Veckans mening v. 48 2024

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från Sista kapitlet av Åsa Hellberg.

Han klappade på whiskyflaskan i kavajfickan, den var hans nya bästa vän.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Nej, nu har jag missat att lägga upp meningen i tid igen! Jag har varit borta hela dagen. Jag krälar i stoftet och ber om förlåtelse.

Dagens visdomsord 2024-11-27

Vad är en cyniker? En man som vet priset på allt och värdet på ingenting. (Oscar Wilde)

Tisdagstrio: Ljus på omslaget (Första advent på söndag)

Dags för veckans tisdagstrio! Nu på söndag är det första advent. Då är det dags att tända första ljuset. Denna tisdags tema är: Ljus på omslaget (Första advent på söndag).

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

På nobelpristagaren Patrick Modianos bok De dunkla butikernas gata ser man gatljus och det är också ljus.

Det är ju alltid roligt att kunna berätta att man har läst en bok av en nobelpristagare. Men tyvärr var det en bok som flöt ut i intet. Huvudpersonen har drabbats av minnesförlust femton år tidigare och vet inte vem han egentligen är. Under dessa år har han arbetat som privatdetektiv, men när hans chef går i pension bestämmer han sig för att försöka finna sin rätta identitet.
Så han vandrar runt i Paris, i samma kvarter där han arbetat utan att veta vem han var, och nu stöter han på personer som minsann känner till den Pedro McEvoy som han tycks ha varit.
Men varför har ingen av dem stött på honom de senaste femton åren? Och vad var det som förorsakade minnesförlusten? Var Pedro McEvoy hans verkliga identitet eller var det också ett alias?
Och varför flydde han under kriget? Vad flydde han från?
Jag lägger ifrån mig boken lätt irriterad. Visst förstår jag att man inte behöver få alla svar i en bok. Lite kan sparas till läsarens fantasi. Men i det här fallet klarar jag inte alls av att förstå vad författaren vill ha sagt med sin bok. Det känns som de dunkla tankarnas bok.

Sedan måste jag ta med Mordet på Ekenäs. Jag tycker faktiskt att det är ett riktigt bra omslag!

En godsägare giftmördas på nyårsaftonen 1898 i den värmländska socknen Frykeboda. 

Rättsväsendets representanter, länsmannen och fjärdingsmannen, försöker tillsammans att finna mördaren. Snön runt gården visar att ingen utomstående kan ha befunnit sig på platsen. Mördaren måste därför finnas i familjen eller bland tjänstefolket.

Resan tillbaka av Karina Johansson har ordentligt med ljus på omslaget. Faktiskt en hel eldsvåda.
Olga bodde hos familjen Björksjö på Carlsbergs gård i många år, fram till en natt sommaren 1980 då herrgården brann och familjen omkom. Polisen betraktade branden som en olycka. Olga däremot var övertygad om att någon tänt på. Nästa morgon hittade hon Aika Matka, en till synes oansenlig ört som besatt oanade krafter. Den kunde åstadkomma tidsresor.
Med dess hjälp skickar hon trettiosju år senare sitt barnbarn Ellinor tillbaka i tiden för att ta reda på vad som faktiskt hände.

Det här är en annorlunda bok jämfört med dem Karina Johansson tidigare publicerat. Då har det handlat om mera uttalade kriminalromaner. Förvisso begås det brott Resan tillbaka också, men den känns inte som en deckare. Här har författaren bytt genre och skapat en korsning mellan SF-berättelse och feelgood-roman. Kärleken är en viktig beståndsdel, samtidigt som vi färdas mellan 2017 och 1980.
Att skriva böcker med tidsresor är svårt. Det skapas lätt paradoxer. Tänk om man möter sig själv! Eller man kanske av misstag råkar ta livet av sin farfar då denne fortfarande är ett litet barn. Då kan man inte själv existera. Men om man inte existerar, så kan man ju inte heller ta livet av farfadern. Och så vidare. Ni fattar va?
Karina Johansson lyckas skapa en trovärdig tidsresebok utan störande paradoxer. Ja, trovärdig om man accepterar att det finns tidsresor och att de kan genomföras med hjälp av en ört. Och varför inte? Det skrivs ju böcker om spöken och vampyrer och om varelser från andra planeter. 

