Veckans mening v. 35

Varje lördag presenterar jag en mening ur någon bok jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening kommer från Kärleken väntar längst ut på grenen av Mari Åberg:

Hennes mamma skulle vänt sig i sin grav om hon legat i en.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.

Kärleken väntar längst ut på grenen

Titel: Kärleken väntar längst ut på grenen
Författare: Mari Åberg
Förlag: Lava (2019)
Antal sidor: 359

Tiden är 70-tal och huvudpersonen är Annika, en okysst, blyg och något naiv artonåring som flyttar till Malmö för att bli flygledare. Här möter hon den världsvana Eva som kommer direkt från den glamorösa modellvärlden och påverkas av hennes levnadsglada sätt.

Kärleken väntar längst ut på grenen är en bok jag tackade ja till efter att ha läst ett inlägg på FB från författaren, där hon frågade efter intresserade recensenter. Eftersom boken utspelar sig på 1970-talet, då jag själv var tonåring, nappade jag. Enligt författaren är den första boken av tre.

Man kan väl säga att boken ligger ganska långt från de böcker jag brukar läsa, vilket gör att det är lite svårare att recensera den. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, men jag vill ju ändå göra boken rättvisa.

I början gjorde boken mig helt galen. Annika är så hopplöst naiv. Även om hon inte varit tillsammans med någon man, så visste nog även flickor på 1970-talet vad som kunde ske mellan man och kvinna i sängkammaren. Men Annika verkar totalt borta.

Det är bara när vi får följa den praktiska utbildningen till flygledare som jag piggnar till lite. Det är väl kanske en genusgrej. Som man tycker jag att det är intressantare att läsa om flygplanen än om hur det kan pirra i underlivet på Annika när hon sitter nära en snygg karl ;)

Jag tror att det är först när Annikas liv får en ny vändning och hon hamnar vid Medelhavet som boken hamnar där den ska vara. Då blir det kärlek, romantik och vin för hela slanten, men även problem förstås. Och Annika lär sig nya saker, som att homosexuella är helt vanliga människor.

Den här romanen får placeras i genren feel-good. Den är lättläst. Jag plöjde igenom den ganska snabbt. Författaren har lagt in en hel del tidsmarkörer, vilket är roligt och bra. (Dock kan jag inte låta bli att påpeka att det är omöjligt att Annika 1976 har vänner i KPML(r). Den partibeteckningen lanserades först 1977.)

Problemet för mig när jag läser boken är att den är alldeles för smörig för min smak. När Annika till slut möter den stora kärleken kvittrar en fågel på ett alldeles speciellt sätt. Det betyder dock inte att det måste vara fel på boken. Den ligger nog rätt i sin genre, men genren är inte rätt för mig, vilket varken författaren eller boken ska lastas för. Jag tror att detta är en bok som kan uppskattas av dem som tycker om den sortens kärleksromaner. Min fru har redan sagt att hon vill läsa den när jag är klar med den :) Så om detta är en genre för dig, så tycker jag absolut att du ska läsa boken.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 29: Läs första boken i en serie.

Tävling hos Mias bokhörna

Mia som har bloggen Mias bokhörna har en tävling med anledning av att hon bloggat i elva år. Det är fina bokpriser! Vill du vara med och tävla så går du HIT och följer instruktionerna.

Helgfrågan v. 35

Helgfråga från Mias bokhörna. Mia har hållit på länge med bokbloggandet. Elva år. Helgfrågan lyder:

Hur länge har du bloggat?

Bonusfråga: Lyssnar du på Spotify? Tips på någon bra lista?

Jag startade den här bloggen 2008, så jag har också hållit på i elva år. Från början var bloggen till för mitt skrivande, men sedan började jag även skriva om böcker jag läst, så numera är den en läs- och skrivblogg.

Svaret på bonusfrågan är: Nej.

Veckoutmaning: Presentera en favoritdikt eller favoritstrof

Tisdag och veckoutmaning från Kulturkollo. Den här veckan handlar det om favoritdikter och favoritstrofer. Linda skriver: Jag älskar lyrik, men är alldeles för dålig på att ta mig tid att läsa diktsamlingar. Dikter jag älskar kan jag leta upp ibland, för att bara få njuta av orden och den känsla som de ger mig. Att ta till sig nya dikter kräver dock tid. Något som jag sällan ger dem. Idag ska det dock handla om favoritdikter eller kanske bara strofer ur favoritdikter.

Vilka favoritpoeter har ni? Vilka dikter tycker ni extra mycket om? Har ni någon favoritstrof eller något favoritcitat som ni vill dela med er av?

