Veckans mening v. 48 2024

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från Sista kapitlet av Åsa Hellberg.

Han klappade på whiskyflaskan i kavajfickan, den var hans nya bästa vän.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Nej, nu har jag missat att lägga upp meningen i tid igen! Jag har varit borta hela dagen. Jag krälar i stoftet och ber om förlåtelse.

Dagens visdomsord 2024-11-27

Vad är en cyniker? En man som vet priset på allt och värdet på ingenting. (Oscar Wilde)

Tisdagstrio: Ljus på omslaget (Första advent på söndag)

Dags för veckans tisdagstrio! Nu på söndag är det första advent. Då är det dags att tända första ljuset. Denna tisdags tema är: Ljus på omslaget (Första advent på söndag).

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

På nobelpristagaren Patrick Modianos bok De dunkla butikernas gata ser man gatljus och det är också ljus.

Det är ju alltid roligt att kunna berätta att man har läst en bok av en nobelpristagare. Men tyvärr var det en bok som flöt ut i intet. Huvudpersonen har drabbats av minnesförlust femton år tidigare och vet inte vem han egentligen är. Under dessa år har han arbetat som privatdetektiv, men när hans chef går i pension bestämmer han sig för att försöka finna sin rätta identitet.
Så han vandrar runt i Paris, i samma kvarter där han arbetat utan att veta vem han var, och nu stöter han på personer som minsann känner till den Pedro McEvoy som han tycks ha varit.
Men varför har ingen av dem stött på honom de senaste femton åren? Och vad var det som förorsakade minnesförlusten? Var Pedro McEvoy hans verkliga identitet eller var det också ett alias?
Och varför flydde han under kriget? Vad flydde han från?
Jag lägger ifrån mig boken lätt irriterad. Visst förstår jag att man inte behöver få alla svar i en bok. Lite kan sparas till läsarens fantasi. Men i det här fallet klarar jag inte alls av att förstå vad författaren vill ha sagt med sin bok. Det känns som de dunkla tankarnas bok.

Sedan måste jag ta med Mordet på Ekenäs. Jag tycker faktiskt att det är ett riktigt bra omslag!

En godsägare giftmördas på nyårsaftonen 1898 i den värmländska socknen Frykeboda. 

Rättsväsendets representanter, länsmannen och fjärdingsmannen, försöker tillsammans att finna mördaren. Snön runt gården visar att ingen utomstående kan ha befunnit sig på platsen. Mördaren måste därför finnas i familjen eller bland tjänstefolket.

Resan tillbaka av Karina Johansson har ordentligt med ljus på omslaget. Faktiskt en hel eldsvåda.
Olga bodde hos familjen Björksjö på Carlsbergs gård i många år, fram till en natt sommaren 1980 då herrgården brann och familjen omkom. Polisen betraktade branden som en olycka. Olga däremot var övertygad om att någon tänt på. Nästa morgon hittade hon Aika Matka, en till synes oansenlig ört som besatt oanade krafter. Den kunde åstadkomma tidsresor.
Med dess hjälp skickar hon trettiosju år senare sitt barnbarn Ellinor tillbaka i tiden för att ta reda på vad som faktiskt hände.

Det här är en annorlunda bok jämfört med dem Karina Johansson tidigare publicerat. Då har det handlat om mera uttalade kriminalromaner. Förvisso begås det brott Resan tillbaka också, men den känns inte som en deckare. Här har författaren bytt genre och skapat en korsning mellan SF-berättelse och feelgood-roman. Kärleken är en viktig beståndsdel, samtidigt som vi färdas mellan 2017 och 1980.
Att skriva böcker med tidsresor är svårt. Det skapas lätt paradoxer. Tänk om man möter sig själv! Eller man kanske av misstag råkar ta livet av sin farfar då denne fortfarande är ett litet barn. Då kan man inte själv existera. Men om man inte existerar, så kan man ju inte heller ta livet av farfadern. Och så vidare. Ni fattar va?
Karina Johansson lyckas skapa en trovärdig tidsresebok utan störande paradoxer. Ja, trovärdig om man accepterar att det finns tidsresor och att de kan genomföras med hjälp av en ört. Och varför inte? Det skrivs ju böcker om spöken och vampyrer och om varelser från andra planeter. 

Kartografen av Anette Hemming

Titel: Kartografen

Författare: Anette Hemming

Förlag: Modernista (2023)

Antal sidor: 394

Den nyskilda tvåbarnsmamman Lisbet bor i ett välbärgat grannskap i Baerum i Norge. Hon är precis på väg att duka fram frukost efter en orolig natt när hon upptäcker en handritad lapp, fäst på köksfönstret. Det är en planritning över rummet hon befinner sig i, med en markering i form av ett rött kryss, och på baksidan finns spår av torkat blod. Dagen därpå hittas Lisbet mördad i sitt eget kök.

Kriminalkommissarie John Persvik får fallet på sitt bord, men har svårt att identifiera ett motiv och en möjlig gärningsman. Men mordet på Lisbet visar sig bara vara början: snart dyker liknande mystiska ritningar upp hos Lisbets exman och flera andra i hennes bekantskapskrets. Och sonen Mikkels telefon fylls av textmeddelanden - med hans döda mor som avsändare...

