Hon blev det

Nu vet vi vem det blev. Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, klev ut genom dörren och tillkännagav att årets Nobelpris i litteratur tilldelas en kvinna. Efter en konstpaus berättade han att priset gått till den kanadensiska författarinnan Alice Munro.
Alice Munro skriver inte romaner, utan novellsamlingar, vilket är synnerligen sällsynt i sammanhanget. Jag har tyvärr inte läst något av henne, men efter att ha tagit del av alla lovord sedan hon fått priset, måste jag försöka få tag i någon av hennes många novellsamlingar.
Inte för att jag ska göra mig märkvärdig genom att läsa en nobelpristagare, utan därför att hon tydligen skriver väldigt bra noveller.

Vem blir det?

Så är det då dags igen. Idag klockan 13 kommer Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund att tillkännage vem som fått årets Nobelpris i litteratur.
Japanen Haruki Murakami har länge varit storfavorit, men enligt spelbolagen är favoriten just nu vitryskan Svetlana Aleksijevitj (bilden).
Jag har inte läst någon av dem, men det vore roligt med en kvinna. Det är så förfärligt många gubbar bland pristagarna, så Svetlana Alesijevitj eller amerikanskan Joyce Carol Oates vore väl roligt.
Men jag undrar vad vadslagningsbyråernas gissningar är värda. Enligt artiklarna här och här verkar Dagens Nyheter ha ett stort inflytande över vilka som ska anses vara favoriter.

Gilla "Hata Horan!"

Det här är faktiskt en bok som jag fick låna i samband med ett föräldramöte på skolan. Eleverna har läst Johanna Nilssons Gilla "Hata Horan!" i skolan.
Den handlar om Jonna och Gloria, två 15-åriga flickor som är bästisar. De är inte speciellt populära, men heller inte mobbade.
På en Luciafest får Gloria dansa med Robin, skolans snyggaste, häftigaste kille. Det blir dock inte så underbart som Gloria trott. Snart dyker illvilliga kommentarer och bilder upp på nätet. Sajten Hata Horan! är skapad för att förödmjuka henne.
Men det vänder. Snart är det hennes plågoande som istället blir den hatade. Men vem ska man hålla på?
Boken är sannerligen ingen litterär höjdare, men det är nog inte meningen heller. Den vänder sig till unga tonåringar, som ska få en bild av nätmobbningen och hur snabbt rykten kan startas och spridas.

Clownen Jac

Clownen Jac är en klassiker. Skriven av den berömde författaren Hjalmar Bergman. Det är väl en sådan bok man bör ha läst, men ärligt talat kunde det ha gjort det samma.
Boken handlar om Benbé, som reser från Sverige för att träffa sin frände Jac Tracbac, känd som clownen Jac. Jodå, de träffas, och vi får lära känna den märklige clownen. Men vad vill egentligen Bergman ha sagt med sin bok. Jac är mest av allt konstig och den föreställning vi får följa är obegriplig.
Boken gavs ut inte långt innan Bergman dog. Han var en tragisk gestalt, och kanske präglas boken av hans livsleda.
Hjalmar Bergman tillhör våra stora författare, men jag rekommenderar hellre Markurells i Wadköping eller Farmor och Vår Herre.

Upprorets dagar

Upprorets dagar av Sture Källberg är en roman om Ungernrevolten 1956. Några naiva ungdomar med kommunistiska ideal får uppleva hur Sovjetunionen med våld slår ned arbetarnas uppror. Intressant skildring av en författare som faktiskt var där när det hände.
Men jag kan inte låta bli att fundera över vad författaren Sture Källberg är för figur egentligen. Han arbetade under 1950-talet som kommunistisk ombudsman i Malmö och som journalist i Budapest, Östberlin och Peking. Det var en tid när det svenska kommunistpartiet (idag Vänsterpartiet) var synnerligen Moskvatroget. Förstod inte Källberg att det var kommunismen som det var fel på? Sådana frågor ställs alltför sällan. Man kan ju föreställa sig hur det hade varit om Källberg varit nazistisk ombudsman under kriget och arbetat som journalist i Berlin.

