Inga riktnummer?

Flera tidningar rapporterar idag att Post- och Telestyrelsen avser att ta bort de geografiskt baserade riktnumren. Jag har väl ingen särskild åsikt om det, men däremot om kostnaden. "Reformen" kommer att kosta 11 miljarder kronor!!!

Det är ju över en tusenlapp per svensk. Ge mig en tusenlapp istället, så kan jag tänka mig att behålla riktnumret 054.

Röde Orm

Frans G Bengtssons bok Röde Orm var en verklig upplevelse. En bok som handlar om vikingen Orm och hans färder. Uppdiktat naturligtvis, men jag tyckte speciellt om Bengtssons ironiska förhållningssätt till ämnet och inte minst till religiöst förtryck.

Orm och hans vänner tvingas konvertera från asatron till islam. När de flyr från kalifatet har de med sig Sankt Jakobs klocka i båten. För säkerhets skull vill de offra till någon gud så att resan ska gå bra, men vem ska de offra till. De brukar offra till Ägir, men så var det ju detta med Allah också. Orm har dock lösningen.

- Min tro är, att ingen så noga kan veta hur mäktig varje gud är och vad nytta han kan göra oss, och det är kanske bäst att inte försumma den ene för den andre. Och så mycket är säkert, att en finns som vi redan haft nytta av på denna färd, och det är Sankt Jakob; ty hans klocka ger skeppet stadga, och den har också hjälpt oss med rodden. Därför bör han inte glömmas.
Männen funno detta vara rätt talat, och de offrade nu kött och dricka till Ägir, Allah och Sankt Jakob och kände sig därefter bättre till mods.

Noreas saga

Tänk att man kan glömma så. Jag vet att jag för många år sedan läste Noreas saga, den sista i Marianne Fredrikssons trilogi om Adam och Eva. Och jag tyckte att den delen var den sämsta.

Nu har jag läst om den, och jag har en helt annan uppfattning. Jag kunde inte alls påminna mig någonting av bokens innehåll, men jag var mycket fascinerad. Framför allt den syn på barnen som finns i boken. Att allt är möjligt för ett barn till dess att vi vuxna lär barnet vad som är omöjligt och därmed begränsar dess seende.

Särskilt fastnade jag för den här passagen i boken, som berättar hur Norea kunde se stenarna dansa och hon hade även sett "djuret":

Hon älskade den här platsen. Här skimrade sanden, här lyste stenarna i tusen färger, här dansade världen för henne. Här fanns också djuret.
Hon hade mött honom en morgon när frosten ännu svepte stenen i vitt. De hade sett på varann i fullkomlig gemenskap. Det var ett litet, brunskinnat djur, ilsnabbt och skyggt. Ändå hade han inte vikt undan för henne, suttit där bara och sänkt sina svarta ögon i barnets.
Allt hade blivit mycket högtidligt.
Hon hade haft sin bror med den gången. Han  hade blivit otålig, ryckt henne i armen, skrikit åt henne att följa med hem.
- Men ser du då inte, hade hon viskat.
Och brodern hade stirrat på djuret och inte sett det.
Det var på det sättet hon kommit att förstå att djuret var Gud. Gud var osynlig, så hade hennes far sagt. Han uppenbarade sig bara ibland för någon utvald.
Så idag satt hon där bland de dansande stenarna i en värld som sjöng av ljus och färg och väntade. Han skulle komma, hon visste det. Och modern skulle se honom också.
Mor var utvald, såsom Norea själv var det.
I nästa stund fanns han där på klippblocket nära bergets fot och åter möttes deras ögon och hon blev han och han blev hon samtidigt som de båda blev ett med hela den oändliga tillvaron.
Också modern satt stilla. Till slut viskade hon:
- Det är en vessla, Norea.
I samma ögonblick var djuret borta och genom barnet gick en känsla av obestämd sorg. Modern hade sett, något annat var ändå inte möjligt. Men varför kallade hon Gud vessla? Och vad fanns det i ordet som tog fast glädjen och slog den i skärvor?
En stund senare bröt modern upp.
- Här blir för varmt och obekvämt. Det här är ingen trivsam plats, sade hon.
Då såg sig barnet om och stenarna hade slutat dansa.
Och barnet grät, så obegripligt och tröstlöst som bara mycket små barn gråter.

111111

Ingen kan väl ha missat att dagens datum är 11-11-11. Många lär gifta sig idag. Klockan 11...

På Akademiska sjukhuset i Uppsala föddes en flicka i natt. Som mellannamn ska hon naturligtvis heta - Älva!

Rikstönten Ranelid...

...ställer upp i Melodifestivalen. Enligt honom det mest sensationella som hänt i Melodifestivalens historia.

Jo men visst! Björn Ranelid skulle ställa upp som veckans pausfågel i radio, bara någon bad honom.

Finns veckans pausfågel kvar förresten? Eller har vi inte tid med sådant i det moderna stressamhället?

Så typiskt...

För en vecka sedan fick jag en ny jobbil. Äntligen! Den gamla var så kass. Men nu har jag minsann firmans nyaste bil. Arbetskamraterna har beundrat den med viss avundsjuka i blicken.

Efter att ha haft bilen i en vecka så - krockade jag med ett rådjur! Så nu ser fronten på bilen klart pöntad ut.

Är det inte typiskt. Med skitbilen jag kört tidigare har jag inte ens kört på en gråsparv. Men när jag äntligen får en ny bil så hoppar ett av dessa förbannade rådjur upp på vägen!

Dessutom är det ju faktiskt inget kul att köra ihjäl ett rådjur. För innerst inne tycker jag ju att de är så fina. Hon levde en liten, liten stund efter krocken. Hon lyfte upp huvudet, blodet rann ur munnen, och så såg hon rakt på mig som om hon ville säga: "Varför körde du på mig?"

Nä, det är inget kul :(

Gud som trasmatta

Igår, på Alla Helgons Dag, var jag i kyrkan. Äldsta dottern är med i kyrkokören. Den kvinnliga prästen hade hängt upp en randig trasmatta framför altaret. Hon pekade på mattan och sade att nu ska jag tala om Gud.
Prästen berättade hur hennes mamma som barn skulle väva sin första matta. Hon ville bara ha med ljusa färger. Prästens mormor hade då sagt åt henne att även ta med mörka färger, men se det ville hon inte. Men när mattan var färdig såg hon att hennes matta inte var lika fin som mattorna som även innehåll de mörka ränderna.
Utifrån detta talade prästen om de ljusa och mörka stunderna som måste finnas i våra liv. Jag kan givetvis inte återge predikan, men jag tyckte att den var så fin. Tänk att det går att predika utifrån en trasmatta.
Och visst är det så att även de mörka stunderna behövs i våra liv för att vi till fullo ska uppskatta de ljusa.

Downton Abbey

Okej, jag erkänner. Jag älskar serien Downton Abbey. Engelsk aristokrati med mängder av tjänstefolk på ett slott. Givetvis följde jag Herrskap och tjänstefolk när den serien gick en gång i världen. En förlorad värld? Jodå, jag såg den också. Ja, jag är så gammal att jag följde Forsythesagan i svartvit television.