Kartografen av Anette Hemming

Titel: Kartografen

Författare: Anette Hemming

Förlag: Modernista (2023)

Antal sidor: 394

Den nyskilda tvåbarnsmamman Lisbet bor i ett välbärgat grannskap i Baerum i Norge. Hon är precis på väg att duka fram frukost efter en orolig natt när hon upptäcker en handritad lapp, fäst på köksfönstret. Det är en planritning över rummet hon befinner sig i, med en markering i form av ett rött kryss, och på baksidan finns spår av torkat blod. Dagen därpå hittas Lisbet mördad i sitt eget kök.

Kriminalkommissarie John Persvik får fallet på sitt bord, men har svårt att identifiera ett motiv och en möjlig gärningsman. Men mordet på Lisbet visar sig bara vara början: snart dyker liknande mystiska ritningar upp hos Lisbets exman och flera andra i hennes bekantskapskrets. Och sonen Mikkels telefon fylls av textmeddelanden - med hans döda mor som avsändare...

Kartografen är norska Anette Hemmings debutroman. En berättelse om hur fel begångna decennier tillbaka i tiden kan få fruktansvärda konsekvenser.

Större delen av boken behandlar nutiden, men det finns också många tillbakablickar till 1999. En dysfunktionell familj med en pojke som inte passar in i den hårda miljö som kan finnas i en skola och som därför mobbas på ett ibland brutalt sätt. Helst vill han vara hemma och rita sina kartor.

Detta är en roman där det inte alltid är självklart vem som egentligen är offer och vem som är gärningsman. Kan ett mordoffer på något vis ha en del av skulden till att det gick som det gick?

Kartografen är en bra spänningsroman som rekommenderas. Avslutningsmeningen bådar inte gott för framtiden - om den inte hintar om en uppföljningsroman förstås...

Veckans mening v. 47 2024

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Sista kapitlet av Åsa Hellberg.

Hon var trevlig, faktiskt nästan rar emellanåt, och lätt förvirrad, som man väl blev om alla ständigt tog hand om en.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Dagens bokpaket

Dagens bokpaket var inte helt oväntat, eftersom det var en bok jag köpt på Bokbörsen. Men när jag hittade det i brevinkastet hade jag glömt bort det. I alla fall så innehöll det Gullivers resor av Jonathan Swift. Jag har läst boken, men kom på att jag gärna skulle vilja ha ett eget ex och nu har jag det :)

Dagens visdomsord 2024-11-20

En kurva är den vackraste vägen mellan två punkter. (Mae West)

Tisdagstrion: Domstolar och rättsväsende (Domssöndagen på söndag)

Dags för veckans tisdagstrio! Det är snart första advent, men söndagen före är det domssöndagen. Denna tisdags tema är: Domstolar och rättsväsende (Domssöndagen på söndag).

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Dödssynden av Harper Lee utspelar sig i en liten stad i Alabama i den amerikanska Södern i mitten av 1930-talet. En svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Advokaten Atticus Finch försvarar honom, vilket inte uppskattas av alla. Varför bry sig om att hålla en rättegång mot en neger, när man lika gärna kan lyncha honom direkt?

Bokens berättare är advokatens åttaåriga dotter Scott (Harper Lee själv?). Den skarpsinniga flickan ser igenom samhällets förljugenhet. Hur kan hennes lärarinna tycka så synd om judarna i Tyskland, samtidigt som hon inte har det minsta till övers för de svarta i den egna staden?

I boken används orden neger och nigger hela tiden. Det här är en bok som man definitivt inte får byta ut dessa ord mot andra som är mindre stötande idag. De behövs för att man ska förstå det samhälle som beskrivs. Det går inte att byta ut ett ord som "niggerälskare" mot "afroamerikanälskare", för då skulle man helt radera det rasistiska samhälle som beskrivs.

Dödssynden är en riktigt bra bok, och jag förstår att den blev mycket uppmärksammad när den gavs ut 1960. Det var en tid när svarta i sydstaterna fortfarande förvägrades rätten att rösta och svarta och vita hade olika offentliga toaletter, skilda skolor och skilda säten i bussarna.

Barabbas av nobelpristagaren Pär Lagerkvist kanske kan uppfattas som ett något udda val utifrån temat, men jag har valt den därför att Pontius Pilatus har två dödsdömda fångar och nu ska en benådas. Jesus från Nasaret eller Jesus Barabbas.

