Tisdagstrion: Gult omslag

Dags för veckans tisdagstrio! Det får bli en färgklick. Denna tisdags tema är: Gult omslag.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Berättelsens ängel av Jakob Sverker var en bok som det till en början var svårt att komma in i, åtminstone för mig. Jag får erkänna att jag ett tag undrade hur jag skulle kunna orka mig igenom den, och tanken på att det är första delen av en trilogi fick mig att bäva.

Men detta var en bok som växte efter hand. Författaren har ett mycket fint språk och miljöbeskrivningarna är fantastiska. Och detta kommer då från mig som har så svårt för miljöbeskrivningar! Men Jakob Sverker beskriver gatorna och butikerna i Paris på ett sätt som gör att jag känner mig förflyttad dit.

Sveriges Radios utrikeskorrespondent, Carl-Henrik Wiberg, träffar i Paris på en farlig krigsförbrytare han känner igen från Balkankrigen. Samtidigt får han ett mystiskt brev och möjligheten att intervjua en av Frankrikes mest kända och tillbakadragna familjer, industrifamiljen Saurelle. Madeleine Raeder är svensk marknadsassistent som gör kometkarriär hos Saurelle. Hon får i uppdrag att hålla ögonen på Carl-Henrik. Händelseutvecklingen för dem samman och leder dem mot en avskyvärd hemlighet.

Kapitlen alternerar mellan Carl-Henrik, Madeleine och ytterligare en person. Det var väl där som jag kände att jag villade bort mig i början, men snart började berättelserna knytas samman och boken avslutas med en stor uppgörelse.

I boken finns mängder av litterära citat, och där måste jag säga att jag är i underläge, men eftersom författaren tidigare var litteraturvetare har det säkert känts naturligt att flitigt citera i första hand Walter Benjamin, men även Goethe.

Jag rekommenderar boken å det varmaste, för det är en mycket fin läsupplevelse när man väl kommer in i handlingen.

En halv gul sol var den andra boken av Chimamanda Ngozi Adichie som jag läst. Den första var Lila hibiskus. Den boken var mycket bra, och jag skulle vilja säga att denna är ännu bättre.

En stor del av boken handlar om Biafrakriget 1967-69. Jag minns TV-bilderna med de svältande barnen som hade uppsvällda magar och flugor kröp på dem, men barnen orkade inte vifta bort dem. För mig och många i min generation har nog de bilderna blivit hur vi tänker oss svält i Afrika och andra delar av världen. "Ät din mat! Tänk på barnen i Biafra!" är kända ord för oss alla.

Men jag måste erkänna att jag inte har haft riktig koll på vad som gjorde att Biafra försökte bryta sig loss från Nigeria och vad massvälten berodde på. Den här boken, som är skönlitterär, kan man lära sig mycket av. Nigerias östregion var relativt välmående. Majoriteten av befolkningen där är igbo, som huvudsakligen är kristna. Det var dock andra folkgrupper i norr, huvudsakligen muslimer, som dominerade. Officerare från igbo gjorde en militärkupp, men den följdes av en motkupp. Den nya regimen och dess militär utförde massakrer mot igbo som vedergällning. Detta fick igbo under officeren Ojukwo att proklamera östregionens självständighet under namnet Biafra.

Nigeria gick till anfall mot den nya staten. Det var svårt för Biafra att vinna internationellt stöd. Både Storbritannien och USA ställde sig på Nigerias sida. Inte heller i Afrika fick man stöd, med några få undantag. De flesta afrikanska länder har egna minoriteter, som skulle kunna försöka bryta sig loss. Men trots detta hade Biafra i en början stora framgångar. Det var svårt för Nigeria att besegra de välmotiverade biafranska soldaterna, trots att Biafra led svår brist på vapen. Till slut beslutade sig Nigeria för att blockera hjälpsändningar till Biafra, för att med svältens hjälp besegra utbrytarstaten.

Boken är dock inte en torr uppräkning av fakta. Istället utgår den från ett antal människor i Biafra och hur folk från medelklassen sakta men säkert drabbades av den växande hungern. Samtidigt finns där kärlek, hat, avundsjuka, åtrå och sorg. Det är en bok om människor, genom vars ögon vi får bevittna lidandet i ett mångkulturellt land där folkgrupper hatar varandra.

Rapsbaggarna av Karin Brunk Holmqvist är sist ut idag.

Alla bor inte i storstan och alla är inte så sofistikerade. Som de båda bröderna Henning och Albert, som bor tillsammans som de alltid har gjort, bara en liten bit från barndomshemmet. Tiden har stått stilla. Allt de båda bröderna begär av livet är en korvbit att lägga på smörgåsen och så naturligtvis snus.

När det öppnas ett hem för kvinnliga missbrukare i barndomshemmet blir de förstås oroliga. Oron får dem att vanka oroligt i rapsfältet och spotta snus. Det blir upptakten till en invasion av både ufologer och malmletare.

De båda bröderna är helt omedvetna om att de själva är orsak till det mesta av alla konstiga saker som sker kring deras hem. Boken är rolig och det bästa är att jag är övertygade om att det finns sådana här personer som de båda bröderna i verkliga livet. När storstadsborna twittrar, dricker latte och går på spa finns det alldeles riktiga människor kvar där ute.