Helgfråga från Mias bokhörna. Nu ska vi gosa till det inför läsningen. Helgfrågan lyder:
När du läser: Hur ordnar du det då för dig?
Jag ordnar nog inte något speciellt. Ofta ligger jag i sängen. Antingen därför att det är sovdags eller bara för att. Ibland sitter jag i soffan i vardagsrummet. Inga krusiduller.
Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Den här gången handlar det om favoriter bland klassiska filmer. Veckans kulturfråga lyder:
Linda lyfter för egen del bland annat fram Casablanca, Gissa vem som kommer på middag och Gökboet. Dem skulle även jag kunna välja, men då är jag för tråkig. Jag försöker komma på några andra filmer.
Jag tycker om Notting Hill med Julia Roberts och Hugh Grant i huvudrollerna. Egentligen gillar jag alla filmer där Julia Roberts är med. Pretty woman förstås, Sova med fienden, Erik Brockovich med flera.
Citizen Kane är en film man inte kan komma förbi när det gäller klassiska filmer. Orson Wells spelar titelrollen. En av filmhistoriens viktigaste filmer.
Sedan är jag även förtjust i Gudfadern. Marlon Brando gör en fantastisk rolltolkning. I'm gonna make him an offer he can't refuse.
Och varför inte kasta in Psycho med Anthony Perkins i huvudrollen. Duschscenen är verkligen en klassiker!
Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort. (Astrid Lindgren)
Titel: Parmiddagen
Författare: Martin Österdahl
Förlag: Bookmark Förlag (2022)
Antal sidor: 301
Det är tidig nyårsdagsmorgon när Nackapolisen möts av en makaber syn i ett av de ståtligare hemmen. I botten av den uttömda och vinterstängda poolen ligger två nakna, förvridna kroppar. Kvällen innan har ett förälskat tonårspar planerat att låta sina föräldrar träffas för första gången. Lisa Kjellvander älskar sin enda dotter Ebba över allt annat och ställer upp på sin dotters önskan om en gemensam nyårsmiddag, trots att det är kris på jobbet och äktenskapet skaver. När sällskapet väl samlats försvinner illusionerna om en lyckad kväll. Runt det dukade bordet väcks minnet av en gammal oförrätt till liv - och snart skenar händelserna mot det oåterkalleliga slutet.
Parmiddagen är inte Martin Österdahls första roman, men den första jag läser. En spänningsroman utöver det vanliga. Man vet redan från början att det kommer att gå åt helvete, men hur och varför?
Två förälskade ungdomars föräldrar träffas på nyårsafton. För första gången tror de, men det visar sig att de känner varandra sedan tidigare. För sjutton år sedan hände något som fick dem att bryta all kontakt med varandra. Men de ska ju bara tillbringa fem timmar tillsammans på nyår, så vad kan väl gå fel?
Ju längre kvällen lider, desto stelare blir stämningen. Författaren har lagt in kapitel där läsaren steg för steg får veta vad som hände för sjutton år sedan. Denna nyårshelg kommer allt tillbaka och leder fram till katastrofen.
Parmiddagen är en mycket bra spänningsroman. Oväntade vändningar. Jag rekommenderar den varmt.
Titel: Hundra röster om corona
Författare: Malin Edgren
Förlag: Melitt Kultur (2020)
Antal sidor: 214
Våren 2020 sprider sig coronapandemin över världen. Situationen är ny och hotfull, alla drabbas. Stränga åtgärder vidtas för att skydda liv. Krisen slår hälsomässigt, ekonomiskt och socialt. På individnivå men också mot hela samhället. Vi påminns om vår utsatthet, vår litenhet i det stora. Om hur vår vilja inte kan mätas med naturkrafter och sjukdomar. Och det det som vanligtvis rekommenderas i krissituationer, att söka stöd och tröst i sociala kontakter, blir förbjudet.