Och jag vet att jag inte är ensam. Det här är serier som följts av miljoner människor över hela världen.

Vad är det egentligen för fel på oss?

Kains bok

Jag tycker att Kains bok var roligare att läsa än Evas bok. Kanske för det lite pojkaktiva motivet, där Kain får veta att han är arvinge till nodernas tron. Han älskas av alla, men plågas av vetskapen att han dödat sin bror. Nu ska jag läsa Noreas saga. Jag har för mig att jag tyckte att den var ganska tråkig när jag läste den förra gången, men min smak kan ju ha ändrats.

Jag har missat utnämningen

Jag satt och funderade över varför inte Svenska Akademien valt någon ny ledamot på stol nummer 6 efter Birgitta Trotzig, som avled i maj. Men det är tydligen jag som inte läst tidningarna ordentligt. Akademien har valt Tomas Riad till ny ledamot. Han är professor vid institutionen för nordiska språk vid Stockholms Universitet. Riad tar säte i Svenska Akademien vid högtidssammankomsten den 20 december.

Evas bok

Det är många år sedan jag senast läste Marianne Fredrikssons Evas bok. Då tyckte jag att den var jättebra, men nu lämnade den mig ganska oberörd.

Boken handlar om hur Eva återvänder till Eden efter att sonen Kain har mördat sin bror Abel. I Eden lever "ljusets barn" - en flock människor som mest verkar vara som djur. De lever helt i nuet och kan inte skilja mellan gott och ont. Eva minns sin barndom i flocken och hur gruppens ledare, Satan, våldför sig på henne och andra unga kvinnor.

Historien känns mest märklig. Upplägget att låta Eva grubbla över det förlorade Eden gillar jag, men berättelsen är alltför konstig enligt min mening. Men nu ska jag i alla fall läsa om andra boken i trilogin, som heter Kains bok.

Ordens förändrade betydelse

Det är tydligt att ords betydelse understundom förändras. Igår tittade jag på Ensam mamma söker. En av mammorna satt med en av sina kavaljerer, då denne säger: "Du är en grym mamma."

Då tackade mamman! Det var en komplimang!

Om någon säger till mig att mitt föräldraskap kännetecknas av grymhet, så skulle jag definitivt inte bli glad. Hur kunde ordet grym få en positiv innebörd?

Jag antar att om jag säger att Adolf Hitler var grym, så kommer många att tro att jag är nazist. Ja jisses!

Farmor och Vår Herre

Jag gillade Markurells i Wadköping, så jag gick vidare med ett annat av Hjalmar Bergmans verk, nämligen Farmor och Vår Herre.

Vi får följa farmor Agnes, som inte tvekar att säga åt Vår Herre ett och annat. Hon kommer från fattiga förhållanden, men genom gifte och slughet har hon gjort det som idag skulle kallas en klassresa. I början har man stor sympati för bondflickan, som inte verkar accepteras av den fina familjen, men det beror på att vi ser historien genom hennes ögon. Mot slutet av boken är det barnen och andra familjemedlemmar som ger sin syn på saken, och då får man en annan bild av henne.

Kanske ingen höjdarläsning, men ändå en klassiker som det är roligt att ha läst.

Fest i krematoriet?

Hoppsan, så fel det kan bli. NWT berättar idag att Västerstrands församling i Karlstad bjöd in dem som fyller 75, 80, 85, 90 eller mer till en liten fest. Dock hade en siffra blivit fel i det telefonnummer som de gamle skulle ringa. När de ringde fick de hörs svarsanropet: "Krematoriet"!!!

Det var väl en himla tur...

...att jag nämnde Tomas Tranströmer ett par inlägg ned.

Jag önskar att jag kunde säga att jag har bokhyllan full av hans böcker, men så är det tyvärr inte. För ett par år sedan lånade jag en av hans diktsamlingar på biblioteket och försökte läsa den, men jag tvingades ge upp. Jag förstod inte hans dikter. Jag och poesi går inte riktigt ihop. (Om det inte är Fröding förstås!)

Men med detta vill jag definitivt inte ha sagt något negativt om Tranströmer. Det är bara jag som inte har förmågan att ta till mig det han skriver. Men nu får jag nog göra ett nytt försök.

Dags för en amerikan?

Är det möjligen dags för en amerikansk nobelpristagare i litteratur? Det har inte hänt sedan 1993, då Toni Morrison tilldelades priset. Horace Engdahl har ju uttalat att den amerikanska litteraturen inte når upp till den europeiska litteraturens nivå, och att det därför är få amerikanska pristagare.

Men Philip Roth och Joyce Carol Oates (bilden) tillhör ändå dem som har nämnts som värdiga pristagare. Nåväl, bara några timmar kvar nu till tillkännagivandet.

På torsdag vet vi

På torsdag avslöjar Svenska Akademien vem som får årets Nobelpris i litteratur. Jag vågar mig inte på någon gissning. Vadslagningsfirmorna lär dock tro på den syriske poeten Ali Ahmed Said (bilden ovan), känd under pseudonymen Adonis. (Nej, jag har inte läst något av honom.)

En annan av förhandsfavoriterna är den svenske poeten Tomas Tranströmer.

Döda pristagares sällskap

Idag meddelades vilka som får årets Nobelpris i fysiologi eller medicin. En av pristagarna är kanadensaren Ralph Steinman. Han avled dock i fredags, vilket har krånglat till det för Karolinska Institutets Nobelpriskommitté. Nåja, Erik Axel Karlfeldt var också död när han (eller rättare sagt hans diktning) tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Jag var lat

Jag skäms för att erkänna det, men jag var lat. Eller kanske att jag ska skylla på tidsbrist. Hur som helst så fick jag idag iväg ett bidrag till Umeå kommuns novellpristävling. Jag hade stora planer på att skriva en ny novell, men det blev inte så. Jag skickade en "byrålådenovell" istället. Skäms på mig. Men jag tycker faktiskt att den är bra...

Målning

Jag smet ut lite på förmiddagen och målade på garaget. Måste ta varje chans.

Lustarnas herre

Lustarnas herre är den första boken av Theodor Kallifatides som jag har läst. Den handlar om den berömde fältherren Alkibiades vars uppgång och fall vi för följa, men historien berättas av hetären Timandra. Ett intressant grepp att låta en synbarligen betydelselös person få återberätta ett levnadsöde som blivit hågkommet genom seklerna.

Men varför skriver Kallifatides "det enkla, lantliga huset i Frygien" på var och varannan sida? Det höll på att driva mig till vansinne!

Bort regn! Bort!

Nu vill jag ha regnfritt några dagar i sträck. Annars blir jag aldrig klar med målningen av garaget.

Pinsamt, NWT!

I Nya Wermlands-Tidningen idag finns en artikel om gymnasieläraren Kristina "Knyttet" Magnér, som fått pris som landets bästa gymnasielärare i svenska av Svenska Akademien. Jätteroligt för henne tycker jag.

