Tisdagstrion: Afrika

Dags för veckans tisdagstrio! De svarte svarte Morhianer, de gå med nakot ben och bära ring i näsone och göra mig stort men, de svarte Afrikaner, som kallas Morhianer. Pluspoäng till den som vet vem författaren är till dessa rader utan att googla! Denna tisdags tema är: Afrika.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Floden mellan bergen är skriven av kenyanen Ngũgĩ wa Thiong'0. En författare som ofta har nämnts som en tänkbar nobelpristagare i litteratur. 

Två gikuyustammar i Kenya under den brittiska kolonialtiden strider sinsemellan om värdet av gamla traditioner kontra det nya västerländska inflytandet. Konflikten markeras geografiskt av floden som rinner mellan samhällena. Ett älskande par från vardera sidan försöker överbrygga klyftan, något som resulterar i en tragedi.

Detta är en riktigt bra bok, som ger ett afrikanskt perspektiv på vad som händer när kolonisatörer tar marken från dem som ägt den i många generationen samtidigt som de vill påtvinga "infödingarna" europeisk religion och europeiska värderingar.

Jag kommer aldrig, aldrig någonsin att acceptera kvinnlig omskärelse (könsstympning), men det är ändå oerhört intressant att läsa det afrikanska perspektivet. En infödd kristen pastor predikar straffdomar över dem som låter omskära sig (gäller både pojkar och flickor) eftersom den som kristnat honom sagt att det är syndigt att göra det. Men hans dotter går emot honom och kräver att bli omskuren. Hon vill bli kvinna och hon vill göras vacker.

När det blir konflikt mellan stammens traditioner och kolonisatörernas religion, så blir det viktigt att försvara det gamla till varje pris.

Paradiset av 2021 års nobelpristagare Abdulrazak Gurnah är den enda bok av författaren som jag har läst. Jag blev nyfiken på honom när nästan ingen av tidningarnas kulturskribenter hade hört talas om honom. Hur har han kunnat gå under radarn som det heter?

Gurnah föddes i Zanzibar 1948, men han flydde till Storbritannien 1967.

Paradiset är en riktigt intressant roman, där man får följa den naive Yusuf som steg för steg lär sig förstå den östafrikanska kulturen, sin egen position och vi får också se delar av verkningarna av europeisk kolonialism. Det sägs aldrig när handlingen utspelar sig, men det bör vara strax före första världskriget. Tanganyika är en tysk koloni, men kriget mot engelsmännen rycker allt närmare.

Boken är helt klart läsvärd. Den enda besvikelsen när jag läste boken var slutet. Jag förstod det helt enkelt inte. Om det inte var en cliff hanger och att denna roman har en uppföljare så var det obegripligt.

Och så får det bli Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie. (Nej, jag tog inte En halv gul sol den här gången.)

I boken tecknar tonårsflickan Kambili ett fasansfullt porträtt av sin egen far, en man som driver sin familj till undergång genom sina förvridna uppfattningar om godhet och ondska, renhet och synd.

Men det är också en historia om hur kärlek och förhoppningar kan växa där man minst anar det, liksom en lila hibiskus med sin starka doft av frihet kan slå rot och växa bland den vanliga röda.
Genom den här boken får läsaren en bild av Nigeria, där korrupta militärer tar makten och fängslar eller mördar dem som vågar ifrågasätta deras styre. Men framför allt handlar det om förhållandena i en familj, där kärlek och ofattbar grymhet finns sida vid sida.

Kambilis far Eugensine, i boken helt enkelt kallad Papa, tvekar inte att tortera medlemmar i hans familj, om han tycker att det är nödvändigt för att rena dem från synden. Han är en människa, som är så grym att man hoppas på hans snara frånfälle så familjen blir befriad.

Men om Papa enbart hade varit en grym tyrann, så hade boken inte blivit intressant. Författaren låter honom även ha goda, kärleksfulla sidor. Han älskar verkligen sin familj och han tvekar inte att stötta människor som har det svårt. Men hans djupa katolska tro gör honom lika förtryckande som fundamentalistiska islamister. Nåde den som inte läser alla sina böner, och han förfasar sig om en kvinna inte täckt sitt hår ordentligt när hon går i kyrkan. Och han vägrar träffa sin far, som är hedning. Papa är mer katolsk än Påven. Det är det faktum att han inom sig både bär den innerligaste kärlek och en ofattbar grymhet, som gör att han blir intressant.

Och givetvis älskar Kambili sin far, så som de flesta misshandlade barn gör. Han är kärleken och hon vill inget hellre än att få ett erkännsamt leende från fadern när hon har sagt något gudeligt som hon vet kommer att göra honom glad. Samtidigt fruktar hon honom givetvis.