Sidor

söndag 30 oktober 2022

En smakebit på søndag - Alla de stillsamma döda

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Alla de stillsamma döda och är skriven av Anna Jansson.

En man har anmälts försvunnen. Hustrun, Rosmarie Haag, söker upp kriminalinspektör Maria Wern. Det som från början verkar vara ett rutinärende utvecklas med skrämmande hastighet till en av de värsta utredningar länskrim ställts inför. Med minskade resurser och under svår tidspress söker man en mördare. En människa som inte har något mera att förlora och därför inte skyr några medel.

Smakbiten är hämtad från sidan 11:

De hade bott ett par månader i villan i Kronviken. Aldrig hade hon anat att det var så mycket som behövde rustas. I det första tjusade ögonblicket, när de bara såg skönheten i möjligheterna, fanns det ingen plats för realistiska bedömningar.

Badrummet hade ingen duschkabin, bara ett charmigt blått badkar på fyra ben, med en gummislang som nödtorftigt gick att ansluta till kranen vid behov av dusch. Vattenkranarna erbjöd skållhett och iskallt vatten, att blanda själv efter behag. Rent farligt med tanke på barnen. Samtliga kranar behövde ny packning. Alla de arton fönstren, inklusive verandans, hade innanfönster med vaddrulle emellan. Vid putsning måste fönstret lyftas upp på golvet för att sedan flyttas tillbaka och passas in med piggar och skruvar, och slutligen tejpas igen med långa pappersremsor som först måste blötas i vatten. Maria visste inte med sig att hon sett något liknande tidigare. I alla fall hade hon aldrig funderat över hur själva putsningen gick till.

lördag 29 oktober 2022

En tur till biblioteket

Jag hade bestämt mig för att läsa Anna Janssons Alla de stillsamma döda, men jag såg på datorn att den inte fanns på biblioteket i Vålberg. Det går att beställa den, men jag upptäckte att den fanns på biblioteket i Edsvalla, som bara ligger en mil bort. Det lilla biblioteket är inte öppet så många timmar i veckan, men igår hade de öppet 11-13, så då var jag där och lånade boken. Den verkar vara en ruskig liten sak :) 

Veckans mening v. 43

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Alla de stillsamma döda av Anna Jansson. 

Tanken är honom lika vämjelig som det mänskliga kadaver han just styckat, lika motbjudande som hans egen vanställda kropp.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

torsdag 27 oktober 2022

Helgfrågan v. 43

Helgfråga från Mias bokhörnaDet är dags för "vintertid", eller "normaltid" som är den korrekta benämningen. Helgfrågan lyder:

I helgen slutar sommartiden. Så nu är det vinter. Har du hittat någon mysig vinterbok?

Är det vinter redan? Det känner jag mig inte redo för. Jag tycker nog att vi räknar det som höst ett tag till.

Någon riktig vinterbok har jag nog inte på gång. Däremot har jag ett recensionsex i läshögen som har ett vintrigt namn. Iskall sol av Lilja Sigurðadóttir. Hon är en av Islands internationellt mest hyllade och bästsäljande deckarförfattare. (Hur många deckarförfattare har Island egentligen? Verkar vara en del.) Iskall sol är den första boken i hennes nya Áróraserie.

Dock är boken nog inte så vintrig ändå, för det verkar som den utspelar sig på sommaren, men den var den bästa jag kunde komma på.

onsdag 26 oktober 2022

Gitanjali av Rabindranath Tagore

Titel: Gitanjali

Originalets titel: গীতাঞ্জলি 

Författare: Rabindranath Tagore

Förlag: Saxon & Lindströms Förlag (1934)

Antal sidor: 75

Gitanjali är en diktsamling av den bengaliske poeten Rabindranath Tagore. Tagore fick Nobelpriset i litteratur 1913 för den engelska översättningen.

Det är en samling dikter, av författaren överförda till engelsk prosa från originaldikterna på bengali, med inledning av W B Yeats. Utgåvan jag har är en auktoriserad översättning till svenska av Andrea Butenschön.

Jag köpte boken på Bokbörsen, så det är ett begagnat exemplar. Som en liten rolig parentes kan jag nämna att det på första sidan står: "Till Marina på födelsedagen d. 4/4 57 från Gudmor Maud." Enligt en anteckning längre ned på sidan hette mottagaren Marina de Brun.

