måste erkänna att jag inte har haft riktig koll på vad som gjorde att Biafra försökte bryta sig loss från Nigeria och vad massvälten berodde på. Den här boken, som är skönlitterär, kan man lära sig mycket av. Nigerias östregion var relativt välmående. Majoriteten av befolkningen där är igbo, som huvudsakligen är kristna. Det var dock andra folkgrupper i norr, huvudsakligen muslimer, som dominerade. Officerare från igbo gjorde en militärkupp, men den följdes av en motkupp. Den nya regimen och dess militär utförde massakrer mot igbo som vedergällning. Detta fick igbo under officeren Ojukwo att proklamera östregionens självständighet under namnet Biafra.

Nigeria gick till anfall mot den nya staten. Det var svårt för Biafra att vinna internationellt stöd. Både Storbritannien och USA ställde sig på Nigerias sida. Inte heller i Afrika fick man stöd, med några få undantag. De flesta afrikanska länder har egna minoriteter, som skulle kunna försöka bryta sig loss. Men trots detta hade Biafra i en början stora framgångar. Det var svårt för Nigeria att besegra de välmotiverade biafranska soldaterna, trots att Biafra led svår brist på vapen. Till slut beslutade sig Nigeria för att blockera hjälpsändningar till Biafra, för att med svältens hjälp besegra utbrytarstaten.

Boken är dock inte en torr uppräkning av fakta. Istället utgår den från ett antal människor i Biafra och hur folk från medelklassen sakta men säkert drabbades av den växande hungern. Samtidigt finns där kärlek, hat, avundsjuka, åtrå och sorg. Det är en bok om människor, genom vars ögon vi får bevittna lidandet i ett mångkulturellt land där folkgrupper hatar varandra.

Adichies bok är mycket välskriven. Det är en bok som griper tag i läsaren. Jag vill varmt rekommendera den.

kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 12: Läs en bok som har en färg i titeln.

onsdag 1 juli 2020

Omslagsonsdag vecka 27: Regn


Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Temat är regn. Det var ett svårt tema. Jag hittade bara en enda, och det är Syndafloden av Marianne Fredriksson. Visserligen skiner solen, men vattenmassan kommer sig ju av att det regnade i 40 dagar och 40 nätter. Sedan lade jag till Modianos bok. Med lite fantasi kan man tänka sig att det regnar där. Här är mina regniga omslag:

Dagens visdomsord 2020-07-01

Books are delightful society. If you go into a room and find it full of books - even without taking them from the shelves they seem to speak to you, to bid you welcome. (William E. Gladstone)

tisdag 30 juni 2020

Ett bokpaket med djupa tankar

Jag är sedan många år tillbaka medlem i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse. En synnerligen passiv medlem.

Varje år får jag deras årsbok. En mycket väl genomarbetad historia. Idag damp det ner en sådan årsbok hos mig. Den heter Kyrka här och nu.

Jag vet att det är jättefina artiklar i boken, men tyvärr känner jag på mig att jag inte kommer att läsa dem. De känns lite för djupa för mig. Jag fortsätter att stötta aKF genom att betala årsavgiften i alla fall.

Tisdagstrion: Semesterläsning

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat semesterläsning. (Just nu ösregnar det förresten om någon undrar.) Här följer min trio:


Kvinnorna på Flanagans är ett recensionsex. Jag har läst ett antal böcker av Åsa Hellberg, och har hittills inte blivit besviken. Detta är andra delen i en trilogi om Linda Lansing, som ärver sin pappas hotell i London. Första delen heter Välkommen till Flanagans och är enligt mig Hellbergs bästa, så jag har höga förväntningar på den här boken.


Tackar som frågar - Historien om några människor av Jennie Dielemans är en hyllvärmare som jag hittade i bokhyllan nyligen. Jag minns inte alls varför jag köpte den, antagligen var det omslaget som lockade. Nu ska det i alla fall bli av att läsa den.


Så tänkte jag försöka läsa Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk. Hon fick Nobelpriset i litteratur för 2018. Jag hoppas den inte är alltför tungläst.



Nu tar tisdagstrion semester och drar åter igång vecka 32.

måndag 29 juni 2020

TBR tag

Jag har blivit taggad av Ett mystiskt bibliotek att svara på de här frågorna. Verkar lite svårt, men jag provar :)

1. Vilken bok har du inte kunnat avsluta?
Kungen bugar och dödar av nobelpristagaren Herta Müller. Jag köpte den på en bokrea, och tyckte att det skulle bli kul. Men jag begrep verkligen ingenting. Efter ett par kapitel gav jag upp. Om jag hittar den i garaget vid något tillfälle, så kanske jag ska prova på nytt, men jag kan inte säga att det känns lockande.

