Tisdagstrion: Norrland från Lappland till Gästrikland

Dags för veckans tisdagstrio! Nu är det dags för oss sörlänningar att bege oss norrut. Denna tisdags tema är: Norrland från Lappland till Gästrikland. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Den första frosten var Anna Kurus debutroman och den första boken i Kirunatrilogin. Det är en psykologisk thriller, där läsaren förstår att allt inte är som det ska. Men på vilket sätt?

Allis kan inte glömma det flämtande ljudet av hur hans lungor töms på luft. Så fort hon blundar på kvällen ser hon hans kropp, inklämd under bildens rostiga underrede på verkstaden i Kiruna. Hon hör det ödesdigra ljudet från domkraften innan allt fallet: Det förvridna ansiktet. Blodet som droppar när ambulanspersonalen bär ut honom. I ett försök att komma undan det plågsamma minnet tar Allis sin tillflykt till en ensligt belägen stuga i de norrländska fjällen, där hon ser fram emot att få vare ensam och återhämta sig. Men det finns en annan stuga i trakten. Där bor Jonas, som försöker läka såren efter sitt spruckna förhållande. Och samtidigt har en man vid namn Raumo lämnat Helsingfors för att fjällvandra i Sverige. När dessa tre livsöden stegvis vägs ihop och fjällsommaren gör mot sitt slut befinner sig Allis i en långt farligare situation än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Detta är en riktigt bra psykologisk thriller i lappländsk miljö som jag kan rekommendera.

Boken Självtäkt är skriven av en mindre känd deckarförfattare, nämligen tidigare åklagaren och sedermera domaren Tove Klackenberg. Hennes debutbok hette Påtaglig risk att skada, vilken fick debutantdiplomet av Svenska Deckaradademin. Senare har hon givit ut böckerna Inlåst och Dömd på förhand.

Självtäkt handlar om åklagaren Svea Lundström Duval som knappt hinner börja på sin nya arbetsplats i Östersund förrän Härjedalen drabbas av en rad sabotage. Tidningarna är snabba att knyta händelserna till rättstvisten mellan traktens markägare och samebyarna, och Svea placeras i Sveg för att leda den uppmärksammade utredningen.

Det finns saker som jag tycker är mycket bra i boken. Exempelvis de många tydliga exemplen på hur samerna blivit förtryckta långt in i vår tid. Fortfarande finns stora motsättningar mellan samer och svenskar i Sameland.

(Lustigt förresten att Tove Klackenberg låter en same i boken tala om svenskarna som ett annat folk. Det blev ju ett förfärligt bråk när sverigedemokraten Björn Söder benämnde samer som en egen nationalitet.)

Intrigen är väl inte helt dum. Det blir en hel del brott som ska lösas, och det gäller för polisen och för åklagaren att försöka se om det finns något samband. Men varför måste Svea Lundström Duval bo i en husbil när hon tjänstgör i Härjedalen? 

Det jag har svårast att acceptera i boken är upplösningen. Plötsligt kommer det renar och skotrar med maskerade förare instormade mitt i ett EU-möte, och mitt i allt detta står allting klart för Svea Lundström Duval. Där hängde jag faktiskt inte riktigt med. 

Blodgärning är Thomas Svenssons debutroman. Den är inspirerad av en verklig händelse, ett mord som begicks strax intill författarens bostad. Romanen utspelar sig i ett lokalsamhälle som har fallit i glömska, en bofast samebefolkning inte långt från Sundsvall.

Jag gillar verkligen Thomas Svenssons idé att använda sig av ett tidningsklipp från 1906 som grund för sin roman. Tidningsartikeln beskriver ett vådligt mord och lite av bakgrunden till dådet, men givetvis saknas där all information om hur livet sett ut för mördaren. Det är den bakgrunden som författaren i fiktiv form berättar.

Boken inleds och avslutas med händelser 1905, men däremellan får vi del av en historia som utspelar sig på 1860- och 1880-talen. Thomas Svensson skildrar inte bara de enskilda karaktärernas liv utan ger samtidigt en bild av ett fattig-Sverige där rasismen är starkt utvecklad. Den samiska befolkningen förtrycks och måste sitta längst bak i kyrkbänkarna.

Romanens huvudperson är samekvinnan Suni eller Maria som hon helst vill bli kallad och hennes märkliga förhållande till pojken Erik. Erik är en rent ut sagt förfärlig människa redan som barn. Det är svårt att finna något försonande drag hos honom. Jag kan ibland känna att jag irriterar mig på Suni. Hon tänker i många situationer att hon ska säga ifrån, men orden kommer aldrig över hennes läppar. Måste hon vara en sån mespropp? kommer jag på mig själv att tänka. Lite mer jävlar anamma hos Suni hade inte skadat.

Blodgärning är en intressant debutroman just därför att författaren har skapat en historia av en verklig händelse, samtidigt som han ger läsaren en bild av samhällsförhållanden som inte ligger mer än halvtannat sekel bort. Dock kan jag tycka att vissa passager blir lite långrandiga och att lite bättre korrekturläsning inte hade skadat. Men jag är ändå nyfiken på vad Thomas Svenssons nästa roman ska handla om.

Till sist vill jag gärna ge beröm för den fina omslagsbilden. Om jag förstår saken rätt är bilden tagen av författarens hustru Ulrika.