Trots att diktsamlingen inte är omfattande tog det lång tid för mig att ta mig igenom den. Poesi är inte riktigt min grej och jag tyckte att den bitvis var förfärligt tråkig. Delar av den kändes som pekoral.

Men då bör tilläggas a) att jag inte är kompetent att bedöma poesi, b) att det är poesi från en helt annan kultur än vår, och c) att det är en översättning från engelska till svenska medan originalspråket var bengali.

Det var kul att få läsa denna annorlunda bok i alla fall.

kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 36: Läs en Nobelpristagare.

Veckans kulturfråga v. 43 2022

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Den handlar om hur skönlitteraturen kan påverka oss. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilken skönlitterär bok förändrade ditt sätt att se på livet?

Det är väl lite väl häftigt att påstå att någon skönlitterär bok förändrade mitt sätt att se på livet, men jag tänkte i alla fall lyfta fram en bok som visat på vikten att ha rätt perspektiv på saker.

Boken heter Gullivers resor och är skriven av Jonathan Swift. Jag misstänker att många tänker på en gullig barnberättelse om en ung man som kommer till lilliputtarnas land. Men boken är absolut inte någon barnbok. Prästen Jonathan Swift var en misantrop som levde på 1700-talet. Han har blivit känd som en av världshistoriens främsta satiriker och Gullivers resor (som i original hade den klatschiga titeln "Travels into several remote Nations of the World. In Four Parts. By Lemuel Gulliver, First a Surgeon, and then a Captain of Several Ships.") I allegorins form angriper han samhället.

Visst hamnar Gulliver i lilliputtarnas land. Där kan han studera deras samhälle. Vid hovet finns två partier, som skiljs åt genom längden på skornas klackar. När Lilliput tänker dra ut i krig mot grannön Blefuscu, därför att de båda länderna har vitt skild ideologi - de tvistar om från vilken ända man ska knäcka ett ägg - lämnar Gulliver landet.

Han hamnar då i Brobdingnag, som är jättarnas land. Nu är det plötsligt Gulliver som är en lilliput. Jättarna har svårt att betrakta honom som människa. Den stora behållningen för mig är när Gulliver för en av jättarna beskriver Englands politiska liv. Ivrigt beskriver han skillnaden mellan de båda partierna Tory och Whig. Jätten lyssnar roat och när Gulliver är klar frågar han: "Och vad är du lille vän. Är du en tory eller en whig?" För jätten framstod skillnaden mellan de två partierna i England som lika löjliga som det Gulliver ansåg om lilliputtarna. Finns det inte en lärdom att dra här? Vi blir matade med "information" om hur enorm skillnaden är mellan de två regeringsalternativen som stod mot varandra i årets val, men kanske är inte skillnaden så enorm i ett större perspektiv.

Även Gullivers senare resor är intressanta och roande, men skaffa boken och läs själv :)

Dagens visdomsord 2022-10-26

Det är ett stort missförstånd att tro att Gud först och främst intresserar sig för religion. (William Temple) 

tisdag 25 oktober 2022

Tisdagstrion: Skola & arbetsliv

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat skola och arbetsliv. Här är min trio:  

Bakom din rygg av Sofie Sarenbrant utspelar sig på en frisersalong, och det är ju en arbetsplats. Allt förändras när Angelina börjar jobba på Salong De Luca, Östermalms hetaste frisörsalong. Ägaren Stefano har bara ögon för henne och ser inte längre åt sin kollega Jenny. Driven av svartsjuka bestämmer sig Jenny för att ta reda på vem som döljer sig bakom Angelinas perfekta fasad.Samtidigt hittas en av salongens kunder mördad, och det dröjer inte länge förrän ytterligare ett dödsfall sker. Under den välpolerade ytan utvecklas ett farligt psykologiskt spel som hotar att ödelägga liv. Misstankarna växer sig allt starkare, men sanningen avslöjas inte förrän det är alldeles för sent.

Det här är en riktigt spännande bok. Här dör flera av salongens kunder. Finns det ett samband? Och vad kan motivet vara? Sarenbrant har valt ett intressant grepp där hon låter de tre frisörerna Stefano, Angelina och Jenny omväxla som huvudpersoner i kapitlen. Man får samma historia berättad, men från olika personers perspektiv, och då förstår man att allt är mer komplext än man kanske tror till en början. Kapitlen är korta, och de blir ännu kortare mot slutet. Det gör att tempot och därmed spänningen stegras. Ett mycket bra grepp som gör denna bok till en riktigt läsvärd spänningsroman.