I Hundra röster om corona låter Malin Edgren hundra kända och okända värmlänningar på två sidor var i boken berätta vad pandemin har betytt för just dem. En riktigt bra idé till en bok som jag tror kommer att bli ännu mer intressant i framtiden. Här har vi ett tidsdokument över en period som ingen av oss som lever nu kommer att glömma. Däremot kanske vi glömmer vad det betydde för människorna, och då kommer denna bok att bli rösten som berättar.
Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag ska börja läsa heter Slutet på historien och är skriven av Jan Guillou.
Efter nära femtio år i exil kommer förre SS-officeren Harald Lauritzen tillbaka från sin tillflykt till Argentina. Hans återkomst vänder upp och ner på tillvaron för släkten Lauritzen. Onkel Harald är nämligen fortfarande nazist. Men han har ett erbjudande som det inte går att säga nej till. Eric Letangs advokatbyrå ställs ånyo inför en väg av moralpanik. Den här gången är det pedofilskräcken som leder till ännu en häxjakt. 1990-talet är en tid av ekonomiska kriser och socialdemokratins begynnande nedgång. Samtidigt växer främlingshat och högerextremism, en politisk omsvängning som alltför många underskattar. Där 1900-talet slutar inleds en helt ny epok som visar att vi ingenting lär av historien.
Smakbiten är hämtad från inledningen på sidan 7:
Otvivelaktigt är den höga negerfrekvensen i gatubilden det första en långväga besökare torde lägga märke till.
Åtminstone om man som jag inte har besökt staden sedan krigsslutet, alltså för snart ett halvt århundrade sedan, i en helt annan tid och vad det förefaller också ett helt annat land. Det rasfrämmande inslaget som möter besökaren i Stockholm, också orientaliska och slaviska fysionomier, är utan tvekan den mest iögonenfallande förändringen under de år som passerat. Annars är mycket sig förvånansvärt likt. Om jag går runt hörnet från mitt hotell och uppför Kungsgatan är allt som förut ända upp till Sveavägen, där emellertid all stilfull bebyggelse rivits och ersatts av ett komplex av så kallade skyskrapor i efterapad amerikansk vulgärsmak. Hellre tar jag en promenad nedför Birger Jarlsgatan, förbi Stureplan och Nybroplan och därefter Strandvägen bort mot Djurgårdsbron. Också där är allt som jag minns det. Stockholm bombades ju bara en gång av ryssarna. Så återigen är det alla dessa främmande ansikten jag möter som utgör den stora förändringen.
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Parmiddagen av Martin Österdahl.
Du som inte tagit ett steg utanför landstingets skyddade verkstad, som inte märker skillnad på en årgångschablis och en karaff med råttpiss.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
Jag lånade två böcker på biblioteket, som jag ser fram mot att läsa. Det är Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang och Korparna av Tomas Bannerhed.
Helgfråga från Mias bokhörna. Mia låter oss den här gången bara ta med en enda bok. Helgfrågan lyder:
Om du bara får ta med dig EN bok, vilken väljer du då?
Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Alla klassiker är inte läsvärda idag. Veckans kulturfråga lyder:
En bok som jag har förstått ska räknas som en klassiker är Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau. Den passade inte mig.
Det är en bok som inte saknar poänger och intressanta tankar, men som sannerligen inte är någon bladvändare.
Nog har han funderat en hel del, den gode Thoreau. Och bildad är karln också. Där finns många hänvisningar till olika filosofer och till hinduismens Vedaböcker. Han vet allt, kan allt och vill oerhört gärna förtälja detta. Och då blir han bitvis outhärdlig.
