Tisdagstrion: Afrika

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat Afrika. Här är min afrikanska trio: 

Floden mellan bergen av Ngũgĩ wa Thiong'o.

Två gikuyustammar i Kenya under den brittiska kolonialtiden strider sinsemellan om värdet av gamla traditioner kontra det nya västerländska inflytandet. Konflikten markeras geografiskt av floden som rinner mellan samhällena. Ett älskande par från vardera sidan försöker överbrygga klyftan, något som resulterar i en tragedi.

Detta är en riktigt bra bok, som ger ett afrikanskt perspektiv på vad som händer när kolonisatörer tar marken från dem som ägt den i många generationen samtidigt som de vill påtvinga "infödingarna" europeisk religion och europeiska värderingar.

Jag kommer aldrig, aldrig någonsin att acceptera kvinnlig omskärelse (könsstympning), men det är ändå oerhört intressant att läsa det afrikanska perspektivet. En infödd kristen pastor predikar straffdomar över dem som låter omskära sig (gäller både pojkar och flickor) eftersom den som kristnat honom sagt att det är syndigt att göra det. Men hans dotter går emot honom och kräver att bli omskuren. Hon vill bli kvinna och hon vill göras vacker.

När det blir konflikt mellan stammens traditioner och kolonisatörernas religion, så blir det viktigt att försvara det gamla till varje pris.

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie.

En stor del av boken handlar om Biafrakriget 1967-69. Jag minns TV-bilderna med de svältande barnen som hade uppsvällda magar och flugor kröp på dem, men barnen orkade inte vifta bort dem. För mig och många i min generation har nog de bilderna blivit hur vi tänker oss svält i Afrika och andra delar av världen. "Ät din mat! Tänk på barnen i Biafra!" är kända ord för oss alla.

Men jag måste erkänna att jag inte har haft riktig koll på vad som gjorde att Biafra försökte bryta sig loss från Nigeria och vad massvälten berodde på. Den här boken, som är skönlitterär, kan man lära sig mycket av. Nigerias östregion var relativt välmående. Majoriteten av befolkningen där är igbo, som huvudsakligen är kristna. Det var dock andra folkgrupper i norr, huvudsakligen muslimer, som dominerade. Officerare från igbo gjorde en militärkupp, men den följdes av en motkupp. Den nya regimen och dess militär utförde massakrer mot igbo som vedergällning. Detta fick igbo under officeren Ojukwo att proklamera östregionens självständighet under namnet Biafra.

Nigeria gick till anfall mot den nya staten. Det var svårt för Biafra att vinna internationellt stöd. Både Storbritannien och USA ställde sig på Nigerias sida. Inte heller i Afrika fick man stöd, med några få undantag. De flesta afrikanska länder har egna minoriteter, som skulle kunna försöka bryta sig loss. Men trots detta hade Biafra i en början stora framgångar. Det var svårt för Nigeria att besegra de välmotiverade biafranska soldaterna, trots att Biafra led svår brist på vapen. Till slut beslutade sig Nigeria för att blockera hjälpsändningar till Biafra, för att med svältens hjälp besegra utbrytarstaten.

Boken är dock inte en torr uppräkning av fakta. Istället utgår den från ett antal människor i Biafra och hur folk från medelklassen sakta men säkert drabbades av den växande hungern. Samtidigt finns där kärlek, hat, avundsjuka, åtrå och sorg. Det är en bok om människor, genom vars ögon vi får bevittna lidandet i ett mångkulturellt land där folkgrupper hatar varandra.

Den sydafrikanska nobelpristagaren Nadine Gordimers roman Julys folk är en mycket speciell bok och den torde inte ha mottagits positivt av hennes hemlands styresmän. Boken kom ut under apartheidsystemets dagar och handlar om ett tänkt inbördeskrig som just brutit ut.

Läsaren får inte veta så mycket om hur striderna går, men det finns anledning anta att regimen är på väg att falla och att de svarta med stöd av bland andra ryssar och kubaner kommer att gå segrande ur kriget.

En vit familj har flytt från sitt hem tillsammans med sin svarte tjänare. Tjänaren July tar med dem till sin egen hemby. Hur ska en vit familj klara sig i den lilla byn, när det inte bara är att gå till en affär och köpa allt vad de kan tänkas behöva? Steg för steg märker de också hur maktförhållandena förändras. I de svartas by är den vita familjen inte längre herrar.

Ett mycket intressant perspektiv tycker jag. De vita i Sydafrika bör nog vara tacksamma över att övergången från apartheidsystemet till demokrati gick fredligt tillväga och att den kloke Nelson Mandela inte försökte hämnas på de forna herrarna.

Det enda som stör mig i boken är att den på något vis saknar början och slut. Den vita familjen och July har redan kommit till den byn när boken börjar och när texten är slut på sista sidan vänder jag förvånat blad för att få veta hur det går, men Gordimer låter mig sväva i ovisshet. Icke förty är det en bra bok, om än dramaturgiskt annorlunda uppbyggd än vad jag är van vid.