Hur mäter man ett biblioteks värde?

I vår tid ska allt mätas, och helst så exakt som möjligt. Digitala klockor mäter exakt på sekunden och våra hems placering kan anges med gps-koordinater.

Företag mäter naturligtvis lönsamheten. Det är förståeligt. Vem skulle vilja satsa pengar i ett olönsamt företag. Själva grundidén med de flesta företag är att de ska generera vinst till sina ägare.

Men de senaste decennierna har även kommuner och landsting börjat kvantifiera sin verksamhet. Det skapas nyckeltal för de flesta aktiviteter, och målen ska vara mätbara så att de kan utvärderas. I många fall fastnar politiker och tjänstemän i nyckeltalsträsket, och de börjar tro att de har mätt kvaliteten på sin verksamhet, när de har utvärderat sina siffror.

Kvalitet kan emellertid inte alltid anges i siffror. Det är inte heller rimligt att ställa upp produktivitets- och effektivitetsmål för alla verksamheter.

När är äldreomsorgen som bäst? Är det om man kan utfodra de gamla på snabbast möjliga sätt och så fort som möjligt få dem i säng? Då minskar ju personalbehovet, och produktiviteten kan sägas ha ökat.

Eller är äldreomsorgen som bäst när man drar ner på effektiviteten och ägnar mer tid åt de gamla?

Kulturen är ett område som lämpar sig särskilt illa för kvantifiering. Hur effektiviserar man en symfoniorkester? Ska musikerna spela snabbare eller kan man på något sätt plocka bort ett par violinister? Behövs fagotten?

Det är givetvis självklart för de flesta att kvaliteten på en orkester inte kan mätas i siffror. Men ändå riskerar nyckeltalstrollet att sticka fram sitt fula tryne och fråga hur många besökare det egentligen var på den senaste konserten.

Just nu är det biblioteken som tycks vara i farozonen. Det tycks lätt att kvantifiera verksamheten. Hur många besökare har man och hur många böcker lånar man ut?

I Nacka har biblioteken drabbats av den borgerliga majoritetens experimentiver. Biblioteken bedrivs numera på entreprenad och de får pengar från kommunen utifrån resultat. Det sitter besöksräknare vid ingången och personalen sliter med att försöka låna ut fler böcker. Annars minskar pengarna till nästa år.

Biblioteken får inte längre vara bara bibliotek. De ska vara ”mötesplatser”. Biblioteket Nacka Forum har rensat ut hälften av sitt gamla bokbestånd för att lokalerna skulle bli ”luftigare” och bokbeståndet skulle bli mer fräscht och aktivt. Man har gått från 70 000 till 35 000 titlar. Några böcker såldes, ännu fler förstördes.

Ska detta vara borgerlig kulturpolitik? Vad hände med det bildningsideal som ofta förenade konservativa och liberaler?

Det ligger ett egenvärde i att det finns bibliotek med stora boksamlingar. Biblioteken ger möjlighet för människor att finna böcker, som aldrig kan hittas i bokklubbarnas kataloger. Om vi ska ha högre ambitioner vad gäller bokläsande än att bara läsa de senaste böckerna av Jens Lapidus och Camilla Läckberg, måste vi våga låta biblioteken vara folkbildningscentra.

Släng ut nyckeltalstrollen från biblioteken!

En konsthall? Ja, varför inte?

 

Den styrande majoriteten i Karlstads kommun verkar på allvar överväga att skapa en kommunal konsthall. Det är inte alls någon dum tanke, även om det nog snart kommer mothugg, både inom politiken och på insändarsidorna. Satsningar på kultur brukar av någon anledning alltid ifrågasättas, medan det ses som en självklarhet att pengar ska läggas på sportanläggningar.

Det finns nog snart inte någon sport som inte har en hall i Karlstad. Tingvalla isstadion får väl snart tak, så att både bandyn och skridskoåkningen kan bedrivas inomhus och till och med boule kan numera spelas inomhus. Det torde inte dröja länge förrän företrädare för hästskovarpan begär att få en egen hall för sin verksamhet.