Jesus Barabbas var, till skillnad från Jesus Kristus, en ogärningsman. Man har ofta velat kalla honom för endast Barabbas, därför att man inte velat att han skulle dela namn med den andre Jesus.

I boken är denne Barabbas huvudperson. Han får leva, men hans liv blir annorlunda. Hans nyfikenhet på Jesus Kristus får honom att söka upp apostlarna, men de vill inte veta av honom. De avskyr honom för att han var den som fick leva istället för "deras" Jesus.

Barabbas är en av mina favoritböcker.

I Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie möter vi privatdetektiven Hercule Poirot som färdas med Orientexpressen.

En man hittas mördad i sin kupé. Samtidigt vräker snön ner och gör att tåget tvingas stå stilla. 

Mordoffret har tilldelats tolv knivhugg. Är det någon som mördat den avlidne mannen och därefter flytt från tåget? Eller finns mördaren bland passagerarna?

Hercule Poirot kommer nog fram till sanningen, men är det den han vill berätta för polisen om eller är det bättre att ingen får veta vad som verkligen hände? Ett etiskt dilemma.

Ett bokpaket på måndagen

Nu har det tydligen blivit tisdag, men igår kom det ett bokpaket med posten. Och vad gömde sig i det paketet? Jo, den senaste deckaren av den isländska författaren Lilja Sigurðardóttir, Boken heter Snövit jord och ges i Sverige ut av Modernista. Tidigare har jag läst Iskall sol och Blodrött hav av henne. Efter den här boken får vi väl vänta på en översättning av Drepsvart hraun.

Veckans mening v. 46 2024

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från Dirt Town av Hayley Scrivenor.

När folk frågar Constance om hon har barn numera svarar hon att hon alltid velat bli astronaut.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Dagens visdomsord 2024-11-13

Ett samhälle frodas när gamla män planterar träd, i vars skugga de vet att de aldrig får sitta. (Grekiskt visdomsord)

Tisdagstrion: Fåglar på omslaget (Mårtensafton i förrgår)

Dags för veckans tisdagstrio! Tycker du om fåglar? Eller tillhör du dem så blir vettskrämd av minsta lilla fink? Synen på fåglar varierar. Jag har läst att fåglarna är vad som blev kvar av dinosaurierna. Jag vet inte om det stämmer. Mårtensafton hör ju intimt samman med gäss. Det får mig att tänka på följande historia om en man som sa: "Det sägs att gäss är dumma. Men jag åt gås igår och den var inte alls dum!" Denna tisdags tema är: Fåglar på omslaget.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Den fula ankungen är en saga av H C Andersen. Den finns nog i många utgåvor, men här är en som faktiskt har fåglar på framsidan.

Alla känner säkert till vad sagan handlar om. En fågelunge tas om hand av en andmamma, men den är inte som andra. De andra fågelungarna retar den udda fågeln för att den är så ful. En beskrivning av mobbning helt enkelt. Men i sagans värld kan allt bli bra. Den fula ankungen växer upp och blir en strålande vacker svan.

Falco är skriven av Mons Kallentoft och Anna Karolina.
Vem kan du lita på? En tonårsflicka utför ett kallblodigt terrordåd i Stockholms tunnelbana. Sverige befinner sig i chock. Är flickan en ensam galning eller har hon agerat på någons order?
En polis anmäls försvunnen och hittas kort därpå brutalt mördad. Hans senaste uppdrag var som hanterare vid infiltreringen av en stor knarkliga. Nu kräver infiltratören, vars identitet är okänd, Zack som ny kontaktperson.
Samtidigt som Zack kämpar med tilliten i sin nya kärleksrelation dras han allt djupare in i utredningen. När bitarna slutligen faller på plats står tusentals människoliv på spel.

Falco har alla ingredienser som gör en riktig spänningsroman. Där finns intressanta karaktärer som på olika sätt påverkar varandra, men framför allt finns en historia som gör att man bara måste fortsätta att läsa. Men det är inte en berättelse som lunkar på från en början till ett slut. Långt därifrån. Läsaren kastas tillsammans med huvudpersonen Zack mellan fruktan och tvivel. Vem är din vän och vem är din fiende? Givetvis leder många av spåren fel. Inte förrän på slutet får läsaren veta vad allt egentligen handlade om och vem som låg bakom allt. Och det visar sig att den som du trodde var din vän hela tiden hade varit din fiende.