2. Vilken bok har du inte läst för att du inte har haft tid?
Egentligen bestämmer jag väl själv vilka böcker jag ska läsa och när, men Silvervägen av Stina Jackson har råkat glida nedför läslistan, fastän jag är nyfiken på den eftersom många bokbloggare har läst den.

3. Vilken bok har du inte läst än för att den är en fortsättningen på en serie.
Serie och serie, men jag har doktor bagges anagram av Ida Jessen i hyllan och har hört att man bör läsa En ny tid först.

4. Vilken bok har du inte läst än, eftersom den är helt ny?
Kvinnorna på Flanagans av Åsa Hellberg har jag alldeles nyligen fått som recensionsex. Den ligger överst i läshögen, men jag måste bara bli klar med boken jag håller på med. Det är andra delen i en trilogi.

5. Vilken bok har du inte läst än, eftersom du har läst en bok av samma författare och den tyckte du inte om?
Jag skaffar inte böcker av författare vars böcker jag inte har tyckt om, så den får jag passa på.

 6. Vilken bok har du inte läst än, för att du inte riktigt känner för det?
Jag hittade boken Hövding Seattles tal slipstenar och dansande reflexer av Sven-Erik Forslin i min bokhylla. I boken ligger ett maskinskrivet brev från författare, som jag inte orkar läsa. Jag har inte en aning om varifrån boken kommer, men jag kommer nu att "magasinera" den.


7. Vilken bok har du inte läst än eftersom den är gigantisk.
Jag brukar inte skaffa gigantiska böcker, så det finns inga sådana olästa i min bokhylla. Jag har funderat på att läsa Krig och fred någon gång, men har inte tagit mig för att skaffa den, eftersom jag har förstått att den är just gigantisk.

8. Vilken bok har du inte läst än, för att omslaget lockade och sedan visade det sig att den inte hade så bra recensioner?
Om jag har skaffat en bok som lockar mig, så låter jag inte några negativa recensioner få mig att låta bli att ta upp boken.

9. Vilken bok avskräcker dig mest från din olästa hög?
Det är nog Satansverserna av Salman Rushdie. Jag har fått för mig att den är tung och svårläst.

10. Tagga någon!
Jag vill tagga
Lenas böcker och annat
Agnes bokblogg

söndag 28 juni 2020

Jag är en av vinnarna i en tävling

Jag berättade HÄR att jag skickat in ett bidrag till Darkness Publishings novelltävling. De ska ge ut en novellsamling i höst med klassiska sagor i ny tappning.

Historien måste baseras på någon av dessa sagor: Snövit, Pinocchio, Alice i Underlandet, Peter Pan, Askungen, Törnrosa, Djungelboken, Robin Hood, Sherlock Holmes, Oliver Twist, Skönheten och Odjuret, Ringaren i Notre Dame, Mulan, Skattkammarön, Herkules, Den lilla sjöjungfrun, Aladdin, Det susar i säven, Rapunzel, Snödrottningen, Kejsarens nya kläder, Atlantis.

Jag valde Atlantis som grund för min novell.

Nu har jag fått veta att de fick in över 140 bidrag. De valde ut 22, och jag är med bland dem. Det kan ni se HÄR.

En smakebit på söndag - En halv gul sol

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser heter En halv gul sol och är skriven av Chimamanda Ngozi Adichie.

Olanna och Kainene är så olika som två tvillingsystrar kan bli. Olanna har ärvt sin moders mjuka kvinnliga skönhet och hon gör sig till vän med alla. Kainene är sluten och hård och bestämmer sig tidigt för att gå i sin välbeställda faders fotspår och bli bli affärskvinna. Hon möter engelsmannen Richard som blir blixtförälskad i henne men hon funderar inte ett ögonblick på att bilda familj till skillnad från Olanna som flyttar ihop med sin stora kärlek, den politiskt engagerade Odenigbo och får en dotter, Baby.
Hos Odenigbo möter vi också hans unge tjänare Ugwu, en fattig pojke från landet som i tidig ålder visar att han har huvudet på skaft och behandlas som en i familjen.
Men det är svåra tider i Nigeria även för de privilegierade och när inbördeskriget bryter ut blir de alla offer för fruktansvärda händelser som sliter sönder deras liv. Hem och familj splittras. Ugwu blir tillfångatagen och tvingad att gå ut i strid, Olanna och Richard söker tröst hos varandra och ideal och lojalitet testas och förskjuts för alltid.