Kartografen är norska Anette Hemmings debutroman. En berättelse om hur fel begångna decennier tillbaka i tiden kan få fruktansvärda konsekvenser.

Större delen av boken behandlar nutiden, men det finns också många tillbakablickar till 1999. En dysfunktionell familj med en pojke som inte passar in i den hårda miljö som kan finnas i en skola och som därför mobbas på ett ibland brutalt sätt. Helst vill han vara hemma och rita sina kartor.

Detta är en roman där det inte alltid är självklart vem som egentligen är offer och vem som är gärningsman. Kan ett mordoffer på något vis ha en del av skulden till att det gick som det gick?

Kartografen är en bra spänningsroman som rekommenderas. Avslutningsmeningen bådar inte gott för framtiden - om den inte hintar om en uppföljningsroman förstås...

I Kaosutmaning 2024 får denna bok svara mot punkt 6: Läs en roman av en författare som debuterade 2023. (Här fuskar jag. Hon debuterade i Norge 2022, men i Sverige publicerades denna debutroman 2023.)

Veckans mening v. 47 2024

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Sista kapitlet av Åsa Hellberg.

Hon var trevlig, faktiskt nästan rar emellanåt, och lätt förvirrad, som man väl blev om alla ständigt tog hand om en.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Dagens bokpaket

Dagens bokpaket var inte helt oväntat, eftersom det var en bok jag köpt på Bokbörsen. Men när jag hittade det i brevinkastet hade jag glömt bort det. I alla fall så innehöll det Gullivers resor av Jonathan Swift. Jag har läst boken, men kom på att jag gärna skulle vilja ha ett eget ex och nu har jag det :)

Dagens visdomsord 2024-11-20

En kurva är den vackraste vägen mellan två punkter. (Mae West)

Tisdagstrion: Domstolar och rättsväsende (Domssöndagen på söndag)

Dags för veckans tisdagstrio! Det är snart första advent, men söndagen före är det domssöndagen. Denna tisdags tema är: Domstolar och rättsväsende (Domssöndagen på söndag).

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Dödssynden av Harper Lee utspelar sig i en liten stad i Alabama i den amerikanska Södern i mitten av 1930-talet. En svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Advokaten Atticus Finch försvarar honom, vilket inte uppskattas av alla. Varför bry sig om att hålla en rättegång mot en neger, när man lika gärna kan lyncha honom direkt?

Bokens berättare är advokatens åttaåriga dotter Scott (Harper Lee själv?). Den skarpsinniga flickan ser igenom samhällets förljugenhet. Hur kan hennes lärarinna tycka så synd om judarna i Tyskland, samtidigt som hon inte har det minsta till övers för de svarta i den egna staden?

I boken används orden neger och nigger hela tiden. Det här är en bok som man definitivt inte får byta ut dessa ord mot andra som är mindre stötande idag. De behövs för att man ska förstå det samhälle som beskrivs. Det går inte att byta ut ett ord som "niggerälskare" mot "afroamerikanälskare", för då skulle man helt radera det rasistiska samhälle som beskrivs.

Dödssynden är en riktigt bra bok, och jag förstår att den blev mycket uppmärksammad när den gavs ut 1960. Det var en tid när svarta i sydstaterna fortfarande förvägrades rätten att rösta och svarta och vita hade olika offentliga toaletter, skilda skolor och skilda säten i bussarna.

Barabbas av nobelpristagaren Pär Lagerkvist kanske kan uppfattas som ett något udda val utifrån temat, men jag har valt den därför att Pontius Pilatus har två dödsdömda fångar och nu ska en benådas. Jesus från Nasaret eller Jesus Barabbas.

Jesus Barabbas var, till skillnad från Jesus Kristus, en ogärningsman. Man har ofta velat kalla honom för endast Barabbas, därför att man inte velat att han skulle dela namn med den andre Jesus.

I boken är denne Barabbas huvudperson. Han får leva, men hans liv blir annorlunda. Hans nyfikenhet på Jesus Kristus får honom att söka upp apostlarna, men de vill inte veta av honom. De avskyr honom för att han var den som fick leva istället för "deras" Jesus.

Barabbas är en av mina favoritböcker.

I Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie möter vi privatdetektiven Hercule Poirot som färdas med Orientexpressen.

En man hittas mördad i sin kupé. Samtidigt vräker snön ner och gör att tåget tvingas stå stilla. 

Mordoffret har tilldelats tolv knivhugg. Är det någon som mördat den avlidne mannen och därefter flytt från tåget? Eller finns mördaren bland passagerarna?

Hercule Poirot kommer nog fram till sanningen, men är det den han vill berätta för polisen om eller är det bättre att ingen får veta vad som verkligen hände? Ett etiskt dilemma.

Ett bokpaket på måndagen

Nu har det tydligen blivit tisdag, men igår kom det ett bokpaket med posten. Och vad gömde sig i det paketet? Jo, den senaste deckaren av den isländska författaren Lilja Sigurðardóttir, Boken heter Snövit jord och ges i Sverige ut av Modernista. Tidigare har jag läst Iskall sol och Blodrött hav av henne. Efter den här boken får vi väl vänta på en översättning av Drepsvart hraun.

Veckans mening v. 46 2024

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från Dirt Town av Hayley Scrivenor.

När folk frågar Constance om hon har barn numera svarar hon att hon alltid velat bli astronaut.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!