Bara en pärla

Bara en pärla blev bara mer och mer spännande, så jag var tvungen att läsa klart den. Det var verkligen en läsupplevelse. Om jag dock ska börja med det negativa, så är början lite seg. Det är väldigt många människor att hålla reda på. Språket lämnar också en del övrigt att önska. Lite bättre meningsbyggnad och lite färre klichéer av typen: "Det kändes som att orden var tagna ur en av hennes romantiska drömmar om riddaren på den vita springaren. Orden som hon drömt om skulle bli sagda hade precis uttalats" hade varit att föredra.

Men intrigen är alldeles utmärkt. Läsaren får följa Emma, som inte vill acceptera att väninnan Angelika skulle ha begått självmord. Ibland ges små tillbakablickar av händelser för flera decennier sedan, som kanske har samband med händelserna kring Emma. Det doftar lite Camilla Läckberg kring Karina Johanssons debutroman.

Det är roligt att händelserna är förlagda till författarinnans egen hemort Sunne. För oss som varit där, är det lätt att se framför sig när Emma promenerar förbi "Slottet" och andra kända Sunnemiljöer.

Boken avslutas med en riktig "cliff-hanger", så vi kan se fram mot fler böcker av Karina Johansson, där vi säkert även får återknyta bekantskapen med flera av figurerna i Bara en pärla.