Men om rubriken i NWT tycker jag inte. Där står nämligen: Knyttet fick pris som bästa svenskalärare

Svenskalärare??? Kanske "Knyttet" Magnér kan utbilda NWT:s anställda i svenska språket. Tänk att vara svensklärare och behöva se en sådan rubrik om sig själv. Ja ja, jag är språkpuritan, men ord som "svenskalärare" får mig att rysa!

Nytt körkort

Jag hämtade mitt nya körkort idag. Egentligen försökte jag hämta det på Postens företagscenter i Grums redan igår, men det visade sig att deras öppettider är 08.30-10.00 och 16.00-18.00.

Jag lägger mig inte i om de har sex timmars lunch, men nog kunde väl öppettiderna stå på avin som de skickar ut!

Knäck???!!!

Jag läste just en artikel i Aftonbladet på nätet om statsskulden. Där kan man läsa:
När finansminister Anders Borg (M) i dag (ändra datum till papprets knäck) presenterade förslaget till nästa års budget kunde han samtidigt konstatera att den svenska statsskulden fortsätter att sjunka. 

Papper och knäck? Är det en metafor? Tycker journalisten att finansministern verkar knäckt? Har han knäck i kolan?

Eller är det möjligen en kommentar till redigerarna, som aldrig borde ha kommit med i den publicerade artikeln...?

Grabbiga Aftonbladet

I Aftonbladet på nätet idag skriver journalisten Staffan Lindberg om Dansk Folkepartis ledare Pia Kjærsgaard. Han skriver: "Hon går in i studion, där den slutliga, avgörande TV-debatten ska hållas. Klädd i rosa kofta och lila scarf. Småstadsprydlig - som vanligt."

Journalisten Joachim Kerpner skriver om den socialdemokratiska statsministerkandidaten Helle Thorning- Schimidt: "I så fall en S-politiker som har åtminstone en sak gemensam med Mona Sahlin: intresset för dyra väskor. Hon har blivit känd som Gucci-Helle." Lite senare skriver han att hon är gift med Neil Kinnocks son Stephen, vad nu det har med det danska valet att göra.

Jag blir så trött! Varför måste journalisterna alltid kommentera kvinnliga politikers klädsel? Så skulle man aldrig skriva om manliga politiker. Det värsta är att jag inte tror att man över huvud taget tänker på detta hos den manliga redaktionsledningen. Den grabbiga miljön är så etablerad, att man inte märker hur kvinnor förminskas.

(Bilden är inte från ett redaktionsmöte med Aftonbladet, utan är hämtad från filmen Jägarna.)

Det var hälften det

Skattebetalarnas förening har haft "Hälften kvar" som sin paroll. Nå, det lämnar jag nu därhän. Men jag har skrivit hälften av det jag föresatt mig för boken "Ben". Inte för att jag vet hur många ord det blir till slut, men jag satte 80 000 ord som mål, vilket är så mycket som det blev med Bileam.

Det har gått trögare med den här boken. Kanske beroende på att jag inte lyckats övertyga något förlag att de ska ge ut Bileam. Men jag skriver på den andra boken ändå. Det är en berättelse som behöver komma ut. (Ur mig alltså...)

Hemsöborna

I min färd bland svenska klassiker :) hade turen nu kommit till August Strindbergs Hemsöborna. Boken som är känd för sin inledning: "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen." Från min skoltid minns jag att detta är ett exempel på "in medias res."

Men trots att vi fick lära oss detta, har jag löjligt nog aldrig läst boken förut. (Men jag har sett filmen med Allan Edwall som Karlsson, Sif Ruud som Madam Flod och Sven Wollter som Gusten.)

Boken är faktiskt riktigt underhållande i all sin enkelhet. Den dumsluge Karlsson försöker klättra på samhällsstegen, men det går ju som bekant åt pipsvängen för honom.

En ganska lagom Strindberg att läsa. Röda Rummet har jag inte läst...

Envar

Så där ja, nu har jag för första gången läst en roman av Philip Roth. Det blev Envar. Boken inleds med begravningen av huvudpersonen. Därefter får vi följa honom när han försöker förbereda sig för döden, som ändå kommer helt oväntat för honom.

Titeln är hämtad från det medeltida "Det gamla spelet om envar." När Envar möter Döden är hans första ord: Oh Death, thou comest when I had thee least in mind.

Jag tycker att boken är läsvärd, och det var roligt att stifta bekantskap med en författare som är ny för mig. Roth är naturligtvis inte någon ny författare i sig. Hans namn har nämnts i samband med Nobelpriset i litteratur.

Pyschjakten

Jag nämnde pyschjakten i inlägget nedanför. Nu har någon sagt mig att den inte börjar förrän den 16:e, så då vet jag inte vad rådjuren har för ursäkt för att springa omkring på vägarna.
Rådjur gör sig bäst på bild och på tallriken...

Dessa rådjur

Igår sprang det ett rådjur över vägen igen när jag kom körande på kvällen. Inte första gången den här månaden om man säger så...
Snart smäller jag ihop med Bambi, det bara är så.
Inte blir det bättre av att pyschjakten (stavas det så?) håller på just nu. Det innebär ju att rådjuren skräms ut ur skogen och ut på vägarna.

Markurells i Wadköping

Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping är en annan svensk klassiker. Boken kom 1913 och språket är därför något arkaiskt, men den är verkligen läsvärd. Värdshusvärden H H Markurell är en underbart obehaglig person, som aldrig nämner sin hustru eller sin son vid namn, utan kallar dem "hon" respektive "gossen".
H H Markurell har absolut inga skrupler, vad det än gäller. Han drar sig inte ens för att muta skolans ledning, när Gossen riskerar att kuggas i studentexamen.
På slutet går dock det mesta honom emot, och han förbannar Gud och världen. Hans vänner (om de nu kan kallas vänner) söker upp honom och försöker få honom att se saker och ting ur ett annat perspektiv.
Temat i denna slutuppgörelse är välkänt, om man har läst Jobs bok i Bibeln.

Juloratoriet

Juloratoriet av Göran Tunström är en svensk klassiker, trots att den kom ut så sent som 1983. Den har stått bortglömd i min bokhylla, sedan jag köpte den på rea för flera år sedan, men nu äntligen har jag läst denna bok av den store värmländske författaren. Tidigare har jag läst Prästungen.

Det är en roman om tre generationer av en familj, där de olika delarna ibland inte verkar höra ihop, men författaren väver ihop berättelserna till en helhet. Människors öden förändras i grunden av små, banala händelser, som att exempelvis en cykelkedja åker av. Språket är mycket rikt, vilket gör boken läsvärd. Lättläst är den kanske inte hela vägen, men ändå en bok som jag längtade tillbaka till när jag lagt den ifrån mig för att sova.

För denna roman belönades Göran Tunström med Stora romanpriset och Nordiska rådets litteraturpris.

Inget har hänt...

I en tidning står många saker. Det kan vara stora nyheter, som bombdåd och börskrascher, men även lite mindre nyheter som trillingfödslar och sportresultat.


På löpsedeln förväntas det "smaskigaste" stå. Det kan vara det största nyheten, men det kan även vara det som man tror säljer mest, exempelvis "Så mycket tjänar din granne".


