måndag 22 juni 2020

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Titel: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Författare: Johannes Anyuru
Förlag: Norstedts (2017)
Antal sidor: 301

En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till terrorsekten Daesh in i en bokhandel i Göteborg. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, vänder sig under attacken till en av de andra och viskar: Lyssna på mig. Jag tror inte att vi ska vara här. Det var inte hit vi skulle.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en bok som jag läst en hel del om på bokbloggar och annorstädes och "alla" har rekommenderat den. Boken fick bevars Augustpriset 2017 som Årets svenska skönlitterära bok. Mina förväntningar var därför högt ställda. Tyvärr kan jag inte alls säga att den uppfyllde dessa förväntningar.

Om vi börjar med det jag tycker är bra, så har Anyuru ett bra och skiftesrikt språk. Det gör att den är lätt och trevlig att läsa, även om jag längre ner pekar på svårigheterna. Han tar upp viktiga frågor kring detta om det är möjligt för en troende muslim att bli svensk. Och vad innebär det förresten att bli svensk? Vill alla invandrare bli svenskar. Det finns många invandrarungdomar som ser med förakt på svenskarna, som betraktas som ett folk man inte vill vara en del av. Eftersom författaren låter berättelsen utspela sig i olika miljöer och olika tider kan han på slutet överraska läsaren. Vem är egentligen vem i berättelsen? (Säger inget mer om det.)

Samtidigt finns det saker i boken som tär på tålamodet. Författaren byter perspektiv många gånger, och då kan det vara svårt att veta vem det är som är "jag" i texten. Jag har också väldigt svårt för den dystopi som utspelar sig femton år framåt i tiden. På grund av ett islamistiskt terrordåd i Göteborg har Sverige blivit ett fascistiskt land. Muslimer tvingas att en gång om året skriva på ett medborgarkontrakt, där de förbinder sig att följa svenska värderingar. Annars placeras de i ett koncentrationsläger där de tvingas äta skinksmörgåsar och deltar i omskolningsprogram för att fås att inse hur fel deras religion är. En blågul variant av Koranen har tryckts upp där de värsta delarna är strukna. Men alltså, hur trovärdigt är detta?

Boken har hyllats på kultursidorna, men jag undrar om det egentligen är dess innehåll som anses så lysande, eller om det är för att den ligger så rätt i åsiktskorridoren. Johannes Anyuru är mörkhyad muslim och när han skriver, så skriver han "en" istället för "man". Det blir väl mer feministiskt "inkluderande" så. Hade någon annan än Anyuru blivit lika hyllad? Identitetspolitik, någon?

Jag övertygades inte av boken. Sen må den ha fått hur många priser som helst.

kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 30: Läs en bok någon har rekommenderat till dig.

6 kommentarer:

  1. Jag håller med dig om en hel del, men tyckte tvärtom otroligt mycket om boken. Jag har läst att man ofta tagit fasta på diskrimineringen och assimileringen av muslimer i området som kallades Kaningården i boken, men jag tyckte att Anyuru var mer nyanserad än så, han lyfte ju även tydligt fram att den som blev mest radikaliserad hade en bra bakgrund med bra arbete, så det fanns inget utanförskap att skylla på. Spännande att läsa andras tankar om den här i mitt tyckte väldigt komplicerade boken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är definitivt komplicerade tankegångar. Men jag ska försöka hitta din recension.

      Radera
  2. Som jag skrev häromdagen så började jag lyssna på den här häromåret. Nu när jag läser din recension så tror jag att det var perspektivbytena som gjorde att det blev så svårt att lyssna. Jag fick flera gånger hoppa tillbaka ett antal minuter för att förstå var jag befann mig. Det är ju lättare när man läser att stanna upp. Jag tror att jag ska plocka upp den här som vanlig bok istället. Jag blir ändå nyfiken på den nu igen när jag läser din recension och även vad Annette skriver här ovanför.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vore ju kul att veta vem av oss du håller med mest när du läst den :) Ja, den är nog svår att lyssna på, för berättelsens "jag" skiftade många gånger utan någon speciell förvarning.

      Radera
  3. perspektivbytet var genialt drag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Måhända, men kanske så genialt att den blev svårläst.

      Radera