Slutligen Tusen tranor av den japanske nobelpristagaren Yasunari Kawabata.
Den var inte helt enkel att förstå. Den var nog väldigt japansk. Hur väl översatt den är vet jag inte, för den är inte översatt från det japanska originalet utan från en tysk översättning.
Den handlar om Kikuji som förälskar sig i tre kvinnor. Först i en ung flicka som han möter vid en teceremoni, sedan i sin döde fars älskarinna och till sist i den sistnämndas dotter.
Och mitt i allt ihop rör sig en kvinna som fixar med teceremonier, och som tydligen har ett fult födelsemärke på sitt ena bröst. Varför det där födelsemärket är så viktigt begrep jag aldrig, men det nämns många gånger.
Inte heller begrep jag varför den där tredje förälskelsen propsade på att Kikuji skulle slå sönder en fyrahundraårig tekopp, som han fått av henne.
Boken var för all del fascinerande och jag är glad att jag har läst den, men jag misstänker att man måste vara mer insatt i japansk kultur för att förstå den dolda symbolik som jag misstänker finns där.

Ett bokpaket från Modernista

Idag kom det ett bokpaket från Modernista. Det innehöll Mitt liv som död av Håkan Mattsson och Hembiträdets hemlighet av Freida McFadden. Båda böckerna är fortsättningar på serier jag börjat på och det ska bli intressant att se om författarna förmår upprätthålla den höga standarden.

En smakebit på søndag - Dirt Town

Idag är det söndag. Utan att spoila delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger.  Boken jag ska börja läsa heter Dirt Town och är skriven av Hayley Scrivenor.

En tryckande fredagseftermiddag i småstaden Durton - som av stadens barn fått smeknamnet Dirt Town - lämnar de bästa vännerna Ronnie och Esther skolan tillsammans. Tolvåriga Esther kommer aldrig hem. Ronnie bestämmer sig för att till varje pris hitta henne. Hon har en plan, och Lewis ska hjälpa henne. Esther kan bara inte vara död, det vägrar hon tro.

Kriminalinspektör Sarah Michaels vet däremot vad folk är kapabla till. Hon vet att människor i svaga ögonblick kan drivas till att göra saker de inte trodde var möjliga. Även Lewis tror att Esther kan vara död. Men han kan inte berätta vad han såg den där eftermiddagen vid floden utan att avslöja sin egen hemlighet.

Smakbiten är hämtad från sidan 7:

Stygnen på mannens arm stramade när han vred pickupens ratt. Från förarsätet syntes boningshuset bara som en liten prick långt borta. Solen var på väg upp nu. Han kontrollerade stängslen efter att ha varit borta från farmen ett tag. Om han bara kört en meter närmare stängslet - och en meter var ingenting på en sådan här egendom - skulle han aldrig ha hittat den. Men pickupens förarhytt lutade en aning när han körde över den mjuka marken. Mannen stod vid den öppna bildörren, och stanken nådde honom på samma sätt som den nått oss. Han gick runt bilen och tog en spade från flaket. Vi ungdomar hörde och såg alltihop. Mannens tunga andhämtning avbröts bara av spadens ljud i jorden. Vi såg honom grimasera av smärta. Vi lade märke till axlarnas vinkel när spadbladet träffade något som inte gav efter, något som varken var jord eller en rot. Vi såg honom huka sig ned och skyffla bort jord med en hand och dra fingrarna längs den blanka, svarta plasten. Det var fyra dagar sedan någon, oss inräknat, hade sett Esther Bianchi.

En bokbloggare att sakna

Pirjo Saloniemi, som drev bokbloggen Boklysten, avled den 6 november efter en längre tids sjukdom. Uppgiften om dödsfallet kommer från hennes make. På sin blogg höll hon under många år i utmaningen Omslagsonsdag.

Två böcker till från Värmlands Bokfestival

Vid denna den andra och sista dagen av Värmlands Bokfestival följde det med ytterligare två böcker hem till mig. Värmlands landshövdingar och hertigar av förre landshövdingen och riksmarskalken Ingemar Eliasson och Ögonblicksbilder - Leva tillsammans, som är en antologi utgiven av Värmländska Författarsällskapet med anledning av dess 50-årsjubileum. I den antologin medverkar även lilla jag med en novell.