Då vill jag gärna lyfta fram Gustaf Fröding. Denne mångsidige diktare, som skapat dikter som än idag är mycket läsvärda.
Fröding hade inget lätt liv. Han tillbringade lång tid på hospitalet i Uppsala. När han skrivit den underbara kärleksdikten En morgondröm blev han åtalad, men frikändes.

Det är känt att Fröding hade mycket svårt med kontakten med det motsatta könet. Han skrev dikter om kärleken, men fann aldrig kärleken själv. Han fick söka kontakt med kvinnor på annat sätt, vilket den här dikten kan berätta:

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

Omslagsonsdag vecka 35: Siluetter

Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Temat den här gången är silhuetter. Det fanns det en hel del av, så jag hade nog kunnat hitta fler. Här är mina silhuettomslag:

Dagens visdomsord 2019-08-28

Man tror att en döv människa är olycklig i sällskapslivet. Är det inte ett uttryck för den förnäma världens egenkärlek, som betyder: "Den mannen är beklagansvärd, som inte kan höra vad vi säger." (Nicolas Chamfort)

Tisdagstrion: Livet förr

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat livet förr. Här följer min trio:

Ibland, i vardagen, får man förmånen att känna tacksamhet. En sådan tacksamhet kände jag när jag läste Niklas Natt och Dags debutroman 1793. Om detta är hans förstlingsverk, vad månde han inte kunna prestera i framtiden?

Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia.
Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstaden avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya.
Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.
Det är ingen självklarhet att en berättelse om ett fiktivt mordfall, som författaren placerar drygt två sekler bakåt i tiden, ska bli intressant och läsvärd. Natt och Dag lyckas med detta. Dels därför att själva mordhistorien är väl berättad, dels därför att han beskriver ett Stockholm med dess människor på ett sätt och med ett språk som känns trovärdigt.
Vid något tillfälle har han, vilket han nämner i efterordet, lagt till en byggnad som då ännu inte uppförts, men det var gjort för att skapa en än bättre berättelse och här får man hänvisa till varje skönlitterär författares rätt att forma verkligheten efter romanens idé.
Jag har lärt mig en hel del under läsandet. Inte kände då jag till de "paltar" och "korvar" som bevakade huvudstadens gator på ett sätt som oftast drabbade dem som stod längst ner på samhällsstegen. Inte heller kände jag till Fatburen, en sjö som fanns på Södermalm ända till 1850. Ibland har jag googlat saker som författaren skriver om och nästan alltid funnit att de varit korrekt beskrivna. Den grevliga ätten Balk som finns med i romanen har dock inte existerat. Sannolikt därför att författaren inte velat utpeka en specifik adelsätt. (Niklas Natt och Dag tillhör för övrigt Sveriges äldsta nu levande adelsätt.)
Romanen 1793 är en mycket välskriven och läsvärd roman, som av Svenska Deckarakademin utsågs till 2017 års bästa deckardebut.

Belgravia är berättelsen om en hemlighet. En hemlighet som nystas upp bakom de eleganta portarna i Londons mes exklusiva kvarter. Det är 1840-tal - moderna tider, då till och med en nyrik industrialist som James Trenchard och hans hustru Anne börjar få tillträde till de fina salongerna. Men vad har de för hållhake på Lady Brockenhurst, som tillhör en av landets äldsta familjer? Historien tar sin början kvällen innan slaget vid Waterloo 1815, på hertiginnan av Richmonds numera legendariska bal, där två familjers liv förändras för alltid...

Författaren Julian Fellowes är inte vem som helst. Det är han som skrivit manuset till alla delarna i TV-serien Downton Abbey. Här har han skapat ännu en värld av glitter och flärd, men den utspelar sig tidigare än Downton Abbey. Han verkar ha lagt ned stor möda på att ge boken en känsla av historisk autencitet. Där det är möjligt har han lagt in händelser som faktiskt ägt rum. Balen kvällen före slaget vid Waterloo 1815, som arrangerades av hertiginnan av Richmond är en historisk verklighet.
Någon greve och grevinna av Brockenhurst har däremot aldrig existerat. Givetvis måste det finnas uppdiktade personer, om det ska gå att skapa en sådan här berättelse. Här finns de fina familjerna, som är noga med att deras barn inte ingår några mesallianser, det vill säga äktenskap med någon i lägre social ställning. Samtidigt är 1800-talet en ny epok, där det finns män som startar industrier och bygger hus, vilket skapar ett förmöget borgerskap. Denna senare grupp har sålunda mycket pengar, men de adliga familjerna ser ner på dem.
Boken är fylld av kärlek, hat, avund, lojalitet och intriger. En kombination av människans ädlaste och uslaste egenskaper, vilket borgar för en bra roman. Och en bra roman är det. Det är en verklig bladvändare. Jag vill bara ha mer och mer.
Om du tyckte om Downton Abbey, ska du definitivt läsa Belgravia!

