En smakebit på söndag - Nomadplaneten

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag ska börja läsa heter Nomadplaneten och är skriven av Emanuel Blume.

Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet.
När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen.
Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida.

Smakbiten är hämtad från sidan 40:
Klockan var fyra på eftermiddagen och Jonathan svävade omkring i styrmodulen, fastspänd i en sele för att inte driva för långt bort från instrumenten. I ena handen hade han sin dator som hela tiden visade tabeller och sensorer som läste av skeppet och dess omgivning. Fastspänd i pilotstolen satt Ariane. Hon tuggade på ett tuggummi och stirrade ut genom det främre fönstret, där den lilla anspråkslösa fläck som varit Jupiter nu vuxit till en matt, rödrandig skiva. Jonathan visste inte vad som distraherade honom mest, det faktum att han så fort han lyfte blicken från datorn kunde se Jupiter med egna ögon, eller bluegrassmusiken Ariane envisades med att spela i styrmodulens högtalarsystem. Den ständiga knäppandet på banjosträngar fick honom att gång på gång tappa koncentrationen.