Men dagens löpsedel från Värmlands Folkblad förvånade mig faktiskt. Där står:


Ingen ökning av spanska turister till Värmland

Nähä, jaha, och vad är grejen? Som jag förstår det så anser alltså VF att det bästa de har att servera läsarna är en sak som inte har hänt.


Om det är VF:s nya giv, så har jag några fler förslag till löpsedlar:

• Elitserien i ishockey har inte startat än
• 
  
• Inga atombomber fälldes över Karlstad i natt
• 
  
• Inga barn med horn och svans födda i Värmland

Kan man förvänta sig ett litet honorar från VF som tack för tipset?

Så fiffigt - och så kul!

Vid en hårdrockskonsert för högerextremister delade gratis t-shirts med ett nationalistiskt budskap ut vid entrén. Men det var inga nassar som delade ut tröjorna, utan organisationen Exit Deutschland, som arbetar med att hjälpa människor att komma ur högerextrema miljöer.

När tröjan hade tvättats, förändrades den. Det nationalistiska budskapet försvann, och ersattes med texten Was dein T-shirt kann, kanns du auch.

Det vill säga, precis om t-shirten kan du lämna den högerextrema miljön. Kul tycker jag. Läs mer här.

Refusering

Fick ett refuseringsmejl. Så nu ska jag sätta mig och känna mig som en missförstådd konstnär en stund. Eftervärlden ska erkänna min litterära storhet...

Det ordet visste jag inte fanns

Jag brukar gärna inbilla mig att jag har ett stort ordförråd, men ibland dyker det upp ord som jag aldrig hört eller läst förut. Just nu läser jag Juloratoriet av Göran Tunström, och där skriver han: "Man blev ju trött på det där så småningom, det fanns annat att nyfikna sig över."

Nyfikna sig? Jag trodde först att Tunström hittat på ordet själv i ett av sina många kreativa ögonblick, men en titt i SAOB visar att "nyfiknas åt något" betyder att vara eller bli hågad för något.

Återigen får man användning av den gamla klyschan: "Man lär sig något nytt varje dag!"

Banker alltså!!!

I förra veckan, på löningsdagen, bestämde sig en bankomat för att svälja mitt Visakort. Morr! Nåväl, jag fick ringa Handelsbanken och be dem att fixa ett nytt åt mig. Det skulle de göra, men damen/tjejen som jag talade med föreslog att jag skulle skaffa ett allkort. Då skulle jag få bonus.

Ja ja, jag gick med på det. Jag var tvungen att vänta lite längre på mitt kort, för de skickade blanketter till mig som jag skulle fylla i. Så fick jag kortet och sedan fick jag ringa telesvar och aktivera kortet. En dag senare kom koden.

Igår skulle jag handla på Ica Maxi. Men när jag drog kortet kom det upp texten "Medges ej". Jag gick till bankomaten, men fick upp ett besked att min bank inte medgav uttag. Jag visste ju att jag faktiskt hade en hel del pengar på kontot, så det var väldigt mystiskt.

Idag ringde jag bankens kundtjänst för att få veta vad de höll på med. Då fick jag veta att mitt nya kort inte kunde kopplas till mitt lönekonto! De hade öppnat ett nytt Allkonto till mig, vilket givetvis var tomt. Bankens handläggare förklarade för mig att jag var tvungen att föra över pengar från mitt lönekonto till allkontot för att kunna använda bankomatkortet. Samtidigt berättade han att jag, med mitt nya kort, aldrig kommer att kunna få se hur mycket pengar jag har kvar när jag tar ut pengar.

Han föreslog att jag skulle ordna med en automatisk överföring varje månad till mitt allkonto. Men, invände jag, jag vet ju inte i förväg hur mycket pengar som kommer att finnas kvar på mitt lönekonto sedan jag betalat räkningarna via internetbanken. Om jag då skickat över för mycket pengar till allkontot, så kan jag ju inte betala räkningarna!

Att jag inte kunde få se hur mycket pengar som finns kvar på kortet tycker jag också är konstigt, men det berodde nog på att de egentligen inte vill att jag ska ta ut några kontanter. Jag förklarade då att det ju faktiskt finns massor av ställen som inte tar emot kort, utan bara vill ha kontanter.

Grinigt sade jag också att bankerna ju har sagt till oss kunder att vi inte är välkomna in på bankkontoret. De vill inte se oss där. Det är ju därför som vi hänvisas till en automat på utsidan. Då ska jag väl kunna ta ut pengar där och se vad som finns kvar.

Nädå, nu förväntas jag ständigt och jämt ringa till telesvar och föra pengar fram och tillbaka mellan mina konton. De har alltså gjort det betydligt svårare för mig, och detta lurade de på mig genom att tala om någon form av bonus.

Handläggaren berättade att det ju var möjligt för mig att byta tillbaka till ett vanligt bankomatkort, men då tar det ju ett tag förstås...

Å, vad jag tycker illa om banker! Åtminstone just nu!

Kul initiativ!

Det här var väl inte så dumt? Simona samlar in pengar till Action Aid. Klicka på loggan nedan, så kommer du till hennes insamling.

Träffande...

Den här kommentaren, som spridits på nätet, tycker jag är väldigt träffsäker:

Flicka avslängd för att hon inte kunde uppvisa biljett? Ironiskt, med tanke på alla som har haft biljett när SJ inte kunnat uppvisa något tåg.

En framtidsvision...

Inte lätt att heta Anders Breivik

Den norske terroristen heter som bekant Anders Behring Breivik. Men det finns även 13 andra norska män som heter Anders Breivik. Dessa har nu jagats av journalister, deras vänner har kontaktats och de har hängts ut på diskussionsfora. "Som att vakna upp och heta Adolf Hitler", säger en av dem. Det måste vara fruktansvärt att hängas ut som Norges värste terrorist någonsin, bara för att man har ett liknande namn.

Helgonet

Carin Gerhardsen är en ny bekantskap för mig. Hon har tydligen skrivit flera böcker om Hammarbypolisen. Helgonet, som jag läste, är den fjärde i serien. I början hade jag lite svårt att hålla reda på alla personer i boken, inte minst poliserna, men det kan ju bero på att jag inte läst de tidigare böckerna. Intrigen fängslade dock ju mer jag läste. Upplösningen var en helt annan än man hade kunnat förvänta sig i mitten av boken, och det är alltid bra när det gäller en kriminalroman.

Bilder från domkyrkan i Oslo

Här är en länk till en minnesmässa i Oslo domkyrka över dödsoffren för attentaten. Man sjunger "Til ungdommen" och vi kan se det norska kungaparet i tårar.

Paradiset

Det var sannerligen på tiden att jag läste Liza Marklunds Paradiset. Jag har ju läst ett antal av hennes övriga kriminalromaner och det här är ju uppföljaren till Studio Sex.

Som vanligt var det svårt att lägga ifrån sig boken. Marklund har en förmåga att fånga läsaren. Jag tror det är kombinationen av kriminalberättelse och kvällstidningsinteriör som gör att jag gillar hennes böcker. Hennes beskrivning av hur det går till på redaktionen håller liv i mina elaka fördomar åsikter om hur kvällstidningsjournalister fungerar.

