Ett avsnitt från Jesus and Mo

Fler episoder från Jesus and Mo finner du här.

Dagens visdomsord 2019-07-10

Det underligaste med framtiden är att man då kommer att kalla vår tid den gamla goda. (Ernest Hemingway)

Tisdagstrion: Blommigt

Bokbloggen Ugglan & Boken har dragit igång en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat blommigt.

Jag börjar med Rapsbaggarna av Karin Brunk Holmqvist.
Alla bor inte i storstan och alla är inte så sofistikerade. Som de båda bröderna Henning och Albert, som bor tillsammans som de alltid har gjort, bara en liten bit från barndomshemmet.
Tiden har stått stilla. Allt de båda bröderna begär av livet är en korvbit att lägga på smörgåsen och så naturligtvis snus.
När det öppnas ett hem för kvinnliga missbrukare i barndomshemmet blir de förstås oroliga. Oron får dem att vanka oroligt i rapsfältet och spotta snus. Det blir upptakten till en invasion av både ufologer och malmletare.
De båda bröderna är helt omedvetna om att de själva är orsak till det mesta av alla konstiga saker som sker kring deras hem.
Boken är rolig och det bästa är att jag är övertygade om att det finns sådana här personer som de båda bröderna i verkliga livet. När storstadsborna twittrar, dricker latte och går på spa finns det alldeles riktiga människor kvar där ute.

Mark Levengoods bok Sucka mitt hjärta men brist dock ej kan man läsa när man på ett både enkelt och lättfattligt sätt vill få del av en smula livsvisdom. Det är en varmhjärtad bok, som jag önskar att fler skulle hitta.
På ett enkelt sätt levererar Mark Levengood sanningens ord på vägen, så som de har nått honom via hans minst sagt märkliga släktingar eller andra speciella människor han mött på livets väg. Jag säger inte mer, utan ger istället ytterligare ett litet smakprov ur boken:

Jag har inte ett plagg som tål något överhuvudtaget. Frågar jag i affären om denna skjorta kan tvättas i maskin, tittar personalen på mig med fasa och avsky, och jag hör dem tänka: Åk hem till Finland, ondsinta barbar. Nej, kläderna ska helst inte tvättas alls, men om man nu absolut måste, så kanske man kan spraya dem i en lösning av getmjölk från en tibetansk utrotningshotad bergstopp-tacka, eller möjligen gnugga dem rena i armhålan på en nunna.
Jaja. Jag ser på mig i spegeln. Det är som sagt inte så att jag själv heller är helt intakt. Vissa mornar ser jag i sanning ut som om jag skurit citron över ansiktet, och inte kommer det att hjälpa att gnida detta anlete i armhålan på en nunna heller, det skulle bara bli ett fasansfullt liv.

Slutligen Blodlokan av Louise Boije af Gennäs.
Det här är en riktig spänningsroman. Boken är samhällskritisk utan att bli torr och tråkig. Författaren blandar in autentiska artiklar om moderna rättsfall och skandaler där det svenska samhället inte visat sig från sin bästa sida.
Vi följer Sara som, trots att hennes liv har blivit i det närmaste perfekt med en underbar pojkvän, en fantastisk ny väninna och ett intressant och välbetalt jobb, snart märker att det händer allt märkligare saker kring henne. Hon börjar ifrågasätta sitt eget förstånd. Till slut vet hon inte vem som är hennes vän och vem som vill henne och hennes familj riktigt illa.
Ju mer jag läser, desto mer vill jag läsa. Det är en roman av det där slaget när man vill komma fram till slutet så snabbt som möjligt, men när man nått dit vill man bara läsa mer.
Men när jag läst klart känner jag mig ändå frustrerad. Det finns mängder av frågor som inte har fått något svar.
Men senare har jag läst de två följande delarna av Motståndstrilogin, och jag kan bara konstatera att det var väl värt att läsa de nästan 1500 sidorna som trilogin omfattar.

Kulturskymning

När Jimmie Åkesson talade i Almedalen sade han bland annat: "Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Detta upprörde många att han tycktes ha räknat bort många från befolkningen. Olle Wästberg twittrade bland annat: "Nyss beskrev Jimmie Åkesson i sitt Almedalstal Sverige som 'Sex en en kvarts miljoner levande svenskars land'. D v s att 3.750.000 i vårt land inte räknas som svenskar. Det säger mycket om SD och vad som kan hända om de får inflytande."

Måhända borde Olle Wästberg ha talat med sin bror Per Wästberg, som sitter i Svenska Akademien och väl torde vara tämligen beläst. Jimmie Åkesson citerade nämligen Vilhelm Moberg, som skrev detta 1941.

En smakebit på söndag - Kristens resa

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter Kristens resa och är skriven av John Bunyan. Mitt exemplar innehåller även Kristinnas resa, och därför läser jag givetvis den när jag ändå är på gång.

