Tisdagstrion: Rymden

Dags för veckans tisdagstrio. Den här gången lämnar vi jorden. Denna tisdags tema är: Rymden. 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips! 

Ensam på Mars av Andy Weir känns som en bra början.

Efter en misslyckad rymdexpedition lämnas astronauten Mark Watney ensam kvar på Mars. Den övriga besättningen är övertygad om att han är död. Men Mark lever, strandsatt på en ogästvänlig planet.

En stor del av boken består av Mark Watneys logganteckningar, men ibland får vi även veta vad som händer på jorden och i det rymdskepp som de andra astronauterna färdas i på väg hemåt.

Att läsa över fyrahundra sidor, där det mesta handlar om logganteckningar låter mördande tråkigt, men det är det definitivt inte. Förvisso hänger jag inte alltid med när det handlar om de tekniska problem som Mark måste lösa, men det som räddar hela historien är den (svarta) humor som präglar hans kommentarer. För det är ju inte så lätt att klara sig på Mars, när man varken har mat eller vatten för den långa tid han måste tillbringa där. Och det är faktiskt spännande. När boken närmar sig slutet kan jag nästan inte läsa fort nog, för så spännande är det.

I boken Nomadplaneten av Emanuel Blume befinner vi oss ett sekel in i framtiden. Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?

När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen. Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida.

Som sig bör utspelar sig större delen av händelserna i boken ombord på rymdskeppet Melchior och på nomadplaneten Gilead. Namnet Gilead som författaren valt som namn på planeten är för övrigt intressant. Flera personer i Gamla Testamentet bar namnet och det tros betyda "evig lycka".

Någon evig lycka är dock inte besättningens följeslagare. Konflikterna blir allt svårare och det blir snart uppenbart att man inte är överens om vad som är expeditionens syfte. Vem kan man egentligen lita på?

Expeditionen till Gilead tror jag inte är det enda som författaren vill berätta om. Då och då får vi glimtar av hur vår planet har förändrats under de hundra år som gått från idag. Klimatet har förändrats kraftigt och människor tvingas lämna länderna på södra halvklotet och söka sig allt längre norrut. Författaren är miljövetare och jag tror att han minst lika mycket har velat berätta om klimathotet som om rymdfärder. Vad förväntar vi oss att finna på en annan planet, när vi inte ens förmår ta hand om vår egen?

Jag rekommenderar gärna Douglas Adams' Liftarens guide till galaxen. En fullständigt absurd triologi, som visst har växt med ytterligare två böcker sedan jag läste den.

Om man är en person som säger "men det där går väl inte", då ska man inte läsa den. Men om man uppskattar absurd humor, så är detta en guldgruva.

Bland annat får man äntligen veta vad livets mening är. Svaret är 42. Ja, just det. Precis!

Det sista meddelandet som skickas innan jorden sprängs i bitar är: "Hej då och tack för fisken!" Vilka kan det vara som säger det?