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark-Elfgren är första delen i Engelsforstrilogin. Till stor del utspelar den sig på skolan i Engelsfors.

Det är en bok med mycket magi, men vi får även en inblick i de unga flickornas liv. Det är inte så lätt att vara tonåring. Det är förälskelser som känns som de betyder allt, det är avundsjuka och svartsjuka. Där finns en flicka som är upp över öronen förälskad i sin lärare. Personporträtten känns äkta. Så kan det säkert vara att vara 16-17 år.

Flickorna måste hålla ihop, men det är inte så lätt. Ibland hatar de varandra. Men när de inser att ondskan tänker döda dem, en efter en, måste de till slut konfrontera sin gemensamma fiende. Men vem är denna fiende? De har fått veta att de är utvalda och har till uppgift att skydda världen mot de demoner som attackerar, men så mycket mer vet de inte.

Boken vänder sig till ungdomar och unga vuxna, så jag tillhör inte målgruppen. Men jag tyckte den var riktigt bra. Bitvis var den mycket spännande; en bladvändare som jag hade svårt att lägga ifrån mig.

Järnmärkt är Helén Wighs debutroman, och det var en bok som jag var riktigt nyfiken på. Att veta att det utspelar sig i Värmland på 1800-talet triggade mig verkligen. Det mesta kretsar kring gruvan, där arbetarna jobbade hela sitt arbetsliv.

Författaren har gjort en grundlig research när det gäller förhållanden i en värmländsk gruvby för 170 år sedan och det ska hon ha all heder av. Dock har förtjusningen i att få berätta om detta stundtals verkat menligt på berättelsen. Bitvis blir historien lite seg och det är först på slutet som det blir spännande.

Någon enstaka gång tror jag att Wigh har tagit miste på hur det var i Sverige på 1800-talet. Huvudpersonen gör korstecken flera gånger, och det verkar otroligt att någon skulle ha gjort det vid den här tiden. Korstecknet ansåg som katolskt och det var först 1873 som det blev tillåtet för svenska medborgare att konvertera till katolicismen och ända till 1951 var det förbjudet för katoliker att utbilda sig till och arbeta som lärare, sjuksköterskor och läkare.

Men det som jag tycker är det största problemet med romanen är att själva komplotten känns osannolik. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att tro att något dylikt skulle kunna ha ägt rum. Åtminstone en av de ansvariga tycks helt sakna motiv för sitt handlande.

Läs gärna denna roman som en skildring av ett hårt klassamhälle där människor fick slita ihjäl sig för en usel avlöning. Som deckare är den dock svag.

söndag 23 oktober 2022

Djävulen och det mörka vattnet av Stuart Turton

Titel: Djävulen och det mörka vattnet

Originalets titel: The Devil and the Dark Water

Författare: Stuart Turton

Förlag: Modernista (2022)

Antal sidor: 488

Året är 1634 och Samuel Pipps, världens främste detektiv, forslas ombord på ostindiefararen Saardam. Fartyget ska föra honom till Amsterdam där han ska avrättas för ett brott han kanske - eller kanske inte - begått. I sällskap har han sin lojala livvakt, Arent Hayes, som är fast besluten att bevisa sin väns oskuld. Bland de andra passagerarna finns Sara Wessel, en adelskvinna med en hemlighet. Men fartyget har knappt hunnit komma ut på öppet hav förrän resan börjar förgiftas av djävulskap. En märklig symbol dyker upp på seglet. En död spetälsk tycks röra sig över däcken. Boskap dör i natten. Och dessutom hör passagerarna en fasansfull röst viska till dem i mörkret. En röst som utlovar tre oheliga mirakel, följda av en massaker.

Djävulen och det mörka vattnet av Stuart Turton var en bok jag såg fram mot att läsa, eftersom jag verkligen uppskattade författarens De sju morden på Evelyn Hardcastle. Till en början var jag dock tveksam när jag började läsa denna bok. Döda spetälska som vandrar omkring på skeppet? Oheliga mirakler? En märklig demon som förgiftar människors själar? Det kändes verkligen inte som en bok för mig.

Men ju mer jag läste, desto mer fascinerad blev jag. Romanen blev alltmer spännande och mot slutet var det en verklig bladvändare.

Och bokens upplösning (som jag givetvis inte ska avslöja) är så totalt överraskande. Det var inte mycket som var vad det hade verkat.