Minnen

Jag var rädd att jag var klar med Torgny Lindgren efter att ha läst Hummelhonung, men nu har jag läst hans nyutgivna bok Minnen, och jag inser att jag måste lyfta på hatten för denne författare.

Han förklarar i boken att han inte har några minnen, och därför inte kan ge ut en bok om sina minnen. Därefter börjar han berätta. Men han gör det på ett sätt så att läsaren inte har en aning om ifall minnena är äkta, eller om han bara hittar på längs vägens gång.

Om man har läst några av hans tidigare böcker, så har man extra stor glädje av denna bok. Hans underfundiga humor gör den verkligen läsvärd!

Och Ina - om du vill låna boken, så får du gärna det :)

Ett bidrag inskickat

Nu har jag skickat in mitt bidrag till Ica-Kurirens novelltävling. Den fick vara på högst 10 000 tecken inklusive mellanslag. Min är på 10 900, men de skrev i ett svar på sidan att de inte kastade för långa bidrag, fast en av utmaningarna var att hålla sig inom ramarna. Ja ja, vi får väl se hur det går.

Många kakor är det

Så har man begått årets stora kakbegivenhet. Kruskalaset, som arrangeras varje år av Böle-Hoo hembygdsförening. Vi stod i kö nästan en timme vid ingången, så det är minsann inte bara storstadsbor som köar till de populära inneställena :D

81 kaksorter hade det bullats upp med i år. Jag orkade bara ta åt mig 15 kakor. Så fick jag förstås även äta ett par kakor som barnen inte tyckte om.

Gott var det. Tänk om man vore så huslig och pysslig, så man alltid hade ett tiotal kaksorter i burkar i frysen.

Den svåra resan

Nej, jag har inte varit ute på någon besvärlig resa. Däremot har jag läst Pär Lagerkvists Den svåra resan. En bok som han skrev 1925, men som inte gavs ut förrän 1986. Den utgör andra delen av Gäst hos verkligheten.

Av någon anledning ville inte Lagerkvist ge ut den direkt. Kanske låg de självutlämnande delarna (och utlämnandet av kvinnan han då levde med) alltför nära i tiden. Senare hade han kanske kunnat ge ut den, men hans beskrivning av Danmark och danskarna hade han nog ångrat. Han älskade Danmark och ville kanske inte ge den här beskrivningen av dess kvinnor vid matbordet:

Pattarna hängde över bordet, ansiktena var rödmosiga av kotletter, sås och öl, armhålen blöta av svett när de gestikulerade. Under bordduken ångade det av feta ben svettiga fötter och lukten från en fru som inte höll sig ren. Stolarna knakade under platta fläskhögar. Man förstod att man borde bryta upp och utan något farväl gå ut i havet och dränka sig.

Tyskungen

I boken Tyskungen använder Camilla Läckberg samma koncept som i sina andra böcker. Nutid blandas med tillbakablickar, och till sist når man fram till upplösningen. Jag gillar den idén och varför ska hon ändra på ett vinnande koncept? Här har Erica hittat en blodig barnskjorta och en tysk medalj från andra världskriget bland sin mors efterlämnade saker. Hon lämnar medaljen till en expert, men han hittas snart mördad.

Jag gillar boken. Den är svår att lägga ifrån sig. Däremot skulle jag verkligen önska att bokförlaget Forum hade en korrekturläsare, som åtminstone kunde rätta till de värsta språkliga felen...

Det femte barnet

Det femte barnet av Doris Lessing är en fascinerande, men samtidigt skrämmande, bok. David och Harriet gifter sig och börjar skaffa barn. De bor i ett jättestort hus och släktingarna dyker upp i flera omgångar varje år. De är så lyckliga. Släkten tycker att de skaffar barn lite för snabbt, men de vill ju ha åtta-tio stycken. När de har fyra barn är lyckan på topp, men så föds det femte barnet...

Den märklige Ben med sitt särpräglade utseende är ondskan personifierad. Han hatar alla och alla hatar honom. Genom sin blotta existens krossar han familjelyckan.

Vem är Ben? Är han utvecklingsstörd? Är han ond? Tillhör han ett sedan länge utdött släkte som plötsligt dykt upp igen? Doris Lessing ger inte svaren. Men när man är klar med boken, finns en känsla av obehag kvar. Trots det rekommenderar jag boken. Den är bra, men obehaglig. Kanske att den är otäck just därför att den inte handlar om bara ondska, utan faktiskt om en vanlig lycklig familj, som får en familjemedlem som inte är som andra.

Sevärdheter

Igår åkte vi till Lidköping och kollade in Rörstrands museum med vidhängande butik. Det var väl inte så dumt. Men vad skulle vi göra när vi var klara där? Jag fick syn på en skylt som sade "Läckö slott", så då åkte vi dit. Det är kul att turista på måfå ibland. Slottet var jättefint. Det fanns en del omåttligt rika på den tiden (också...) På 1600-talet hade greve Magnus Gabriel de la Gardie byggt ut den gamla 1200-talsborgen och bland annat byggt en egen kyrka i slottet. Och jag som inte ens har byggt en friggebod...

Dags för Ica-Kuriren nu då.

Nu får jag väl försöka få iväg ett bidrag till Ica-Kurirens novellpristävling, som jag skrev om här. Jag har en gammal novell, som jag tycker skulle kunna passa, men den är på 16 000 tecken inklusive mellanslag och tävlingsreglerna säger högst 10 000. Antingen får jag börja stryka, eller också får jag skriva en ny. Jag har inte riktigt bestämt mig än.

Bock i örtagård

Nya böcker kan vara bra, men de gamla klassikerna ska inte föraktas. För första gången har jag nu läst Fritiof Nilsson Piratens Bock i örtagård. En underbar skildring av den vidrige patron Esping, som bestämmer sig för att bli kyrkvärd.

Den inledande skildringen av ett riktigt smörgåsbord går heller inte av för hackor!

Det vart visst en novell till

Jag vart helt enkelt tvungen att skicka in ytterligare en novell till Föreningen Värmlandslitteraturs novelltävling. Förra gången skickade jag in två, och det var inte den jag trodde mest på som valdes ut att ingå i antologin, så därför provar jag med två stycken den här gången också ;)

Värmlandsnovellen klar

Nu har jag skrivit klart novellen, som jag ska skicka in till Föreningen Värmlandslitteraturs novelltävling. Senast det begav sig, för två år sedan, blev ju mitt bidrag utvalt att vara med i en antologi, så jag känner ju att jag måste vara med och tävla nu också. Många är kallade, men få är utvalda, men om man inte försöker så blir det då rakt ingenting.

Sommarläsning

Idag var jag på biblioteket och lånade lite semesterlitteratur. Jag försökte att få en blandad kompott och tycker att jag lyckades. Det blev Bock i örtagård av Fritiof Nilsson Piraten, Paradiset av Liza Marklund, Tyskungen av Camilla Läckberg, Det femte barnet av Doris Lessing och Den svåra resan av Pär Lagerkvist.