Till sist är jag lite fräck och lyfter fram min egen roman Skam. Det är en kriminalhistoria i svensk 1800-talsmiljö.
I den värmländska socknen Frykeboda hittas en ung kvinna mördad i sitt eget hem. Det är sent 1800-tal och kommunikationerna är långsamma, men en sådan här nyhet sprids snabbt på kyrkbacken.
Länsmannen och fjärdingsmannen gör sitt bästa för att lösa mordfallet, men det står snart klart att det är många som har något att dölja. I en socken där alla känner alla måste man akta sig för att ge grannarna anledning att skvallra. Det finns mycket skam och skuldkänslor om man skrapar på ytan Där finns även en främlingsfientlighet som blir tydlig när man söker efter mördaren.

Jag ska testa med en hemsida

Jag tänkte att jag skulle testa med att ha en hemsida, där mina böcker presenteras. Om det är en bra idé vet jag inte, men man måste ju prova. HÄR hittar ni den!

En smakebit på söndag - Kärleken väntar längst ut på grenen

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet den här veckan är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser heter Kärleken väntar längst ut på grenen och är skriven av Mari Åberg.

Tiden är 70-tal och huvudpersonen är Annika, en okysst, blyg och något naiv artonåring som flyttar till Malmö för att bli flygledare. Här möter hon den världsvana Eva som kommer direkt från den glamorösa modellvärlden och påverkas av hennes levnadsglada sätt.

Smakbiten är hämtad från sidan 78:

Festen avslutades med discodans. Peter hade dansat bara med henne. När det var dags att åka hem hade de suttit tillsammans i bussen och småhånglat. Det fanns inte frågetecken i Annikas huvud när Peter frågade om hon ville avsluta kvällen hemma hos honom. Kanske var det all champagne, vin och likör, kanske var det den berusande känslan av att vara omtyckt, kanske var det den bekräftelse hon fått under kvällen att hon var duktig som flygledare. Vad den är var så promenerade hon utan några betänkligheter hem tillsammans med honom.

Veckans mening v. 34

Varje lördag presenterar jag en mening ur någon bok jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening kommer från Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman:

Medan signalerna gick fram studerade han en krossad humla som fastnat under ena torkarbladet.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.

Pojken som slutade gråta

Titel: Pojken som slutade gråta
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum (2012)
Antal sidor: 341

En mörk augustikväll kommer ett larm till Hagfors räddningstjänst: en villa står i brand. När journalisten Magdalena Hansson kommer till platsen har huset nästan helt brunnit ner, väggarna har rasat och svart rök pulserar från de förstörda fönstren. Dagen därpå avleder en fyrtiotreårig kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden.
Några dagar senare brinner nästa hus. Och sedan ytterligare ett. Hagforspolisen står inför en av sina största utmaningar medan den lilla värmländska staden lever i skräck.

Pojken som slutade gråta är den andra boken jag läser av Ninni Schulman. För sju år sedan läste jag Flickan med snö i håret. Den tyckte jag om, så jag vet faktiskt inte varför det tagit så lång tid för mig att läsa en till.

Även denna gång är journalisten Magdalena Hansson huvudpersonen. Detta är en deckare som växlar mellan bränderna, polisarbetet, arbetet på en lokalredaktion och personernas privatliv. Det sista är inte minst viktigt. Det gör att man som läsare får en djupare bild av de medverkande. Dessutom kan det ju vara så att saker i privatlivet har stor betydelse för de brott som begås. Jag säger inget mer...

Jag tycker att Ninni Schulman på ett skickligt sätt har skapat en historia, där det är mycket svårt att räkna ut vem gärningsmannen är. Där fanns gott om red herrings. (Något som Agatha Christie var expert på.) Medan jag läste ändrade jag uppfattning flera gånger om vem som var skyldig. Boken var lättläst och dessutom riktigt spännande. Jag läste ut den på ett par dagar, och så fort brukar det inte gå för mig att läsa ut böcker, men den här hade jag svårt att släppa, vilket alltid är ett gott betyg. Så har ni inte läst något av Ninni Schulman tidigare, så tycker jag att ni ska prova det. Men börja gärna med Flickan med snö i håret.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 8: Läs en bok som utspelar sig i Värmland.