John Bunyans Kristens resa gavs ut 1678. Kristen bor i staden Undergång med sin fru och sina fyra barn, men en dag hittar han en bok som skrämmer honom. Den säger att hela staden kommer att brännas ner. Samtidigt som han läser boken får han en börda på ryggen som inte går att få av. När han sedan träffar Evangelist förstår han att om han vill överleva måste han fly bort från allt och börja söka den himmelska staden. Under resan mot den himmelska staden träffar han både vänner och fiender, bland andra Velig, Hjälp, Uttydaren, Trogen, Domare Hatman, Hoppfull, Jätten Skräck, Ateist och många andra innan han till slut kommer fram.

Jag tänkte att jag skulle berätta att mitt exemplar är tryckt 1895, det vill säga 11 år före Fridtjuv Bergs stavningsreform. 

Smakbiten är hämtad från sidan 44:

Jag blickade därpå efter Kristen för att se, huru han gick uppför bärget. Jag iakttog, att han började gå i stället för springa och sedan i stället för att gå krypa på händer och fötter på grund af bärgets branthet. Nu låg det ungefär halfvägs upp till bärgstoppen en vacker löfsal, planterad af bärgets Herre, till trötta färdemäns vederkvickelse. Dit gick därför Kristen och satte sig ned för att hvila. Han tog ut rullen ur sin barm och läste i honom för att trösta sig; likaså började han ånyo syna den mantel eller klädnad, som han fått när han stod vid korset. Efter att sålunda en stund fägnat sig, föll han slutligen i en slummer och derefter i en djup sömn, som kvarhöll honom på detta ställe, tills det nästan blef natt. Under sömnen föll rullen ur hans hand. Under det han ännu sof, kom en man fram till honom och väckte honom med orden: "Gå bort till myran, du late; se på hennes seder och lär." (Ordspr. 6: 6.) Vid detta sprang Kristen plötsligt upp, skyndade fram på vägen och stannade icke, förrän han uppnått bärgets topp.

Helgfrågan v. 27

Helgfråga från Mias bokhörna. Det är bara en dag kvar tills Mias semester börjar. Helgfrågan lyder:

Har ni gjort en sommarläslista eller tar ni bara en bok som ni känner för? 

Jag har nog inte sett det som att jag har en särskild sommarläslista, men jag har några böcker som ligger och väntar. Jag var på biblioteket innan det stängde för semester. Här är några böcker som jag snart ska ta mig an:

Omslagsonsdag vecka 27: Natt

Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Temat den här gången är natt. Det är helt och hållet hur vi uppfattar omslaget som gäller, framhåller Boklysten. Det är bra, för i några fall är jag osäker på om det är natt, men det är i alla fall så jag uppfattar dem. Jag har svårt att välja en favorit. Det står mellan De dunkla butikernas gata och Floden. Här är mina nattaböcker:

Dagens visdomsord 2019-07-03

Glädje är att släppa taget om sin bild av hur livet borde ha sett ut. (Mandy Hale)

I lejonets gap

Titel: I lejonets gap
Originalets titel: Løvens gap
Författare: Anne Holt och Berit Reiss-Andersen
Förlag: Norstedts (2000)
Antal sidor: 391

Fredagen den 4 april 1997, ett knappt halvår efter regeringsskiftet i Norge: Statsminister Birgitte Volter påträffas död på sitt kontor, uppe på sextonde våningen i regeringsbyggnaden. Hon har skjutits i huvudet. Och frågan är: Vem har egentligen blivit skjuten: statsministern, eller Birgitte, privatpersonen? Kungadömet är skakat. Ett uppbåd av kriminalare och säpomän arbetar med fallet, däribland överintendent Håkon Sand och kriminalkommissarierna Billy T och Hanne Wilhelmsen. I statsministermordets kölvatten rullas en politisk skandal upp, en stor skandal som på ett tragiskt sätt berör också den mördade och hennes familj.

I lejonets gap är faktiskt den första boken av Anne Holt som jag har läst. I vart fall så vitt jag kan påminna mig. Hon är ju en mycket känd och uppskattad favorit, så det är nog synd att det dröjt så länge innan jag stiftade bekantskap med henne.

Boken kom ut på norska 1998 och det var då bara tolv år efter mordet på Olof Palme. Den norska polisen är inriktad på att inte missköta mordutredningen på det sätt som den svenska polisen hade gjort.

Det är en på det hela lättläst bok. Jag har svårt att lägga den ifrån mig. Jag måste bara få veta mer, vilket är ett gott betyg. Ibland är det svårt att hålla reda på alla personer som förekommer i boken, men det förtar inte helhetsintrycket.