Stuart Turton är verkligen en skicklig författare. Det blir högsta betyg för Djävulen och det mörka vattnet.

En smakebit på søndag - Blodland

 Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Blodland och är skriven av Kim Faber och Janni Pedersen.

Martin Juncker har knappt hunnit tillbaka till jobbet efter en allvarlig operation när en ung kvinna hittas mördad på Amager Fælled. Hon har kvävts till döds och lämnats kvar halvnaken i en buskage. Hennes kläder ligger prydligt hopvikta på marken vid sidan av kroppen. Det finns inga spår att gå på. Men mordet väcker något till liv i Juncker. För tio år sedan utredde han ett liknande fall, där man aldrig hittade gärningsmannen, och nu kan han inte frigöra sig från tanken att det kan vara samma mördare. Signe Kristiansen är glad att Juncker är tillbaka. Hon arbetar med en knivdråp där en ung nynazist mist livet under en politisk aktion i Nørrebro. Två oberoende fall - tills det visar sig finnas en uppseendeväckande koppling.

Smakbiten är hämtad från sidan 19:

Det skymmer. Teknikerna och Signes kolleger från avdelningen har nu hunnit till platsen. Hon tar på sig skyddsdräkten och går bot mot bordtennisbordet. Innanför avspärrningen arbetar redan två tekniker med att säkra spår och teknisk bevisning. Signe hälsar på de tre utredarna.

"Var kommer du från?" frågar Geir Jensen som är en mager, rödhårig och humorbefriad man som alltid ser ut som om han just klivit ut ur en vindtunnel. Han är i Signes ålder och har arbetat på avdelningen i många år, längre än hon, och chefar för en av mordsektionerna. Signe kan inte avgöra om han är duktig på riktigt eller bara väldigt duktig på att verka duktig.

lördag 22 oktober 2022

Veckans mening v. 42

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Blodland av Kim Faber och Janni Pedersen. 

Hon kliver ur bilen, drar igen dörren med en smäll och står en stund och vädrar som en ivrig jakthund.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

"Kultursnobbarna känner sig hotade av högerns förslag"

Johan Hakelius har en krönika om litteraturkanon i Expressens nätupplaga med ovanstående rubrik. Hakelius är lika skarp som vanligt.

"Tror ni att fransmännen ens begriper vad vi bråkar om? Vi och vi, förresten. Men om ni inte gjort det förr, får ni en chans att ge er in i diskussionen om kulturkanon nu.
Alltså: kan ni tänka er att fransmän skulle bli upprörda över att det lades fram ett slags läslista över sådant varje skolelev borde ta del av: Racine, Molière, Diderot, Voltaire, Dumas, Hugo, Prudhomme, Proust, Rimbaud, Camus, Sartre, Duras, Sagan, Houellebecq?
Visst, det skulle genast leda till en animerad gallisk diskussion om vilka som verkligen platsar. Men skulle en fransman rygga tillbaka för själva tanken att det finns ett franskt kulturarv och att det är varje generations ansvar att före det vidare?
Jag tvivlar.
Nu behöver inte frågan ställas i Frankrike, eftersom det här redan är en självklarhet i franska skolor. Vad skulle eleverna ägna dagarna åt om de inte läste klassiker?
Gå på tipspromenad? Ha ”mediekunskap”? Författa grupparbeten om könsidentitet?
I den bästa av världar – det kan vi nog alla hålla med om – borde frågan om kulturkanon inte vara en politisk fråga. Idén om en kanon – ständigt föränderlig, förstås - borde vara så självklar i skolan och i samhället att politikerna inte behövde lägga sig i saken.
Men nu är det inte så.
Min gissning är att regeringens löfte om en kanon kommer att sluta i paj. Ett skäl är att en mobb av kulturjournalister, akademiker och politiker kommer att göra allt de kan för att sabotera listan. Både i DN och på den här tidningens kultursida har redan diverse skruvade förslag på titlar att inkludera lagts fram. Titlar vars enda syfte är att göra politiska poänger mot regeringen. Det kommer förstås att dyka upp krav på HBTQI-tvättning, könskvotering och rasifieringscertifiering.
Ett annat skäl, även om man lyckas undvika dumheterna, är att Sverige är Sverige. En naturnation, inte en kulturnation. Svensk skola har inte på decennier sett till att elever läser klassiker.
Vi har partiledare som inte vet vad Selma Lagerlöf skrev. Vi har lärare som själva gått i en kanonlös skola.
Men även om chansen är liten att en juste lista gör saken bättre, gör den åtminstone inte saken sämre. Och det är hög tid att tala om den snobbism som är grunden för kanonmotståndet.
Det är en allmän svensk idé att det är fult att ha ansträngt sig för något. Att ha talang är fint. Att ”råka” lyckas är bra. Men att jobba stenhårt för att ta sig någonstans är vulgärt.
En annan allmän svensk idé är att det är ofint att tala om sådant som verkligen spelar roll. Man talar ogärna om klass, annat än medelklass. Man berättar inte för hitflyttade vilka sociala koder vi har.
Det är som om svenskar är rädda att avmystifiera svenskheten. Den måste omslutas i ett slags kulturell dimma, som bara de infödda och införstådda kan se igenom.
Den här snobbismen tittar fram i kanonmotståndet. Att sätta ett dussin titlar på en lista får de kulturstarka att känna obehag. Det är som att avslöja en konkurrensfördel, att lägga fältet öppet för kreti och pleti, eller, ännu värre, att tydliggöra att vem som helst, med lite tålamod och arbete, faktiskt kan göra sig till del av svensk kulturtradition. Det får de kulturstarka att känna sig mindre briljanta.
Men kan det verkligen vara så att svenskar är större kultursnobbar än fransmän?
Ja. Fast på ett sämre sätt."