Nu är bara frågan vilken jag ska börja med. Jag tror att jag mjukstartar med Piratens bok.

Den döende detektiven

Så där ja, nu har jag läst min första bok av Leif GW Persson. Den heter Den döende detektiven. En pensionerad kriminalkommissarie får en stroke. Från sin sjuksäng löser han ett gammalt mordfall. Som semesterläsning var den väl inte så dum, men jag var förvånad över Leif GW Perssons torftiga språk. Det var ju han som sade att Camilla Läckberg skriver som Nicke Lilltroll pratar. Då hade jag förväntat mig mer av hans skrivande. Måste verkligen alla personerna i boken säga "Jag hör vad du säger" hela tiden? Och bilden av Hypnos som lämnar över en grön vallmokapsel fungerar väl för huvudpersonens insomnande, men inte om och om igen! Kommateringen ska vi bara inte tala om! Persson är helt klart skyldig Läckberg en ursäkt.

Första delen klar (tror jag)

Så där, nu är första delen av tre klar av romanen Ben. Tror jag... Finns säkert anledning att se över texten många, många gånger.
Ben, som kommer att heta något annat, är "uppföljaren" till min opublicerade roman Bileam. Fast Ben utspelar sig långt innan Bileam.

Ica-Kurirens novelltävling

Ica-Kuriren anordnar en novelltävling. Vinnarbidragen publiceras i en bok och första pris är en bärbar dator. Temat för året är "Nyckeln".
Novellen får vara på max 10 000 tecken inklusive blanksteg. Du får bara skicka in ett bidrag.
Sista inlämningsdag är den 15 juli 2011.

Läs mer här.

Smågodis och allergi

Båda mina döttrar är jordnötsallergiker med allt vad det innebär. Innehållsförteckningar måste alltid lusläsas och de har alltid medicin med sig. Ett problem för dem är att de inte får köpa lösgodis i affären. Slevarna går ju från bytta till bytta och då kan det spridas av jordnötterna.
Men igår åkte vi till Ica Kvantum i Arvika. Den enda affären i Sverige som har skaffat en speciell "automat" för smågodiset. Man ställer sin burk vid den godissort man vill välja och trycker på en knapp så ramlar godiset ner. Godiset blandas sålunda inte. Gissa om mina barn var glada när de för första gången på flera år fick köpa lösgodis!

Chelsea

Jag var i London för ett tag sedan. Det var en helgresa och det var en belöning för väl utfört arbete på jobbet. Vi var en liten grupp som åkte dit.
När man reser dit på lördagen och hem på måndagen, så hinner man inte så mycket, men vi hann i alla fall gå på fotboll. Chelsea spelade mot Newcastle. Jag är inte så våldsamt fotbollsintresserad, men det var ändå en upplevelse att få gå på en riktig engelsk fotbollsmatch.
Jag köpte till och med en Chelseahalsduk, som jag väl får ha på mig till vintern :)

Dikttävling

Jag skriver inte dikter själv, men jag kan ju ändå göra lite reklam för Skrivarsidans dikttävling 2011. Tävlingen är endast öppen för Skrivarsidans medlemmar. Bidragen ska vara inne senast den 12 september 2011.

Tre förlag

Jag kunde inte bestämma mig vart jag skulle skicka romanen, så jag skickade till tre olika förlag. Det går ju inte att vänta på att varje förlag ska tänka färdigt.

Ny färgpatron

Jodå, jag köpte en ny färgpatron till skrivaren, så nu är romanen utskriven (eller utprintad som det heter på modern svenska.) Ska bara bestämma mig för vilket förlag som ska få den äran...  :)

Jag skriver äntligen igen

Det har stått stilla ett bra tag. Den andra romanen har bara legat där i datorn. Jag har väl skyllt på jobbet och så. Men nu försöker jag skriva igen. Äntligen har jag kommit över 20 000 ord. (Fast jag skäms lite över att det är längesedan jag berättade att jag skrivit 12 000 ord. Nu får det inte bli stopp igen.) Det känns både skönt och jobbigt. Vem har sagt att det är lätt att skriva. Men historien måste skrivas ned. Det känns så, även om kanske ingen får läsa den.

Tänkte skriva ut romanen

Jag tänkte skriva ut Bileam och skicka till några förlag. Men det var slut på bläck i skrivaren. Många problem för en författarwannabe...

Det blir tydligen till att titta in på Expert.

Det nya bloggutseendet

Jag tycker att den här bloggen blev mycket snyggare sedan jag bytte till den här stilen. Ljusare och luftigare på något vis.

Herta Müller

Jag köpte ett par böcker av nobelpristagaren (2009) Herta Müller på bokrean. Nu försöker jag läsa dem. Jag har börjat på Kungen bugar och dödar. Men det vete tusan om jag kommer att orka igenom den. Det är sannerligen inget man sträckläser.

En person som får Nobelpriset för att hon "med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap" är kanske lite för svår för mig.

Umeå Novellpristävling 2012

Dags för en ny omgång av Umeå Novellpristävling.

Tävlingsregler:

• Tävlingen vänder sig till alla som skriver på svenska.
• Novellen får inte vara tidigare publicerad.
• Den ska inte vara längre än 30.000 tecken inklusive blanksteg.
• Innehållet är valfritt.
• Novellen lämnas in anonymt. Namn får INTE stå på novellen. Namn och adress ska bifogas novellen i ett slutet kuvert. (Novellen och kuvertet med kontaktuppgifter kommer vi att märka med löpnummer så att de kan kopplas samman senare. Författarna är anonyma för juryn fram till dess att vinnaren utsetts – först då öppnas kuvertet.)
• Novellerna skickas in i pappersform. Digitala bidrag tas inte emot.
• Tävlingsbidragen ska vara oss tillhanda senast den 30 september 2011.
• Observera: endast ETT bidrag per författare.

Hmm, jag undrar hur de vet om man skickar in flera bidrag. De öppnar ju inte kuvertet förrän vinnaren har utsetts...

Värmländsk novellpristävling

Föreningen Värmlandslitteratur arrangerar återigen en novellpristävling. Senaste var det 2009.

Reglerna är nästan identiska med 2009 års:
 

*  Tävlingen är  öppen för alla.

*  Novellen får ej ha publicerats förut.

*  Novellen ska ha värmlandsknytning.

*  Inlämningsperiod: maj – 1 juli 2011

*  Omfång: Max 10 sidor A4 med 1.5 radavstånd eller cirka 20 000 tecken exklusive blanksteg. Sidorna ska vara numrerade.

* Avsändare: Namn och adress får inte stå på novellen! Dessa uppgifter bifogas separat i ett förslutet kuvert med novellens namn utanpå. Författarna är anonyma för juryn till dess att vinnare är korad.

*  Novellen ska vara utskriven på papper (e-post eller diskett godkännes inte!).

*  Senaste inlämningsdag 1 juli 2011.
 

Adress: Föreningen Värmlandslitteratur, Bibliotekshuset, plan 3, 651 84 Karlstad. – Märk kuvertet ”Novelltävling”!

