Titel: Ingeborgs dukater
Författare: Jan R. Ohlson
Förlag: Förlag JR Bok (2008)
Antal sidor: 318
Ibland läser man baksidestexten på en bok och även prologen och känner att det här kommer att bli en spännande och intressant läsning. Så mycket större blir besvikelsen när det visar sig att boken inte alls når upp till dessa förväntningar. Så känner jag efter att ha läst Jan R. Ohlsons
Ingeborgs dukater.
Här kan den som så önskar se smakbiten jag valde ur boken.
Förutom att boken är tråkig tycks den inte vara korrekturläst. Den är full av konstiga meningar och felstavningar.
Dessutom brister författaren i faktagranskning.
En stor del av boken utspelar sig i slutet av 1800-talet. På ett ställe där jag tror vi befinner oss i slutet av 1870-talet nämns att en ko kostar 60 riksdaler specie. Men riksdaler specien slutade tillverkas 1859. Därefter hade vi riksdaler riksmynt, men den ersattes av kronan 1873.
Johan Holte är en fattig backstugesittare. Men han sitter därhemma och läser tidningen. Skulle någon som hade svårt att få mat på bordet ha haft råd med tidning?
Den unge pojken Nils får hjälpa sin far Johan i smedjan. För detta betalar fadern honom fem kronor om dagen. Detta är fullständigt orimligt! Inte långt tidigare hade Nils och hans syster gått runt i bygden och tiggt och fått ihop 38 öre som de gav till sin far. Att då Nils skulle kunna få fem kronor om dagen är en löjlig tanke.
En pojke som kallas Spik-Erik läser tidningar och berättar för de andra vad som hänt i världen, exempelvis den stora stadsbranden i Karlstad. Men det är 1890 när han berättar det och staden brann 1865. Det borde redan vara känt för de andra att residensstaden brann 25 år tidigare.
Författaren talar om de "ofrälse" som en beteckning på fattiga människor i allmänhet. Men alla i byn, även den rike storbonden, torde vara ofrälse. Ofrälse är en historisk beteckning på icke-adliga personer.
Nils läser på dukaterna, och författaren skriver att där står: "Karl XIII SVERIGES G. OCH V. KONUNG. Men kungens namn på mynten stavades CARL.
Vidare tycker jag att berättarrösten har alldeles för många åsikter kryddade med invektiv. Det är bättre att berättelsen istället för berättaren får ge läsaren en bild av vad som händer.
Ibland blir det stilbrott. Där finns "horbockar" som är ute efter flickorna. Flickorna blir sedan "havande".
Boken är till större delen långsam och tråkig. Ingen detalj är för liten för att beskrivas. Det är faktiskt inte nödvändigt att gå igenom varje sak som ingår i arbetet i en smedja. Det retar mig när jag läser kapitel efter kapitel fyllda av jämmer och elände. Socialrealism kan vara bra, men då ska man inte ge sig ut för att skriva en spänningsroman.
Mot slutet blir boken faktiskt spännande. Man skulle kunna tro att det är en helt annan person som skrivit de saker som sker i nutid. Där är tempot ofta högt och spänningen är på topp. (Tempot är så högt att författaren inte riktigt förmår hålla reda på om dottern till huvudpersonen heter Caroline eller Carina.) Det är sorgligt att man först måste ta sig igenom en transportsträcka på ett par hundra sidor för att nå dit.
I Kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 23: Läs en bok som utspelar sig i historisk tid. (Egentligen lär historisk tid vara tiden från skriftspråkets införande till franska revolutionen, men jag småfuskar lite här)