Smakbiten är hämtad från sidan 160:

"Det sägs att du inte diade din mors bröst." Husbondens mor vände sig om och såg på Olanna. "Åk tillbaka till dem som skickade dig och säg åt dem att du inte kunde hitta min son. Säg åt de andra häxorna att du inte fick tag på honom."
Olanna stirrade på henne. Husbondens mor höjde rösten, som om hon måste skrika för att överrösta Olannas tystnad. "Hör du vad jag säger? Säg åt dem att ingen medicin biter på min son. Han kommer inte att gifta sig med en onormal kvinna, om du inte dödar mig först. Över min döda kropp!" Husbondens mor klappade händerna, sedan började hon tjuta samtidigt som hon slog med handflatan mot munnen så att ljudet ekade.
"Mama..." sa Olanna.
"Kom inte med några 'Mama'" sa husbondens mot. "Hör du det? Lämna min son i fred. Säg åt de andra häxorna att du inte hittade honom!" Hon öppnade bakdörren och gick ut på kökstrappan. "Grannar!" skrek hon. "Det är en häxa i min sons hus! Grannar!" Hennes röst var gäll. Ugwu önskade att han kunde täppa till munnen på henne, fylla den med finskurna grönsaker. Soppan brändes vid.

lördag 27 juni 2020

Veckans mening v. 26

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från boken En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie.

"Min farbror slogs i Burma, och när han kom hem igen hade han en pockande fråga: Varför hade ingen berättat för honom att den vite mannen inte var odödlig?"

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.

torsdag 25 juni 2020

Helgfrågan v. 26

Helgfråga från Mias bokhörna. Mia tänker redan på hösten. Helgfrågan lyder:

Har du något boktips från höstens utgivning?

Bonusfråga: Ska du följa bokmässan digitalt?

Bra frågor. Jag önskade att jag kunde leverera bra svar. Men jag måste erkänna att jag inte har någon som helst koll på höstens utgivning. Jag skulle möjligen kunna nämna De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton som har recensionsdag i början av augusti, men är tveksam till om den räknas till hösten.

Nja, en digital bokmässa låter inte som nåt för mig. Jag funderar på hur det kommer att bli med Värmlands Bokfestival i november. Det är inte säkert att den blir av som vanligt. Även där kan det bli en digital variant, men det säljer ju inte böcker...

Ett efterlängtat bokpaket

Idag kom det ett paket med posten. Det innehöll Åsa Hellbergs Kvinnorna på Flanagans. Det är andra delen i en trilogi. Jag tyckte mycket om första delen, som heter Välkommen till Flanagans, så den här boken har jag sett fram mot att få läsa. Tack till bokförlaget Forum för recensionsexet.

Allt han sa var inte så klokt

Den brittiske statsmannen Benjamin Disraeli sade många kloka saker. Han var en vältalare och mycket av det han sade har sparats som aforismer. Men även han kunde säga en del dumheter också. Så har sade han om litteratur:

Böcker är ödesdigra, de är mänsklighetens förbannelse. Nio tiondelar av existerande böcker är nonsens och de intelligenta böckerna vederlägger detta nonsens. Den största olycka som drabbat människorna är boktryckarkonsten.

Jag undrar vad han hade tyckt om internet :)

onsdag 24 juni 2020

Omslagsonsdag vecka 26: Värme


Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Temat är värme. Här har jag använt min fantasi lite. På omslaget till Det femte barnet kör de bil med rutan nervevad. Då är det säkert varmt. Och flickan på Lila Hibiskus har ett parasoll för att skydda sig mot den stekande solen. Min favorit idag är Resan tillbaka. Vad tycker du? Här är mina varma omslag:





Dagens visdomsord 2020-06-24

Dåren förundras, den kloke frågar. (Benjamin Disraeli)

tisdag 23 juni 2020

Tisdagstrion: Sommartider

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat sommartider. Här följer min trio:


Hetta är skriven av Jane Harper, som bor i Melbourne. Australien härjas av en svår torka. Invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas fatta desperata beslut på grund av vattenbristen - ingenting växer på fälten, boskapsdjuren dör. Stämningen i staden är tryckt. Under mystiska omständigheter plockar Luke Hadler ned geväret från väggen för att ta livet av sin fru, deras sexårige son och sig själv.
Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade också en mörk hemlighet, en hemlighet som drev bort Aaron från Kiewarra tjugo år tidigare.
Boken är väl uppbyggd. Genom hela boken får vi tillbakablickar; både från händelserna för 20 år sedan och från det som föregick tragedin hos familjen Tadler. Harper har lagt ut en hel del villospår för läsaren, vilket gör det till en bra deckare. Upplösningen kom som en total överraskning för mig, och det är ju så det ska vara.
Den miljö som skildras känns trovärdig. Säger jag, som aldrig varit i närheten av Australien. Man kan verkligen känna den närmast outhärdliga hettan, och när de talar om jättekrabbspindlar inne i sovrummet skruvar jag olustigt på mig. Skvallret och missunnsamheten i ett litet döende samhälle, där gamla oförrätter aldrig glöms, känns också som något jag kan föreställa mig. En isolerad by kan skapa en otrolig samhörighet, men då får ingen sticka ut.
Hetta är en riktigt bra sommardeckare. En del utspelar sig visserligen i februari, men då är det ju sommar eller möjligen tidig höst på det södra halvklotet.



Ett flygplan störtar under kriget och en grupp engelska skolpojkar lyckas rädda sig iland på en liten Söderhavsö. De stiftar lagar, fördelar uppgifter och väljer anförare. Men leken tar snart en annan vändning - rivaliteten växer mellan ledarna och skräcken kommer krypande. Vad som skulle ha kunnat vara ett spännande äventyr blir en furiös hetsjakt, där grymheten väller fram och undergången är nära.
Nobelpristagaren William Goldings berömda roman Flugornas herre kan vid första påseendet tyckas vara en ungdomsroman. En grupp unga engelska pojkar har under brinnande krig hamnat på en obebodd söderhavsö. Där finns mat i överflöd, solen skiner mest hela tiden och de kan leka och bada. De kan även gå på upptäcktsfärder på ön. Ett äventyr i en paradisisk miljö. (Jag tror inte det nämns något i boken om årstiden, men i det klimatet kan vi nog se det som sommar hela tiden.)
I början fungerar allt bra. De håller möten för att diskutera vad de ska göra och de upprättar regler för vem som ska få tala, så att de inte talar i mun på varandra. Men snart förändras allt. Det är en förändring som kommer långsamt. Två pojkar är rivaler om ledarskapet. Den ene försöker upprätthålla ordningen, men den andre utmanar honom ständigt. Snart är det en kamp på liv och död.
Romanen är misantropisk. Hur stark är egentligen det vi kallar civilisation? När inga vuxna finns, krackelerar civilisationen och mänsklighetens grymmaste sidor kommer fram hos dessa barn. De blir "vildar". (Jag ogillar starkt idén att vissa grupper av människor skulle vara "vilda", men får motvilligt acceptera bokens tänkesätt.) Och om vi ska vara ärliga har vi under 1900-talet och även på 2000-talet fått se många exempel på hur lätt det är för karismatiska ledare att få sina följare att begå de mest bestialiska brott. Nazityskland, Sovjetunionen under Stalintiden, Kina under Mao, Pol Pot-regimen i Kambodja, IS-kalifatet är bara alltför tydliga bevis på detta.
Det är sålunda en mycket negativ bild av mänskligheten som William Golding tecknar i sin roman. Det är en bok som väcker tankar, och som alla borde läsa.



Till sist Karin Brunk Holmqvists bok Rapsbaggarna.
Alla bor inte i storstan och alla är inte så sofistikerade. Som de båda bröderna Henning och Albert, som bor tillsammans som de alltid har gjort, bara en liten bit från barndomshemmet.
Tiden har stått stilla. Allt de båda bröderna begär av livet är en korvbit att lägga på smörgåsen och så naturligtvis snus.
När det öppnas ett hem för kvinnliga missbrukare i barndomshemmet blir de förstås oroliga. Oron får dem att vanka oroligt i sommarens rapsfält och spotta snus. Det blir upptakten till en invasion av både ufologer och malmletare.
De båda bröderna är helt omedvetna om att de själva är orsak till det mesta av alla konstiga saker som sker kring deras hem.
Boken är rolig och det bästa är att jag är övertygad om att det finns sådana här personer som de båda bröderna i verkliga livet. När storstadsborna twittrar, dricker latte och går på spa finns det alldeles riktiga människor kvar där ute.