torsdag 20 oktober 2022

Helgfrågan v. 42

Helgfråga från Mias bokhörnaDen här gången handlar det om hälsa. Helgfrågan lyder:

Brukar du läsa hälsoböcker? Har du något tips?  

Nej, jag kan inte påminna mig att jag någonsin har läst en hälsobok. Hälsoböcker låter förfärligt tråkiga.


onsdag 19 oktober 2022

Dagens visdomsord 2022-10-19

Den som läser blir en mer utvecklad människa. Den får också förmågan att göra motstånd på allvar, där så krävs. Den kan ta ställning, den kan välja, den kan resonera och argumentera. (Torbjörn Elensky) 

tisdag 18 oktober 2022

Tisdagstrion: OBS! (en titel på varje bokstav: O, B och S)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat OBS! (en titel på varje bokstav: O, B och S). Här är min OBS-trio: 


Ormen i Essex av Sarah Perry. Cora Seaborne är ung, har just blivit änka, och nu förväntar sig omgivningen att hon ska snöra åt korsetten, klä sig i svart och dra sig tillbaka. Men äktenskapet var inte särskilt lyckligt, och rollen som viktoriansk societetsfru passade aldrig den egensinniga och frihetstörstande Cora. Tillsammans med sin socialistiska väninna Martha och som mycket specielle son Francis lämnar Cora storstaden för den lilla staden Colchester i Essex, där rykten om en mystisk sjöorm har skapat masshysteri hos lokalbefolkningen. Cora finner en oväntad vän och intellektuell jämlike i traktens präst William Ransome. Tillsammans söker Will och Cora svaret på gåtan kring odjuret, samtidigt som de oundvikligen dras till varandra.

Det är egentligen inte den mystiska sjöormen som är den viktiga i den här berättelsen. Snarare är det en berättelse om hur människor i skilda samhällsklasser levde under den viktorianska eran. Av någon anledningen har den epoken fått rykte om sig att präglas av prydhet och dubbelmoral, men den här boken handlar inte om det. Istället får vi läsa om hur fattiga människor drabbas när samvetslösa fastighetsägare höjer hyrorna och suger ut de fattiga. Vi följer en kvinna som är sjuk i tuberkulos. Det är en sjukdom som jag trodde bara drabbade den sjukas lungor, men författaren beskriver hur sjukdomen även kan förändra psyket.

Jag inser att det låter förfärligt tråkigt när jag läser vad jag har skrivit. Men lugn, det handlar inte bara om klassförtryck och sjukdomar. Där finns också stort utrymme för kärlek. Prästen William Ransome älskar verkligen sin hustru Stella, men han älskar även Cora. Kan man älska flera? Ja, det kan man, men det kan vara kärlek på olika sätt. Det är även andra i boken som söker kärleken och några finner den, medan några blir utan.

