Berätta om tre böcker som innehåller ljus eller något ljust i titeln eller i innehållet. Bokstavligt eller symboliskt, valfri tolkning.
En stjärna ger ifrån sig ljus. Blå stjärnan är femte delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Tidigare delar är Brobyggarna, Dandy, Mellan rött och svart och Att inte vilja se.
I likhet med Att inte vilja se utspelar sig Blå stjärnan under andra världskriget. Här är det kvinnornas roll i kampen mot nazismen som lyfts fram och huvudperson är Johanne Lauritzen. Hon arbetar som agent för den norska motståndsrörelsen och för Storbritannien.
Guillou har anklagats för att ha stulit stora delar av romanen från andra verk. Verk som han anger i efterordet. Om detta har jag inget att säga. När jag läser en roman behöver jag inte bekymra mig om hur materialet har tagits fram.
Precis som tidigare delar är detta en mycket bra bok. Den blandar spionarbetet med familjeliv och kärlek och den är lättläst. Jag ser framför mig hur Johanne ömsom beger sig över bergen för att undsätta en norsk telegrafist, ömsom sitter med sina närmaste vid obligatoriska släktmiddagar.
När vi närmar oss nutid är det svårt för författaren att helt undvika att stöta på historiska personer. Ofta ger han dem nå ett annat namn, eftersom han vill kunna skriva dialoger som ju är uppdiktade. Därför får författaren Gunnar Ekelöf heta Bengt utan något angivet efternamn. Det kanske är bäst, eftersom Ekelöf inte direkt porträtteras smickrande.
Sammantaget är det en bok som jag varmt rekommenderar. Jag vet att det finns människor som helt enkelt inte klarar av Jan Guillous sätt att skriva, men jag ser faktiskt fram mot varje del i denna romansvit med längtan. (Dock har inte de båda senaste delarna hittat hem till mig än.)
En speciell stjärna är solen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag återkommer till Khaled Hosseinis Tusen strålande solar.
Boken gjorde mig inte besviken. Jag tycker att Khaled Hosseini är en fantastisk författare. Om ni inte har läst något av honom, så gör det!
Men det är inte så lätt att läsa en sådan här bok, för den rymmer så otroligt mycket smärta. Vi får följa Mariam, som vid femton års ålder tvingas gifta sig med en trettio år äldre man som misshandlar henne. Efter nära tjugo års äktenskap tvingas ytterligare en ung flicka gifta sig med Mariams make.
Vi följer inte bara kvinnornas vardagsliv, utan vi får också en inblick i hur människor påverkas av först Sovjetunionens ockupation och sedan talibanernas grymma styre. Gammal unken islam tvingar kvinnor att hålla sig i sina hem. De får inte arbeta och inte gå på stan utan att en manlig släkting ledsagar dem. Givetvis får inte flickor gå i skolan. All musik förbjuds och tusenåriga kulturskatter förstörs.
Hosseini står på kvinnornas sida i boken, det är helt klart. Jag skulle nästan vilja se den som feministisk. Men det handlar inte om en feminism där man funderar över patriarkala strukturer, om man ska säga "hen" och diskuterar delad föräldraförsäkring. Nej, här handlar det om kvinnor som kämpar för sitt människovärde.
Men det är inte så lätt att läsa en sådan här bok, för den rymmer så otroligt mycket smärta. Vi får följa Mariam, som vid femton års ålder tvingas gifta sig med en trettio år äldre man som misshandlar henne. Efter nära tjugo års äktenskap tvingas ytterligare en ung flicka gifta sig med Mariams make.
Vi följer inte bara kvinnornas vardagsliv, utan vi får också en inblick i hur människor påverkas av först Sovjetunionens ockupation och sedan talibanernas grymma styre. Gammal unken islam tvingar kvinnor att hålla sig i sina hem. De får inte arbeta och inte gå på stan utan att en manlig släkting ledsagar dem. Givetvis får inte flickor gå i skolan. All musik förbjuds och tusenåriga kulturskatter förstörs.
Hosseini står på kvinnornas sida i boken, det är helt klart. Jag skulle nästan vilja se den som feministisk. Men det handlar inte om en feminism där man funderar över patriarkala strukturer, om man ska säga "hen" och diskuterar delad föräldraförsäkring. Nej, här handlar det om kvinnor som kämpar för sitt människovärde.
Till sist en dikt ur nobelpristagaren Harry Martinsons rymdepos Aniara. Här nämns lykta, lampa, låga och ljus:
Det fanns ej längre några ljus att tända.
En ensam lykta brann vid Mimas grav
dit nu de sista samlats för att vända
i hjälplös nöd sin rygg mot dödens hav.
De sista timmarna av människotid
mot lågan vände sina ögons fråga.
Så satt på jorden mången fånge vid
sin sista lampas ljus och såg dess låga
och hörde hur plutonen ställde upp
där utanför där murens hårda sten
snart skulle spegla skottens mynningssken.
Ty rymdens grymhet övergår ej människans.
Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.
Fånglägercellens ödslighet på jorden
har tungt sin stenrymd välvt kring människans själ,
när kalla stenar stumma hördes svara:
här härskar människan. Här är Aniara.
En ensam lykta brann vid Mimas grav
dit nu de sista samlats för att vända
i hjälplös nöd sin rygg mot dödens hav.
De sista timmarna av människotid
mot lågan vände sina ögons fråga.
Så satt på jorden mången fånge vid
sin sista lampas ljus och såg dess låga
och hörde hur plutonen ställde upp
där utanför där murens hårda sten
snart skulle spegla skottens mynningssken.
Ty rymdens grymhet övergår ej människans.
Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.
Fånglägercellens ödslighet på jorden
har tungt sin stenrymd välvt kring människans själ,
när kalla stenar stumma hördes svara:
här härskar människan. Här är Aniara.