Pengar kan inte köpa dig vänner, men de gör dina fiender betydligt hövligare. (Okänd)
Det är tidig nyårsdagsmorgon när Nackapolisen möts av en makaber syn i ett av de ståtligare hemmen. I botten av den uttömda och vinterstängda poolen ligger två nakna, förvridna kroppar. Kvällen innan har ett förälskat tonårspar planerat att låta sina föräldrar träffas för första gången. Lisa Kjellvander älskar sin enda dotter Ebba över allt annat och ställer upp på sin dotters önskan om en gemensam nyårsmiddag, trots att det är kris på jobbet och äktenskapet skaver. När sällskapet väl samlats försvinner illusionerna om en lyckad kväll. Runt det dukade bordet väcks minnet av en gammal oförrätt till liv - och snart skenar händelserna mot det oåterkalleliga slutet.
Smakbiten är hämtad från sidan 7:
Kropparna på botten är nakna. De ligger halvt omfamnande mot den hårda stenmosaiken, som ett slumrande kärlekspar. I den starka belysningen skimrar skärvor av glas i en pöl av rosafärgat slaskvatten som omger dem. Deras hud har blånat. Missfärgningar pryder överkropparna. Bukarna och bröstkorgarna är uppskurna. Lemmarna lealösa, förvridna i positioner som den mänskliga kroppen inte ska vara kapabel till.
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Hundra tankar om corona av Malin Edgren.
Vem skyddar pappan från hans eget barns fråga om han kommer att dö av corona?
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Den här gången är det två frågor. Veckans kulturfrågor lyder:
Författare: Ricky Strandberg
Förlag: Modernista (2022)
Antal sidor: 206
I det gamla men välbevarade 1600-talshuset vid Vita Bergen på Södermalm i Stockholm råder stillhet och det har ännu inte blivit mörkt. Men när den ende kvarvarande bofaste tycker sig höra röster i natten, ord från en sedan länge bortglömd profetia, drar sig skuggorna hotfullt närmare. Husägaren hittas död i ett rum i huset, av vad som uppfattas som naturliga orsaker. Men det tycks samtidigt finnas en koppling till ett snart trehundra år gammalt mord. En väl förborgad hemlighet, ett blodsdåd utfört under 1700-talet, uppdagas nämligen i efterlämnade dokument. Åren runt 1740 lönnmördades flera familjer i staden, och deras kroppar återfanns aldrig. Arvtagaren, Mikael, samlas med sina närmaste för att ta hand om arvet. De måste nu städa det hus där den döde påträffades sittande på en pinnstol framför en antik spegel i guldram. Och medan de gör det börjar släktens mörka förflutna ta form.
Bödlarnas profetia av Ricky Strandberg är en spökhistoria, och det får jag väl erkänna att det inte tillhör en genre jag brukar läsa speciellt mycket av. Baksidestexten (se ovan) verkade dock intressant, varför jag tackade ja till ett recensionsexemplar.
Efter att ha läst boken känner jag mig lite fundersam. Den första halvan av boken kändes som en väldigt lång transportsträcka. Det var massor av miljöbeskrivningar som kändes som att de varade i en oändlighet. Jag hade svårt att hålla reda på personerna som dök upp i boken, vilket nog delvis kan förklaras av att de gånger deras relation till varandra ska förklaras så känns det svårt att riktigt hänga med. När författaren ska förklara hur huvudpersonen Mikael känner en Chris låter det så här: "Mikael kände honom via Emilia, hans fru. Hon i sin tur var från början en gammal bekant till Franz, han som lämnat återbud, sedan tiden då de båda var aktiva inom politisk ungdom."
Samtidigt måste jag ge författaren ett erkännande när han väl kommer till de spännande delarna, som dyker upp när drygt halva boken är läst. Då är det så pirrigt att håret på mina armar reser sig. Uppenbarligen kan Strandberg skriva spännande. Synd att det finns sådana långa tråkiga passager.
När jag läst klart känner jag mig otillfredsställd. Jag vet fortfarande inte vad bödlarnas profetia är. Den profetian förklaras aldrig. Vad är det som den avlidne Åkes släkt har gjort för att bli förföljd i flera sekler? Hur kan Mikael få vara den som bestämmer om Åkes kvarlåtenskap när Åke faktiskt har en bröstarvinge? Vad är det för fel på denna bröstarvinge, som antyds i slutet av boken, men som aldrig får någon förklaring? Och vad är egentligen spegelns roll i denna märkliga historia?