Veckans mening v. 45 2024

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Dirt Town av Hayley Scrivenor.

Hans fläckade, blå brottarlinne löpte tvärs genom håret på axlarna som en väg genom buskar och snår.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

En bok från Värmlands Bokfestival

Första dagen av Värmlands Bokfestival idag, och givetvis följde en bok med mig hem. Det var Ting av Ada Caël (pseudonym för Micaela Ådahl). Den är utgiven hos Storify Publishing.

Ett bokpaket

Igår kom det ett paket från Blue Publishing. Det innehöll De utbytbara av Eriksson & Mann. Det är den fjärde romanen i serien om Vemdalsmorden.

Värmlands Bokfestival 2024

Årets upplaga av Värmlands bokfestival börjar idag den 8 november och håller på i dagarna två. Och givetvis kommer jag att vara med!

Släktled av Fian Eklund

Titel: Släktled

Författare: Fian Eklund

Förlag: Mantel Förlag (2024)

Antal sidor: 65

Detta är en diktsamling som handlar om att göra sig av med arvsynden, förlika sig med sitt åldrande och tillåta sig älska alla bitar av sig själv samt ha tillit till livet i sig och våga lita på att det blir bra till slut.

Släktled av Fian Eklund är en trevlig liten diktsamling. Det är hennes andra diktsamling. Den förra hette Ett sällsamt år. Det är blandade dikter. En del allvarliga, andra underfundiga. Jag tänkte ge exempel på två korta dikter som jag tyckte om. 

Moderskap

Det fanns en kvinna med jävlar anamma

vars döttrar var fyllda av detsamma

en dag flög de sin kos

kvinnans vardag blev mos

nu är hon en frigående hönsmamma

Kyrkråtta

Jag måste sluta med fattigtänket

jag har verkligen inte råd med det längre

I Kaosutmaning 2024 får denna bok svara mot punkt 8: Läs en lyriksamling.

Du har väl inte för många böcker?

Det kan bli jobbigt om man har för många böcker. Om man bor i en hyreslägenhet kan man till och med hotas av vräkning. En man i 70-årsåldern i Lund har bokhyllor som dignar av böcker. Han har dessutom staplat böcker i stora högar i lägenheten. Nu hotas han av vräkning. Hyresvärden är orolig för att golvet ska ge vika och att böckerna kan utgöra en brandrisk. Läs mer HÄR!

Det borde inte vara möjligt

Veckans kulturfråga v. 45 2024

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Amerika är i blickpunkten, framför allt eftersom det var val där igår. Hujedamej! Trots att jag hör till den högra sidan i svensk politik så förfäras jag över valresultatet. Kulturfrågan handlar dock inte om valet utan om den amerikanska kulturen. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka kulturella verk representerar USA för dig?

Det var en riktigt svår fråga. Vi översköljs ju dagligen och stundligen av den amerikanska kulturen. Många av de böcker jag läser kommer från USA och det samma gäller filmer. Vad man än väljer att svara så måste man vara medveten om att man bara kommer att ha berört en pytteliten del av det amerikanska.

En bok jag vill lyfta fram är Dödssynden av Harper Lee. Den representerar en brytningstid i den amerikanska södern där man kanske kunde frikänna en oskyldig man trots att han var afroamerikansk.

Så tar vi en TV-serie. Jag kommer genast på Dallas. Visserligen är det inte så många i USA som är oljemiljonärer, men det är ändå något amerikanskt över detta att till varje pris vilja berika sig.

Slutligen en film. Erin Brockovich med den underbara Julia Roberts i titelrollen. Nog finns det människor i USA som arbetar hårt för att hjälpa människor som råkat illa ut när storföretagen far fram.

Hembiträdet av Freida McFadden

Titel: Hembiträdet

Originalets titel: The Housemaid

Författare: Freida McFadden

Förlag: Modernista (2024)

Antal sidor: 302

Millie har avtjänat ett tioårigt fängelsestraff och bor i sin bil när hon får jobb som hembiträde hos den förmögna familjen Winchester: mamma Nina, pappa Andrew och nioåriga dottern Cecelia. Bostad ingår - ett minimalt vindsrum i familjens jättevilla.

Millie satsar allt på att sköta jobbet perfekt - hon städar, tvättar, tar hand om parets dotter, lagar fantastiska middagar till familjen och äter själv ensam i vindsrummet. Men snart börjar hon ana att familjen Winchester döljer betydligt mörkare hemligheter än hon själv.

