måndag 19 januari 2009

Liza Marklund igen

Jag var helt enkelt tvungen att sätta in en idolbild på Liza Marklund. Just nu läser jag hennes bok En plats i solen. Jag gillar verkligen hennes böcker. 

Hon är inte nådig mot grabbiga kvällstidningsjournalister i sina böcker om Annika Bengtsson. Kan det vara skälet till att före detta journalisten Paul Ronge går till våldsamt angrepp mot Marklund på sitt företags blogg? Han kanske känner sig träffad.

Jag tycker att Leif GW Persson skrev en lysande krönika i Expressen. Han skriver bland annat: Den offentliga svenska litteraturdebatten handlar alltid om samma sak, nämligen att man inte får skriva på det eller det viset, och den senast drabbade i en ändlös rad av författare är Liza Marklund. Medialt är hon en skänk från ovan för fetare byte än så finns knappast på vår inhemska litterära arena.

Liza Marklund är ju en oerhört framgångsrik författare, och naturligtvis skapar det avundsjuka. Författaren Ernst Brunner passade på att gå till angrepp mot henne och tyckte att hon i största allmänhet är en usel författare. Ja visst är det sorgligt att en "usel" författare som Liza Marklund säljer så oerhört många fler böcker än vad Brunner gör...

Den bittra före detta journalisten Ann Helena Rudberg är en annan som just nu ägnar det mesta av sin tid åt att angripa Liza Marklund. Förutom på sin blogg, så far Rudberg runt på nätet som en rasande furie och skriver hur hemsk Marklund är. Och visst kan jag förstå Rudberg. Något måste hon väl göra för att skapa lite publicitet kring sig själv och sina båda böcker som inte direkt har rosat marknaden.

6 kommentarer:

  1. Hej Robert!
    Jag var på ett slags workshop en helg för typ 10 år sedan (minns inte exakt) tillsammans med ett gäng mycket etablerade, svenska författare. De manliga författarna (övre medelåldern, välkända), satt och spyde galla över två kvinnor: Liza Marklund och Caroline Krook. Jag tänkte faktiskt då att de kände sig hotade, jag var väldigt förvånad över det hela.

    SvaraRadera
  2. Ja, jag tycker att de är pinsamma. Även Björn Ranelid har ju tidigare uttryckt sitt otroliga ogillande av Liza Marklund. Och tänk, hans böckers upplagor kan ju inte heller mäta sig med Marklunds...

    SvaraRadera
  3. Jag är inte ett dugg bitter... om jag var det skulle jag inte sitta här och försöka sprida lite visdomsord... 90-talet var det hårda årtiondet för mig... men nu har både min sambo och jag fått sänkt skatt... så det rullar på och mina barn är alldeles strax vuxna och klarar sig själva... det hjälper inte att du försöker trycka ned mig i skorna... ha det gott och lyd mitt råd om att kontakta Piratförlaget...

    SvaraRadera
  4. Jag tycker att Marklund-kramarna ska sätta sig ner och gå igenom vad kritiken handlar om. Det handlar inte om att hitta på saker i en bok, eller att tänja på sanningen i en dokumentär roman.
    Det är inte småsaker som är ändrade utan hela historien är påhittad från början till slut. Men Marklund har gång efter gång hävdat att Gömda är sann, att inget är ändrat, skarvat eller påhittat. Hon har visat upp sin "romanperson" i kött och blod (så att alla som känt henne har känt igen henne).

    Jag vet inte om det hoppat på en massa folk på tåget bara för att det kör över Marklund, men jag vet att det från början stannade och erbjöd Marklund en plats, och att marklund sedan gick ner på spåret.

    Läs Monica Antonssons blogg från början. Antonsson (och de flesta) är mycket respektfulla mot Marklund ända tills marklund genom sina kontakter försöker stoppa debatten.
    Då blir det uppenbart att Marklund inte är lurad, utan varit medveten om att hon ljugit.

    SvaraRadera
  5. Säga vad man vill om sakförhållandena i rikets senaste litterära fejd: Evigt är att den så kallade finkulturen ofta spyr galla över den så kallade fulkulturen, och att gränsen mellan dessa kategorier dras exakt när minst 50 000 medlemmar ur arbetarklassen tycker om en och samma bok, en och samma film, eller en och samma låt. Hur man sedan definierar vilka människor som tillhör arbetarklassen är en annan femma. Vad som också kan vara svårt att avgöra är vem som har tolkningsföreträde vid benämningen av fin- respektive fulkultur. Bara för att just jag kanske tycker att en tavla är jätteful, betyder ju inte det att den av andra inte kan anses vara det högsta tecknet på finkultur. Nu har jag totalt tappat tråden och förmår inte att leverera en tes som kan hålla i några akademiska sammanhang, varför jag väljer att sätta punkt.

    SvaraRadera
  6. Och vad är det första man associerar till...??

    Jo, ...sarkastisk, von oben, hånfull...

    ...de första tre adjektiven som slår en när man läser din blogg och dina inlägg på andras.

    Gott - ytterligare en svensk "deckarförfattare" att stryka från listan.

    SvaraRadera