Så detta är en historia som inte hänger ihop för mig, samtidigt som jag ser att Ricky Strandberg har förmågan att skriva gastkramande. Jag hoppas att han utvecklar den sidan i framtida böcker.
I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 30: Läs en bok utanför din comfort zone.
Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är sista delen i Engelsforstrilogin. De tidigare är Cirkeln och Eld. Till slut får vi veta hur allting hänger ihop. Upplösningen innehåller en hel del överraskningar.
Första delen är på 516 sidor, andra delen på 634 sidor och denna avslutande del innehåller 813 sidor. Författarna sparar inte på orden. Ändå känns inte böckerna svåra att läsa. Men visst tycker jag att det är nästan ofattbart att jag plöjt igenom närmare 2000 sidor.
I början av den här boken fick jag en känsla av att det bar iväg lite för författarna. Det blev fler häxor, annorlunda magi och nya grupperingar. Men när jag läste vidare insåg jag att det fanns ett klart syfte. För allt är inte som man tidigare trott. Vem kan man egentligen lita på?
Detta är en riktigt spännande trilogi, och jag tror att även ungdomar som inte läser så mycket i vanliga fall skulle kunna tycka om böckerna. Det gäller bara att skjuta undan tanken på hur många sidor böckerna innehåller.
Våren 2020 sprider sig coronapandemin över världen. Situationen är ny och hotfull, alla drabbas. Stränga åtgärder vidtas för att skydda liv. Krisen slår hälsomässigt, ekonomiskt och socialt. På individnivå men också mot hela samhället. Vi påminns om vår utsatthet, vår litenhet i det stora. Om hur vår vilja inte kan mätas med naturkrafter och sjukdomar. Och det det som vanligtvis rekommenderas i krissituationer, att söka stöd och tröst i sociala kontakter, blir förbjudet.
Smakbiten är hämtad från sidan 18:
Min kära mamma Ann-Marie bestämde sig i slutet av februari för att tacka ja till erbjudandet om en tvårummare på vårdboendet Hagaborg. Jag hade länge försökt övertyga om att det vore tryggare både för henne och för oss anhöriga. Mamma är 94 år, glasklar i skallen men skröplig i kroppen.
Två veckor efter hon sagt ja införde Karlstads kommun besöksförbud på alla äldreboenden. En månad senare, i påskveckan, fick vi dispens från förbudet för att flytta in mamma. Det blev två stressiga dagar för att få allt på plats i skåpen och för att göra det så trevligt som möjligt för henne.
Åke, som, speciellt när den stora nattradiosatsningen kom, hade transistorradion på dygnet runt utom under sin dagliga siesta, som alltid vände köttbullarna en och en i stekpannan, som bar en solcellsdriven miniräknare i skjortfickan och som för att få god fiskelycka spottade på kroken innan han började meta, som aldrig hade gått i kyrkan men som ändå brukat säga om motgångarna i livet att de var skaparens instrument för att ödmjuka och karaktärsdana människan inför det kommande.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
Helgfråga från Mias bokhörna. Mia för in ett miljötänk i bokläsandet. Helgfrågan lyder:
Med tanke på miljön borde man verkligen läsa mer e-böcker. Läser du e-böcker?
Svaret är kort och gott: Nej. Jag läser inte e-böcker. Jag ville hålla boken jag läser i mina händer. Men jag får väl säga att jag ändå aldrig kastar böcker, så det är inget slit och släng.
