Tisdagstrion: August Strindberg

Dags för veckans tisdagstrio. Idag handlar det om en av Sveriges allra mest berömda författare, och som vanligt är det tillåtet att associera fritt. Jag vet att han är en litterär gigant, men jag tycker inte om allt jag läst av honom. Denna tisdags tema är: August Strindberg.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Hemsöborna behöver väl ingen närmare presentation. Värmlänningen Karlsson kommer till Hemsö för att arbeta hos en änka. Boken inleds med de berömda orden: "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen."

En riktigt trevlig bok att läsa och jag har sett filmatiseringen med Allan Edwall som Karlsson och en ung Sven Wollter som Gusten.

Det nya riket med underrubriken "Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv" är en satirisk roman av August Strindberg som utgavs 1882. Titeln syftar på tiden efter representationsreformen 1865 då ståndsriksdagen ersattes av tvåkammarriksdagen. Boken är en uppgörelse med det officiella Sverige och skildrar hur samhället styrs av skojare som stöder och skyddar varandra. 

Vad ska man säga om den här boken? Den saknar för all del inte underhållningsvärde när den gör narr av institutioner som adeln och Svenska Akademien. Men speciellt läsvärd är den inte 2021.

Direkt stötande är den oförblommerade antisemitismen. Ett helt kapitel med rubriken Moses beskriver judarna som dem som styr över ekonomin och kulturen. Det torde inte råda någon tvekan om att Strindberg var antisemit. Även om han 1884 tog avstånd från sitt tidigare judehat, så återkom han med förfärliga utsagor. Han skrev om "äfflingar", som skulle vara en ras som uppkommit genom att kvinnor i historiens gryning parat sig med apor. Dessa "äfflingar" ansåg Strindberg representerades av judar och zigenare.

Det är intressant att ha läst boken, men den är inte en bok jag vill rekommendera. (För övrigt funderar jag på om Vilhelm Moberg hade den här boken i åtanke när han skrev sin roman Det gamla riket. Jag skulle nästan tro det.)

Tjänstekvinnans son. Pojken Johan, som växer upp i små omständigheter, son till en kryddkrämare och en tjänstekvinna, bygger under barndom och ungdomsår upp en stark revanschlust; berättelsen om hans utanförskap är inte bara en en allmängiltig skildring av ungdom och ensamhet utan också en del i Strindbergs medvetna konstruktion av sig själv som människa och författare: en messianskt utvald, känslig själ som också - och kanske just därför - är missförstådd och motarbetad.

Det känns som att Johan med sina grubblerier krånglar till allting för sig. Detta gör att han ständigt blir undanskuffad. Jag skulle vilja ta tag i honom och ruska om honom och säga åt honom att skärpa sig. Tyvärr är det ingen i boken som gör det.