En smakebit på søndag - Jag minns att jag sprang

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag ska börja läsa heter Jag minns att jag sprang och är skriven av Ron McLarty.  

Smithson-Smithy-Ide är en riktig loser, även i sina egna ögon. Han är kraftigt överviktig, han är mer eller mindre alkoholiserad, han röker för mycket. Han har inga vänner, inget riktigt hem och hans jobb består i att kontrollera att armarna sätts rätt på dockorna i en leksaksfabrik. Det enda han har att se fram emot är den hjärtinfarkt som synes oundviklig. Men när den stilla desperationen i hans tillvaro bryts av flera tragiska händelser grenslar han sin gamla pojkcykel och ger sig iväg på en resa som kanske kan få honom att bli den människa han alltid velat vara. Medan han cyklar tvärs över den amerikanska kontinenten minns han sin uppväxt, glädjen i att springa och sin psykiskt instabila, djupt älskade syster Bethany. På sin resa möter Smithy de goda, de onda och de verkligt onda och han får uppleva äventyr - uppsluppna, annorlunda, livsavgörande. Han upptäcker sig själv, livet och kärleken.

Smakbiten är hämtad från inledningen på sidan 7:

1990 vägde jag 127 kilo. Pappa brukade säga: "Hur har du det med vikten, pojk?" Och jag svarade: "Den ligger stadigt, pappa." Jag mätte 117 centimeter runt midjan, men jag var liksom lite fåfäng och köpte aldrig byxor som var mer än 107 centimeter - så jag fick förstås världens hängmage, som en stor vattenballong. Mamma hade aldrig sagt någon om min vikt, för hon tyckte om att laga goda grytor, eftersom de är matiga och det är lätt att göra i ordning dem i förväg. Däremot frågade hon gärna om bekanta och flickvänner. Men det var bara det att 1990 var jag en 127 kilo tung fyrtiotreårig förman som tillbringade dagarna på Goddards leksaker med att kolla att armarna på rollspelsfiguren Seal Sam hade satts ihop med handflatorna inåt och ägnade kvällarna åt att dricka öl och titta på sport på Tick-Tap Lounge. Jag hade inga flickvänner. Jag hade suparkompisar. Vi drack mycket på ett rätt vänligt sätt.