måndag 22 juni 2020

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Titel: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Författare: Johannes Anyuru
Förlag: Norstedts (2017)
Antal sidor: 301

En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till terrorsekten Daesh in i en bokhandel i Göteborg. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, vänder sig under attacken till en av de andra och viskar: Lyssna på mig. Jag tror inte att vi ska vara här. Det var inte hit vi skulle.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en bok som jag läst en hel del om på bokbloggar och annorstädes och "alla" har rekommenderat den. Boken fick bevars Augustpriset 2017 som Årets svenska skönlitterära bok. Mina förväntningar var därför högt ställda. Tyvärr kan jag inte alls säga att den uppfyllde dessa förväntningar.

Om vi börjar med det jag tycker är bra, så har Anyuru ett bra och skiftesrikt språk. Det gör att den är lätt och trevlig att läsa, även om jag längre ner pekar på svårigheterna. Han tar upp viktiga frågor kring detta om det är möjligt för en troende muslim att bli svensk. Och vad innebär det förresten att bli svensk? Vill alla invandrare bli svenskar. Det finns många invandrarungdomar som ser med förakt på svenskarna, som betraktas som ett folk man inte vill vara en del av. Eftersom författaren låter berättelsen utspela sig i olika miljöer och olika tider kan han på slutet överraska läsaren. Vem är egentligen vem i berättelsen? (Säger inget mer om det.)

Samtidigt finns det saker i boken som tär på tålamodet. Författaren byter perspektiv många gånger, och då kan det vara svårt att veta vem det är som är "jag" i texten. Jag har också väldigt svårt för den dystopi som utspelar sig femton år framåt i tiden. På grund av ett islamistiskt terrordåd i Göteborg har Sverige blivit ett fascistiskt land. Muslimer tvingas att en gång om året skriva på ett medborgarkontrakt, där de förbinder sig att följa svenska värderingar. Annars placeras de i ett koncentrationsläger där de tvingas äta skinksmörgåsar och deltar i omskolningsprogram för att fås att inse hur fel deras religion är. En blågul variant av Koranen har tryckts upp där de värsta delarna är strukna. Men alltså, hur trovärdigt är detta?

Boken har hyllats på kultursidorna, men jag undrar om det egentligen är dess innehåll som anses så lysande, eller om det är för att den ligger så rätt i åsiktskorridoren. Johannes Anyuru är mörkhyad muslim och när han skriver, så skriver han "en" istället för "man". Det blir väl mer feministiskt "inkluderande" så. Hade någon annan än Anyuru blivit lika hyllad? Identitetspolitik, någon?

Jag övertygades inte av boken. Sen må den ha fått hur många priser som helst.

kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 30: Läs en bok någon har rekommenderat till dig.

Tänk snabbt! (vecka 26)

Linda med bloggen Enligt O har en utmaning, som hon kallar Tänk snabbt, där man får ett antal ordpar, där man berättar vilket som man föredrar.

Den här veckans snabba val är:

Badare eller badkruka?
Hav eller sjö?
Färskpotatis eller nypotatis?
Dublin Murders eller Morden i Helsingør?
Följetong eller vänta på boken?

Badare eller badkruka? Om jag väl har tagit mig till badplatsen är jag definitivt en badare. Det blir dock alltför sällan att jag kommer iväg.

Hav eller sjö? Var badar jag, om jag nu får tummen ur och ger mig iväg? Definitivt sjö. Havet ligger så långt bort.

Färskpotatis eller nypotatis? Vad kallar jag de små knölarna som kommer nu? Jag har alltid sagt färskpotatis, men när jag tänker efter undrar jag om inte hustrun säger nypotatis. Men hon säger så mycket konstigt. Hon kallar potäterna för pärer ;)

Dublin Murders eller Morden i Helsingør? Två serier jag inte hört talas om, så den frågan passar jag på.

