När jag nu håller på med romanen BoÅ, så är det en sak som slår mig. (Jag har upptäckt det tidigare också.) Jag har inte fullständig kontroll över texten. Naturligtvis har jag en klar idé om varthän det ska bära, men det händer saker medan jag skriver. Huvudpersonen i romanen är mindre sympatisk än jag visste från början. Samtidigt har jag skymtat saker, som förklarar varför han är som han är. Han berättar saker för mig, som jag inte hade en aning om.
Låter jag knäpp? Det är väl självklart att en romanfigur inte kan berätta saker för mig. Och nej, jag hör honom inte inuti mitt huvud eller så. Jag har inte förlorat mitt lilla förstånd. Men på något sätt får en romanfigur ett eget liv efter ett tag, och inte ens jag som skriver vet allt om honom förrän jag med viss förvåning läser det på skärmen.
Är det nån som förstår hur jag menar?
Jag förstår PRECIS vad du menar.
SvaraRadera=D
Ja! Jag fattar också precis. Och det är nästan det häftigaste med att skriva tycker jag. När man får aha-upplevelser.
SvaraRaderaMen det är väl så: Bara för att det är ens egen hjärna har man inte tillgång till allt som finns i den. Jämför med när man drömmer. Då kan man ju också verkligen överraskas av det som kommer, trots att det kommer från en själv. Det är märkligt och spännande!
Jag är så glad att ni förstår, för jag var rädd att jag framstod som en babblande idiot när jag talade om texter med eget liv och romanfigurer som berättar saker för mig. Jag har just avslutat dagens skrivarsession, och den här gången fick jag veta saker om huvudpersonens barndom, som förklarar en hel del av hans agerande. Detta hade jag inte en aning om igår!
SvaraRaderaBobby, jämförelsen med drömmar var inte alls dum. Där kan ju de märkligaste saker dyka upp. Ibland svartare saker än man skulle ha önskat sig.
SvaraRaderaJag väntar och väntar på att de ska börja prata med mig, men det händer inte. Jag får slita och dra för att få ur saker ur dem. Kanske har jag fel inställning. När i romanen händer det för er?
SvaraRaderaJag tror det handlar lite om att nollställa sig. Om man bestämmer i förväg vad varje kapitel ska handla om, så finns det inte så mycket utrymme för överraskningar. Men om man bara har de stora dragen klara för sig, och sedan skriver händelseförloppet som för historien framtå, då kan det plötsligt hända saker. Men kanske andra har andra erfarenheter att dela med sig av.
SvaraRaderaJust så Robert, men även ibland när man gått och lagt sig och börjar närma sig det hypnagoga stadiet (ytterst nära sömn och dröm).
SvaraRaderaDå, om man låter tankarna flyta lite som de vill i riktning mot ens romanpersoner, kan det hända att de börjar prata med en.
Det undermedvetna är fantastiskt.
Jag förstår också vad du menar!!!
SvaraRaderaDet är sååå häftigt att uppeleva det!
/Karina