Priser: Vinnaren erhåller 5000 kr, andra och tredje man eller kvinna erhåller 3000 resp. 2000 kr.

Vinnarnovellerna plus dussinet noveller kommer att publiceras i bokform. Inget  honorar utgår, men författarna får var sina 5 ex. av boken.

Minnet är klent...

Jag har just läst klart Mord per korrespondens av Agatha Christie. Men jag fick ett infall och sökte på denna blogg, och vad fann jag? Jo, att jag visst läste boken för två år sedan också.

Men det värsta (eller bästa...) var att jag läste boken med stor behållning, för jag hade glömt bort vem som var mördaren.

Få se nu. Var ställde jag galoscherna? I kylskåpet kanske...

Vilken underbar bild

Den här bilden när hertigen av Cambridge kysser sin brud tycker jag är helt underbar. Nä, inte själva pussandet, utan den lilla brudnäbben Grace van Cutsem!

Hundraåringen...

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson är en vansinnigt underhållande bok. Den handlar om Allan Karlsson, som på sin hundraårsdag rymmer från "hemmet". Därefter får man följa hans tokiga färd på rymmen, samtidigt som vi genom tillbakablickar får veta vad han har gjort under sin levnad. Och det är inte lite! Det är inte många världshändelser som skett under 1900-talet utan att Allan Karlsson har varit inblandad.

Det är helt otroligt att Jonas Jonasson har kunnat få en sådan enorm framgång med sin debutroman. När den kom ut recenserades den inte i något riksmedium, men den fann ändå vägen till läsarna. Vid årsskiftet 2010/2011 hade den sålt i 650 000 exemplar! Den har sålts till 20 länder och kommer att filmatiseras.

Har ni inte läst boken, så gör det!

Tack Ina, för att jag fick låna boken!

Carolakonsert

Igår var  hela familjen på Carolakonsert på Karlstad CCC. Vi var 800 personer på konserten enligt Nya Wermlands-Tidningen. Framför allt döttrarna var naturligtvis glada över att få se idolen livs levande.

Konserten hade dock bara pågått några minuter när det small till och ljudet försvann. Därefter började brandlarmet att ljuda och alla fick lämna byggnaden. Här ses Carola på väg ut.
Det tar ett tag att utrymma en stor lokal. Inte blev det väl direkt bättre av att Carola ställde sig vid ytterdörren och log mot fansen. Hade det brunnit på riktigt, så hade vi väl blivit kvar därinne...
Nåväl, nu var det falskt alarm. Det var visst något som hade hänt i köket. Så snart kunde vi återvända.

Nu fick vi höra Carola sjunga sånger från Barbra Streissands och Elvis Presleys repertoar. Efter en stund sade Carola att det var fritt fram för den som ville att komma upp på scenen och sjunga. Tror ni att någon ville? Jo, en! Min tolvåriga dotter! Jag hade ingen aning om att hon var så modig. 

Efter konserten signerade Carola skivor. Döttrarna i kö, naturligtvis. Och jag tog en bild av dem båda tillsammans med La Carola!

Nya sedlar

Riksbanken offentliggjorde idag vilka som ska pryda våra nya sedlar. På 20-kronorssedeln blir det Astrid Lindgren, på 50-lappen Evert Taube, på 100-lappen Greta Garbo, på tvåhundringen Ingemar Bergman, på 500-lappen Birgit Nilsson och på tusenlappen Dag Hammarskjöld.

Inget fel på dessa namn. Men jag kommer att sakna Selma Lagerlöf på "tjugan". Hon är trots allt Sveriges främsta författarinna genom tiderna.

Pölsan

Jag tyckte mycket mer om Pölsan än vad jag tyckte om Hummelhonung av samma författare. Pölsan är, i likhet med flera andra av Torgny Lindgrens romaner, underfundig. En äldre man skriver klart en notis (måste vara världens längsta notis) som han avbröt skrivandet av flera decennier tidigare. Där får vi, bland annat, följa två mäns synnerligen ovetenskapliga utforskande av skillnaderna mellan pölsa i olika bygder.
En märklig bok, men ändå smått fängslande. Tack Ina, för att jag har fått låna boken.

Vilken prins?

Det här tycker jag är kul! Guandong Enterprises har låtit tillverka muggar inför bröllopet mellan den brittiske prinsen William och Kate Middleton. Det gäller ju att tjäna en hacka.

Tyvärr har de råkat göra ett litet fel. Det är inte prins William på bilden, utan hans bror, prins Henry. Jag skulle tro att någon på företaget blir inkallad till chefen...  :D

Hur mäter man ett biblioteks värde?

I vår tid ska allt mätas, och helst så exakt som möjligt. Digitala klockor mäter exakt på sekunden och våra hems placering kan anges med gps-koordinater.

Företag mäter naturligtvis lönsamheten. Det är förståeligt. Vem skulle vilja satsa pengar i ett olönsamt företag. Själva grundidén med de flesta företag är att de ska generera vinst till sina ägare.

Men de senaste decennierna har även kommuner och landsting börjat kvantifiera sin verksamhet. Det skapas nyckeltal för de flesta aktiviteter, och målen ska vara mätbara så att de kan utvärderas. I många fall fastnar politiker och tjänstemän i nyckeltalsträsket, och de börjar tro att de har mätt kvaliteten på sin verksamhet, när de har utvärderat sina siffror.

Kvalitet kan emellertid inte alltid anges i siffror. Det är inte heller rimligt att ställa upp produktivitets- och effektivitetsmål för alla verksamheter.

När är äldreomsorgen som bäst? Är det om man kan utfodra de gamla på snabbast möjliga sätt och så fort som möjligt få dem i säng? Då minskar ju personalbehovet, och produktiviteten kan sägas ha ökat.

Eller är äldreomsorgen som bäst när man drar ner på effektiviteten och ägnar mer tid åt de gamla?

Kulturen är ett område som lämpar sig särskilt illa för kvantifiering. Hur effektiviserar man en symfoniorkester? Ska musikerna spela snabbare eller kan man på något sätt plocka bort ett par violinister? Behövs fagotten?

Det är givetvis självklart för de flesta att kvaliteten på en orkester inte kan mätas i siffror. Men ändå riskerar nyckeltalstrollet att sticka fram sitt fula tryne och fråga hur många besökare det egentligen var på den senaste konserten.

Just nu är det biblioteken som tycks vara i farozonen. Det tycks lätt att kvantifiera verksamheten. Hur många besökare har man och hur många böcker lånar man ut?

I Nacka har biblioteken drabbats av den borgerliga majoritetens experimentiver. Biblioteken bedrivs numera på entreprenad och de får pengar från kommunen utifrån resultat. Det sitter besöksräknare vid ingången och personalen sliter med att försöka låna ut fler böcker. Annars minskar pengarna till nästa år.

Biblioteken får inte längre vara bara bibliotek. De ska vara ”mötesplatser”. Biblioteket Nacka Forum har rensat ut hälften av sitt gamla bokbestånd för att lokalerna skulle bli ”luftigare” och bokbeståndet skulle bli mer fräscht och aktivt. Man har gått från 70 000 till 35 000 titlar. Några böcker såldes, ännu fler förstördes.