Följetong eller vänta på boken? Linda ger exemplet Dockorna, som går som följetong i DN innan den kommer ut som bok, men man kan välja att svara om konceptet i allmänhet. Vill jag läsa en bok, så vill jag läsa den i sin helhet. Inte få den uppdelad av någon tidningsredaktion.

söndag 21 juni 2020

1794

Titel: 1794
Författare: Niklas Natt och Dag
Förlag: Forum (2019)
Antal sidor: 503

Ett nytt år randas, och i staden mellan broarna har Reuterholms förmyndarregim bannlyst all färg. Var och en vars förmögenhet inte är stor nog att höja dem över lagen tvingas klä sig i grått. Folket ska komma att kalla året Järnåldern.
På Danvikens hospital, i utkanten av Stockholm, sitter en ung ädling och våndas över det vidriga brott han anklagas för. På en arrendegård inåt landet sörjer en mor sin dotter, dräpt på sin bröllopsnatt. När ingen annan vill utreda dödsfallet frågar hon den ende som återstår, en enarmad palt som inte längre har något att leva för.

1794 av Niklas Natt och Dag är inte en bok för de vämmelmagade. Precis som den första boken i Bellman Noir-serien, 1793, är boken fylld av noggrant beskrivna fruktansvärda grymheter och man tycker sig nästan känna lukten av svett, urin, avföring och blod.

Samtidigt kan jag känna att detta är en del av bokens kvaliteter. Det är ingen tillrättalagd berättelse, där tacksamt tjänstefolk passar upp på pimpinetta högreståndspersoner i peruker och krinoliner. Här är det den bistra verkligheten i Bellmans Stockholm som möter oss. Överallt finns krogar, fylleriet är utbrett, överallt finns prostituerade att tillgå och man får se upp när man går på en gata i staden mellan broarna, ifall någon ett par våningar upp bestämmer sig för att tömma nattkärlet genom fönstret.

Vi rör oss dock inte bara i Stockholm, utan den inledande delen handlar om Sankt Bartélemy, den svenska kolonin i Västindien. Där sker slavhandel med den svenska statsledningens goda minne. En del av vår historia, som inte är så rolig att tänka på.

Precis som i 1793 är det den enarmade palten Jean Michael Cardell som står i centrum för försöken att reda ut vem eller vilka som står bakom komplotten mot Erik Tre Rosor och hans hustru, den unga flicka som dödas på sin bröllopsnatt. Att komma fram till vem som är skyldig är en sak. En helt annan sak är vad man ska göra med kunskapen, när denne är beskyddad av högt uppsatta personer i huvudstaden.

Detta är en mycket välskriven bok. Niklas Natt och Dag har förmågan att skriva på ett sätt som känns autentiskt. Ibland kollar jag upp personer och faktauppgifter och finner att han i många fall byggt mycket av historierna kring verkliga människor och händelser. Den här författaren kommer vi att få höra mycket om i framtiden, det är jag övertygad om.

Det som kändes värst var slutet. Allt kopplas ihop på ett skickligt sätt, men det är ett så fruktansvärt slut att jag faktiskt har lite svårt att somna efteråt. Det var grymmare än jag hade kunnat ana.

En smakebit på söndag - De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och är skriven av Johannes Anyuru. (En bok som förmodligen "alla" andra läste för flera år sen...)

En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till terrorsekten Daesh in i en bokhandel i Göteborg. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, vänder sig under attacken till en av de andra och viskar: Lyssna på mig. Jag tror inte att vi ska vara här. Det var inte hit vi skulle.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.

Smakbiten är hämtad från sidorna 120-121:

Jag och mamma klättrade över de branta strandklipporna och kastade oss tjutande ut i vågornas snöiga, gröna explosioner. Vi tyckte om att bada sent på hösten, när vi fick vara ensamma. Tog ett par simtag ut i det kalla vattnet med hackande tänder, återvände sen och kravlade blåfrusna upp över alghala stenar.
Vi satt insvepta i våra handdukar, och mamma, som äntligen hade börjat hämta sig lite från depressionen, tittade ut över havet och sa:
"Det finns träd där ute, under ytan."
"Träd?"
"Allt som finns på land har sin motsvarighet i havet. Det finns berg i havet. Stormar som drar fram under havets yta."
Det där var sufism, yani mystik.
En mås dök över oss och steg samtidigt uppåt ur den mörka, gungande havsytan, bilden fladdrade som en vit duk. Havet, tänkte jag, var kanske himlen som det sas att våra handlingar kastade ekon i.
"Det finns sjöhästar", huttrade jag, halvt på allvar och halvt som ett skämt. "Sjögurkor." Det där sista fick mamma att skratta.

Detta är för övrigt mitt 3000:e inlägg på bloggen!

lördag 20 juni 2020

Veckans mening v. 25

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från boken De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru.

Jag tror att han tyckte om böcker för att de lät honom bli någon annan.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.