Tisdagstrion: Väderfenomen i titeln

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat väderfenomen i titeln. Här följer min väderspända trio:

Först ut blir nobelpristagaren Orhan Pamuks roman Snö. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om boken var lättläst eller svårläst. Texten var inte svår och mycket av innehållet handlade om huvudpersonen Kas kärlek och vankelmod. Men samtidigt är det svårt att följa med och uppfatta den satir som finns i boken och som rör specifikt turkiska förhållanden. Boken blev mycket uppmärksammad i Turkiet när den kom ut och den kritiserades också från många håll. Säkerligen därför att den skriver om den tilltagande islamismen, men även om regeringens förtryck av oliktänkande och undertryckandet av fakta om folkmordet på armenier för snart ett sekel sedan. Pamuk nämner ofta hus som han ser och som tillhört armenier. Poeten Ka är bokens huvudperson, men han är inte bokens "jag". Istället är det Orhan Pamuk själv som då och då kommer in, och han träffar även de personer som romanfiguren mött tidigare i boken. Ett intressant grepp måste jag säga. Även om jag inte förstod allt när det gäller bokens mening, så är det i alla fall roligt att ha läst den :)

Nummer två får bli Hetta av Jane Harper.

Australien härjas av en svår torka. Invånarna i den lilla avfolkningsorten Kiewarra tvingas fatta desperata beslut på grund av vattenbristen - ingenting växer på fälten, boskapsdjuren dör. Stämningen i staden är tryckt. Under mystiska omständigheter plockar Luke Hadler ned geväret från väggen för att ta livet av sin fru, deras sexårige son och sig själv.
Poliskommissarie Aaron Falk kommer tillbaka till sin barndoms hemtrakter för att närvara vid begravningen. Luke var hans bäste vän, men de delade också en mörk hemlighet, en hemlighet som drev bort Aaron från Kiewarra tjugo år tidigare.
Boken är väl uppbyggd. Genom hela boken får vi tillbakablickar; både från händelserna för 20 år sedan och från det som föregick tragedin hos familjen Tadler. Harper har lagt ut en hel del villospår för läsaren, vilket gör det till en bra deckare. Upplösningen kom som en total överraskning för mig, och det är ju så det ska vara.
Den miljö som skildras känns trovärdig. Säger jag, som aldrig varit i närheten av Australien. Man kan verkligen känna den närmast outhärdliga hettan, och när de talar om jättekrabbspindlar inne i sovrummet skruvar jag olustigt på mig. Skvallret och missunnsamheten i ett litet döende samhälle, där gamla oförrätter aldrig glöms, känns också som något jag kan föreställa mig. En isolerad by kan skapa en otrolig samhörighet, men då får ingen sticka ut.

Dit vinden blåser av E.V. Thompson är en bok som innehåller mycket. Den utspelar sig i 1840-talets Cornwall. Där arbetar gruvarbetare under fruktansvärda förhållanden. Den unge Josh ser hur människor i hans närhet slits ut och dör. När han får möjlighet att utbilda sig till ingenjör vill han använda sina kunskaper till att förbättra gruvarbetarnas förhållanden.
Hans engagemang för gruvarbetarna och deras försök att sluta sig samman i fackföreningar ses dock med oblida ögon av Cornwalls gruvägare.
Hans stora kärlek är en ung zigenarflicka. Ja, boken utspelar sig i en tid då det fortfarande fanns ett folk som kallades zigenare. De älskar varandra, men ödet skiljer dem åt. Flickan Miriam gifter sig med Josh' bäste vän, men föder hans barn.
Istället gifter han sig med en flicka från en mer välsituerad familj. Givetvis blir de inte lyckliga.
Mer ska jag inte berätta, för jag vill gärna rekommendera boken till andra. Det är en bok som speglar svåra sociala förhållanden, men som även innehåller mycket kärlek, hat och avundsjuka.