Det är fascinerande att följa hur utredarna arbetar med flera olika spår. Motivet är svårt för dem att få kläm på, vilket gör att de får "arbeta brett" som det heter på "polisiska" när de inte vet vare sig ut eller in. Det är bara några få personer som befunnit sig i statsminister Volters närhet under hennes sista timmar i livet. Problemet är bara att ingen av dem tycks ha haft möjlighet att mörda henne.

Precis som det ska vara i en riktigt bra kriminalroman får man inte veta sanningen förrän i de allra sista kapitlen. Sanningen är fullständigt överraskande för mig som läsare. Så gillar du en kriminalroman där du får följa de olika teorierna utan att kunna förstå vad som ligger bakom dådet, då är I lejonets gap verkligen en bok att rekommendera!

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 26: Läs en bok som har mer än en författare.

Tisdagstrion: Amerikanska favoriter

Bokbloggen Ugglan & Boken drar från och med idag igång en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat amerikanska favoriter.

Om de är mina främsta favoriter vet jag inte, men jag ska i alla fall plocka fram tre minnesvärda amerikanska böcker.

Först ut blir Den gamle och havet av nobelpristagaren Ernest Hemingway.
Det är en bra, och sorglig, roman om den gamle fiskaren som betraktas som otursförföljd. Därför får "pojken" inte följa med honom ut och fiska längre. Ensam sitter han i sin båt, när han äntligen får den stora fisken på kroken. I dagar kämpar han mot fisken och vinner. Han lyckas döda jättefisken och börjar se fram mot att få sälja fiskköttet på marknaden.
Men hajarna attackerar och tar bit efter bit från fisken. Till slut finns bara ryggfenan och huvudet kvar.
Ernest Hemingway fick Pulitzerpriset för denna roman 1953 och den anses vara den avgörande orsaken till att han 1954 erhöll Nobelpriset i litteratur.

Så får det bli Dödssynden av Harper Lee.
Dödssynden utspelar sig i en liten stad i Alabama i den amerikanska Södern i mitten av 1930-talet. En svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Advokaten Atticus Finch försvarar honom, vilket inte uppskattas av alla. Varför bry sig om att hålla en rättegång mot en neger, när man lika gärna kan lyncha honom direkt?
Bokens berättare är advokatens åttaåriga dotter Scott (Harper Lee själv?). Den skarpsinniga flickan ser igenom samhällets förljugenhet. Hur kan hennes lärarinna tycka så synd om judarna i Tyskland, samtidigt som hon inte har det minsta till övers för de svarta i den egna staden?
I boken används orden neger och nigger hela tiden. Det här är en bok som man definitivt inte får byta ut dessa ord mot andra som är mindre stötande idag. De behövs för att man ska förstå det samhälle som beskrivs. Det går inte att byta ut ett ord som "niggerälskare" mot "afroamerikanälskare", för då skulle man helt radera det rasistiska samhälle som beskrivs.
Dödssynden är en riktigt bra bok, och jag förstår att den blev mycket uppmärksammad när den gavs ut 1960. Det var en tid när svarta i sydstaterna fortfarande förvägrades rätten att rösta och svarta och vita hade olika offentliga toaletter, skilda skolor och skilda säten i bussarna.

Och när vi nu är inne på det ämnet vill jag lyfta fram en bok från 1800-talets mitt: Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe.
Boken kom ut 1852, och avsikten var att avslöja grymheterna i slavsystemet. Det innebär dock inte att Stowe stod fri från rasistiska tankar. Är vi inte alla barn av vår tid? När hon skriver om en svart kokerska att hon är duktig på att laga mat precis som alla andra av hennes ras, så är detta naturligtvis också ett rasistiskt synsätt. Även positiva omdömen är rasistiska, när de bygger på synen att människan kan bedömas utifrån ras. Och vem skulle idag benämna svarta barn som "krullhuvuden"?
Men man ska inte läsa boken med moderna glasögon, utan istället se till hur den kan ha blivit emottagen på 1850-talet. I USA såldes boken i hela 300 000 exemplar, vilket gjorde den till den mest spridda boken efter Bibeln! Den satte fart på debatten om slaveriet och anses ha haft en stor betydelse för beslutet att förbjuda slaveri i USA.
Harriet Beecher Stowe fick träffa president Abraham Lincoln i början av inbördeskriget, och då ska presidenten ha sagt: "So this is the little lady who made this big war?"
Idag används ibland "Onkel Tom" som en nedsättande benämning på svarta som inte kämpar för sina rättigheter. Det tycker jag är djupt orättvist mot romanens Onkel Tom. Förvisso är han en man som för det mesta finner sig i sin lott och bara önskar sig en god "massa", men i romanen symboliserar han godheten, i bjärt kontrast till slavhandlarna. Den religiösa Harriet Beecher Stowe ville nog förvisso inte att de svarta skulle göra blodig revolution, men hon var övertygad om att om man bara spred informationen om slaveriets omänsklighet, så skulle hennes land avskaffa det. Och hon fick ju faktiskt rätt.