Boken är svår att sammanfatta, för den inrymmer så mycket. Jag blir inte ens klok på vilken genre detta är. Men jag tyckte verkligen om boken. Persongalleriet är intressant, och jag skulle gärna vilja veta hur det gick sedan, inte minst för barnen. Äsch, jag slutar där. Läs boken själv :)

Som alla andra böcker av den oerhört framgångsrike författaren Dan Brown är tempot i Begynnelse högt. Han har tagit för vana att låta sin tjocka böcker utspela sig inom loppet av ett dygn.

Denne amerikanske författare brukar låta det mesta av handlingen utspela sig i Europa. Måhända därför att han då kan fabulera lite kring de miljöer han beskriver. Han framhåller ofta att alla platser och organisationer som nämns i böckerna är verkliga, men autenticiteten är väl inte hundraprocentig. Begynnelse utspelar sig i Spanien och vi får veta att den åldrige och sjuklige kungen har varit statschef sedan Franco dog, men att slutet nu närmar sig. Kronprins Julián väntar på att ta över som kung. Som bekant var det Juan Carlos I som blev kung 1977 och han lever än, men har abdikerat. Den nuvarande kungen heter Felipe VI. Någon Julián tror jag aldrig har förekommit i den spanska kungahuset. Detta bekymrar dock antagligen inte de amerikanska läsarna, vars kunskaper om de europeiska länderna brukar vara bristfällig. Samtidigt kan jag förstå att Brown måste hitta på sådana saker, eftersom det är svårt att blanda in verkliga statsledare i en skönlitterär bok.

Boken är en bladvändare, som alla Browns tidigare böcker. Jag är förtjust i dem, även om denna bok inte når upp till den klass som Änglar och demoner hade. Men ändå är det spännande att följa Robert Langdons kamp, som vanligt med en vacker kvinna vid sin sida, för att finna det som någon vill dölja.

Redan efter halva boken började jag misstänka vem som stod bakom komplotterna, men sedan tvekade jag. Det visade sig emellertid att jag haft rätt, även om jag inte hade förstått motivet.
Författaren har funnit en modell för sina böcker som fungerar, och därför fortsätter han med denna. Någon stor stilist är han inte. Ibland påpekar Langdon saker som läsaren nog kan förstå ändå. Men det spelar ingen roll. Dan Brown kan skratta hela vägen till banken. Och jag har för länge sedan bestämt mig för att stå ut med att det blir en del taffliga passager, eftersom jag tycker att de ändå är riktigt bra spänningsromaner.

Snö av den turkiske nobelpristagaren Orhan Pamuk.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om boken var lättläst eller svårläst. Texten var inte svår och mycket av innehållet handlade om huvudpersonen Kas kärlek och vankelmod. Men samtidigt är det svårt att följa med och uppfatta den satir som finns i boken och som rör specifikt turkiska förhållanden.

Boken blev mycket uppmärksammad i Turkiet när den kom ut och den kritiserades också från många håll. Säkerligen därför att den skriver om den tilltagande islamismen, men även om regeringens förtryck av oliktänkande och undertryckandet av fakta om folkmordet på armenier för snart ett sekel sedan. Pamuk nämner ofta hus som han ser och som tillhört armenier.

Poeten Ka är bokens huvudperson, men han är inte bokens "jag". Istället är det Orhan Pamuk själv som då och då kommer in, och han träffar även de personer som romanfiguren mött tidigare i boken. Ett intressant grepp måste jag säga.

söndag 16 oktober 2022

En smakebit på søndag - Gitanjali

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Gitanjali och är skriven av Rabindranath Tagore.   

Gitanjali är en diktsamling av den bengaliske poeten Rabindranath Tagore. Tagore fick Nobelpriset i litteratur 1913 för den engelska översättningen.

Här kommer en smakbit:

Natten är nästan förgången i fåfäng bidan. Jag fruktar att han plötsligt kommer om morgonen till min dörr, då jag fallit i sömn, uttröttad. O mina vänner, lämna honom vägen öppen, förhindra honom icke!

Om hans fotsteg ej väcka mig, så försök ej att få mig vaken, det ber jag. Ty ej vill jag kallas ur sömnen av en högstämmig fågelkör vid vindens vilda framfart, då morgonen tänder festljus. Låt mig sova ostörd, även om min Herre oförmodat kommer till min dörr. O du, min dyrbara sömn, som blott väntar på en beröring från honom för att svinna hän. O mina slutna ögon, som blott vilja öppna sig vid ljuset av hans leende, när han står inför mig likt en dröm, den där glider fram ur sömnens mörker.