Originalets titel: Blacktop Wasteland
Författare: S.A. Cosby
Förlag: Modernista (2021)
Antal sidor: 287
Beauregard "Bug" Montage är numera en hederlig mekaniker, kärleksfull make och hårt arbetande far. Och han vet att det inte finns någon framtid för den han brukade vara: den amerikanska östkustens bästa flyktchaufför. Men när Bugs omsorgsfullt uppbyggda nya liv börjar gå i spillror dras han obönhörligt tillbaka. När en tidigare partner hör av som om en juvelstöld drivs han till att än en gång sätta sig i förarsätet. Hemsökt av den man han en gång var måste Bug nu hitta ett nytt sätt att navigera i detta asfaltsland. Eller dö medan han försöker.
Asfaltsland av S.A. Cosby var en trevlig överraskning. Den var bättre än jag hade förväntat mig. Romanen är spännande, fylld med biljakter och skjutningar. De kriminella i den här boken är inga duvungar, utan de är beredda att svika varandra och att utan pardon döda den som råkar stå i vägen för dem.
Men det som gör att jag uppskattade boken är inte våldet utan att man får följa Beauregard Montage och man förstår mer och mer vad det är som har format honom. Han sliter med frågan om våldet och kriminaliteten är något som av någon naturlag kommer att gå i arv till sönerna.
Cosby använder mängder av metaforer i sitt skrivande och jag antar att det varit en utmaning för översättaren Ylva Spångberg att göra om dem till svenska. I början tycker jag att de var underhållande, men efter ett tag blir det för mycket. Jag kan nämna några exempel. "Dess enda kvarvarande baklyse sken som ögat på en demon när den bromsade inför en hårnålskurva." "Dusterns främre stötfångare kysste tomrummet där den andra bilen nyss hade haft en stötfångare." "Bakluckan studsade upp och ned som en strippa vid en stång." "Han hörde hur motorn i den röda bilen varvade som när Gud skrek åt Moses på berget Sinai." (Och dessa exempel är hämtade från ett och samma kapitel!)
Men sammantaget är det en bra spänningsroman och jag kan mycket väl tänka mig att läsa mer av denne flerfalt prisbelönte författare.
Snöstormen är min sjunde bok i utmaningen Boktolvan 2022.
Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat klubbar, föreningar eller (hemliga) sällskap. Här är min klubbtrio:
Det är nämligen jag som har skrivit den :) S:t Johannes Logen Sanctus Carolus är en loge inom Svenska Frimurare Orden och grundades i Karlstad 1806. Det gavs ut jubileumsböcker både 1906 och 1956 och då kändes det fint att fortsätta detta genom en jubileumsbok i samband med 200-årsjubileet. Och jag anmälde mig som frivillig att utföra arbetet.
Det var riktigt roligt att grotta ner sig i gamla protokoll för att hitta intressanta uppslag. Dessutom lade jag ner ett stort arbete med att få med en förteckning över alla de män som blivit upptagna som frimurare i just denna loge.
De Aderton är första delen i Anton Bergs trilogi om den dolda organisationen med samma namn; en organisation som i hemlighet styr det mesta i Sverige sedan 1700-talet. Det ger naturligtvis foliehattsvibbar, men Anton Berg är inte en sådan som verkligen tror på internets alla galna konspirationsteorier. (Åtminstone tror jag inte det.) Men han har skapat ett litterärt verk där historien bygger på att vådliga konspirationer verkligen finns.
Det är en mycket välskriven bok där författaren gjort en omfattande research. Han berättar historien så väl att jag som läsare nästan grips av en känsla av att det är en sann historia. Detta är en riktigt bra debutroman som jag verkligen kan rekommendera.
Klubben av Matilda Gustavsson handlar om hur Matilda arbetade för att kunna skriva det stora avslöjande reportaget om hur Jean-Claude Arnault genom sin och hustrun Katarina Frostenssons kulturlokal Forum kunde förgripa sig på kvinnor. En skakande läsning. Inte bara detta att Arnault begick dessa skändligheter, utan att ingen ville ingripa trots att tecknen fanns på att något inte stod rätt till.
