Den stående klockan av Hanna Johansen

Titel: Den stående klockan

Originalets titel: Die stehende Uhr

Författare: Hanna Johansen

Förlag: Norstedts (1981)

Antal sidor: 173

Klockan har stannat. Från tåget där hon sitter kan den kvinnliga passageraren se klockan mitt ute i landskapet. Vart går tåget? Rör det sig framåt eller står det stilla? Evigt samma landskap. Evigt samma trista nedsnöade järnvägsstationer... I sin debutroman Den stående klockan har Hanna Johansen konsekvent genomfört ett litterärt experiment. Hennes roman har av många tyska kritiker hälsats som en händelse, en öppning mot någonting nytt inom den tyska prosan.

Jag har ingen aning om varifrån jag fått Den stående klockan av Hanna Johansen. Plötsligt dök den upp i bokhyllan. Och där hade den gärna kunnat förbli. En märklig historia, som inte gav mig det minsta.

Den där kvinnliga passageraren betraktar medpassagerarna och stationerna som tåget passerar, men hennes reflektioner är bara konstiga. Det är mest dravel. Här ett exempel:

En grottmänniska av vitaktig, antagligen vit hudfärg stiger in i min kupé. Mitt hjärta stannar: hur kommer jag fram till påståendet att det är min kupé? Den är den kupé jag sitter i, alltså i bästa fall den här kupén och inte den där. Grammatiken skiljer på det, och jag skiljer inte på det, hur är det möjligt? Efter det han har stigit in finner jag inte ordet, rättare sagt, jag vill inte finna det, och jag vet redan hur det nu borde heta och det värjer jag mig mot. Vår kupé borde det heta. Och detta motsäger varje erfarenhet eller om inte varje, så dock de erfarenheter som jag är beredd att göra under de givna omständigheterna.

Den här boken är inte värd mödan det innebär att läsa den. Jag förstår inte varför den över huvud taget gavs ut.