Hembiträdet av Freida McFadden är en härlig spänningsroman. Det som verkar så enkelt visar sig vara betydligt mer intrikat. Millie är överlycklig när hon faktiskt fått ett arbete och inte längre behöver bo i bilen. Men det är något som inte stämmer.

McFadden bygger upp historien på ett mycket skickligt sätt. Just när man tror att man har allt klart för sig vänds allt på ända. Vem kan man egentligen lita på. Och hur kommer det sig egentligen att den förmögna familjen Winchester anställer någon som är villkorligt frigiven från ett långt fängelsestraff? En sak är i alla fall säker. I det huset skulle jag inte vilja att någon av mina döttrar arbetade!

Hembiträdet är första delen i en serie med tre böcker. Jag rekommenderar den varmt och ser redan fram mot att få läsa nästa del.

I Kaosutmaning 2024 får denna bok svara mot punkt 21: Läs en roman som är första delen i en serie.

Dagens visdomsord 2024-11-06

Ju mer vi förenklar våra materiella behov, desto mer är vi fria att tänka på andra saker. (Eleanor Roosevelt)

Tisdagstrion: Krig (Gustaf Adolfsdagen imorgon)

Dags för veckans tisdagstrio! Nationalism och patriotism kan se olika ut i olika länder. Ofta är det militärparader och svulstiga tal om den egna nationens förträfflighet som står i centrum. Den svenska patriotismen är däremot så LAGOM. I morgon högtidlighåller vi minnet av hjältekonungen Gustaf II Adolf, som stupade i Lützen den 6 november 1632. Och hur gör vi då det? Vi äter bakelser! Denna tisdags tema är: Krig.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Markus Zusaks bok Boktjuven. På baksidestexten kan man läsa att nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel är en boktjuv - hon stjäl från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare.
Vad jag inte förstod innan jag började läsa boken var att den innehöll så mycket mörker. I början hade jag svårt att förstå den, men snart trollbands jag av berättelsen. Det finns strimmor av ljus även i en värld fylld av mörker. För det är en mörk värld vi får möta, i en liten by i Tyskland under åren 1939-43. Döden, som är bokens berättare, har mycket att göra. Det är så många själar som han ska hämta.
När jag kom till slutet av boken hade jag tårar i ögonen. Kunde inte Liesel ha fått slippa en del av all den omänskliga sorg hon drabbades av? Men det här var Nazityskland under brinnande krig. Det var ingen lycklig tid.
Det är en fin bok, som jag gärna rekommenderar. Men bitvis gör den ont att läsa.

Kriget, pappa är en annorlunda bok. Victoria Rixer skriver om sin pappa (tror jag) och hur han och andra släktingar påverkats på olika sätt av att ha flyttat från hemlandet Finland till Sverige, där de plötsligt utgör en minoritet. Den som vågade sig på att tala finska i skolan kunde räkna med en rejäl örfil, "för i Sverige talar vi svenska."
Pappan stöttar alltid sin dotter och det finns en speciell gemenskap mellan dem. Fast lite lustig är han när han ska lära henne hur olika siffror och tal kan läras in genom att man förknippar dem med olika föremål och färger.
Intressant är också att läsa om farfar. En man som varit ute i kriget, men vars förstånd inte klarat återgången till ett vanligt liv. Han är övertygad om att han är son till riksmarskalken Mannerheim och han har själv varit gift med ett otal kända kvinnor, däribland den brittiska drottningen och Greta Garbo. Eftersom han samtidigt kan ta till kniven är det kanske inte så märkligt att han suttit inspärrad på mentalsjukhus i omgångar.
En intressant bok att läsa. Den handlar om en specifik familj från Finland, men många delar kan säkert vara applicerbara på andra. Krigspsykoser och utanförskap på grund av bakgrund finns mitt ibland oss idag, även om människorna kommer från andra delar av världen.
Det enda som jag inte riktigt förstår är varför författaren givit personerna i boken andra namn. Historiens jag heter Eva och pappan heter Jan Spets. Andra hustrun heter Tuija. Men det känns verkligen som att hon skriver om den egna familjen med pappan Anders Rixer och hustrun Kirsti. Kanske har hon velat ändra namnen för att kunna skriva en friare historia. Eller också har jag helt fel och boken ska betraktas som ren fiktion. Huvudpersonen skriver på slutet om sin fars begravning och Anders Rixer är högst levande. Kanske funderar jag för mycket.