Helgfrågan v. 34

Helgfråga från Mias bokhörna. Mia funderar över hur vissa böcker innehåller så mycket "mellanspel" att bokens verkliga ämne och budskap glöms bort. Helgfrågan lyder:

Vad tycker du är för mycket mellanspel i böcker?

Det jag tycker är jobbigast är när det blir för mycket miljöbeskrivningar. Det är klart att författaren måste ge en viss information om var händelserna utspelar sig, men att behöva läsa om alla blommor som blommar, bilar som tutar, humlor som surrar, hundar som skäller och så vidare kan bli lite för mycket. Framför allt när jag inser att det inte är något som för historien framåt, utan antagligen finns där därför att författaren har läst någonstans hur viktigt det är med miljöbeskrivningar i böcker.

Bokutlottning hos Boklysten

Bokbloggen Boklysten har en bokutlottning. (Se där vilken fin allitteration!)
Du kan läsa om utlottningen HÄR! Boken som lottas ut heter Den falska profeten och är skriven av Håkan Östlundh. Det är andra delen i en trilogi.

Omslagsonsdag vecka 34: Väskor

Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Temat den här gången är väskor. Det fanns lite väskor här och där. Är osäker på om det är en väska eller en korg på Kaffe med rån, men tar med den ändå. Här är mina väskböcker:

Dagens visdomsord 2019-08-21

Ibland hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag,
men ibland blir den aldrig densamma igen.
(Alf Henriksson)

Tisdagstrion: Favoriter från barndomen

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat favoriter från barndomen. Här följer min trio:

Då går det inte att komma förbi Enid Blyton. Jag älskade verkligen hennes böcker. Fem söker en skatt, som är på bilden, är den första av de 21 Femböckerna, men jag läste även hennes 15 Mysterieböcker och hennes 8 Äventyrsböcker. Hon skrev fler serier, men dem missade jag.

Jag var även mycket förtjust i serien om Tvillingdetektiverna, som skrevs av pseudonymen Sivar Ahlrud. Tvillingarna Klas och Göran Bergendahl löste mysterier med god hjälp av sin intelligente kusin Hubert.

Bakom pseudonymen Sivar Ahlrud gömde sig två författare, nämligen Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud.

Ibland handlade vartannat kapitel om Klas och vartannat om Göran. Jag har läst någonstans att de båda författarna kunde sitta i varsitt rum och skriva. De ropade till varandra vad som hade hänt i deras kapitel så att historien skulle hänga ihop.

Jag var måhända något mindre när jag läste Bröderna Grimms sagor. Många gånger var det grymma berättelser; betydligt värre än Disneys utslätade versioner. Läs originalet till Askungen, så får ni er en blodig historia till livs.

"Den onde" nämndes i flera sagor. Inte förstod väl jag att det handlade om Djävulen och människor som var beredda att sälja sin själ till honom för att erhålla fördelar. Jag tror att vi vuxna lägger in mer i berättelserna än barnen gör, så det är kanske bäst att vi låter barnen ha dessa sagor i fred :)

Nytt land

Titel: Nytt land
Författare: Mathias Alm
Förlag: Blue Publishing (2019)
Antal sidor: (263)

1874 är den finska landsbygden utarmad efter år av missväxt och svält. Aksel har sett många familjer försvinna eller gå under, och han vet att han har havet att tacka för att de ännu är vid liv. Hans älskade hustru och deras dotter. De har ingenting annat än fisket att leva av. Drömmen om ett drägligare liv åt familjen har fått honom att blicka långt bortom horisonten. Mot Sverige.
Aksel står inför ett livsavgörande val. Ett oåterkalleligt beslut måste fattas. Ett om kommer att sätta hans envishet, hustruns styrka och deras kärlek på prov. Han ser bara en möjlighet. Att ensam ge sig ut över havet och lämna dem han älskar bakom sig.

Det är alltid en chansning att tacka ja till en debutroman som erbjuds en av författaren själv. Men jag är mycket glad åt att jag tackade ja till Mathias Alms debutroman Nytt land.

Detta är helt enkelt en riktigt bra bok! Han beskriver på ett fullkomligt lysande sätt Aksels färd över havet från Finland till Sverige, så att man som läsare sitter och huttrar när vattnet stänker över honom och hela tiden oroas man med honom att något ska hända, för han är ju, för att tala med Erik Gustaf Geijer, ensam i bräcklig farkost.

