Tisdagstrion: Politik

Dags för veckans tisdagstrio. Ifall någon skulle råka ha missat det så är det faktiskt val på söndag, och då kändes det här temat naturligt. Denna tisdags tema är: Politik.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Det stora spelet av Jeffrey Archer är något av en favoritbok, eftersom romanen handlar om brittisk politik, vilket fascinerar mig.

Den har några decennier på nacken nu, men den följer i alla fall tre politiker, två från Tory och en från Labour, som kommer in samtidigt i underhuset. Deras mål är att en dag bli premiärminister, men vem av dem ska nå dit?

Man kan väl lugnt säga att det stora spelet inte hela tiden präglas av fair play, men boken känns äkta, och det kanske inte är så märkligt. Författaren har själv suttit som ledamot i underhuset och senare i överhuset. Den politiska karriären tog slut när han dömdes till fängelse för mened. Men han är en mycket framgångsrik författare.

1968 är inte en av Jan Guillous bättre böcker, men den passar bra till temat tycker jag. Den ingår i romansviten Det stora århundradet.

I 1968 är det många grupper som Guillou kan spy galla över, därför att deras politiska uppfattningar inte överensstämmer med hans. Det är högerpartister, liberaler, trotskister, maoister, moskvatrogna vpk:are med flera. Han tycks njuta av att framställa dem som osedvanligt korkade, och det känns som om han passar på att göra upp med sina spöken från det förflutna. Hur han beskriver polisen ska vi bara inte tala om. Precis som bokens huvudperson Eric Letang är han ju en franskättad överklassperson med vänsteråsikter, men givetvis måste det vara "rätt" vänster. Vilken vänster som är rätt i Guillous ögon framgår dock inte.

Detta betyder dock inte att boken är ointressant. Jan Guillou ger i romanens form en hel del information om stämningarna inom den svenska vänstern det år som kommit att definiera många av dem som var revolutionsromantiker vid den tiden. För dem som inte tillhörde ytterkantsvänstern har årtalet inte alls samma betydelse.

Till sist Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe. En bok som när den först kom ut på svenska även hade titeln Negerlifvet i Nord-Amerikas slafstater.

Boken kom ut 1852, och avsikten var att avslöja grymheterna i slavsystemet. Det innebär dock inte att Stowe stod fri från rasistiska tankar. Är vi inte alla barn av vår tid? När hon skriver om en svart kokerska att hon är duktig på att laga mat precis som alla andra av hennes ras, så är detta naturligtvis också ett rasistiskt synsätt. Även positiva omdömen är rasistiska, när de bygger på synen att människan kan bedömas utifrån ras. Och vem skulle idag benämna svarta barn som "krullhuvuden"?

Men man ska inte läsa boken med moderna glasögon, utan istället se till hur den kan ha blivit emottagen på 1850-talet. I USA såldes boken i hela 300 000 exemplar, vilket gjorde den till den mest spridda boken efter Bibeln! Den satte fart på debatten om slaveriet och anses ha haft en stor betydelse för beslutet att förbjuda slaveri i USA.

Harriet Beecher Stowe fick träffa president Abraham Lincoln i början av inbördeskriget, och då ska presidenten ha sagt: "So this is the little lady who made this big war?"

Idag används ibland "Onkel Tom" som en nedsättande benämning på svarta som inte kämpar för sina rättigheter. Det tycker jag är djupt orättvist mot romanens Onkel Tom. Förvisso är han en man som för det mesta finner sig i sin lott och bara önskar sig en god "massa", men i romanen symboliserar han godheten, i bjärt kontrast till slavhandlarna. Den religiösa Harriet Beecher Stowe ville nog förvisso inte att de svarta skulle göra blodig revolution, men hon var övertygad om att om man bara spred informationen om slaveriets omänsklighet, så skulle hennes land avskaffa det. Och hon fick ju faktiskt rätt.