Därför är förslaget att få till stånd en konsthall intressant. En så stor kommun som Karlstad kan inte bara ägna sig åt idrott. Livet består inte bara av att sparka på en boll. Värmlandsoperan är en av de förnämsta representanterna för den svenska operakonsten, och de gör ett utomordentligt arbete, vilket förstärker Karlstads ”varumärke”. Ändå fick de vänta orimligt länge på en ombyggnad av Karlstads Teater. Om Hamlet hade hållit en fotboll i handen istället för en dödskalle, hade det säkert gått lättare…

Kommunen har genom åren plöjt ner massor med pengar i nedkörda fritidsanläggningar och idrottsklubbar. Karlstads kommun äger till och med en ridanläggning, även om det är en förening som bedriver verksamheten. Då borde det vara självklart att även kunna lägga pengar på en framåtriktad kulturverksamhet. I kommunens bokföring blir det en kostnad, men egentligen är det en pluspost. Det visar inte minst Värmlandsoperan, som genererar nya resurser till Värmland.

En konsthall är naturligtvis mer än en byggnad. Det är inte lokalen i sig själv som saknas, utan det innehåll som kan inrymmas där. Den ska inte vara ett museum, för ett sådant finns redan på Sandgrundsudden. En konsthall kan ge möjlighet till utställningar av nutida konst och den kan bli ett forum för nya konstnärer att visa upp sina verk. Rätt använd kan en konsthall även användas i undervisningen i skolorna.

Kanske kan det gå att få till stånd ett samarbete med de ytterst fåtaliga konstgallerierna i kommunen. En konsthall behöver inte konkurrera med gallerierna, utan tvärtom bli ett komplement och en inspiration för de konstintresserade att besöka gallerierna för att där köpa konst.

Det hetaste förslaget till lokalisering av en konsthall tycks vara Wermlandsbankens gamla lokaler på Tingvallagatan vid Stora Torget. De vackra banklokalerna skulle kunna skapa en vacker inramning till konsten.

Vad som möjligen förvånar och oroar är att det talas om att kunna kombinera konsthallen med en saluhall. Visst vore det väl roligt om Karlstad kunde få en saluhall igen, men är verkligen gamla Wermlandsbanken den optimala lösningen? Och varför i all världen över huvud taget kombinera en konsthall och en saluhall?

Ingen från kommunens sida har begärt att det ska säljas falukorv i curlinghallen. Idrottens utövare behöver inte dela sina lokaler med ost- och korvhandlare och fiskbilen står inte parkerad inne i idrottshallarna.

Så släpp tanken på en kombinerad konst- och saluhall! Både konsthallen och saluhallen är tillräckligt intressanta idéer för att kunna prövas var för sig.

Hummelhonung

Den här boken är ganska så vedervärdig. Torgny Lindgrens bok Hummelhonung har ju belönats med Augustpriset och så, men den framkallar en hel del äckelkänslor.
Visst är historien på ett vis fascinerande. Två bröder bor grannar, men hälsar aldrig på varandra eftersom båda hatar den andre. De är dödssjuka, och det enda de lever för är att överleva den andre.
En författarinna flyttar av en tillfällighet in hos den ene brodern, och hon vandrar mellan de båda och får så reda på orsaken till det oresonliga hatet.
Så långt är väl allt väl, men boken är som sagt äcklig. Halshuggen katt. En gubbe som tömmer blemmorna på kroppen på vätska och dricker den med sked. Nej, usch!
Då är verkligen Lindgrens romaner Batseba och Dorés bibel betydligt mer njutbara.

Bokrean

Jag hann inte iväg på bokrean när den startade. Det var först idag som jag kom iväg. Det var en enda bok som jag verkligen ville ha: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Men den var slut! Snyft! Jag ville verkligen ha den!
Jag köpte två andra böcker istället. Båda är skrivna av Herta Müller; en författarinna som jag inte har läst något av.