Mathias Alm har inte suttit på sin kammare och plötsligt kommit på en berättelse. Den bygger på en sann historia som hans farmor berättat för honom om sin morfarsfar, som var den som i verkligheten gjorde den farofyllda resan. För oss nutidsmänniskor, som möjligen tar en tur över Östersjön med Cinderella eller någon av de andra färjorna, kan det vara svårt att förstå hur någon kan ha färdats med en roddbåt över Kvarken.

Aksel är givetvis bokens huvudperson, och ett av skälen till att detta är en så läsvärd roman är att författaren gör honom till en trovärdig karaktär. Han må kunna betraktas som en hjälte, som kunde företa den farofyllda färden och mödosamt skapa sig ett liv i ett nytt land, men författaren gör honom mänsklig genom att vi får ta del av Aksels tankar, där han ständigt frågar sig om han gjorde rätt i att lämna kvar familjen i väntan på att kunna fara tillbaka och hämta dem. En del i honom vet att han gjorde rätt eftersom han skulle ge dem ett så mycket bättre liv än det gamla, men en annan del av honom plågas av ovissheten hur hustrun och dottern klarar att få mat på bordet när han inte finns hos dem.

Nytt land är en roman som jag med glädje rekommenderar!

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 16: Läs en debutroman.

En smakebit på söndag - Pojken som slutade gråta

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser heter Pojken som slutade gråta och är skriven av Ninni Schulman.

En mörk augustikväll kommer ett larm till Hagfors räddningstjänst: en villa står i brand. När journalisten Magdalena Hansson kommer till platsen har huset nästan helt brunnit ner, väggarna har rasat och svart rök pulserar från de förstörda fönstren. Dagen därpå avleder en fyrtiotreårig kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden.
Några dagar senare brinner nästa hus. Och sedan ytterligare ett. Hagforspolisen står inför en av sina största utmaningar medan den lilla värmländska staden lever i skräck.

Smakbiten är hämtad från inledningen på sidan 5:

Jag är redo. Jag har tränat tillräckligt, kan utan problem träffa en hink på tjugo meters håll. Jag njuter av de vattenfyllda flaskornas tyngd i handen och av vetskapen att jag kan anpassa kraften och riktningen. Jag ser henne framför mig, hur hon kommer att springa omkring som en ökenråtta i ett övertänt terrarium.
I går kväll fyllde jag fyra flaskor med bensin, klippte sönder ett gammalt lakan och tryckte ner en rejäl tygbit som kork i varje flaska. Sedan lindade jag lite frystejp runt kanterna för att hålla alltihop på plats. Jag var alldeles lugn just då, händerna lydde mig. Nu, däremot, kan jag knappt hålla i pennan. Bokstäverna går nästan inte att tyda, men det är väl lika bra det.

Veckans mening v. 33

Varje lördag presenterar jag en mening ur någon bok jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening kommer från Nytt land av Mathias Alm:

Hela hans kropp skrek av förtvivlan varje kväll när han gick till sängs, men han skrek tyst tillbaka.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.

Två bokpaket

Idag hade brevbäraren med sig två bokpaket med recensionsex som jag tackat ja till. Höjden av förändring av David Eriksson har jag sett omnämnas på flera bokbloggar de senaste månaderna, så den har jag sett fram mot att få läsa. Kärleken väntar längst ut på grenen av Mari Åberg tillhör kanske inte den kategori av böcker som jag oftast läser, men jag tyckte beskrivningen av boken, som utspelar sig på 1970-talet, verkade intressant. Jag var ju förvisso ung då ;)

Helgfrågan v. 33

Helgfråga från Mias bokhörna. Mia har hållit på att rensa i sina bokhyllor. Helgfrågan lyder:

Hur sorterar ni böckerna i era bokhyllor?

Bonusfråga: Vad är det bästa med hösten?

Nu fick jag chansen att använda den här gapskrattande ekorren igen. Hur jag sorterar böckerna i bokhyllorna? Tyvärr inte alls. Alla system som jag någon gång tänkt ut har kollapsat när det kommit fler böcker. Böckerna stoppas in med skohorn där man mot förmodan hittar en liten lucka.

Det kan väl finnas mycket som är trevligt med hösten. Just nu har jag börjat längta efter kräftor. Jag behöver ingen stor kräftskiva. Snapsen kan jag avvara om så skulle vara. Men jag vill absolut sitta i augustikvällens skymning och äta kräftor, för jag tycker att det är så otroligt gott!