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie som jag läser. 
En stor del av boken handlar om Biafrakriget 1967-69. Jag minns TV-bilderna med de svältande barnen som hade uppsvällda magar och flugor kröp på dem, men barnen orkade inte vifta bort dem. För mig och många i min generation har nog de bilderna blivit hur vi tänker oss svält i Afrika och andra delar av världen. "Ät din mat! Tänk på barnen i Biafra!" är kända ord för oss alla.
Men jag måste erkänna att jag inte har haft riktig koll på vad som gjorde att Biafra försökte bryta sig loss från Nigeria och vad massvälten berodde på. Den här boken, som är skönlitterär, kan man lära sig mycket av. Nigerias östregion var relativt välmående. Majoriteten av befolkningen där är igbo, som huvudsakligen är kristna. Det var dock andra folkgrupper i norr, huvudsakligen muslimer, som dominerade. Officerare från igbo gjorde en militärkupp, men den följdes av en motkupp. Den nya regimen och dess militär utförde massakrer mot igbo som vedergällning. Detta fick igbo under officeren Ojukwo att proklamera östregionens självständighet under namnet Biafra.
Nigeria gick till anfall mot den nya staten. Det var svårt för Biafra att vinna internationellt stöd. Både Storbritannien och USA ställde sig på Nigerias sida. Inte heller i Afrika fick man stöd, med några få undantag. De flesta afrikanska länder har egna minoriteter, som skulle kunna försöka bryta sig loss. Men trots detta hade Biafra i en början stora framgångar. Det var svårt för Nigeria att besegra de välmotiverade biafranska soldaterna, trots att Biafra led svår brist på vapen. Till slut beslutade sig Nigeria för att blockera hjälpsändningar till Biafra, för att med svältens hjälp besegra utbrytarstaten.
Boken är dock inte en torr uppräkning av fakta. Istället utgår den från ett antal människor i Biafra och hur folk från medelklassen sakta men säkert drabbades av den växande hungern. Samtidigt finns där kärlek, hat, avundsjuka, åtrå och sorg. Det är en bok om människor, genom vars ögon vi får bevittna lidandet i ett mångkulturellt land där folkgrupper hatar varandra.

En smakebit på søndag - Kartografen

Idag är det söndag. Utan att spoila delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger.  Boken jag läser heter Kartografen och är skriven av Anette Hemming.

Den nyskilda tvåbarnsmamman Lisbet bor i ett välbärgat grannskap i Baerum i Norge. Hon är precis på väg att duka fram frukost efter en orolig natt när hon upptäcker en handritad lapp, fäst på köksfönstret. Det är en planritning över rummet hon befinner sig i, med en markering i form av ett rött kryss, och på baksidan finns spår av torkat blod. Dagen därpå hittas Lisbet mördad i sitt eget kök.

Kriminalkommissarie John Persvik får fallet på sitt bord, men har svårt att identifiera ett motiv och en möjlig gärningsman. Men mordet på Lisbet visar sig bara vara början: snart dyker liknande mystiska ritningar upp hos Lisbets exman och flera andra i hennes bekantskapskrets. Och sonen Mikkels telefon fylls av textmeddelanden - med hans döda mor som avsändare...

Smakbiten är hämtad från sidan 6:

Hon kunde fortfarande vänta på honom, som hon gjort så många gånger förut. Hur många nätter hade hon inte tvingat sig att vara vaken längre än kroppen ville bara för att få en uppdatering om hur hans dag hade varit? Slutade ändå med att hon låg ensam i sängen, uppgiven och bitter över timmarna som hon hade slösat bort. Låta samma bitterhet hålla henne vaken lite längre, tills hon äntligen kunde höra honom smyga in i rummet. De enkla ljuden från en skjorta som knäpptes upp och en dragkedja som drogs ner, små droppar av bekräftelse på att hon inte var ensam.

Veckans mening v. 44

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Kartografen av Anette Hemming.

Mannen var ungefär lika gammal som han själv, någonstans i trettioårsåldern, och påsarna under ögonen kunde tyda på att även den här mannen satt fast i småbarnslivets hamsterhjul.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!