Ormens väg på hälleberget

Så har jag då äntligen läst Torgny Lindgrens roman Ormens väg på hälleberget. Det är en mycket speciell bok att läsa, eftersom den till stor del är skriven på västerbottnisk dialekt.
Romanen, som är ganska kort, rymmer mycket elände. Huvudpersonen Janis morfar förlorar äganderätten till sin gård till handelsmannen. För att kunna betala arrendet, tvingas Janis mor att betala handelsmannen med sin kropp. När handelsmannen dör, tar hans son över, i alla avseenden. Sedan Janis mor blivit äldre och mindre attraktiv, får dottern Eva (handelsmannens halvsyster) ta över "betalningsansvaret." Efter hennes död, blir det Janis hustru Johanna som utnyttjas.
Idel elände sålunda, men boken är ändå intressant, och den är ju faktiskt Torgny Lindgrens genombrottsroman.

"Tre ting äro mig förunderlige, och det fjerde vet jag icke: Örnens väg i vädret; ormens väg på hälleberget; skeppets väg midt i hafvet; och en mans väg till ena pigo."  (Ords 30:18-19)

Det var som katten!

Det här är katten Ksyusha, som gillar att krypa in och ut ur syltburkar. Ja, det ska faktiskt vara på riktigt! Hon fastnar inte, utan kan utan svårighet ta sig ut igen. Hon bor i Moskva. Läs mer om henne här.

Spring för livet

Så var tredje deltävlingen i Melodifestivalen avklarad! Erik Saade och Playtones gick vidare. Helt sanslöst med Playtones, fast lite kul också. Men min favorit var Sara Varja med låten Spring för livet. Nej, inte för hennes utseendes skull, utan för att jag tyckte om den vackra sången. Hon har nog goda möjligheter att gå till final från Andra chansen.

Vi läser

Jag hittade en tidning på Konsum idag. Den heter Vi läser. Jag köpte den, eftersom den verkar intressant. Någon annan som har läst den?

Ungdomar och böcker

Igår var jag på utvecklingssamtal med äldsta dottern, som går i sexan. Det var rart och puttenuttigt som vanligt. Inga problem, och det är ju skönt.
Men jag är nog en besvärlig förälder, för jag nöjer mig inte med att få veta att mitt barn uppnår målen, utan jag funderar även på om målen är tillräckligt högt satta och det kan ju vara roligt att få veta vad eleverna kommer att få lära sig. På några träffar har jag fått veta att numera håller man minsann inte på med årtal i historieundervisningen och eleverna behöver inte lära sig Hallands floder. Nähä, då vet jag vad de inte ska lära sig, men vad SKA de lära sig?
Eftersom dotterns mentor är lärare i svenska, så frågade jag vilka böcker som är obligatoriska för eleverna nuförtiden. (Jag minns att vi bland annat läste Voltaires Candide och Steinbecks Pärlan på min tid...)
Jag tror inte att dotterns lärare hade förväntat sig den frågan. Han gick på tomgång i ett par minuter innan han hade hämtat sig. Men då sade han att de under högstadiet skulle läsa ett antal klassiker, såsom Oliver Twist, Robinson Crusoe och Gullivers resor. Det tyckte jag lät alldeles utmärkt. Jag tycker att det är jätteviktigt att barn och ungdomar får bekanta sig med litterära klassiker. De är så väsentligt sammanlänkade med vår kultur.
- Gullivers resor har jag sett på film, sade tolvåringen.
Jodå, men Gullivers resor är något helt annat än en söt skildring av en jätte bland lilleputtar. Jonathan Swift var ingen barnboksförfattare, utan en misantrop.
Jag anser för övrigt att det är viktigt att eleverna får lära sig de klassiska bibliska berättelserna. Inte i första hand då utifrån den religiösa aspekten, utan därför att det är svårt att förstå klassisk konst och litteratur utan kännedom om de för dåtiden så välkända bibliska historierna.

Förrens...

Om man googlar på det märkliga ordet "förrens" får man 265 000 träffar! Finns det verkligen en massa människor där ute som tror att det ordet finns?