Ska detta vara borgerlig kulturpolitik? Vad hände med det bildningsideal som ofta förenade konservativa och liberaler?

Det ligger ett egenvärde i att det finns bibliotek med stora boksamlingar. Biblioteken ger möjlighet för människor att finna böcker, som aldrig kan hittas i bokklubbarnas kataloger. Om vi ska ha högre ambitioner vad gäller bokläsande än att bara läsa de senaste böckerna av Jens Lapidus och Camilla Läckberg, måste vi våga låta biblioteken vara folkbildningscentra.

Släng ut nyckeltalstrollen från biblioteken!

En konsthall? Ja, varför inte?

 

Den styrande majoriteten i Karlstads kommun verkar på allvar överväga att skapa en kommunal konsthall. Det är inte alls någon dum tanke, även om det nog snart kommer mothugg, både inom politiken och på insändarsidorna. Satsningar på kultur brukar av någon anledning alltid ifrågasättas, medan det ses som en självklarhet att pengar ska läggas på sportanläggningar.

Det finns nog snart inte någon sport som inte har en hall i Karlstad. Tingvalla isstadion får väl snart tak, så att både bandyn och skridskoåkningen kan bedrivas inomhus och till och med boule kan numera spelas inomhus. Det torde inte dröja länge förrän företrädare för hästskovarpan begär att få en egen hall för sin verksamhet.

Därför är förslaget att få till stånd en konsthall intressant. En så stor kommun som Karlstad kan inte bara ägna sig åt idrott. Livet består inte bara av att sparka på en boll. Värmlandsoperan är en av de förnämsta representanterna för den svenska operakonsten, och de gör ett utomordentligt arbete, vilket förstärker Karlstads ”varumärke”. Ändå fick de vänta orimligt länge på en ombyggnad av Karlstads Teater. Om Hamlet hade hållit en fotboll i handen istället för en dödskalle, hade det säkert gått lättare…

Kommunen har genom åren plöjt ner massor med pengar i nedkörda fritidsanläggningar och idrottsklubbar. Karlstads kommun äger till och med en ridanläggning, även om det är en förening som bedriver verksamheten. Då borde det vara självklart att även kunna lägga pengar på en framåtriktad kulturverksamhet. I kommunens bokföring blir det en kostnad, men egentligen är det en pluspost. Det visar inte minst Värmlandsoperan, som genererar nya resurser till Värmland.

En konsthall är naturligtvis mer än en byggnad. Det är inte lokalen i sig själv som saknas, utan det innehåll som kan inrymmas där. Den ska inte vara ett museum, för ett sådant finns redan på Sandgrundsudden. En konsthall kan ge möjlighet till utställningar av nutida konst och den kan bli ett forum för nya konstnärer att visa upp sina verk. Rätt använd kan en konsthall även användas i undervisningen i skolorna.

Kanske kan det gå att få till stånd ett samarbete med de ytterst fåtaliga konstgallerierna i kommunen. En konsthall behöver inte konkurrera med gallerierna, utan tvärtom bli ett komplement och en inspiration för de konstintresserade att besöka gallerierna för att där köpa konst.

Det hetaste förslaget till lokalisering av en konsthall tycks vara Wermlandsbankens gamla lokaler på Tingvallagatan vid Stora Torget. De vackra banklokalerna skulle kunna skapa en vacker inramning till konsten.

Vad som möjligen förvånar och oroar är att det talas om att kunna kombinera konsthallen med en saluhall. Visst vore det väl roligt om Karlstad kunde få en saluhall igen, men är verkligen gamla Wermlandsbanken den optimala lösningen? Och varför i all världen över huvud taget kombinera en konsthall och en saluhall?

Ingen från kommunens sida har begärt att det ska säljas falukorv i curlinghallen. Idrottens utövare behöver inte dela sina lokaler med ost- och korvhandlare och fiskbilen står inte parkerad inne i idrottshallarna.

Så släpp tanken på en kombinerad konst- och saluhall! Både konsthallen och saluhallen är tillräckligt intressanta idéer för att kunna prövas var för sig.

Hummelhonung

Den här boken är ganska så vedervärdig. Torgny Lindgrens bok Hummelhonung har ju belönats med Augustpriset och så, men den framkallar en hel del äckelkänslor.
Visst är historien på ett vis fascinerande. Två bröder bor grannar, men hälsar aldrig på varandra eftersom båda hatar den andre. De är dödssjuka, och det enda de lever för är att överleva den andre.
En författarinna flyttar av en tillfällighet in hos den ene brodern, och hon vandrar mellan de båda och får så reda på orsaken till det oresonliga hatet.
Så långt är väl allt väl, men boken är som sagt äcklig. Halshuggen katt. En gubbe som tömmer blemmorna på kroppen på vätska och dricker den med sked. Nej, usch!
Då är verkligen Lindgrens romaner Batseba och Dorés bibel betydligt mer njutbara.

Bokrean

Jag hann inte iväg på bokrean när den startade. Det var först idag som jag kom iväg. Det var en enda bok som jag verkligen ville ha: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Men den var slut! Snyft! Jag ville verkligen ha den!
Jag köpte två andra böcker istället. Båda är skrivna av Herta Müller; en författarinna som jag inte har läst något av.

Ormens väg på hälleberget

Så har jag då äntligen läst Torgny Lindgrens roman Ormens väg på hälleberget. Det är en mycket speciell bok att läsa, eftersom den till stor del är skriven på västerbottnisk dialekt.
Romanen, som är ganska kort, rymmer mycket elände. Huvudpersonen Janis morfar förlorar äganderätten till sin gård till handelsmannen. För att kunna betala arrendet, tvingas Janis mor att betala handelsmannen med sin kropp. När handelsmannen dör, tar hans son över, i alla avseenden. Sedan Janis mor blivit äldre och mindre attraktiv, får dottern Eva (handelsmannens halvsyster) ta över "betalningsansvaret." Efter hennes död, blir det Janis hustru Johanna som utnyttjas.
Idel elände sålunda, men boken är ändå intressant, och den är ju faktiskt Torgny Lindgrens genombrottsroman.

"Tre ting äro mig förunderlige, och det fjerde vet jag icke: Örnens väg i vädret; ormens väg på hälleberget; skeppets väg midt i hafvet; och en mans väg till ena pigo."  (Ords 30:18-19)

Det var som katten!

Det här är katten Ksyusha, som gillar att krypa in och ut ur syltburkar. Ja, det ska faktiskt vara på riktigt! Hon fastnar inte, utan kan utan svårighet ta sig ut igen. Hon bor i Moskva. Läs mer om henne här.

Spring för livet

Så var tredje deltävlingen i Melodifestivalen avklarad! Erik Saade och Playtones gick vidare. Helt sanslöst med Playtones, fast lite kul också. Men min favorit var Sara Varja med låten Spring för livet. Nej, inte för hennes utseendes skull, utan för att jag tyckte om den vackra sången. Hon har nog goda möjligheter att gå till final från Andra chansen.