Jag fick ge upp

Jag tycker inte om att ge upp när jag har börjat läsa en bok, men John Irvings bok Cirkusens son känns hopplös. Jag har försök uppamma ett intresse för doktor Farrokh Daruwalla som samlar dvärgblod, men det går bara inte. Eftersom det dessutom är fråga om en tegelstensroman, så får den försvinna in i min bokhylla igen. Alltid kan väl någon som kommer på besök tro att jag har läst den ;-)

Öster om Heden

Här har vi en bok av Viveca Lärn. Öster om Heden utspelar sig både i Göteborg och i Afrika. För man måste ju åka till Afrika om man vill se elefanterna och lejonen i deras riktiga miljö.
Visst har boken sina poänger, när ett antal vinnare på Postkodslotteriet beslutar sig för att åka till Afrika tillsammans. En grupp människor, som egentligen inte har någonting gemensamt. Vänskap och ovänskap uppstår när de reser tillsammans.
Det skulle ha kunnat bli en bra bok, men jag tycker inte att Viveca Lärn lyckas. Hennes språk lämnar en hel del övrigt att önska och intrigen är minst sagt tunn på sina håll.
Upplösningen känns som ett antiklimax, men tanken är väl att man ska längta efter uppföljaren, för det här är visst tänkt som en hel romanserie.
Det blir säkert en TV-serie av det hela...

Rapsbaggarna

Efter att ha läst Karin Brunk Holmqvists bok Surt sa räven om rabarberna fick jag lust att läsa en till. Så det blev Rapsbaggarna.
Alla bor inte i storstan och alla är inte så sofistikerade. Som de båda bröderna Henning och Albert, som bor tillsammans som de alltid har gjort, bara en liten bit från barndomshemmet.
Tiden har stått stilla. Allt de båda bröderna begär av livet är en korvbit att lägga på smörgåsen och så naturligtvis snus.
När det öppnas ett hem för kvinnliga missbrukare i barndomshemmet blir de förstås oroliga. Oron får dem att vanka oroligt i rapsfältet och spotta snus. Det blir upptakten till en invasion av både ufologer och malmletare.
De båda bröderna är helt omedvetna om att de själva är orsak till det mesta av alla konstiga saker som sker kring deras hem.
Boken är rolig och det bästa är att jag är övertygade om att det finns sådana här personer som de båda bröderna i verkliga livet. När storstadsborna twittrar, dricker latte och går på spa finns det alldeles riktiga människor kvar där ute.

Surt sa räven om rabarberna

Surt sa räven om rabarberna är en bok av Karin Brunk Holmqvist. Inte någon märkvärdig historia, men ändå mysig semesterläsning. Berta och Gunnar har en kolonilott i Simrishamn, och de umgås ivrigt med sina grannar. Men saker trasslar till sig när Gunnar köper en blomma till Berta. Han får för sig att skämta till det när han köper blomman, och sedan trasslar han in sig i en härva av små lögner.
Detta är en synnerligen lättläst bok, och man kan le och mysa när man läser om intrigerna i en liten koloniförening.

Ondskan

Så har jag då äntligen läst Jan Guillous bok Ondskan. Den har väntat länge i min bokhylla. Boken ska vara delvis självbiografisk, men Guillou har kritiserats för att den alltför mycket avviker från verkligheten. Den saken kan jag inte bedöma.
Däremot är boken fängslande och samtidigt skrämmande i sina skildringar av vad "kamratfostran" kan innebära på en internatskola. I sina bästa former skulle kamratfostran kunna vara något mycket positivt, men här handlar det om utstuderad pennalism.
Huvudpersonen Erik blir misshandlad av sin far och utsatt för svår misshandel på internatskolan, även om han har förmågan att ge igen. Hans kamp är inte mot vare sig fadern eller det förtryckande skolsystemet. Det är en kamp mot Ondskan.
Inte utan skäl har denna bok karaktäriserats som en modern klassiker.