fredag 11 november 2011

Noreas saga

Tänk att man kan glömma så. Jag vet att jag för många år sedan läste Noreas saga, den sista i Marianne Fredrikssons trilogi om Adam och Eva. Och jag tyckte att den delen var den sämsta.

Nu har jag läst om den, och jag har en helt annan uppfattning. Jag kunde inte alls påminna mig någonting av bokens innehåll, men jag var mycket fascinerad. Framför allt den syn på barnen som finns i boken. Att allt är möjligt för ett barn till dess att vi vuxna lär barnet vad som är omöjligt och därmed begränsar dess seende.

Särskilt fastnade jag för den här passagen i boken, som berättar hur Norea kunde se stenarna dansa och hon hade även sett "djuret":

Hon älskade den här platsen. Här skimrade sanden, här lyste stenarna i tusen färger, här dansade världen för henne. Här fanns också djuret.
Hon hade mött honom en morgon när frosten ännu svepte stenen i vitt. De hade sett på varann i fullkomlig gemenskap. Det var ett litet, brunskinnat djur, ilsnabbt och skyggt. Ändå hade han inte vikt undan för henne, suttit där bara och sänkt sina svarta ögon i barnets.
Allt hade blivit mycket högtidligt.
Hon hade haft sin bror med den gången. Han  hade blivit otålig, ryckt henne i armen, skrikit åt henne att följa med hem.
- Men ser du då inte, hade hon viskat.
Och brodern hade stirrat på djuret och inte sett det.
Det var på det sättet hon kommit att förstå att djuret var Gud. Gud var osynlig, så hade hennes far sagt. Han uppenbarade sig bara ibland för någon utvald.
Så idag satt hon där bland de dansande stenarna i en värld som sjöng av ljus och färg och väntade. Han skulle komma, hon visste det. Och modern skulle se honom också.
Mor var utvald, såsom Norea själv var det.
I nästa stund fanns han där på klippblocket nära bergets fot och åter möttes deras ögon och hon blev han och han blev hon samtidigt som de båda blev ett med hela den oändliga tillvaron.
Också modern satt stilla. Till slut viskade hon:
- Det är en vessla, Norea.
I samma ögonblick var djuret borta och genom barnet gick en känsla av obestämd sorg. Modern hade sett, något annat var ändå inte möjligt. Men varför kallade hon Gud vessla? Och vad fanns det i ordet som tog fast glädjen och slog den i skärvor?
En stund senare bröt modern upp.
- Här blir för varmt och obekvämt. Det här är ingen trivsam plats, sade hon.
Då såg sig barnet om och stenarna hade slutat dansa.
Och barnet grät, så obegripligt och tröstlöst som bara mycket små barn gråter.

4 kommentarer:

  1. Roligt att Du ändrade Din uppfattning. För några år sen läste jag den första boken av Marianne Fredriksson - Simon och ekarna. Jag blev så salig att jag i raskt tempo läste allt Hon skrivit.
    Noreas saga hamnade på andra plats i min lilla privata rankingen.

    SvaraRadera
  2. Även jag har läst Simon och ekarna, och jag tyckte mycket om den. Jag har även läst Syndafloden. Båda böckerna står i min bokhylla.

    SvaraRadera
  3. jag läste boken då o älkadede den. nu undrar om den håller nu----

    SvaraRadera
  4. Nämän Skimmer! Vad kul att du tittar in!

    SvaraRadera