Avslöjandena kom också att skaka Svenska Akademien. Akademien hade stöttat Forum i många år. När dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén på 1990-talet fick ett brev som berättade vad som försiggick valde han att inte göra någonting.
Ett gigantiskt problem för Svenska Akademien var att Katarina Frostensson var en av De Aderton. Genom att vara gift med henne kunde Arnault hota unga kvinnliga författare och konstnärer att han skulle se till att blockera dem från alla stipendier om de inte gjorde som han sade.
Det kom också att avslöjas att Arnault vid flera tillfällen kunnat berätta vem som skulle få nobelpriset i litteratur i förväg och även vem som skulle bli invald i akademien. Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för att räkna ut att det var hustrun, Katarina Frostensson, som läckt uppgifterna; ett flagrant brott mot akademiens regler.
Sedan skandalen briserat försökte ledamöter i Svenska Akademien att utesluta Frostensson, men det misslyckades då paret Arnault/Frostensson hade inflytelserika vänner bland ledamöterna. Inte minst den machiavelliske despoten Horace Engdahl, som istället lade all kraft på att försöka bli av med Sara Danius, som då var ständig sekreterare. Danius hade tillsatt en oberoende utredning kring allt som rörde Forum och brott mot jävsreglerna, vilket Engdahl till varje pris ville förhindra. Det slutade med att Sara Danius och flera andra ledamöter lämnade Svenska Akademien.
Något som gör mig nyfiken är avslöjandena om att löner betalades ut svart av Arnault, att konstnärers utställda verk kunde försvinna på ett märkligt vis och att konstnärer inte fick betalt för konst som hade sålts via Forums galleriverksamhet. Detta verkar ingen ha grävt djupare i. Någonstans måste de försvunna verken finnas. Antagligen fanns det ingen polisanmälan kring detta, annars hade kanske en husrannsakan hade gjorts hemma hos Jean-Claude Arnault och Katarina Frostensson.
Hovrätten dömde Jean-Claude Arnault till fängelse i två och ett halvt år. Forum är nedlagt.
I det gamla men välbevarade 1600-talshuset vid Vita Bergen på Södermalm i Stockholm råder stillhet och det har ännu inte blivit mörkt. Men när den ende kvarvarande bofaste tycker sig höra röster i natten, ord från en sedan länge bortglömd profetia, drar sig skuggorna hotfullt närmare. Husägaren hittas död i ett rum i huset, av vad som uppfattas som naturliga orsaker. Men det tycks samtidigt finnas en koppling till ett snart trehundra år gammalt mord. En väl förborgad hemlighet, ett blodsdåd utfört under 1700-talet, uppdagas nämligen i efterlämnade dokument. Åren runt 1740 lönnmördades flera familjer i staden, och deras kroppar återfanns aldrig. Arvtagaren, Mikael, samlas med sina närmaste för att ta hand om arvet. De måste nu städa det hus där den döde påträffades sittande på en pinnstol framför en antik spegel i guldram. Och medan de gör det börjar släktens mörka förflutna ta form.
Smakbiten är hämtad från sidorna 14-15:
Åke stirrade mot eldskenet, det han trott komma ifrån fönstret. Såg sig speglad. I sitt eget ansikte, medan han talade, framträdde nu en annans, på vars läppar andra ord kunde anas; han kände vagt igen det och väjde undan för ögonen, som fixerade honom, försökte värja sig emot det försmädliga leendet.
Han hörde sin egen röst på avstånd medan den andres speglade mun rörde sig. Det tygstycke som delvis ännu täckte det som inte var ett fönster böljade i draget från elden. Ansiktet som inte var hans drog sig in i skuggorna längre in i ramen. I skenet där inifrån såg Åke allt det han fruktat, kunde följa det, förstod vad som skulle hända.
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Asfaltsland av C. S. Cosby.
Han spelar gärna dum, men han är hal som två ålar i en hink snor.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