Må han uppenbara sig för min syn som det första av allt ljus och alla former. Må hans blick före något annat bringa min nyvaknade själ att skälva av lycksalighet. Och då jag kommer tillbaka till mig själv, må jag i samma ögonblick vända tillbaka till honom.

lördag 15 oktober 2022

Gårdagens bokpaket

Igår kom det ett bokpaket från Bookmark Förlag. Det innehöll Fiende ur skuggan. Det står Tom Clancy som författarnamn med jättebokstäver på omslaget, men det är numera Marc Cameron som skriver böckerna. 

Veckans mening v. 41

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Gitanjali av Nobelpristagaren Rabindranath Tagore. 

Vid den odödliga beröringen av dina händer förlorar mitt lilla hjärta sina gränser av fröjd och giver liv åt ett språk, som är outsägbart.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

fredag 14 oktober 2022

Fem en fredag v. 41: Dagens ord

Fem en fredag kommer från bloggen elisamatilda. Varje vecka ställer Elisa fem frågor. Den här gången kallar hon temat dagens ord. (Dagens ord enligt SAOB är tungel, som tydligen betyder måne, månstråle, månsken.)

1. Sover du sämre vid fullmåne?
Nej, det kan jag inte påstå. Jag har aldrig märkt av något sådant. Däremot har min fru svårare att sova när det är fullmåne och hon drömmer konstiga saker.

2. När var du senast vaken mitt i natten?

Jag brukar inte vara vaken mitt i natten. Det skulle väl vara någon gång när min fru vaknat och ropat, men det händer sällan.

3. Sover du tungt eller lätt och hur märks det av?
Det är nog lite olika, men oftast sover jag nog ganska tungt.

4. Vad lyser upp i höstmörkret?
Vi har skaffat nya batteriljus med timer. Riktigt smart faktiskt.

5. Vad gör dig överlycklig?
Det är tråkigt att behöva skriva detta, men jag blir nog inte överlycklig. Jag vet inte vad som skulle göra mig det. Kanske bli morfar någon gång i framtiden?

torsdag 13 oktober 2022

Helgfrågan v. 41

Helgfråga från Mias bokhörnaMia är aktuell och ställer en fråga om årets nobelpristagare i litteratur, som presenterades i torsdags. Helgfrågan lyder:

Kommer du läsa något av nobelpristagaren Annie Ernaux? 

Först ett erkännande. Jag har aldrig läst något av Annie Ernaux. Det ringde inte den minsta lilla klocka när jag fick veta att hon var 2022 års nobelpristagare i litteratur, även om jag dagen före tillkännagivandet kunde konstatera att hon var en lågoddsare hos vadslagningsfirmorna.

Så tänker jag ställa mig i kö på biblioteket för att få låna någon av hennes böcker? Nej, inte nu i alla fall. Jag har fortfarande inte läst något av förra årets pristagare Abdulrazak Gurnah. Jag köpte boken Paradiset på bokrean, men den står fortfarande på läslistan.

onsdag 12 oktober 2022

Boktolvan 2022 färdig

Nu är jag klar med utmaningen Boktolvan 2022. Den gick ut på att under året läsa tolv författare som jag inte läst något av tidigare. Jag valde författarna och deras böcker tidigt på året och nu har jag läst klart. Här nedan är författarna och böckerna jag valde. Länkarna går till recensionerna.

  1. Bethany Clift (Överlevaren)
  2. Maria Ahlqvist Ruokolahti (Bedragaren)
  3. Ellen G. Simensen (Tro mig när jag ljuger)
  4. Vladimir Sorokin (Snöstormen)
  5. Grethe Bøe (Nödrop)
  6. Marieke Lucas Rijneveld (Obehaget om kvällarna)
  7. S. A. Cosby (Asfaltsland)
  8. Sun-Mi Hwang (Hönan som drömde om att flyga)
  9. Tomas Bannerhed (Korparna)
  10. Ruth Rendell (Stenarna skola ropa)
  11. Belva Plain (Månskärans stad)
  12. Dimitrij Gluchovskij (Metro 2033)

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij

Titel: Metro 2033

Originalets titel: метро 2033

Författare: Dmitrij Gluchovskij

Förlag: Coltso (2017)

Antal sidor: 454

Moskva år 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskva-metron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna. En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva.

Metro 2033 av den ryske författaren Dmitrij Gluchovskij (utgiven på internet 2002) var annorlunda än jag hade förväntat mig. Jag visste från baksidestexten att mänskligheten hade lyckats utplåna världen som vi känner den och att en liten människospillra levde i Moskvametron. Men jag hade nog inte trott att den skulle dra iväg med fullständiga fantasier.

Men låt mig inleda med det positiva i boken. Att det blir en kamp om de begränsade resurserna i metron är inget förvånande. Med tanke på hur folk och stater behandlar varandra, så finns det ingen anledning tro att människorna skulle ha förbättrats under marken. Då blir det en strid mellan de ministater som formeras på tunnelbanestationerna. Vanliga människors kamp för att överleva gestaltas bra i romanen.

Jag irriterar mig länge på att inget förklaras kring "de svarta" som lever ovan jord och som tycks hota mänskligheten i metron. Även huvudpersonen Artioms många drömmar förefaller sakna syfte och tycks vara ren utfyllnad. Men jag har fel. Gluchovskij binder samman alltihop på en skickligt, överraskande och hjärtlöst tragiskt sätt på slutet. 

Dock finns det saker där jag tycker att det bär iväg för författaren. Det må vara så att det uppstår små ministater i metron, men att där finns en nazistisk stat där man hatar mörkhåriga, en kommunistisk linje som vill återuppbygga Sovjetunionen i metron, ett handelsförbund som heter Hansan (!), en tunnelbanevagn med Jehovas Vittnen, kannibaler som tillber Stora masken... Och på jordytan har strålningen frambragt märkliga monster, bland annat flygande jätteödlor som tydligen på några år har lyckats komma tillbaka från urtiden. Nja, det var nog inte vad jag hade tänkt mig.

Sammanfattningsvis får jag väl ändå säga att Gluchovskij är en skicklig författare med stor fantasi och som lyckas få ihop trådarna på slutet, vilket jag inte trodde. Så läs gärna boken! Dock är jag tveksam till att skaffa uppföljarna Metro 2034 och Metro 2035.

Metro 2033 är min tolfte och sista bok i utmaningen Boktolvan 2022.

Dagens visdomsord 2022-10-12

Låt dina bokskåp och bokhyllor vara din trädgård och din lekplats. Skörda frukterna som växer där, plocka rosorna, örterna och myrran. (Judah Ibn Tibbon)

tisdag 11 oktober 2022

Lästa böcker i augusti och september

Här är böckerna jag läste i augusti och september. Bara fem stycken blev det. Klicka på respektive bok för att komma till recensionen.


Som en riktig man av Lena Liljendahl

Titel: Som en riktig man 

Författare: Lena Liljendahl

Förlag: Modernista (2022)

Antal sidor: 208

Johan har sett fram emot att bli pappa i hela sitt liv, men när det väl händer är han ändå inte beredd. Trots varningarna har han inte kunnat föreställa sig vad oron, vaknätterna och förkylningsvabbandet skulle göra med honom. Och ändå finns det - tack vare ett välordnat samhälle - både fadervårdscentral och papparum på de stora arbetsplatserna. Allt för att männen ska kunna fullgöra sin viktigaste uppgift: att ta hand om sin avkomma. Men Johan håller på att gå sönder inombords. Att både ta hand om ett litet barn och sköta ett deltidsjobb som marknadsassistent är svårare än han trodde. Samtidigt har hans fru Sara fullt upp med sitt chefsjobb och kan varken erbjuda stöd eller tröst. Situationen blir en stor prövning för förhållandet - och inte blir det bättre när de anställer barnpojken Pål. Som en riktig man är en skarp, engagerande och underhållande roman om vad som händer när könsrollerna kastas om.

Som en riktig man av Lena Liljendahl är riktigt underhållande och stundtals tankeväckande. Tänk om det vore självklart att det var mannens uppgift att ta hand om barnen och sköta hemmet samtidigt som kvinnorna gör karriär. Givetvis kan inte kvinnan vabba. Hennes arbete är alldeles för ansvarsfullt.

Dock kan man ju konstatera att boken inte speglar de genomsnittliga förhållandena. Liljendahl skriver om par där den ena (i boken givetvis kvinnan) har ett chefsjobb. I verkliga livet är de flesta par människor som går till alldeles vanliga jobb som fabriksarbetare, lokförare, undersköterska och så vidare. Men om författaren hade valt den utgångspunkten, så hade det varit svårare att få fram bokens poäng.

Men en intressant och rolig bok är det.